fredag 31 oktober 2014

Rapp och regler

Den här lysande analogin mellan idrott och politik/lagstiftning har väckt synapserna i Antropofagis hjärna. David Papineau pekar på att "rent spel" och "följa reglerna" inte är samma sak inom de flesta sporter. Det finns tillfällen då utövaren förväntas bryta mot reglerna och ta konsekvensen, och tillfällen då utövaren förväntas agera osjälviskt utöver vad reglerna föreskriver. Normen är alltså icke 1:1 visavi regelverket.

Hur är detta då analogt med det samhälleliga regelverket? Antropofagi har tidigare varit inne på lagefterlevnad ur ett höger-perspektiv, och lämnat analysen åt läsaren. Den här uppräkningen visar väl dock att borgarens vurmande för lagen endast tillämpas när det gynnar henom själv eller henoms kast. "En rufflare på gatunivå, kommer aldrig kunna mäta sig med riksdagens blå" – så rapp-sjunger Roffe Ruff. Det är inte den simple förbrytaren som gör den största skadan, ty "dåliga människor får svårt att ta sig fram". Det är direktörerna som är de riktiga bovarna.

När lagen stiftas eller kringgås i syfte att bedriva amoraliskt förfarande, då är det inte rätt enbart för att det är regelrätt. Vice versa när en överträder lagen i syfte att göra gott. Papineau skiljer på en internal och en external attityd till lagen. Internal innebär att en internaliserar lagen och använder den som sin egen moraliska kompass. Motsatsen är att betrakta lagen ur ett instrumentellt perspektiv, eller med Papineaus ord:

"Those who adopt the 'external' attitude simply view laws as a source of potential penalties, and will happily break them as long as the expected fine or prison term is low enough, just as a footballer might calculate whether the cost of a red card in the first half is worth the gain of preventing a goal."

Liksom Papineau landar även Antropofagi i att perspektiv nr. 2 är det enda rimliga. Konformister må knyta sina nävar i vredesmod, men Antropofagi ser att människor världen över har moraliska koder som ofta är i dissonans med lagstiftningen. Ofta är det lagen som har fel.

En viktig poäng som Papineau lyfter är också att en kan spela spelet – utöva sporten, respektera samhällsbygget – även om en bryter mot regler. Det centrala, menar P., är att en tillerkänner domaren auktoritet. Skillnaden på civil olydnad och laglöshet är att den olydig erkänner systemets rätt att fördela konsekvenser. Ofta tar den olydige sitt straff, som en viktig aspekt av olydnaden. Den olydige vill inte attvi alla ska springa runt i vildmarken och plundra och våldta och mörda – den olydige vill påverka systemet i en mer moralisk riktning.

Även bortsett från civil olydnad som politisk påverkansstrategi ser Antropofagi en evig normkamp, ett nät av ideal och idéer där lagen sitter fast. Lagen kan normera – det klassiska exemplet som brukar anföras är förbud mot barnaga. Däremot kan normen också påverka lagen – plötsligt blev det lagligt för homosexuella att gifta sig. Ofta rör det sig om växelverkan – vissa vill se samtyckeslagstiftning avseende sexualbrott, vilket är ett fall av samhällsnorm som försöker påverka lagen, med syfte att skapa en normerande lagstiftning som påverkar samhället.

Problem uppstår när växelverkan inte sker, exempelvis när normen säger att vi alla kan tanka gratis film och mp3or från nätet, men lagen (och de lobbyister som mutar de lagstiftande politikerna) säger annorlunda. Då är det giriga vinst-intressen som sätter käppar i hjulet för en hand-i-hand-utveckling av lagar och normer. Kapitalismen kan således motverka målet, att lagen speglar samhällsnormen.

När skiten funkar ska regler och normer utvecklas mot harmoni. I och med att Antropofagi igår lade öronen på Värvet-avsnittet med Snook-rapparen Daniel Adams-Ray, damp det ner ett litet exempel från klar himmel: Battle rapp. Här ser vi hur regler och normer utvecklas tillsammans i växelverkan. 

En gång i tiden handlade battle rapp om improvisation. Kombattanterna förväntades spotta helt fritt, utan förberedelser. Skandaler kunde brisera när det uppstod misstankar om att rappare körde förskrivet.

I själva verket handlar hantverket om att ha en mängd färdigtänkta punchlines och rim tillhands, om att besitta en förmåga att aktualisera dessa på stående fot, samt att anpassa rimmen och ordlekarna efter situationen – men även självklart om att uppöva en förmåga att kunna rimma fritt på stället. Att allt är improvisation är således en sanning med modifikationer, men inte en lögn.

Det finns även strategier för att underlätta fristajlande. En är att bekanta sig med nya rimstrukturer. Ju fler rimstrukturer en tillämpar, desto lättare att hitta något som rimmar med något i föregående bar. Blir det stopp, så kan en lägga ett dubbelrim på samma bar, eller rimma tillbaka på något som sagts en bar uppåt i texten. Alltså, istället för att alltid rimma

sjukt jävla liv änna, jag pallar ente/
kör bara sparkar och knän, jag skallar ente/

så kan en rimma

sjukt jävla liv änna, jag pallar ente/
... så har aptit på sånt skit som weed och sprit/

I fall två misslyckas rapparen med att hitta ett rim på "pallar ente", och löser situationen genom att rimma loss på helt andra grejer i nästa rad. Rimstrukturen A B / C A är också lämplig att implementera, då den ger längre betänketid. Exempel:

jag pallar ente, sjukt jävla liv änna/
kör bara sparkar och knän, jag skallar ente/

I exemplet är det alltså fortfarande "pallar ente" och "skallar ente" som rimmar, men MC:n har fått tänka efter i en hel rads tid, istället för en halv.

En annan strategi är att lägga nödrimmet först. Behovet av denna strategi uppstår främst när rapparen bekymrar sig om att köra flerstavigt även i improviserad form. Efter träning kan en rappare ganska lätt hitta flerstaviga rim på nästan vad som helst, det är inte särskilt svårt. Svårare är att få rimmen att make sense. Ett nödrim gör ingen glad, men om nödrimmet kommer på första raden så landar andra raden snyggt i det rapparen ville rimma på.

Titta sig omkring, se något en vill rimma på, och säga det först för att i steg två hitta (nöd)rimmet = fel. Se sig omkring, se något en vill rimma på, hitta nödrimmet, lägga det, och så snyggt landa i det rimligare rimmet = rätt. Exempel:

Sicken sjukt muggig jävla polotröja du kör/
medan jag är svinfet, stor och stöddig, sjukt skön/

Detta låter ju såväl sökt som töntigt. Att plötsligt, out of the blue, poängtera att en är "stor och stöddig, sjukt skön" blir pannkaka. Nödrimmat! protesterar publiken. Skulle rapparen istället konstatera

Yo, jag är svinfet, stor och stöddig, sjukt skön/
sicken sjukt muggig jävla polotröja du kör/

skulle detta i en freestyle-kontext upplevas mycket mindre krystat. Oj, tänker publiken, rappares rim var kontextberoende, hen kunde ju omöjligt veta att motståndaren skulle bära polotröja! Effekter blir alltså mindre nödrim, mer snyggt improviserat, även om själva (nöd)rimmet är detsamma.

Att rimma med inexakthet är, som exemplet ovan visar, den kanske viktigaste ingrediensen. I exemplet rimmar "stor och stöddig" på "polotröja", vilket funkar bra med en hink god vilja. På samma sätt kan en rimma t.ex. "datorskärm" med "gatugräl", "gangster-rulle" med "pampers-unge", eller "dissa gäng" med "fiskgratäng". Osv.

Hur som helst. När battle-rapparna blev bättre, blev det mer och mer fokus på förskrivet. En bra battle-rappare var en färskvara, ständigt plitande i rimblocket för att ha ammunition till nästa tvekamp. Förskrivet var fortsatt tabu, men samtidigt norm bland utövarna. Ack diskrepansen! Det var dags att ta konstformen till nästa nivå.

Gind Time-formatet, i Sverige pionjerat av lundensiska Ozone Battles, går ut på att rapparna i god tid vet vem de ska möta. Publiken förväntar sig verkshöjd, och ingen hymlar med att det är förskrivet som gäller. Improvisationsmomentet för en undanträngd tillvaro i och med de rebuttles som i regel levereras innan en rond tar vid. Det rör sig då i regel om ett par rader som svar på något som motståndaren sagt, eller som kommentar på något kul som hänt i lokalen.

Här är några exempel från dagens battle-scen. Inte 8 Mile direkt, men väldigt underhållande:




Från att ha varit en starkt improvisations-hyllande konstform är nu battle rap i princip helt statiskt. Underhållningsvärdet är betydligt högre, särskilt ur pöbelns perspektiv. Beatet är borta, så rapparna kan ta sig tid och göra sig hörda. Det finns utrymme för rekvisita och teatraliska grepp.

Vad hände? Normen förändrades, först i hemlighet bland utövarna – fler förberedde sig mer, för att kunna leverera bättre. Evolutionshoppet kom när reglerna ändrades, dvs. när det nya formatet kom upp. (Här bör en icke missa teknologins roll. Billigare och bättre kameror gjorde det lättare att dokumentera battles, och ökad mängd internetz i samhället gjorde det lättare att distribuera till fler.) Publiken skiter i dag högaktningsfullt i freestyle-rap, och tackar istället för det ökade underhållningsvärdet. Norm och regel har slutligen harmoniserats.

tisdag 28 oktober 2014

Gör ditt jobb

Researchgruppens podcast, Mina specialintressen, babblade förra veckan (tyvärr med sedvanligt kass ljudkvalitet) om polisens media-strategier – lyss åpp. Avsnittet "Bängen trollar" lyfter den mycket relevanta frågan: Vad ska polisen egentligen ägna sig åt?

Antropofagi har, erkännes, inte särskilt höga tankar om organisationen med våldsmonopolet. Däremot anser Antropofagi att idén om polisen inte måste vara dålig. Tvärt om hade ett välfungerande polisväsende, som gör sitt jobb väl och åtnjuter ett högt förtroende hos medborgarna, varit en oerhört positiv sten i samhällsbygget.

Så, vad ska polisen göra? De ska tjäna medborgarna, genom att skydda dessa från att utsättas för brott. De ska även jaga rätt på brottslingarna, och möjliggöra att dessa rent fysiskt inställer sig i rättegångssalen. Säkert kan vi hitta ett antal andra funktioner som polisen bör ha, men dessa är väl mest centrala.

Vad ska polisen prioritera? Att göra sitt jobb väl. Detta innebär att göra det effektivt och rättssäkert. Här ingår att lösa mängdbrott, något polisen misslyckas kapitalt med i dagsläget. Inbrott och stölder begås i princip riskfritt. Antropofagi erfar att en som brottsoffer blir både illa bemött och misstrodd, samt att polisen underlåter att vidta relevanta utredningsåtgärder även när det finns goda möjligheter att lösa brottet ifråga. Antropofagis upplevelse är på inget sätt unik – SVT gjorde för ett par år sedan ett ganska gediget utredningsarbete om hur polisen (miss)lyckas med att lösa de sk. "miljonbrotten". Här kan en läsa lite om det. Det trista med många av de vittnesmål som SVT samlat in är att polisen rutinmässigt lägger ner utredningar även när det finns ypperliga chanser att lösa brottet ifråga. Förtroendet hos allmänheten för polisen är med all rätt mycket lågt. Polisen är helt enkelt väldigt dåliga på att göra sitt jobb.

Vad mer ska polisen prioritera? Bemötande. Polisen är en samhällsfunktion som ägs av medborgarna gemensamt. Det känns tröstlöst att gång efter annan harva om rasist-skandaler, övervåld och etniska register, men en kan kallt konstatera att polisen misslyckas kapitalt med sitt värdegrundsarbete. När även en vit medelklass-svenne med rent belastningsregister känner sig illa behandlad av ordningsmakten, då kan en bara spekulera i hur andra grupper upplever motsvarande kontakt. Men, hörni, en behöver inte spekulera. Vittnesmålen har funnits där sedan långt innan Hassen Khemiri skrev sitt väna brev till Ask.

Vad ska polisen inte prioritera? Att skönmåla den egna verksamheten. Researchgruppens podd visar hur orimligt mycket energi som läggs ner på att styra mediebilden av händelser som Husby och Limhamn. Istället för att bli bättre på att göra sitt jobb, lägger polisen energi på att förmedla bilden av att de är bra på att göra sitt jobb. Detta är ungefär som att skräpmatsjättarna lägger pengar på marknadsföring hellre än att servera en nyttig produkt. Och då skiljer sig bevekelsegrunderna märkbart åt i det att skräpmatsjättarna "ska" tjäna pengar, medan polisen inte har något sådant incitament.

Svensk polis lägger i dagsläget sina resurser på att mörka hur dålig och dysfunktionella organisationen är, istället för att försöka bli bättre och mer funktionella. Svensk polis arbetar idogt för att mörka och dölja rasismen som onekligen gror inom organisationen, istället för att faktiskt försöka åtgärda den.

Polisen borde välkomna all granskning – polisens syfte är att ge medborgarna en optimal verksamhet, i medborgarnas intresse. All granskning av polisen är jobb de själva inte behöver göra. Att då motverka granskning, undvika transparens, ljuga och fabricera och mörka, det är enbart sinnesjukt.

Hade polisen haft en ärlig ambition att bli bättre hade de inte betett sig på det här viset. Att man motverkar det egna uppdraget tyder på att organisationen har utvecklat en helt annan agenda, som trumfar samhällsfunktionens egentliga syfte. I dag jobbar polisen för rätten att fortsätta vara rasister, att fortsätta begå irrationella våldsdåd, att även fortsättningsvis slippa göra sitt jobb.

fredag 24 oktober 2014

Din käpp i ekorrhjulet - Flykten från matriarkatet

Antropofagi har tidigare skrivit om den fläckiga hyenan och dess brutalt matriarkala flockstruktur. Men, änna, det finns fler exempel från djurens värld, en värld där blogg-serien Din käpp i ekorrhjulet ofta utspelar sig. (Sammanväxta djupshavsfiskar och havslevande däggdjurs svettkörtlar har också avhandlats.)

Idag ska det handla om ett djur som inte bara lever i ett matriarkalt samhälle. Det är också ett djur som är immunt mot cancer, bygger upp sitt liv efter insektsmodell, och mest liknar en mänsklig penis. Behold, i all sin prakt (?), nakenråttan!

Hej!
Nakenråttan (heterocephalus glaber) är, som tänderna avslöjar, en gnagare.Egentligen är den ingen råtta, utan närmare släkt med marsvinet. Den lever i i Afrika, främst i Etiopien, i underjordiska gångsystem som den bygger i öknar.

Råttan lever, till skillnad alla andra däggdjur som Antropofagi känner till, i stora kolonier som domineras av en drottning. Drottningen är den enda hona som har förmåga att fortplanta sig. Termen för detta upplägg är eusocialitet, vilket alltså innebär att fortplantningen sköts av en eller ett fåtal individer i ett samhälle. Andra exempel på eusociala djur är myror och getingar.

Nakenråttan är blind och döv, och hittar sin väg med luktsinnet. Gnagar'n kan springa lika snabbt baklänges som framlänges, vilket är praktiskt när en lever hela sitt liv i underjordiska gångar. Dess kolonier kan bestå av upp till 100 individer, där flertalet som sagt är sterila arbetare.

Nakenråttans hälsa är ett kapitel för sig. Den kan leva i upp till 30 år, vilket med god marginal är rekord bland gnagare, och den får aldrig cancer. Enligt forskarna beror detta på att djurets fibroplaster (en sorts bindvävsceller) tillverkar högmolekylär hyaluronsyra som enligt Dagens Medicin "effektivt hindrar tumörtillväxt". Forskarna beskriver cancer-skyddet som en evolutionär bonus, eftersom hyaluronsyra-produktionen förmodligen selekterats fram då egenskapen är gynnsam för att pressa sig fram genom trånga gångar. (Jämför hjortsvinets betar eller godhetens uppkomst, Kyrklund 1988, Om Godheten.)

Nog om hälsobiten. Hur funkar det att se ut som en penis och leva i ett matriarkat? Vissa individer får nog av att vara infertila, självuppoffrande arbetare, och söker alternativa vägar för att starta något eget. Då och då dyker det upp en hane som, illojalt mot gruppen, stjäl mat ur kolonins matförrådet. Genom att öka sin tillväxt kommer hormon-produktionen igång, och hanen blir fertil. För att undvika incest – alla i kolonin har ju samma mamma – lämnar den tjuvaktige hanen samhället och ger sig ut i öknen.

Efter en förmodligen väldigt strapatsrik vandring hittar den fertila hanen fram till en annan koloni. De befintliga invånarna försöker kasta ut hanen, men i och med sitt mat-tjuvande är den större och starkare än andra nakenråttor. I en fruktansvärd underjordisk kamp

(tänk er, vildsinta penisar under jorden, huggtänder som blänker, råttansikte mot råttansikte med ingenstans att ta vägen – 'You shall not pass!' väser rivalen framför, ett par huggtänder nafsar dig i baktassarna)

kämpar sig inkräktaren fram genom kolonin tills han hittar drottningens gemak. Lite som i Super Mario får vår hjälte äntligen lägga ögonen på prinsessan, men ack – sista bossen är också där! Den befintliga fertila hanen vill inte bli ersatt av en ny, och kämpar tills sista blodsdroppen för att få behålla sin position som hov-hora. Vår hjälte vinner självklart även denna slutgiltiga tvekamp, och får sedan befrukta den mycket pilska drottningen. Vips så är vår nakenråtta anfader till nästa generation i den nya kolonin.

torsdag 23 oktober 2014

De elakartade strukturernas byggmästare

Om en av någon anledning fortfarande känner tvekan och osäkerhet angående den strukturella rasismen, bjuder följande This America Life-avsnittett ypperligt exempel:

(Spoiler-varning i det följande.)

En studie visar att POC-kids straffas oftare för lindrigare förseelser i skolsystemet i Texas. (Där finns det data, men andra delstater kan knappast friskriva sig.) Fenomenet kallas the school to prison pipeline, där POCs och då särskilt afroamerikaner lär sig att de är "bad" redan i pre-school.

Antropofagi har varit inne och nosat på det amerikanska fängelsesystemet tidigare. Vad som bör tilläggas är att minoriteter är majoriteten bakom galler. Låt oss för en sekund återvända till Let's Get Free:
[Uppdatering: Här var tidigare inbäddat Dead Prez' They Schools. Innan Grooveshark släcktes ned.]
They Schools by dead prez on Grooveshark
Först går en i skolan.
[Uppdatering: Här var tidigare inbäddat Dead Prez' Police State. Innan Grooveshark släcktes ned.]
Police State by dead prez on Grooveshark
Sen är våldsmonopolet stygga.
[Uppdatering: Här var tidigare inbäddat Dead Prez' Behind Enemy Lines. Innan Grooveshark släcktes ned.]
Enemy Lines by dead prez on Grooveshark
Slutligen hamnar en i finkan.

Förutom att visa hur den strukturella rasismen kan verka, visar pod-casten ovan också varför det kan vara bra att föra viss typ av statistik. Det finns en diskussion kring huruvida det egentligen är antirasisterna respektive feministerna som upprätthåller rasismen respektive sexismen genom att envisas med att dela upp människor utifrån exempelvis etnicitet och kön. Men, kära vänner, rasismen försvinner förmodligen inte för att vi slutar låtsas om den. Analogt med hur den individ som säger sig vara icke-rasist förmodligen bara väljer att inte medvetandegöra sina fördomar (läs här), så är ett samhälle som mörkar sin strukturella rasism helt enkelt inte intresserat av att göra upp med strukturen.

Liberalerna, aka. strukturförnekarna, blundar stenhårt för strukturer. När en visar data på att POCs straffas hårdare i skolor, då kanske de kisar lite och muttrar ett halvhjärtat erkännande. Nästa dag får en dock ett argt mail som börjar med orden Kära Nordkorea-kramare, och fortsätter med en rad förvirrade (bort)förklaringar till varför det förhåller sig som det gör. Kanske är liberalens strategi att erkänna bara exakt det som är bevisat, och hålla för djupt osannolikt allt det andra. Liberalen menar då, i föreliggande fall, att enbart Texas kan uppvisa denna rasism i skolsystemet. Alla andra skolsystem i hela världen är fria från rasism. Vidare, strukturen finns bara lokalt i kausalitets-kedjan också. The school to prison pipeline är ett alltför vidlyftigt antagande som liberalen närmast hånskrattar åt. Det är absolut inte så att rasismen i skolsystemet (lokalt i Texas) har något som helst att göra med överrepresentationen av POCs i amerikanska fängelser.

Nästa steg som liberalen tar är ut på ett riktigt stinkande gungfly. Liberalen insinuerar, utan att säga det rakt ut, att afroamerikaner och andra POCs är hårdare straffade, i skola såväl som rättssystem, för att de faktiskt är
[Uppdatering: Här var tidigare inbäddat Michael Jacksson's Bad. Innan Grooveshark släcktes ned.]
Bad by Michael Jackson on Grooveshark

Även om forskningsinsatsen i This American Life-avsnittet visar just att POCs straffas hårdare för samma förseelser, så kringgår liberalen detta genom en insinuerande argumentation. Hen diskuterar således aldrig själva sakförhållandet, men glimtar lagom mycket på ventilationen för att släppa in lite brun diskurs som clouds the mind of the svagsinta. Kanske passar hen över bollen till någon obskyr "akademiker", med kopplingar till Avpixlat, som förklarar att människor med afrikanskt ursprung är genetiskt predisponerade att begå illdåd. Liberalen hävdar att hen egentligen inte håller med rasisten ifråga, men lägger orimligt mycket tid på att argumentera för dennes rätt att utrycka sin rasistiska åsikt. Alla motargument från rimligt/vänster-håll attackeras häftigt som försök att avskaffa yttrandefriheten.

Vad är det egentligen som är liberalens agenda? En kan bara spekulera, men det slår Antropofagi som en blöt pannkaka i trynet att liberalen har gått på fina privatskolor och ätit dyr fisk under sin uppväxt – inte kan väl liberalen vara så urbota dum som hen ger sken av? Antropofagi har tidigare ofta anfört att liberalen förnekar strukturen. Nu är det dags att ompröva det antagandet.

"Jag anser", säger Antropofagi, likt Pontus Pilatus gör i Om Godheten (Kyrklund, 1988), att liberalen i själva verket döljer strukturen. Att vara blind för strukturen är att vara dum, ovetande, oskyldig. Att aktivt mörka strukturen är att vara en förövare – det är som minst en stark indicie. Varför stycka och begrava kroppen, om en inte är mördaren? Någon försöker en skydda.

Antropofagi har tidigare diskuterat högerns medvetna dumhet i olika frågor. Nu är detta argument förenat med argumentet om liberalens handikapp gällande vetenskapsteori, dvs. oförmågan att erkänna strukturer pga. oförmågan att förstå att verkligheten är stratifierad. Den nya slutsatsen lyder:

Liberalen förnekar strukturen eftersom hen vet att den är där – det var ju liberalen som upprättade strukturen från första början!

Likt en pusseldeckare som får sin upplösning får nu diskussionerna om (ny)liberalism, rasism och vetenskapsfilosofi sitt slut. Här står vi med kunskapen om vem som är mördaren. Vi kommer dock aldrig kunna överblicka de otaliga offren.

tisdag 21 oktober 2014

Godel

Det här med söknings-missar börjar bli en fruktbar historia. (Se tidigare miss här.) Såhär gick det den här gången. Dvs., när en googlar "god el" hittar en Kurt Gödel. Tack till slumpen för denna evigt gyllene påminnelse.

Denna plakett sprang Antropofagi på i Wien.

Gödel var hjärnan bakom Gödels teorem, som i pöbel-språk innebär att inget logiskt system kan vara allomfattande och samtidigt fritt från självmotsägelse. För att fortsätta på pöbel-språk – skratta ni, matematiker – så beror detta på ett sådant systems kapacitet till självreferens. Genom självreferentiella utsagor kan en generera paradoxer såsom "den här utsagan är falsk".

Gödels teorem var en mycket tråkig nyhet för de positivistiska filosofer som bedrev projektet att förklara hela världen i några snygga ekvationer. Gödel blev därför inte omedelbart älskad av sin samtid. För att citera en viss anonym internetz-rappare:

"Jag är positiv till positivism/
inga svarta svanar som svärtar mitt svar/
jag är objektiv, inget trolleri/
jag är den som förklarar hur världen ska va'/
Gödels teorem, blott ett störande exem/
snöar du på det, kan jag lösa ditt problem/
bara glöm det, släpp det, skit i det/
fuck Freud, fuck Kant, fuck lite fler/
Att gräva för djupt det kan kräva tribut/
ingen mening att tävla med Gud, bara lära det ut/
att allting kan sägas i siffror/
misstror gör sävliga djur/"

Antropofagi skriver medvetet "Gödels teorem" utan att vidare indikera skillnad på bestämd form pluralis och bestämd form singularis. Nu, däremot, är det dags att rycka undan okunnighetens slöja. Här och häpna – det rör sig om två teorem!

Det första sk. ofullständighetsteoremet säger att inom varje formellt system, som uppfyller vissa villkor, existerar en sats som varken kan bevisas eller motbevisas. Det andra ofullständighetsteoremet säger att om ett sådant system är konsistent, kan detta inte bevisas inom ramen för systemet självt. (Källa.)

Det finns viss diskussion kring implikationerna av Gödels teorem. Hans Rosling, som refereras till ovan, bashar Tor Nørretranders (som författat fantastiska Märk världen). Rosling menar att Nørretranders inte förstår att teoremen enbart säger något om logiska systems begränsningar, snarare än om mänsklig intelligens i stort. Hur som helst var Gödels teorem på sin tid ett dråpslag mot de logiska positivisterna, och dråpslag mot positivister är alltid av godo enligt Antropofagi.

Festligast av all läsning är självklart Hofstadters mäktiga Gödel, Escher, Bach, där Gödels teorem kopplas ihop med Eschers logik-vrängar-verk och Bachs fugor.

En av Antropofagis mer metafysiskt lagda bekantskaper har vid tidigare diskussioner velat blanda in även David Lynch i leken. Enligt bekantskapen ifråga bör den vita fläcken i Eschers Print gallery betraktas som analog med de scener i Mulholland Dr. (eller för den delen Lost Highway) som inte logisk låter sig pusslas samman med övriga scener i filmen. (Givet att scenerna i Mulholland Dr. plockas isär och sätts ihop i linjär kronologi, kommer några scener vägra att passa in i sekvensen.) Antropofagi förmodar att den vita fläcken, liksom de mystiska scenerna, i någon bemärkelse kan jämställas med en självreferentiell paradox à la Gödel.

Eschers Print gallery. Galleriet innehåller en tavla som
innehåller galleriet.

måndag 20 oktober 2014

Sorg-låtar

[Uppdatering: Nämnda låtar var tidigare inbäddade i detta inlägg. Innan Grooveshark släcktes ned.]

Ibland förlorar man en anhörig eller en vän. Detta beror på att livet är skört, vilket är mycket tragiskt. Antropofagi brukar i alla livets skeden vända sig till musiken – så även i svåra stunder. Här kommer Antropofagis inkompletta lista på sorg-låtar. En får hoppas att ni aldrig kommer ha anledning att vända er till dem.

We'll always love Big Poppa by The LOX on Grooveshark
The LOX - We'll Always Love Big Poppa

The LOX var signade på Puffys Bad Boy Records, och det var på Bad Boy de släppte multiplatinum-säljande Notorious B.I.G.-tributen. Så småningom försökte gruppen lämna Bad Boy, men Puffy vägrade släppa taget. The LOX iscensatte då en Free the LOX-kampanj, som inkluderade t-shirts och rants vid diverse framträdanden. Tillslut blev trycket på Bad Boy för hårt, och i samband med en on the air-diskussion på Hot 97mellan å ena sidan Puffy, och å andra sidan Styles P och Jadakiss, släppte Puff slutligen taget.

Fallen Soldiers by dead prez on Grooveshark
Dead Prez - Fallen Soldiers

stic.mans vers på Fallen Soldiers är en verklig historia om stics kusin som tragiskt gick bort. M-1:s vers handlar om (fd.) Crip-medlemmen Marquis Hardmon, som blev knivhuggen i hjärtat av rivaliserande bloods när han skulle köpa cigg.

Just a Moment (feat. Quan) by Nas on Grooveshark
Quan - Just a Moment ft. Nas

Just a Moment skrevs ursprungligen av Quan, men Nas hoppade glatt på låten på grund av dess myckna fethet. Spåret hamnade slutligen på Nas platta Street's Disciple, men är alltså egentligen att betrakta som en Quan-låt med en gästande Nas.

Tribute by D.I.T.C. on Grooveshark
D.I.T.C. - Tribute

Super-gruppen Diggin' in the Crates hyllade bortgångne medlemmen Big L med låten Tribute. Övriga medlemmar i crewet var Lord Finesse, Diamond D, O.C., Fat Joe, Buckwild, A.G. och Showbiz. Big L:s betydelse för punchline-fantaster världen över kan icke överskattas.

Toast to the Dead by Immortal Technique on Grooveshark
Immortal Technique - Toast to the Dead

Immortal visar hur nära känslorna ilska och sorg kan ligga varandra. Toast to the Dead är mer allmänt hållen än övriga låtar på listan, och mer intresserad av att utkräva ansvar.


Saïan Supa Crew - KLR

Franska hiphop-kollektivet Saïan Supa Crew döpte sin debutskiva till KLR, efter bortgångne OFX-medlemmen KLR. Antropofagi fattar inte mycket av texten, men det är likväl en fin låt.

lördag 18 oktober 2014

Ett oeftergivligt villkor

Efter att ha nämnt Kyrklunds Om Godheten i förbifarten the other day, kunde Antropofagi icke hålla sina giriga fingrar i styr. Varför läsa nya, riskfyllda verk när en kan läsa samma gamla tro-tjänare om och om och om och om igen?

Här kommer ett litet citat:

"När det gäller politiken är godheten ett oeftergivligt villkor. För framgång i politiken krävs i första hand godhet. Även en diktator måste ha ett parti, som hyllar honom som god och lyfter honom till makten. Och vem skulle någonsin i val avge sin röst för en dålig människa? Lyckligtvis är tillgången på goda människor riklig.

Det råder heller ingen brist på allmänt dåliga eller ondsinta personer, må vara att dessa befinner sig i minoritet. Sådana vållar ej sällan stor skada i sin omgivning och på samhällets lägre nivåer. De möter därmed avoghet i den mån de icke drabbas av fängelsestraff eller andra samhälleliga vårdåtgärder. Härigenom motverkas i hög grad deras sociala avancemang. Dåliga människor får svårt att slå sig fram. Vid tillsättande av högre poster i samhället blir de överspelade av de goda.

Härav följer att begränsade olyckor och personliga tragedier ofta nog orsakas av dåliga människor. Brutala och defekta individer åtar sig också den tortyr och de bödelsgärningar som är ofrånkomliga i kampen mot den onda saken. De verkligt stora katastroferna däremot, krig, svält, förföljelse av minoriteter och självtänkare, mänsklighetens eventuella totalutrotning av mänskligheten, administreras av goda människor som understöds av goda människor som tror på en god sak







och bekämpar det onda."

Sveriges Palin

Ofta skrattar en högt åt medieklimatet i USA. Fox News, Bill O'Reilly, Ann Coulter. Sjukheten är så sjuk att den inte ens går att bemöta. En sörja av absurditeter, moralism, rasism och nyliberala krumsprång. Fråga Paul Krugman, som ägnar stora delar åt sin blogg åt att belysa högerns vansinne, självmotsägelser och lögner.

Men, mina vänner, nu är den äntligen här – den fullgångna amerikaniseringen av den svenska debatten. De medvetna missförstånden, orimliga påhoppen och tendentiösa uppstötningarna gör liberala ledarsidor närmast oläsbar.

Jag öppnar DN, och där kallar Birgersson Mehmet Kaplan för islamist, då han seglat med Ship to Gaza "trots den antisemitism som hela tiden pyst ut från projektet". (En intressant kommentar på detta kan man läsa här.) "Liberalerna" slänger sig med antisemitism-anklagelsen minst lika frikostigt som yazidierna i det här This American Life-avsnittet:


Det ideologiskt drivna drevet går överlag varmt mot Kaplan just nu. Niklas Orrenius kommentar på spektaklet minner om diskussionen i nyss nämnda pod-cast. Att lättvindigt slänga sig med antisemitism-anklagelsen förringar den verkligt förekommande antisemitismen. Att lättvindigt slänga sig med islamist-anklagelsen gör att alla verkligt oseriösa aspekter av religion(en) kan ta skydd bakom islamofobi-anklagelsen. Ett ogynnsamt gytter av osaklig debatt, helt enkelt. (Obs – rimligen kvalificerar sig islamofobi också som antisemitism, om en ska vara lite noggrann.)

Det yttersta tecknet på amerikaniseringen är att vi nu har fått vår egen Sarah Palin, KDU:s Sara Skyttedal. Skyttedal representerar den där kristet socialkonservativa ingrediensen som de flesta förknippar med USA:s republikaner och den amerikanska mellanvästern. Skyttedal är förresten ytterligare en av många Kaplan-bashare just nu. Problem med detta:

1) Det känns tyvärr oseriöst att kritisera religiositet när en själv är öppet religiös – här påminns vi en viktig distinktion mellan generell religions-kritik och mer specifik kritik av grupp religiösa personer.

2) En kan inte häva ur sig en sådan här artikel och hoppas på att bli välvilligt tolkad, när en tidigare har slängt ur sig en sådan här artikel. (Kontext – Skyttedals debattartikel landade mitt i brinnande valrörelse där SD gick starkt framåt, precis när Reine gjort sin så kallade markering mot rasismen i Sverige. KDU-ordföranden fick häftig kritik från det vuxna KD och övriga allianspartier.)

3) Sara Skyttedal tycker att vänster än minst lika illa som SD – en rasist-relativist av rang helt enkelt. Kolla in de här kommentarerna, där Skyttedal fruktar V i röd-grönt regeringssamarbete:


Sveriges Sarah Palin är inte bara socialkonservativ, kristen, och förmodligen en smula islamofobisk. (Det måste erkännas att jag tar mig friheter med dessa epitet i sökandet efter beröringspunkter mellan Skyttedal och Palin.) Hon bjuder även, liksom sin namne på andra sidan Atlanten, på ett och annat gott skratt. Här är ett exempel på Skyttedalsk twitter-humor. Är det inte rätt kul att skriva att "alla är välkomna i mån av plats", i ljuset av Skyttedals invandringskritiska debatt-inlägg?


Här kommer ytterligare ett exempel. Har du samma humor som Antropofagi så tycker du att det är skitroligt att Skyttedal tycks hänga väldigt frekvent i Sydtyskland, av alla ställen:


Men, om Skyttedal är Palin – är Annie Lööf då Paul Ryan? Tja, kanske ideologiskt. Utseendemässigt ligger hon dock betydligt närmare David Bowie som Ziggie Stardust:


(Tidigare lika-som-bär-anklagelser har duggat ner från Antropofagis himmel förut – då gällde det Sofia Arkelstens likhet med amiral Ackbar, och Ulrik Nilssons likhet med en Nation of Islam-medlem. Här kan en också läsa om ett annat exempel på amerikaniseringen.)

torsdag 16 oktober 2014

Empirismens förakt för empiri

(Antropofagi tänker tidvis på vetenskapsfilosofi, och för lite bakgrund till den här frågeställningen går det bra att läsa sig igenom de här inläggen.)

Empirismen bygger på det felaktiga antagandet att en kan få teorioberoende kunskap genom observation. Att objektivt studera är, enligt empiristen, den enda källan till kunskap. Sålunda betonar empirismen, som namnet kanske avslöjar, empirin. Kärleken till det objektiva gör även att allt perspektivtänkande kastas över bord.

En föregivet konfliktande idé, som empiristen vanligen förkastar, är att ett perspektiv kan vara mer sant än ett annat, i bemärkelsen att just det perspektivet bäst kan se och förstå vad som är viktigt för just det perspektivet. En nära nog tautologisk tanke, kan tänkas. Empiristen säger "icke!", det objektiva, perspektivlösa trumfar allt. Perspektivet är ju i en bemärkelse en teori, medan (drömmen om) objektiviteten ska vara fri från antaganden och förkunskaper.

Men, tycker Antropofagi, här härbärgeras en självmotsägelse värdig en nyliberal tankesmedja. Det specifika perspektivet, exempelvis den underkuvades perspektiv i en hierarki, är ju specifikt i det att subjektet ifråga har samlat in en våldsam mängd empiri genom exempelvis liv och leverne. Erfarenheter är en stor säck med empiri som en har fyllt under ens respektive strapatser.

Borde inte empirismen rimligen uppskatta det specifika perspektivets stora empiri-rikedom, snarare än att hylla det objektiva, stumt stirrande ögat (som Pst/Q händelsevis rappar om)?
[Uppdatering: Här var tidigare inbäddat Pst/qs Jag ser. Innan Grooveshark släcktes ned.]
Jag Ser by Pst/Q on Grooveshark

Nä, empirismen, det är nästan så en blir lite pissed. Helga empirin eller helga den icke, men iaktta åtminstone ett minimum av konsekvens och följdriktighet.

Givet att empirismen fungerar så som jag gör gällande, då är den inneboende självförstörande. Så snart en empirist har observerat något objektivt, och har införskaffat en smula empiri, då har hen också lagt sig till med ett perspektiv, en erfarenhet. Empiristen kan således bara, enligt de egna kriterierna, göra en endaste meningsfull observation i livet. Sedan måste empiristen dö, och möjligen återfödas som bläckfläck läckt från en reservoarpenna i bröstfickan på en vetenskapsmans vita rock.

onsdag 15 oktober 2014

Förhuds-diskussion

Antropofagi avsåg tidigare under dagen göra ett Bibel-sök på ordet "förbud", men slant freudianskt. Bokstäverna B och H ligger strax intill varandra på tangentbordet.

Han slog ihjäl 200 filisteer och tog med sig deras förhudar och lämnade dem allesammans åt kungen för att få bli hans måg. Då gav Saul honom sin dotter Mikal till hustru. (1 Sam 18:27)

Tråden plockas upp lite senare i historien:

Därefter skickade David sändebud till Ish-Boshet, Sauls son, med denna begäran: ”Ge mig min hustru Mikal, som jag fick som brud för hundra filisteiska förhudar. (2 Sam 3:14)

Hela förhuds-grejen är så klart rätt så sjuk. Men det är framförallt en detalj som stör. I 1 Sam 18:27 är det 200 förhudar det gäller – i 2 Sam 3:14 bara hundra. Vad hände med övriga hundra förhudar? De tycks ha försnillats någon stans på vägen. Den som har ett svar på det här mysteriet får gärna höra av sig.

Din käpp i ekorrhjulet - Verlan

Efter att Antropofagi i förbifarten påminde sig om Saïan Supa Crew impuls-köptes deras klassiker KLR i digital form – CD:n har samlat damm alltför länge. Vid återbesöket av denna 1999 års monster-skiva inser Antropofagi hur långt före alla som Saïans debut fortfarande befinner sig. Lyssna på vilket som helst av de 20 spåren, och inse att vi talar om rapp-gudar. Alla vi som haft äran att se Saïan live några gånger vet att de också excellerade utanför studion, och det med hästlängder.

Antropofagi kan nära nog noll ord franska. Däremot håller sig Antropofagi med ett stall av sakkunniga på alla tänkbara områden. Frankofilen i dealen har berättat för Antropofagi om fenomenet verlan, som mycket väl kan vara en av orsakerna till franskans förträfflighet som rappspråk rent generellt.

Ordet självt exemplifierar väl vad vi har att göra med. Verlan är nämligen en inversion av det franska ordet l'envers, dvs. "inversen". För den som liksom jag har noll koll på franskt uttal kan jag berätta att lånn-vär har förvandlats till vär-lånn (på ett ungefär – har ingen koll på fonetisk skrift heller). Så själv-referentiellt!

Verlan är alltså en slang-genererande språk-regel. Exempel: Femme, kvinna, blir meuf, och flic, snut, blir keuf. Båda dessa slang-böjningar är så accepterade att de låter sig översättas korrekt i Google Translate.

Men, kära vänner, det stannar inte där. När ett inverterat ord blivit så inkorporerat i normal-franskan som t.ex. nämnda meuf och keuf, då aktiveras regeln ånyo. Det populariserade keuf förvandlas till feuk, fonetiskt nära engelskans fuck. Meuf är, senast Antropofagi kollade, feumeu. Ett annat exempel är arab, som blev beur, som blev rebeu.

Verlan kategoriseras som en argot ("förbrytarslang" enligt Google Translate), dvs. ett mer eller mindre hemligt språk som markerar subgrupp-tillhörighet och avståndstagande till mainstream-kulturen. Att verlan är djupt insyltat med hiphopen är kanske således ingen jättestor överraskning. Dessutom öppnar verlan för en än större frihet för rim-smeden, som kan få bitarna att passa snabbare och enklare.

Verlan är dock inget exklusivt nutida fenomen. Enligt wiki vilar verlan på en gammal fransk sedvänja av att kasta om stavelser för att bilda nya ord och uttryck. Språk-regeln är också, menar Antropofagi, besläktad med rim-tekniken som på engelska heter consonance, konsonant-rim, till skillnad från assonance, vokal-rim. Ett konsonant-rim kan lyda exempelvis

står stolt i storstäder, storstilat som stenstoder

Konsonant-rim är således lite som allitterationer, men i flera led. Poängen är att vokal-ljuden skiftar, men konsonant-ljuden stay the same.

Ännu mer påminner verlan kanske om den rimteknik som här tas i bruk av anonym internetz-rappare:



Stilen jag åsyftar är följande:

"Till den palestinske anne frank, skriv i din dagbok/
ge oss mer substans än antisemitiska slagord/
orsaken till ditt omak är en kartbok/
blev blodbad om du kvarstod, så fool dra som en dragkrok/
storstad eller bo kvar i din avkrok/
oklart om din mor, far eller bror, dog i din bostad eller for/
detta osmakliga avkok på en bokstav i en lagbok/
gör dig till nomad, och du blir global/
tills du trillar av, det är en hal jord/
som en kronblad när du faller av/
ville bli ett skolbarn med en barnbok/
men mottagandet var avogt/
"

Stavelser-inversen är alltså omak/kartbok, blodbad/kvarstod, fool dra/dragkrok, bo kvar/avkrok, etcetera. Här är det vokal-ljuden som kastas om.

Rim-lighet å sido är verlan ett fantastiskt verktyg för att skapa ordnad oreda, aka. komplexitet, i ett språk. Jag föreslår att regeln tillämpas på svenska, vilket skulle resultera i böjningar såsom cigg/guzz och vice versa (beroende på vilken regel vi tillämpar för vokalljudens förändring). Vilka ärorika missförstånd detta hade bäddat för – exempelvis hade "ett packe cigg" plötsligt kunnat betyda "ett gäng tjejer". Eller nått.

Det var allt för den här gången från Din käpp i ekorrhjulet – en serie bloggposter där Antropofagi försöker sakta ner Sveriges tillväxt genom att erbjuda intressant kuriosa som white collar-arbetarna kan ta del av under sin betalda arbetstid. Tidigare inlägg hittas här.

Döda presidenters testamente

[Uppdatering: Tidigare var nämnda låtar inbäddade i detta inlägg. Innan Grooveshark släcktes ned.]

Stockholm har drabbats av någon slags skånsk vinter. Tuben är proppfull med hostande, nysande blek-fejjor. Antropofagis cykliska musik-lyssnande har följaktligen rört sig tillbaka till bubbel-främjande meditations-muzak. Dead Prez Information Age är tillbaka i lurarna. Så är det bara att blunda och slappna av. Plötsligt bleknar känslan av att vara en packad sill i lokaltrafikens konservburk.

För en sensibel själ är budskap och stämning en faktor att beakta i selecta-skapet. Att bara lyssna på Z-Ro the Crooked, King of the Ghetto, är kanske rapp-konnessörens dröm, men ur psykiatrisk synpunkt är det en risky business. Bitterhet och motmänniskoskap är vanliga bieffekter. Information Age's verkningar på sinnet är istället ett sakralt lugnt och en känsla av upplysning. Samt, inte minst, gynnandet konstruktiva tankebanor.

Låt oss bortse från ljudbilden. Dead Prez har länge jobbat budskap och konkreta rekommendationer. Skivan RBG kom med en affisch med levnadsregler: 1) No snitching; 2) Protect self, family and community at all times; 3) Each one teach one; 4) Be organized; och 5) Be productive. Framförallt regel nr. ett, no snitching, kan diskuterats – Antropofagi har tidigare gjort så, och kommit fram till att regeln är fullkomligt rimlig ur ett spelteoretiskt perspektiv. Givet en fientligt inställd poliskår kan det vara gynnsamt för gruppen att inte sätta personlig vinning i första rummet, även när snitching exempelvis är förknippat med straff-lättnader för tjallaren själv.

Det som gör Dead Prez så oerhört appellerande är för Antropofagi bland annat deras take på struktur-agent-dokotomin. Antropofagi har tidigare diskuterat denna onödigt ofta havererade problemställning. Är det individen som bestämmer, eller är det strukturen? När stic.man, en av två rappare i gruppen, tidigt i karriären rappar att "we can blame it on the system, but the problem is ours", serverar han lösningen på hela "problemet" i mycket koncentrerad form. Det går naturligtvis att förklara fenomen genom att hänvisa till strukturer, men vill vi förändra måste vi aktivera oss själva. Låt mig ta det tillbaka till Foucault.

Foucault anklagas ofta för att vara överdrivet strukturalistisk. Enligt anklagelserna glömmer Foucault individens agentskap, dvs. egenmakt och initiativkraft. Detta är dock gravt felaktigt. Liksom Bourdieu menar att individen skapar strukturen, som skapar individen, som skapar strukturen, så korar inte heller Foucault någon vinnare i struktur-agent-tävlingen – han ser det inte ens som en tävling. Så som Antropofagi tolkar Foucault, betonar denne dessutom att individen blir ett subjekt först i kampen mot strukturen. Motstånd är således det som genererar individualitet.

Dead Prez förklarar en situation genom att identifiera strukturerna, men skrider till handling genom att angripa dem. I kampen mot strukturer blir de subjekt, kapabla att bryta mönster och skapa nya. Demontera somliga strukturer, producera och/eller reproducera andra. Så jävla konstigt är det faktiskt inte. Myran och myrstacken finns bevisligen samtidigt. Ingen människa existerar i ett socialt vakuum, fri från normer, och att diskutera den fria viljan genom att fråga sig hur man väljer vad man vill vilja är ett utmärkt sätt att distansera sig från tankens ekorrhjul.

Dead Prez agentskap utesluter således inte en strukturalistisk syn. Detta inser de själva med råge, varför de också betonar det konstruktiva tankesättet. Att falla till föga för strukturen, ge efter och låta sig bäras med, är inget alternativ. En identifierar problem ej för att förbittras över dem, men för att lösa dem. Försvinn, smutsiga nihilism; väck me' sig, ruttna relativism.

För att effektivt angripa befintliga strukturer – och för att skapa nya, önskvärda – måste individen organisera sig. Detta fruktar makten alltid mest, vilket är en indikation på att det är den mest effektiva strategin. När Antropofagi ser dokumentären Förortens pantrar på SVT, om Pantrarna i Göteborg, så ser Antropofagi Dead Prez' arv i en förorts-svensk tappning. Inte bara är Mutulu Olugbala (M-1), den andre av DPZ' två medlemmar, med och organiserar ett seminarium kring motstånd, organisering och musik. Filosofin som Dead Prez förmedlar genomsyrar organisationen, och även estetiken. Antropofagi har egentligen inte så mycket på fötterna här, men jag misstänker att fler än Antropofagi har tagit till sig Dead Prez katalog helhjärtat. Ett vältummat manifest i musikform.

Men, Dead Prez tillhandahåller inte "bara" verktyg för organisering och politisk kamp. stic.man har under senaste tiden serverat träningsfokuserade plattan The Workout och lanserat RBG Fitclub, samt spridit kostråd omkring sig som en annan Jamie Oliver. Det uttalade syftet är att minska ohälsan bland minoritetsgrupper i USA, men även en majoritetsmedlem från Nordeuropa kan med fördel nyttja motivationen och rådgivningen.

Hur som helst, tillbaks till Information Age. Antropofagi inser att många DPZ-fantaster förmodligen har sovit, och kommer fortsätta sova, på denna något new age-iga full-längdare. Det, mina vänner, är upp till var och en. Antropofagi vill emellertid gärna berätta vad en själv får ut av na.

David Deutschs The Beginning of Infinity stressar att problem är oundvikliga, men lösbara. (Antropofagi har skrivit mer om detta här.) Det handlar mindre om att gömma sig i det förgångna, än om att vara redo för förändring. Information Age's apokalyps-fettischism betonar samma sak. A New Beginning menar att:
Times is getting rough, huh? That's nothing new to us
There's nothing to discuss. Just make adjustments, time is up

― “A New Beginning” by Dead Prez

What if the Lights Go Out är inne på samma spår:
Water in my canteen ready
When the shit hit the fan I’m ready
Can’t get no dough off your car
Can’t eat no money, no credit
Can’t get no food from the store
But the struggle won’t break my spirit

― “What If The Lights Go Out” by Dead Prez

Det är till och med så att Dead Prez ser kollapsen som något positivt, som en möjlighet – skulle förtryckar-systemet rasa, så uppkommer nya möjligheter, att skapa nya strukturer.

Som jag har skrivit om här, också i anknytning till Deutsch men framförallt till vetenskapsfilosofi rent generellt, är kausal realism en rimlig hållning. Detta bland annat tack vara det metodologiska postulatet:

All knowledge is fallible – and correctable

Återigen får jag medhåll av Dead Prez, som gör bangers av vetenskapsteoretiska teorem som om det inte fanns någon morgondag.

Learning Growing Changing by Dead Prez on Grooveshark   No Way As The Way by Dead Prez on Grooveshark

I Learning, Growing Changing låter det såhär:
Keep on learning, and soaking up game
We gon' make mistakes, we gon' go through some things
Keep on growing, keep on soaking up game
If something ain’t working, don’t be afraid to change

― “Learning Growing Changing” by Dead Prez
Efter hooken sätter första versens första rader temat med all önskvärd tydlighet: "Nobody know it all/ as soon as you think you do, that's when you fall". Vers två inleder med "The more you know, the more you know you don't know/ and if you don't know there's more you can know, then you won't grow". Vi får även konkreta tips avseende pedagogik:
Huey said the best education is observation and participation
― “Learning Growing Changing” by Dead Prez
Även perspektivets betydelse (jämför subjugated knowledge) betonas: "Nobody knows everything, but everybody knows something".

Så har vi No Way as the Way. Låten mördar det inskränkta (parochial) perspektivet som Deutsch talar om:
They say you’re not supposed to question God
Well is it okay to question the pastor?
Was it passed down from the slave-master?

― “No Way As The Way” by Dead Prez
Låten predikar även tolerans och ödmjukhet, med orden "My way, might not be your way/ but it's OK, it's all right". Samtidigt passar M-1 på att blottlägga lite hyckleri: "They say God will take care of it/ but you a terrorist, if you say the same thing in Arabic".

När höstmörkret lägger sig över Linje 17, men en inte vill fastna i hopplöshetens gyttja, då måste en finna ljuskällan inom sig. Själv-KBT via hjärntvätt medelst kontemplativ rapp rekommenderas.

tisdag 14 oktober 2014

Domen över Domen

Idag ska Antropofagi våga sig på en kort recension av en alldeles extraordinärt usel teveserie, men också ta läsaren med på en resa till Dalarna. Låt oss börja med teven.

Mängden logiska luckor i The Dome är så många att invånarna i Chester's Mill borde ha kunnat ta sig ut för länge sedan. Teveserien exemplifierar Spielbergs sämsta (och enda?) sida, samt – som det verkar – Kings envisa tendens att låta någon slags utomjordisk something-something förklara allt det konstiga på slutet. Ska vi så undersöka det underliggande budskapet serverar Stefan och Stefan en moralkaka kladdigare än förmodade föregångaren Bio-Dome från 1996. Se inte den heller. Här snackar vi ett miljöbudskap vagare än Moderaternas.

Gick ironiskt nog ej på bio.
Under the Dome erbjuder dock en sak – den perfekta allegorin för staden Borlänge. Borlänge, där folk inte bor länge, fick se sin stadskärna sönderslagen av just en enorm dome – i folkmun Kupolen. Det enorma mammatiska köpcentret – med, sägs det, 85 butiker – blev snabbt övermäktigt för centrum-handeln i dalarnas fulaste stad. Inom kort fanns bara Kupolen. Inte minsta godis-kiosk överlevde etableringens ekonomiska efterdyningar.

Som Mechagodzillas bröst.
Kupolen smälldes upp 1990. Kring millenieskiftet stod Borlänge för nära hälften av Dalarnas totala kriminalitet. Borlänge var under en period Sveriges mest kriminella stad. När Borlänge 2013 hamnade under riksgenomsnittet för brottslighet, blev detta en högljutt ut-tutad nyhet i bland annat Dalademokraten.

I den här artikeln i Dagens ETC säger forskaren i platsutveckling Ola Thufvesson följande:

"Det finns inte någon insikt kring vad de här köpcentren gör med våra städer. Politikerna låter marknaden sköta det här själva, medan köpcentren dränerar både stadskärnor och mindre orter och motarbetar idéer om närservice och integration."

Varje dag växer antalet köpcenter i Sverige. Kronan på växtvärket är Borlänges big boob of boredom, där undertecknad en gång tvingades införskaffa en bilradio till sin rostiga SAAB 9000, och på köpet höll på att gå under av tristess. Kupolen söndrade och härsknade, blev en bröstcancertumör som konsumerade lokalsamhällets sociala vävnad. Kriminalitet och missär blev resultatet.

I vanlig ordning leder den ohämmade kapitalismen till abnorma och oönskade bieffekter. Överetablering av meningslös konsumistisk tempel-yta hämmar civilsamhälle, lokala verksamheter, trevnad och demokrati. Ett offentligt rum som privatiseras är en stöld från samhället, och en inskränkning av yttrandefrihetens rumsliga arena.

I en nyliberal utopi finns inga medborgare, det finns bara konsumenter – inga medmänniskor, bara konkurrenter. Alla är vi fångade under the Dome, inne under Kupolen. Vi kan inte ta oss ut, men märkligt nog fortgår våra liv och vårt småaktiga konspirerande som om ingenting hade hänt.

REVAn i rättighets-väven

Super-REVA är inte bara alldeles extraordinärt vidrigt och anti-mänskligt. Det är också ett ypperligt exempel på den strukturella rasismen. Människor väljs ut utifrån visuella attribut såsom hud- och hårfärg, och tvingas bevisa sin rätt att vistas i Sverige. Den som inte har förärats denna rättighet får vända hem. Den som har sina papper i ordning får känna sig utpekad och tacksam.

Vad menas, tacksam? Ekis Ekman, geniet, beskrev en gång ett av vår tids mest grumliga missförstånd – att förväxla rättigheter med privilegier. Det välmenade fokuset på exempelvis white privilege, medelklassens håvor, och mannens orättfärdiga förmåner, gör att mer och mer går under etiketten "privilegium". Mat för dagen? Skatta dig lycklig! Kläder på kroppen? Prisa regeringen! Tak över huvudet? Halleluja!

Visst är det viktigt att göra sig medveten om vad en har, som andra inte har; vad en får gratis, som andra får kämpa för. Visst finns det rimlighet i att betona den stora tur en haft som fötts in i vissa livsbetingelser, snarare än vissa andra. Men.

Mat för dagen, kläder på kroppen, tak över huvudet, är mänskliga rättigheter. Så även sjukvård, utbildning, frihet att uttrycka sin kreativitet, med mycket mera. Det är inte den som har mat som ska vara tacksam – det är den som inte har mat som ska vara jävligt förbannad. Att kalla något ett privilegium, som egentligen är en rättighet, är att erkänna det rättmätiga i att denna rättighet godtyckligt kan tas ifrån en. Att tacka för maten är att legitimera makten.

Det Super-REVA gör är att ingjuta en känsla av privilegium i den trakasserade. Med Super-REVA som megafon säger den strukturella rasismen: "Du, som är brun, har ingen rätt att vara här, i Europa. Du ska därför vara tacksam, för att vi dig denna gåva givit."

måndag 13 oktober 2014

Mödo-lönen och poesin

Lönesänkarpolitiken är över oss. Winter is coming. De onda krafterna anser att "vi" måste bli mer "konkurrenskraftiga", och att "vi" blir mer "konkurrenskraftiga" genom att sänka löner. Nänä. Det där är – som Timbuktu en gång (om han får säga det själv! och det fick han!) ansåg om sin egen låt MVH – "det galnaste spåret sen PKK".

Sänka löner leder till minskad efterfrågan, vilket förvärrar ekonomisk kris – samhällen i kris måste stimulera (helst meningsfull) konsumtion, vilket fö. effektivast görs genom att allokera resurser till de mer resurssvaga, då dessa tenderar att spendera en större del av sin disponibla inkomst.

Vidare – lägre löner ger att mänskligt manuellt arbete blir relativt billigare jämfört med automatiserat robotarbete. Varning! Detta är en käpp i hjulet på all mänsklig utveckling, som (ju) syftar till att utföra mer arbete med mindre ansträngning. Genom att göra arbete dyrare blir det mer lönsamt att uppfinna nya smarta arbetssätt och teknologier. Istället för att ha slavar liksom.

Dessutom, som Krugman påpekar i länkat blogginlägg, är en devalvering av euron betydligt mer effektivt för att öka Europas export, eftersom en billigare euro gör det billigare för andra länder att köpa varor från Europa. Tänk att Utomeuropa är typ en fläskig, rosa foppatoffel-svenne som åker till Sydostasien för att relaxa. Visst blir det några fler BFB:s (Big Fucking Buckets, med sprit) när en KBK:r (Kör Bara Kör) i Thailand än i Kungliga hufvudstaden af Sverige?

Jävla arbetsköpare/politiker, det är arbetarna/medborgarna som är hela poängen. Ingenting blir bättre om kostnaden är att människorna får det sämre. Ni har missförstått ert eget syfte, inbillat er ett egenvärde. Ni är en fucking servicefunktion. Håll er på mattan.

För övrigt är vinst inte bara stöld, utan även ett ytterst dåligt incitament. Detta gäller inte alls bara offentlig verksamhet – även "privat" verksamhet skadas av vinstuttag. Allt borde alltid återinvesteras i verksamheten eller betalas ut som lön till de arbetande, som är de som skapar värdet. Det har sagt förut, men det måste tydligen sägas ånyo: "Klassa aktievinster som en slags fascism, och kasta slipsen". All verksamhet borde ägas och drivas kooperativt.

I plötslig vredesmod tvingas Antropofagi att bedriva subversiv poesi:

Tron på odelbarheten – som en övertro på primtal –
den och tron på det privata ger friktion
Passionen för primaten gör fraktionen det centrala
Så nu togo vi tillbaka, med diktion

För att di lärde ska slippa tvista kan Antropofagi omedelbart i anslutning till sitt eget verk avslöja den inneboende meningen i dikten:

Att inte fördela pengarna ordentligt leder till samhällelig sönderslitning – tron på det odelbara, samt tron på det privata ger friktion. Men om en älskar människan, dvs. när en passion för primaten, då är fraktionen – bråket, det fördelade, det delbara – vad en prioriterar. Således gjorde berättarjaget revolution mot kapitalet, tog tillbaks allt som stulits under årtusendena, och gjorde detta med emfas och tydlighet, dvs. med diktion.

söndag 12 oktober 2014

Det finns forskning på't

Det är en jäkla massa snack om huruvida SD:s väljare är idioter eller rastister, när allting i själva verket tyder på att de är idioter och rasister. Faktum är att idioti i nio fall av tio leder till rasism, och eftersom rasism är en form av intellektuell lättja är sambandet också det att rasism leder till idioti.

