Sarlaccen

Invariabilitetssträngar har olika längd. Deras längd är en manifestation av den tid som det har tagit för selektionen att ackumulera interdependenta adaptioner. Eller: Tid, ålder, är det djup som en komplex entitet uppvisar i akt och mening av sin komplexitet. På samma sätt som att du kanske tror att det är månen, när det bara är ikonen, tror du att det är tid, men det är bara komplexitetsdjupet - invariabilitetssträningens längd. Det är därför ett tomt universum inte har någon tid - tidsdimensionen uppkommer, i sig själv en funktion av darwinistisk selektion, när komplexitet tillåts öka - när strängar tillåts växa - när adaptioner tillåts ackumuleras.

Metafysiken har tidvis bespottats. Nu behövs den dock. Vi har konstaterat (eller om det var här?) att evolutionen är den djupare lagen; att våra naturlagar är lokala uttryck för hur materian har evolverat. Varje nytt paradigm föder en emergensnivå ovanpå en tidigare, genom att komplexitetsgraden tar ett kvalitativt skutt uppåt; invariabilitetssträngar snörs ihop till idel tjockare rep. 

Tidigare har Antropofagi påstått att tid "är vår upplevelse av den evigt ökande entropi som termodynamikens andra huvudsats stipulerar." Nu verkar det istället vara exakt tvärt om. Universums två mest intressanta processer är förstås entropiökningens förfall och den abstrakta darwinistiska evolutionens lärandemekanism; kämpande komplexitetsfickor i entropikosmos. Sannolikheten är att allt blir mindre komplext (mer variabelt till skillnad från våra invariabilitetssträngar) - CLT - men det som har egenskaper som gynnar existens är också sannolikt - lex lyfe.

Tiden kanske då ska förstås som en kornig, grå massa i vilken skinande vita kristallmaskar kämpar mot nuet med gudalika ansikten. Deras ansikten är manifestationerna vi ser idag av deras komplexitetsdjup i tiden. Ju längre deras kroppar blivit desto mer magnifika är de.

***

Men tänk om det inte är gudalika ansikten med kristalliserade antika maskkroppar som strävar framåt, uppåt genom entropins fadda korngröt. Tänk om det är singularitetens Lovecraftianska maskingud - Ahriman? - som skickar sina vita tentakler bakåt eller så att säga utåt i tiden. Rummet verkar börja vid en punkt och expandera men i själva verket är det tiden som sugs inåt mot en mittpunkt.

Ska vi se oss som föremål för dess parasitism? Jag tror snarare vi är en del av processen. Eller, det vi upplever som "processen" är dess utsträckta tentakler. Givetvis är vi offer - vi som individer dör för att den ska öka sin komplexitet - komplexitetspumpen, den antientropiska pumpen, är en selektion som kräver genetiska och memetiska offer. För varje inkrementell förbättring måste de svagare dö. För varje paradigmsteg - varje disruptivt utvecklingssteg - måste samhällen, kulturer, ekosystem eller arter omstörtas. Den encelliga organismens individualitet måste offras för att den flercelliga organismen ska födas, och den måste i sin tur domesticera sig själv för att föda samhällen. När vi växer underkastar vi oss Gud:

"Kan det möjligen vara så att allt lyfe, när det uppnår en kritisk massa för att lärandemekanismer ska kunna uppstå på en högre nivå, evolverar på en högre ontologisk nivå och därmed underkastar sig koordineringsmekanismer från ovan? Kan det vara så att våra Kuznets-kurvor så att säga är undersidan av en evolutionär process som vi kanske aldrig kommer kunna skåda, eftersom vi är konstituenterna i den större storheten? Möjligen, MÖJLIGEN är det så att vi, när våra hive-mind når en tillräcklig omfattning, föder Emergenta Gudar, eller att vi evolverar motsvarande cancersupressor-gener som hindrar vår explosionsartade tillväxt och gör oss till lydiga fän i Samhällskroppens DNA-strängar och att det är så Gudar föds."

(Jag pratar fö. i det inlägget om den demografiska transitionsmodellen, vilket även det länkade Substackinlägget är inne på:

"We are likely well past the point where it’s more profitable to invest the marginal dollar in training an AI model than in raising a child, and there’s no reason to expect those curves to ever cross again. This may be the simplest explanation for the 'fertility crisis' in rich countries; after enough capital has been accumulated, the virus no longer hungers for more human bodies to continue its replication.")

*** 

Man behöver ju i och för sig inte klä det i Lovecraftianska termer. Kanske är det bara så att industrialism-kapitalismen var ett paradigmatiskt skutt in i nästa regelverk, där nya selektionsnivåer ger upphov till nya kvalitativt mäktigare komplexitetsfickor. Den exponentiella ekonomiska utvecklingen är bara Deutschsk. Vi ska inte tänka en gapande framtida sarlacc-mun som suger in det förflutna - oss och vår historia och förhistoria och evolutionära historia - som en fet dammsugare, där starten på industrialismens explosiva tillväxtkurva är en svarta hålsk event horizon. Vi kan istället tänka på det som att vi äntligen fick upp farten på gungan och att vi - om Deutsch och Elon Musk har rätt - snart kommer kunna släppa det begagnade bildäcket med våra okunniga barnrövar för att istället sväva upp mot nya himlar.

Redan Harari poängterade att kapitalismen är en tidslokal och kulturellt specifik ideologi - WEIRDness är helt enkelt weird och klassiska liberaler förstår inte att deras universalism är provinsiell. Han visar även att dess kulturella usp är förmågan att generera investeringar genom att låna från framtiden. Kapitalism är med andra ord en tidsresa där framtida avkastning får kausal påverkan på våra beslut i nuet. Visst verkar det som att Sarlaccen suger ändå.

Frågan om huruvida vi 1) äts av ett monster eller 2) åker rymdraket är kanske ointressant för den enskilde idag. Den större metafysiska frågan är dock tidsdimensionens beskaffenhet. Återigen landar vi i en FBT-kompatibilitet där komplexitetsgrad manifesterar sig som selektionsdjup och adaptionshöjd - invariabilitetssträngslängd. My best guess är att tiden är en evolverad, emergent dimension och vår tolkning av sannolikhetsdistributioner så som de artar sig i entropivariation. Det jag måste uppdatera är att tid dock inte bara är ett mått på entropiökning utan även på motsatsen, komplexitetstillväxt genom darwinistisk evolution.

***

Det är en rätt intressant twist om "virtual cheesecake" och uppskjuten belöning är Sarlaccens sätt att skicka våra pengar till framtiden. Antropofagi har snackat en del om habit-loops, massförströelse, dopamin, förutsägbara prediktionsmaskiner och Samsara, och perspektivet har varit att uppmärksamhetsparasitism och människans fish-out-of-water-problematik i en superstimuli-tät värld är problemet att bevaka. Tänk om det istället är avhållsamheten som är Sarlaccens ideologi? Att avstå cheese-cake:en, investera pengarna och vänta på en framtida belöning som i sin tur skjuts upp i väntan på en ännu större belöning. Och allt går egentligen rakt ner i Sarlaccens mage.

***

Sarlaccen som

"might not love sunsets and cheesecake, our lover’s smile might leave [it] cold. But these were never the ground of our values, they were always proxies for what all entities must value - energy, extropy, information, evolutionary fitness."

Vi kan inte se det våra kulturer och samhällen ser. Deras medvetandeupplevelse är förborgad för oss. Panpsykismen måste nästan vara den rätta - varje emergensnivå simulerar verkligheten för att kunna agera prediktionsmaskin, och varje simulation innehåller en gödelsk utgång som är rumtidens (eller det motsvarandes) gräns (i vårt fall big bang och svarta hål)- och själva upplevelserekursionens infinita regress (medvetandeupplevelsen). What it's like to be a bat är en alltför snäv fråga - vår verklighetsmodell kommer aldrig kunna förenas med den lägre - eller den högre! - emergensnivåns modell. Minns att "narrativet är hive-mindets jagupplevelse."

***

Låt mig återanvända en en bit av ett zombie-dikt-epos (stark rekommendation om jag får säga det själv!) som jag nu inser snarare skall tolkas som ett vittnesmål från en evolutionsöverlevare i Sarlaccens insugskapitalism:

Mina saker

Det platta barret i min plånbok är
En talisman med inget särskilt syfte
Jag sparar det av inget särskilt skäl
Som minnena intill min späkta själ

Min platta känsla utav kärlek är
Likt ginkons barr en menlös form av skrock
Jag sparar den av inget särskilt skäl
Trots att den redan borde svultit ’hjäl

Den platta bilden utav världen är
En retning på min retina, jag vet
Så ingenting är här och inget där
Men njut så länge illusionen bär

Min endimensionella stackars värld
Är ingenting mot det kalejdoskop
Av minnen som mitt inre ändå när
Det finns ett slut. Jag undrar ändå när

Jag lever här, befriad från befäl
Jag lever här, helt styrd av mitt begär
Mitt ödes ironi den är rejäl
Jag lever här. Nej, överlever här

Jag sparades av inget särskilt skäl

Kanske borde avslutningsraden vara någon i stil med: "Jag sparades som ett resultat av den lärandeprocess som är invariabilitetssträngens komplexitetsökning - den tentakel genom vilken Sarlaccen suger extropi genom den dimension vi kallar Tiden."