En av ekvilibristerna som tidigt bemästrade denna sköna konst var Kashal-Tee. (Att ha ett artistnamn som samtidigt är en ordlek är för övrigt signifikant för rappare från den här perioden.) Mannen har slängt ur sig rader såsom
fuck what you he(a)rd, like a lonely shepherd
från Blood, Sweat and Beers, eller
don't mistake this for a salon, just cause MC:s be dying here/hair
från Kill You Style.
Bålsta-bon Kashal-Tee slog aldrig riktigt igenom, trots respekterade framträdande på t.ex. Cunninlynguists 616 Rewind, och samarbete med legendaren Masta Ace.
[Uppdatering: Här var tidigare en låt inbäddad. Innan Grooveshark släcktes ned.]
[Uppdatering: Här var tidigare en låt inbäddad. Innan Grooveshark släcktes ned.]
Istället för att putsa platinum-placksen hemma i borgen jobbar punchline-fabriken nuförtiden nattpass i en telefonväxel. Sedan skoltiden på Sigtuna, som förutom inavlade adelsmän också tvingas släppa in några locals, har Kashal-Tee burit fattigdomskorset. I följande intervju får vi höra rappares egen berättelse:
Gatuslang, avsnitt 1 - Samuel Gezelius äks Kashal-Tee
Ett helt normalt litet människoöde. De äro naturligtvis tusenden, men en blir lika nedslagen för det. Att Kashal-Tee hyser en ack så liten smula missunnsamhet mot de mer framgångsrika i gemet kommer sig naturligtvis inte bara ur den egenupplevda knappheten, utan bör också ha att göra med hiphopens komplicerade förhållande med sell out-begreppet, hiphopens egen jantelag. Icke desto mindre tycker jag mig höra spår av lite PBS (som jag skrivit om förut), dvs. prestationsbaserad självkänsla. Som, pga. omständigheterna, inte är på topp.
Är Kashal-Tee ironiskt nog en casualty i konsumismens krig mot vår självkänsla?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar