"Jag älskar dig," sa Metanoia. Hans kinder blåstes ofelbart upp till stora, blåa påsar. Hennes ögon tårades och hon gick.
Det var i någon mening förnuftigt att försöka. Även en lögn är betydelsebärande. Genom att uttrycka den kan man uttrycka en ambition. Men i kärlek? Han borde ha lärt sig av sångerna; av sagorna; av böckerna och filmerna. Och hade det fungerat hade han knappast respekterat henne för det. Samt: Han älskade ju henne inte, så varför? Begär, lättja och en överdriven acceptans för det mediokra. En tillsvidare acceptans i alla fall, och det förstod hon givetvis.
När privatlivet slirar är karriären ett räcke att hålla sig i. Hans? Alldeles strålande. Vilket kanske ärligt talat var en delförklaring till kärleksunderskottet: Vem orkar sjunka ner i någon annans ögon om kvällarna, när dagar med kollegor och manus och tabeller övergår i nätter med desamma?
Att uttrycka en ambition: "Jag skulle vilja älska dig." I yrkeslivet krävdes inga möjligen betydelsebärande lögner. Han trodde bergfast på betydelsen av sitt värv. Varenda ord han talade i plenum fick hans kinder att vika vita inåt längs den utskjutande strupnäbben; kontrahera som ett faktum inför rakkniven. Han trodde aldrig. Bara visste.
"Vad ska hon göra istället?" undrade de Lemb, hans politkommissar. "Här, ta en till" tillade han och hällde upp i armvecket. Det var rökigt och dunkelt och luktade småtimme. Kontoret var närmast tapetserat i diagram och tabeller rörande Överbyggnadens nyttor.
"Hon kan göra vad hon vill," sa Metanoia. "Aletheia är en fri planet." de Lemb kisade mot honom, genom rök och genom berusning. Han inhalerade genom ett hål i nacken och lät röken ur gälarna bilda breda blixtmönster. Det bubblade i den gemensamma pipan.
En plötslig ingivelse: "Tror du inte det?"
de Lembs kinder fick en blå ton. "Tror jag vad?" frågade han.
"Tror du inte," sa Metanoia, "att hon kommer göra vad hon vill?"
"Jo, självklart," sa de Lemb och den blåa tonen försvann. "Det är en filosofisk fråga förstås, vad man vill."
Metanoias mage sköt upp mot gommen som en istapp. Men det, tänkte han, utan att uttala frågan, det är inte frågan huruvida Aletheia är en fri planet?
***
Nätterna blev ännu längre och röken tätare. de Lemb lämnade honom ofta ensam - han var en betrodd sekretär - och han sjönk då ner i sina diagram och tabeller. Bit efter bit vittrade bevisen och han förstod sin dårskap. När han talade i Stora Salen höll han sig till faktum som han fortfarande höll för sanna, men de fasta stenarna blev allt färre och snart började han ställa in sina anföranden med hänvisning till sjukdom. Han skickade in sina manus som förr men kunde inte hålla in kinderna när han uttalade orden.
Det var en solig dag när de Lamb slutligen konfronterade honom ute på atriumgården. "Du talar inte längre," sa han. "Kabinettet undrar varför." Metanoia bara stirrade, försökte skynda sig förbi men kommissaren tog honom i armen och höll kvar honom i samtalet. "Vad anser du om Öveerbyggnadens nyttor?" frågade de Lamb. "Berätta, är Överbyggnaden av godo?"
"Självklart är den av godo," svarade Metanoia. Han försökte tänkte på urtillståndet och det förhistoriska våldet och att Överbyggnaden sina fel till trots var bättre än det. Ändå fladdrade hans kinder till. Han antog att de skimrade.
"Älskar du Överbyggnaden?" frågade de Lamb så det knastrade i höftmembranen. "Älskar du den fortfarande?"
Metanoia var tyst. Då lösgjorde politkommissaren ett vapen från sitt hölster. Det blinkade och surrade och Metanoia kunde känna hur organen flimrade.
"Tala," befallde komissaren.
"Jag älskar Överbyggnaden," sa Metanoia, och kinderna blåstes upp och blinkade i blått.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar