Knark - Inte så jävla kul ändå

Uppföljning på detta (och detta).

 

Efter att ha lagt ca en månad mellan mig (i bemärkelsen spontana uppståndelsen av jaget i nutid) och resan, så noterar jag att inga bestående men tycks vara i sikte.

 

Ca en vecka efter trippen kunde jag inte lyssna på rapp utan ville bara ha pianomusik, tända ljus, te och varma bad. The blah-blah har dock gjort sitt återtåg, och jag har återgått till att hantera vardagen med arg Kano-grime.

 

Minnet av trippen har också fördunklats, snabbare än en mer extrovert och nykter händelse brukar göra - jag vill inte längre jämföra trippen med den gång då jag drog upp en jävligt stor fisk, eller den gång jag fick ett barn.

 

Jag känner fortfarande att jag inte nödvändigtvis måste återupprepa upplevelsen, men att jag mycket väl kan tänka mig att göra det någon gång i framtiden när det passar det sk. livspusslet.

 

Däremot har jag haft sittningar med mina medresenärer och jag tycker att vår vänskapsrelation helt klart gått stärkt ur det hela - vilket iofs. kanske hade kunnat uppnås med vilken som helst annan gemensam aktivitet. Särskilt som det är lite hysch-pysch och därmed innehåller en vi/dom-aspekt.

 

Under en av våra efter-sittningar konstaterade en medresenär att knarkandet inte verkade ha löst några (interna eller externa) problem. Vilket väl är en självklar men ändå intressant poäng, eftersom det visar att den förväntningen öht. fanns.

 

Sammanfattningsvis: Knarka är kul men inte revolutionerande. Betydligt trevligare faktiskt att tillsammans med mitt barn hänga i vårsolen i skogen och mata sothönor. Vi såg nötväckor också. Skitfin liten fågel faktiskt.

 

Sothöna.

 

Nötväcka.

 

SchäsLong, del 3

(Del 1. Del 2.)

 

***

 

Din irrationalitet är mitt förtret. (Hädanefter ska denna blogg-post-serie översätta refererade LessWrong-poster på rim för att göra dem lättare att integrera som strategier i det egna sinnet. Jmfr. all rapp-baserad visdom, t.ex. "don't get high on your own supply".)

 

Detta är en utmärkt sammanfattning av den klassiska och mycket uttjatade liberala plattityden om att dö för moståndarens rätt att yttra sig. (Minns emellertid att "Aldrig någonsin har det kommit någon moralist eller någon präst [eller någon liberal ledarskribent] för att ta emot slagen i [den förtrycktes] ställe eller dela med sig av sitt bröd.") Inte minst är det en superduper-kommentar på Lars Vilks-debaclet.

 

Magnus Norell (omskriven här, här, här och här) stör sig i Kalifatets återkomst på undfallenheten mot Lars Vilks hotbildare. Antropofagi håller med om just denna del, då jag sedan länge slagits av hur Vilks underförstått anses skola skylla sig själv. Jag tycker att man alltför ofta hör ramsor i stil med att "visst är det fel att mordhota Vilks och spränga hans lilla stuga, men han är islamofob och kränker i onödan och bidrar till den kommande förintelsen av Europas arabiska diaspora-population."

 

LessWrong: "'I think [Lars Vilks] said something wrong, therefore, I will argue against what [..]he said, but I will not set h[im] on fire, or try to stop h[im] from talking by violence or regulation...'"

 

Vad ska jag då lära mig av detta? Det beror lite på perspektivet.

 

1). Jag är militant islamist. Jag bör då dra slutsatsen att jag inte ska sätta eld på Vilks, utan att jag istället ska argumentera mot honom.

 

2). Jag är social justice warrior-vänster. Jag bör då dra slutsatsen att militanta islamister inte ska sätta eld på Vilks, utan istället argumentera emot honom.

 

3). Jag är Magnus Norell. Jag bör då dra slutsatsen att social justice warrior-vänstern gärna får argumentera emot Vilks, så länge ingen sätter eld på någon.

 

4). Jag är Antropofagi. Jag bör då dra slutsatsen att Magnus Norell gärna får argumentera emot social justice warrior-vänstern. Och jag ska inte heller sätta eld på någon, så länge de inte sätter eld på mig. (Jag antar att jag måste nyansera det här gamla skit-resonemanget en smula.)

 

"We are all of us players upon that vast gameboard; and one of my interests for the Future is to make the game fair.  The counterintuitive idea underlying science is that factual disagreements should be fought out with experiments and mathematics, not violence and edicts.  This incredible notion can be extended beyond science, to a fair fight for the whole Future.  You should have to win by convincing people, and should not be allowed to burn them. This is one of the principles of Rationality, to which I have pledged my allegiance.

