De Gamla

10

9

8

Händerna kändes kalla och håren på armarna vajade som maskar i en bajskorv. Slarvigt hopvikta filtar sög smutsen ur fötter och kön. Andningen kom långsamt, fokuserat, som en punkt av kallt stål mitt i jagupplevelsen. Händerna, ansiktet, kroppen försvann, blev till en rök av sinnesintryck; ett dis av känsel.

7

6

Stjärnhimlen under ögonlocken böljande och sjöd som luminiscenta alger. Synfältet förutan slut i sidled eller höjdled.

5

4

Gongongen ljöd och ljudet sög upp hela själen.

3

Hans hjärta saktade långsamt ner och tiden stillades.

2

En sfär av lycka; en värld av värld; en enda ström av andning, hörsel, känsel, syn.

1

Ett ensamt hjärtslag.

***

Kraften av accelerationen tryckte dem bakåt och nedåt mot dynorna. Vibrationens vågor gick igenom tarmens stillhet som han vetat att de skulle. Ansiktet blev trängre. Enstaka, långsamma andetag tunga som hjärtats enstaka, långsamma slag.

Bubblan nuet omsluter sig själv och passerar igenom sig själv. Minnet av ett annat nu är blott en del av nuvarande nu. Han tänkte: Nu är nuet sådant att en tanke passerar igenom mitt medvetandefält; en tanke som är en följd av att jag registrerat en avtagande acceleration.

Trycket av kroppen mot dynorna upphörde. Ansiktet satt lösare igen. De smutsiga filtarna reste sig och vajade som håren på armarna (som maskar i en bajskorv).

De var på väg.

***

Hans förflutna och framtida ljuskoner möttes på en punkt i rummet strax bortom Ring E. Som hål i rumtidprojektionen betraktad var hans belägenhet ovanlig. Han var en medvetandeström tolkandes sinnesdata som få apor av hans slag skulle få uppleva; var menade (i den bakvända bemärkelsen "hade selekterats för") att uppleva. Genom en långt gången domesticering av idéer hade hans bikupa tämjt materien till den grad att de kunnat lämna både sina förfäders de facto jaktmarker och, kanske mer mirakulöst i bemärkelsen oväntat givet entropins ständiga ökning, sina jordiska förutsättningar. En parallell evolutionsgud hade byggt bo i deras sinnens substrat och där exploderat deras möjligheter genom symbios med sina bärare.

Från läroboken: Om vi i rumtiden är Sisyfos är världen ändå Ouroboros. Ljuskonerna möts och dör och föds i medvetandeupplevelsen Oss. Universum biter sig själv i svansen och saknar början. Svarta hål och medvetanden är öppningar där vi ringlar genom till evolutionens evighet bakom ridån. De Gamla talar sanna sagor ifrån Bakomvärlden och vi hör dem när vi lever länge nog att lyssna.

I kapellet växte gles skog. Taket var av glas och Saturnus täckte nästan hela stjärnhimlen. Schamanen mässade i ton med gongongen medan de kopplade upp sina droppställningar och åter sjönk i nuet. Det är underligt, säger (är) den förbifladdrande tanken, att den mest medvetna upplevelsen är den minst reflekterande. När allt upplevs ofiltrerat saknas kategorisering. Sen fladdrar tanken ut i intet; ignorerad, accepterad, upplöses den.

Små väggmonterade fläktar gav en känsla av jordisk vind mot huden. Den lilla plantan bredvid honom vajade i samma vind. Han mindes Disa och hur hennes läppar smakade. Saturnus sögs åt höger som ett icke egenartat streck bland alla stjärnors ränder över svarta sammetsrymden.

Ett ensamt hjärtslag.

***

De Gamla är som stora runda klippor. Deras ansikten är elefantsälars och deras lemmar (fyra) stora säckar eller runda stockar. De är för stora för att omfattas av blicken och deras långsamma ord sträcker sig över decennier. De måste lyssnas till i samma takt.

Det stora trädet bredvid honom rasslade med löven. Gonggongen ljöd ut och tarmen skälvde. Shamanens torra, spröda kropp föll sönder när den lätta vibrationen gick igenom den.

Slangen till handleden blev ljust grön och han kände hur lederna genomsköljdes. Snart kunde han resa sig upp och sparka undan multna filtrester på sin väg tillbaka till dynorna. Han spände fast sig. En röst började formas inom honom som mönster i hans rena medvetandeström. Snart sa den ord som

ja

jag

finns

och

därför

- varför? -

jag

Jag.

vi oss du

Göra oss redo för nedstigning?

hem

finns

finns

du?

Åtta sju sex fem

Disa.

Disa?

***

För ett objekt som står stilla går tiden så snabbt den kan gå. För ett objekt som närmar sig ljusets hastighet står tiden stilla. För att lyssna på De Gamla måste man ha tid. För att få tid måste man hibernera. För att kunna återvända med sitt budskap resa snabbare än de som ska få lyssna till en.

På Disas gravsten stod det: 2049-2172. Han lade ner blomman med sina ännu unga händer. Han kände inget begär men sorg; han insåg att han slitits ur sitt liv istället för att brinna det.

I Tolkningsrådet satte man samman De Gamlas ord som återvänt från Rymden. Orden blev till vetenskapliga insikter och nästa år reste man ett torn som kunde suga helium ur rymden för att bygga robotgudar. De Gamla las att vila i en park i Boston där de blev till temporära kullar för barn att leka på i väntan på nästa Resa.