T-karta, en av kristendomens många
inspirerande bedrifter.
Rasism är intellektuell lättja, eftersom det är en eftergift för medvetandets inneboende tendens att kategorisera och förenkla. Rasism är korkat, eftersom det är en grav förenkling av verkligheten. Alla förenklingar är mindre sanna än den mer fullständiga bilden, likt en karta alltid är en reduktion av verkligheten – verkligheten är så att säga den kompletta kartan, men ändå ingen bra karta eftersom förenklingen är poängen. Rasism är dock dels en förenkling så grav att den mister all mening (typ som en kristen T-karta), och dessutom en förenkling byggd på felaktiga premisser (typ att världen är platt, men oj, den var visst sfärisk).

Vad händer när en ger efter för intellektuell lättja? Tja, risken är att en börjar acceptera metaforer och analogier som perfekta och självklara, utan att granska dem närmare. En avslutar så att säga en rad diskussioner, och lägger dem bakom sig – trots att de egentligen inte har kommit fram till någonting. Visst finns det många diskussioner som inte kommer fram till någonting, men då bör de inte avslutas utan få leva vidare. Människans kapacitet är dock inte oändlig, och somligt måste betraktas som givet. Därför är jag kausal realist, för att få göra ett antal antaganden och befria mig från oändliga och fruktlösa metafysisk-filosofiska härvor. Däremot är det viktigt att erinra sig att ett antagande är just det – inte ett postulat. (Även om Brante formulerar sig just i termer av postulat, se föregående länk.) "Axiom" är nog rätt ord i sammanhanget.

En bör hålla sig med väldigt få axiom, och dessa ska motiveras praktiskt, ej ideologiskt eller religiöst. Från axiomen springer tänkandet och kulturen som ett oändligt komplext nät av idé-trådar, och ej heller denna väldiga växtlighet kan överblickas av ett enskilt medvetande. Således drar diskursen gränser här och var – nu är vi överens om detta och detta, låt oss gå vidare och diskutera detta. Konsensus är en bra term för att beskriva dessa hållpunkter. Konsensus är i en mening svagare än axiom, eftersom konsensus ligger längre in i snårskogen som axiomet är frö till. Axiomet är också i en bemärkelse en slags grundsbults-konsensus – alla måste vara överens om axiomet för att kunna jobba vidare överhuvudtaget. Var en vill sätta gränserna för axiom respektive konsensus är väl, som så mycket annat, en smula godtyckligt. Jag skulle nog vilja hävda att religion vs. vetenskap skiljer sig åt avseende axiom, men även att empirismen som vetenskapsteori håller sig med axiom som idag med råge har förkastats inom vetenskapsfilosofin.

(En parentes är följande artikel: Naomi Oreskes' "What's proof got to do with it?" ur Environmental Science and Policy. Artikeln, som är från 2004, diskuterar "klimatskeptikernas" – jag vet, löpsedelsord – argument att mänsklighetens påverkan på klimatet inte är "bevisad", och att en således ej bör bekymra sig om global uppvärmning. Oreskes punkterar detta resonemang – få saker är i egentlig mening bevisade, vetenskapen utvecklas sällan genom att slutgiltigt verifiera någonting, men vanligare med att producera robusta hypoteser och teorier som är falsifierbara men som inte låter sig falsifieras. Endast i mycket banala fall kan vi tala om bevis i logisk bemärkelse – oftast får vi nöja oss med konsensus, dvs. att de flesta som satt sig in i ett ämne anser att en viss förklaring är den hittillsvarande bästa.)

Intellektuell lättja är att hålla till godo med ett antagande och se det som en sanning; att aldrig återbesöka antagandet för vidare diskussion; att inte låta nya idéer eller fakta, som har bäring på antagandet, påverka ens bild av antagandets sanningshalt. Intellektuell lättja är, i sin mest extrema form, det vi kallar för dogmatism.

Scenario (fiktivt): Jag är rasist. En av mina rasistiska föreställningar är att alla somalier är analfabeter. Jag lär känna en somalier, A, som är läkare. A kan läsa och skriva på flera olika språk, och är således inte analfabet enligt min egen definition. Detta nya "fakta" falsifierar egentligen min teori om "alla" somalier, men pga. intellektuell lättja behåller jag min ursprungliga teori med enda tillägget "utom A". Ny teori: Alla somalier är analfabeter, utom A. Intellektuell lättja leder således till sk. ad hoc-räddningar av teorier, vilket leder till att felaktiga teorier överlever och dekoreras med allehanda löjliga tillägg som ska freda mot specifika angrepp. Givetvis innebär intellektuell lättja även att en är obenägen att uppsöka potentiellt falsifierande observationer och resonemang.

En variant på ad hoc-strategin är att modifiera definitionen av min teoris objekt. Exempel: Jag anser att alla svanar är vita. Jag åker till Australien och observerar svarta svanar. Jag definierar svan som en fågel som är vit, och således falsifierar de svarta "svanarna" inte min teori – de är ju pga. sin svarthet icke svanar.

Ett annat exempel, kanske mer relevant i sammanhanget: Invandrare är ett problem ty de beter sig osvenskt. ("Osvenskt" konnoterar en rad egenskaper som jag ogillar, eller rättare sagt som jag ogillar att invandrare har.) Jag påträffar invandrare som icke beter sig osvenskt. Min slutsats är ej att min teori är felaktig, men att dessa specifika individer är "assimilerade" och således ej längre invandrare.

Ytterligare exempel: Hedersvåld är något som invandrare utövar. Jag påträffar svenska män som slår sina fruar. Min slutsats är ej att min teori är felaktig – eftersom svenska mäns våld ej är hedersvåld påverkas heller icke min teori av de nya observationerna.

En ytterligare aspekt av intellektuell lättja, förutom obenägenhet att ompröva föreställningar, är som nämnts att i högre grad klustra fenomen. I andra ord, intellektuell lättja visar sig i hur "stora" kategorier en använder sig av. Ju större kategorier, dvs. ju mer schematisk karta, desto mer fel blir det på individnivå. Exempelvis är det ganska sant att jag tycker att sport är tråkigt (hocky, golf, trav). Däremot är det också sant att jag tycker att vissa sporter är roliga (kickboxning). Vidare är det också så att jag tycker relativt många sporter är roliga att utöva, men tråkiga att åskåda (springa, pingis, simma, bollsport). För några sporter tycker jag det motsatta – gärna åskåda, men vill icke utöva (MMA). Vidare kan jag tycka att sport är roligt att åskåda under vissa specifika förutsättningar (fotboll + öl + goda vänners lag, i samband med t.ex. VM eller liknande spektakel). Etcetera. Poängen är att det mer kategoriska uttalandet "jag tycker at sport är tråkigt" är betydligt mindre sant än en komplett lista av alla sporter, uppdelat på "utöva", "åskåda", samt "andra förutsättningar". Intellektuellt lat som jag är brukar jag dock häva ur mig att sport, det är fan jävligt tråkigt. Sen hittar ni mig på kickboxnings-gymmet sex dagar i veckan,  på Bagis lokal-pubb under fotbolls-VM, och på UFC-galan i globen härom helgen.

Resonemanget spretar, men hittills har jag hävdat att intellektuellt lättja är en förutsättning för rasism. Inledningsvis menade jag dock även att rasism leder till intellektuell lättja – hva så? Jo, observerar en världen medelst en felaktig teori, då kommer det uppstå en mängd dissonanser mellan verkligheten och teorin. Då teorins överlevnad är primär prioritet, kommer vantolkningarna hagla för att foga ihop teorin med verkligheten. En mängd intressanta observationer kommer även att förkastas, då de inte passar teorin. Således kommer kunskapsunderlaget bli systematiskt skevt – en kan tala om ett systematiskt bortfall i fakta-inhämtandet. Vidare kommer faktoider som stödjer teorin passera obemärkt, medan faktiska fakta som inte stöder teorin bortförklaras eller ignoreras. Snart nog står rasisten på ett osammanhängande gungfly av illa selekterade idéer och uppfattningar, som håller ihop enbart av envishet. När rasisten så ska resonera, så resonerar hen utifrån felaktiga premisser, och hamnar bara ännu mer fel.

Jag ska kanske inte, efter ovanstående rant, sticka ut hakan och hävda att det är bevisat att rasister är idioter. Men det finns i alla fall viss forskning som pekar på att så kan vara fallet. Se här t.ex.

Dessutom är det statistiskt säkerställt att låg utbildningsnivå sammanfaller med SD-röstande. Mängden idioter inom SD är också ojämförligt mycket större än inom något annat parti. Här är ett exempel. För varje miljöpartist som tror på chemtrails finns det tusentals Levi Klausen. Vad är det här för människor liksom?