Bredvid statyn Most Precious Offering (Whiddon 2006) finns en tavla med en förklarande text. Den lyder:
Created by artist, Saundra Whiddon, to honor the courage and sacrifice of all parents who from infancy held and nurtured the soldier and now, for the sake of others, must let him go. In the final goodbye, the parents exhibit purpose and unspeakable selflessness.
The infant is portrayed as vulnerable and yet secure in the hands of his parents. He is swaddled in the American Flag. The hand of his father lifts him up with great determination and purpose; using his strength to hold the head of the infant securely for the entire journey. The mother's hand, by contrast, forms a nurturing pose as she reluctantly and slowly lifts her child toward the heavens. The infant is simultaneously emitting a cry of victory and of separation with which the artist hopes to show the ambivalence even the bravest soldier feels when called to war. He clutches the American flag against his chest with one hand clinging to those things that are familiar. With the other hand, he raises his flag toward the Creator showing the courage that soldiers exhibit when they dare to reach higher than others!
Själva statyn visar alltså två händer som håller upp en bebis. Den förklarande texten säger oss att det är en moders och en faders händer, och att dessa skänker sitt barn till armén och nationen. Modern gör det lite motvilligt, fokuserad som hon är på omhändertagande – fadern gör det med "great determination and purpose". Statyn är ett fint exempel på det jag skriver om här, nämligen hur militarismen och patriarkatet samspelar. (Den är också ett exempel på att nationalister inte är så bra på konst.) Framförallt är den spott i ansiktet på alla som sett vänner och släktingar gå ut i krig.
En gång i tiden hade USA allmän värnplikt. Detta blev impopulärt i och med Vietnamkriget, som kom att betraktas som meningslöst krig och dessutom som ett nederlag. Samtidigt dog många, t.ex. Charles Bradleys bandkompisar eller RA the Rugged Mans pappa, under vidriga förhållande i samband med kriget. Amerikanska soldater begick även en mängd övergrepp och krigsförbrytelser. Detta är naturligtvis praxis – dock spreds bilder på förbrytelserna, i och med att Vietnamkriget var det första TV-sända kriget. Sedan dess har man lärt sig att mörka bättre, och fasaden spricker bara en smula när filmer som denna läcker ut:
Hur som helst så ville inte USA:s över- och medelklass skicka ut sina söner i krig efter Vietnamkriget. Därmed avskaffades allmän värnplikt. Istället byggdes en utstuderad struktur upp där värvning blev en av få utvägar ur underklassens knapphet och elände. Idag är selektionen alltså sådan att bara fattiga dör i krig.
Att som Most Precious Offering göra döende i krig till något ädelt är helt i linje med den strategi som anläggs av Frivilliga offertjänsten i Karin Boyes Kallocain (som jag för övrigt nämnt här). (Läs boken, den är inte så lång och ger dessutom vinster såsom respekt hos svensklärare och poäng i TP.) Döden skrämmer inte de unga potentiella värvningarna – inte så länge döden är ärofull och strålande. Att man sen egentligen får ligga och blöda till döds i ett dike medan man bajsar på sig av dödsångest, för att sedan skyfflas ned i en massgrav och för evigt glömmas, det tonas i regel ned en smula. Detta är en av grundbultarna i myten om krigserfarenheten.
En annan grunläggande aspekt är att soldaterna kan nå "higher than others", i och med sitt mod. Krigandet och soldatyrket som det yttersta förverkligandet är en klassiker, som för övrigt svenska försvaret också fallit för. Kolla in deras reklamkampanj från 2013, Vad håller du på med? Kampanjen går ut på att visa en radda hipsters som gör meningslösa saker, vilket självklart skiljer sig från de mycket meningsfulla saker som man får pyssla med inom Försvarsmakten. Typ spränga grejer och dö för sitt land.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar