Varför svensk public service är lite som en nordkoreansk guide

I går läste jag Guy Delisle’s reseskildring i serieformat om Nordkorea, Pyongyang. Äckligast av allt är de fejk-flinande flickorna som ekvilibrist-spelar dragspel på en skola där eleverna enligt egen utsaga är ”världens lyckligaste”.  Misär är en sak. Att dessutom tvingas låtsas gilla det är som lite extra förnedringsgrädde på moset.

När jag var liten var rasism någonting fult. Det var liksom inget snack om saken. Alla kunde enas kring detta: Rasisterna var de onda, punktum. Rasisterna var så onda att de var 90-talets orcher, eller storm troopers för den som föredrar sci-fi.

Det var väl inte så väldigt konstigt att man upplevde det på det viset. Lund, där jag växte upp, belägrades av skinheads och nazister varje 30de november. Det var totalt kaos, kravaller och brinnande bildäck. Nynazistiska organisationer såsom Sverigedemokraterna (som då var unga folköls-nassar) gick tillsammans med lite mer överklassiga akademiker-nazister för att ärorikt nedlägga en krans vid en staty av Esaias Tegnér som de tyckte hade något att göra med Karl XII, vilket i sin tur hade att göra med Sveriges storhet. Eller nåt. (Vid senare tillfällen har man nedlagt krans vid det monument som restes till 200-årsminnet av slaget vid Lund.)

I samband med detta bisarra ”firande” föddes för övrigt AFA, som ett direkt svar på nazisternas påhitt. Utredningen När vi bryr oss – förslag om samverkan och utbildning för att effektivare förebygga våldsbejakande extremism berättar:

"Under flera år i början av 1990-talet är det kravaller i Lund den 30 november – Karl XII dödsdag – där den autonoma vänstern, med inslag av tillresta aktivister från framför allt Danmark och Tyskland, spelar en framträdande roll. 30-novemberkravallerna sprider sig under några år även till Stockholm. Det är i samband med dessa kravaller som rörelsen Antifascistisk aktion (AFA) växer fram i Sverige, inspirerade av en tysk rörelse med samma namn. AFA uppstår som en direkt reaktion på de högerextremister som möter upp för att fira den 30 november" (SOU 2013:81).

Nu, 20 år senare, bor jag i Bagarmossen, linje 17 i Stockholm. I mitt område klottras ständigt nya hakkors, samt reklam för den lite mer sofistikerat nationalsocialistiska sidan Nordfront. (På Nordfront hittar man artiklar såsom Kvinnans roll i nationalsocialismen.) Nästa station in mot stan är Kärrtorp, som de flesta troligen känner till på grund av den nazist-attack som en helt fredlig antirasistisk manifestation utsattes för. (Längst ner här finns en trevlig film som visar förloppet.) De initiativrika människorna som valde att anfalla den antirasistiska manifestationen tillhör en organisation som heter Svenska motståndsrörelsen (SMR).  Deras medlemmar blev i och för sig jagade till skogs av pensionärer, hippies och barnvagnar, men verkar annars relativt hard-core i och med att flera har suttit för dråp och liknande smärre förseelser.

Ett sätt att beskriva händelsen är att blindgalna nazister anföll en fredlig antirasistisk manifestation. Ett annat sätt är att göra som SVT:s Aktuellt, och säga att det rörde sig om en antinazistisk demonstration som urartade. M. C. Escher hade inte kunnat vrida perspektivet snyggare.

SVT alltså, vad säger man? Det (o)lustiga är att flera diskussioner jag hamnat i sedan dess handlar om huruvida extremvänstern inte egentligen är lika jädra illa som extremhögern. En irrelevant frågeställning kan tyckas, i och med att ingen extremvänster var inblandad, men jämförelsen tenderar av någon anledning ändå att dyka upp. Idén kan enklast bemötas med lite statistik (siffrorna avser perioden 1999 till 2009):

Vit makt:

Mord: 14 st

Hets mot folkgrupp: 411 st

Misshandel: 211 st, mot Meningsmotståndare (93 st), HBT-personer (31 st), personer med utländsk härkomst (65 st), Okänd (14 st), Övriga (8 st)

Autonom:

Mord: 0 st

Hets mot folkgrupp: 0 st

Misshandel: 152 st, mot Meningsmåtståndare (96 st), Polis (12 st), Partiföreträdare (12 st) Okänd (29 st), och Övriga (3 st)

(Källa: Säkerhetspolisen & Brottsförebyggande Rådet, Våldsam politisk extremism.)

Kontentan? Högerextrema dödar folk. Gärna bögar och invandrare. Vänsterextrema spöar högerextrema för att stävja detta dödande. Möjligen slår man också lite på polisen.

Man kan även titta på typ nån dassig utredning (SOU 2013:81 igen):

"De [autonoma] arbetar mot rasism, nazism, sexism, homofobi och för flyktingars rättigheter, ofta i samverkan med grupper och människor som inte är våldsbejakande men som brinner för just sin sak."

"År 1995 sker flera uppmärksammade mord där gärningspersonerna kan härledas till vit makt-miljön: mordet på Gerard Gbeyo asylsökande flykting i Klippan, mordet på 14-årige John Hron i Kode samt mordet på en homosexuell ishockeyspelare i Västerås. År 1999 mördades den syndikalistiske fackföreningsmannen Björn Söderberg av aktivister med koppling till Svenska motståndsrörelsen (SMR) och en journalist som granskat högerextremism skadas av en bilbomb. Brottet blir aldrig uppklarat men polisens huvudspår pekar mot att personer ur vit makt-miljön ligger bakom. År 1999 grips dessutom ett antal nazister för en serie bank- och postrån samt mordet på två poliser i Malexander. Tre personer döms till livstids fängelse."

(Det kan förresten nämnas att utredningen ifråga kritiserats för att i alltför hög grad likställa vänster- och högerextrema miljöer.)

Okej, vänsterextrema arbetar för rätt bra grejer ändå, det erkännes. Och visst, bilbomber och postrån kanske inte känns jätte-fresh, om än härligt vilda-västern. Så vi kanske ska säga att tendensen att likställa vänster- och högerextrema är rätt extrem i sig.

Halmfiguren säger: ”Men kära du, både högerextrema och vänsterextrema använder ju våld för att uppnå sina syften!”

Okej, men det gjorde Nelson Mandela också. Svensk polis också. Den som utövar den ädla sporten nödvärn också. Är de alla lika goda kålsupare? För övrigt visar som sagt statistiken på att högerextrema utövar ett mycket grövre våld (jämför ”mord” med ”misshandel”), att de högerextremas urskiljningsgrunder för vem som utsätts för våld är ursprung/etnicitet och sexualitet, och att de vänsterextrema främst utövar våld i syfte att stoppa de högerextremas våld.

Nog snackat om den saken. Vänsterextrema kan naturligtvis också vara idioter, och man ska för bövelen inte slåss. Att beskriva den fredliga manifestationen i Kärrtorp som en urspårad antinazistisk demo känns ändå djupt felaktigt.

Åter till Delisle’s Pyongyang. Här radar absurditeterna upp sig. Ett exempel är hur huvudpersonens nordkoreanska guide inte vill låtsas om det gigantiska hotell som började byggas inför vinter-OS -89. Hotellet byggdes aldrig klart, utan står idag och förfaller mitt i Nordkoreas huvudstad. Eftersom hela spektaklet kanske inte direkt skriker ”framgång för regimen” är det inte ett byggnadsverk man väljer att fokusera på inom den blomstrande turistsektorn. Faktum är att mycket av den humor som dyker upp i serieboken bygger på förmågan att vantolka verkligheten in absurdum.

Hur många absurditeter kan Sveriges Radio rada upp?

• Attacken i Kärrtorp, check. (Insider-källor skvallrar förresten om att Sveriges Radios jurister har förmedlat till anställda att de inte borde närvara vid den enorma antinazistiska demonstration som följde på attacken. Inte ens på sin fritid. Pga. att man ska bibehålla opartiskhet inför valår.)

• P3 kickar Soran Ismael, check. Eller, inte kickar, men ni fattar. Eftersom Soran Ismael är aktiv antirasist är han inte opartisk. För SD är ju i Riksdagen. Men alltså nänä, SD är inte ett rasistiskt parti. Men antirasism är ändå samma sak som anti-SD. Inga vidare frågor.

• Den eminenta låten Svarta duvor vita liljor får inte spelas okommenterad på Sveriges Radio, check. Timbuktu rappar ju att han ska dunka Jimmy gul och blå och hissa i en flaggstång. Oh. Sån jävla massmördare han är, Timbuk. En rå sate. En veritabel Behring-Breivik i rapp-kostym.

Med flera exempel i evinnerlighet.

Okej, jag ska inte komplicera det ytterligare. Poängen: Antirasist är det nya rasist. Jag hör mig själv lägga det klassiska rasist-jävel-argumentet, fast liksom tvärt om: SD är faktiskt rasister, men det får man väl inte säga i det här landet.

Jo, det får man såklart, man får nämligen säga precis vad man vill. (Ibland utsätts man dock för påföljd, om man t.ex. hetsar mot folkgrupp eller ärekränker.) Men Sveriges Radio vill inte sprida vilka budskap som helst. T.ex. har man stoppat Stefan Jarls dokumentärfilm Godheten. Filmen handlar om demonteringen av den svenska välfärden. Genom att visa filmen menar man att man tummar på opartiskheten. Valår, you know. Motherfucking whale-year.

SD är rasister. Snälla, backtracka Inte-rasist-men…-bloggen en stund om du inte tror mig. Eller läs här. Eller läs den där spralliga utredningen SOU 2013:81 igen:

"Parallellt med vit makt-rörelsens protestaktivister pågår också arbete med att försöka etablera högerextrema partier som strävar efter politisk makt. År 1986 bildas Sverigepartiet och i deras spår så småningom Sverigedemokraterna (SD) 1988. Vit makt-rörelsens aktivister och partibildarna existerar dock inte som från varandra isolerade öar. Skinheads är inledningsvis en vanlig syn bland Sverigedemokraterna."

Festlig bild från 1997, Sverigedemokraternas källarlokal i Lund. Vid det här laget har man alltså tvättat sin byk i nästan tio år redan. Jimmy är längst upp till höger. Observera att killen näst längst till höger på nedre raden låtsas hålla i en jordglob. Detta var väl innan Photoshop? Vad hoppades han på? Förresten, hur populärt var slipover egentligen? Jag räknar till tre svarta och en grön.

Okej, så Sveriges Radio slår knut på sig själva i syfte att inte kalla SD för vad de egentligen är. Läskigt såklart om någon går på det, men å andra sidan: Den som inte vid det här laget känner till att SD är ett rasistiskt parti fullt med rasister, kan inte ha läst tidningen sedan Nas släppte Illmatic. Men då, 1994, var frågan i och för sig inte omdiskuterad. Som sagt, SD var det tidiga 90-talets orcher.

Om vi antar att det är okej att SR och SVT ignorerar den svastika-bemålade elefanten i rummet, att SD är och alltid har varit rasister, så kvarstår ändå frågan: Är det okej att man stoppar Stefan Jarls film Godheten?

Det kan man såklart tycka vad man vill om, återigen. Filmen kanske är skitdålig. Dude har ju trots allt inte vunnit guldbagge sedan 1990. Stefan själv vill kanske inte att filmen ska visas! Men oj, så var det visst inte, trots att SVT initialt anförde just denna lite konstiga förklaring.

Kan det vara att SVT är medlem i Medieföretagen, som är en del av Almega? Almega, som är en del av Svenskt Näringsliv? Almega, som arbetar för bättre villkor för arbetsgivare inom tjänstesektorn? Som driver frågor som mer bemanningsföretag, mer privata vinster i välfärden, fler friskolor? (Nej, vaddå, jag retas inte, de säger det själva!)

Sveriges Radio och SVT gick med i Medieföretagen/Almega 2009. Professor Anders Kjellberg vid Sociologiska institutionen i Lund skriver:

”Som bekant är Almega starkt pådrivande för en fullständig decentralisering av lönebildningen […] Inom skatteområdet föreslås sänkt inkomstskatt, minskad marginalskatt, avskaffande av värnskatten och sänkt skatt på tjänster.”

Kjellberg menar vidare att SVT:s och SR:s oberoende absolut hotas av att man går med i Almega, samt att det är mycket märkligt att detta överhuvudtaget inte berörts i media.

Jag kan inte annat än att hålla med. Ett paradigmskifte av denna dignitet borde rimligen förtjäna en smula utrymme nånstans. Men i och för sig. Om Delisle’s guide kan låtsas som att världens största jävla hotell inte tornar upp sig mitt i Pyongyang, kanske det ligger inom människans häpnadsväckande kapacitet att låtsas som att SVT och SR inte är medlemmar i en av de mest extrema nyliberala intresseorganisationerna i Sverige. Kanske kan man då också blunda för att detta kan kopplas till SR:s och SVT:s publicistiska krumbukter.

SVT och Sveriges Radio. Som vägrar kalla SD rasister. Som förvägrar tittarna och lyssnarna information om vad fan det är man röstar på. Att dessa institutioner, som åtnjuter en sådan extremt hög legitimitet, har låtit integriteten fara all världens väg är mycket ledsamt.

Nästa gång skriver/tecknar kanske Delisle en reseskildring i serieformat om Sverige. Läsaren kommer skratta åt de hjärntvättade svenskarna, som inte låtsas om rasismen eller nedmonteringen av välfärden, som köper Moderaternas historierevisionism, som tilltvingat ler sina falska serviceleenden i Almegas drömversion av tjänstesektorn.