 

People who advocate relativism or selfishness do not appear to me to be truly relativistic or selfish.  If they were really relativistic, they would not judge. If they were really selfish, they would get on with making money instead of arguing passionately with others. Rather, they have chosen the side of Relativism, whose goal upon that vast gameboard is to prevent the players - all the players - from making certain kinds of judgments.  Or they have chosen the side of Selfishness, whose goal is to make all players selfish. And then they play the game, fairly or unfairly according to their wisdom."

 

Problemet med denna rationalistisk-liberala uppfattning är analogt med det klassiska skolboksproblemet med demokrati. Om alla får rösta, kan de som vill avskaffa demokratin vinna valet. Och på samma sätt, om alla får säga vad de vill, kan de som ljuger och bedrar mycket väl vinna debatten och forma diskursen. Demokratin och rationalism-liberalismen innehåller således självdestruerande eller självmotverkande komponenter; eller kanske snarare akilleshälar.

 

Jag tror inte att utvecklingen nödvändigtvis går framåt. Inte att sanningen är förutbestämd att vinna. Snarare tror jag att rationalism-liberalismen, återigen analogt med demokratin, är en spelteoretisk strategi som kan ge plussummevinster i spelet. Men, som dock är sårbar för vissa andra spelstrategier, som vet att utnyttja akilleshälarna ifråga.

 

Som SSC noterar är det sannolikt ett förfelat syfte att argumentera emot de irrationella med irrationella strategier, bara för att en inbillar sig att de icke är mottagliga för rationella argument. Magkänsleargument undanbedes således.

 

Att sätta eld på Lars Vilks är ett typiskt magkänsleargument.

 

***

 

Policy-debatter ska ha dubbla kravatter. (Det här jädra rimmandet går ju som på räls!)

 

"Saying 'People who buy dangerous products deserve to get hurt!' is not tough-minded.  It is a way of refusing to live in an unfair universe.  Real tough-mindedness is saying, 'Yes, sulfuric acid is a horrible painful death, and no, that mother of 5 children didn't deserve it, but we're going to keep the shops open anyway because we did this cost-benefit calculation.'"

 

Är inte det här bara exakt vad en sosse skulle säga tho? Eller ett fd. miljöpartist-språkrör, nuförtiden.

 

***

 

Correspondence bias is borgerlighetens psoriasis. (Det här rimmet är ganska mycket upp till läsarens/uttalarens betoning.)

 

Ett kognitivt bias som kallas correspondence bias innebär att en tenderar att förklara sitt eget beteende utifrån situation, men andras beteende utifrån konstitution eller personlighet.

 

LessWrong-posten argumenterar för att vilket som helst slumpvist utvald persons vilken som helst slumpvis utvalda egenskap sedd som genetisk disposition, med stor sannolikhet ligger nära genomsnittet för samma egenskap i hela människogruppen.

 

Då Antropofagi inte sällan frustreras över att borgare och andra fän förväxlar försvar och förklaring, tar jag detta som ett mycket starkt argument för att beteenden förtjänar att förklaras. Här kan vi se att strukturperspektivet - i den stratifierade verkligheten - ger oss väldigt mycket förståelse, eftersom situation (=omständigheter) höggradigt förklarar beteende.

 

Det verkar som att borgerligheten som grupp, eller kanske som livsåskådning, lider av en svårartad släng av correspondence bias. Det är personliga, moraliska egenskaper som lyfts fram som förklaringar för beteenden i de illa sedda grupperna.

 

Följande citat återkopplar till mekanism-konceptet: "But mechanisms sound more complicated than essences; they are harder to think of, less available.  So when someone kicks a vending machine, we think they have an innate vending-machine-kicking-tendency."

 

Vi inser således att "borgerlighet" är en oförmåga att se verklighetens struktur-stratum, och en oförmåga att förstå mekanismer. Vi har konstaterat att mekanismer = good explanations, och återigen anländer vi till slutsatsen att "borgerlighet" innebär en oförmåga att förklara. Detta till förmån för en förhöjd förmåga att moralisera.

 

"To understand why people act the way they do, we must first realize that everyone sees themselves as behaving normally. Don't ask what strange, mutant disposition they were born with, which directly corresponds to their surface behavior.  Rather, ask what situations people see themselves as being in.  Yes, people do have dispositions—but there are not enough heritable quirks of disposition to directly account for all the surface behaviors you see."

SchäsLong, del 2

(Del 1.)

 

***

 

Absolut auktoritet.

 

Antropofagi har överkommit relativismens fasa och plågor med hjälp av kausal realism. I denna vetenskapsteori är mekanismer en central komponent. Eftersom vi inte vill förväxla korrelation och kausalitet måste vi studera andra samband än statistiska, och tillerkänna dem olika nivåer av kausal kraft. I David Deutsch-språk kan mekanismer ungefär översättas med good explanations.

 

Antropofagi har också plågats av relativismens moraliska utskott, nihilismen. Kausal realism mördar i förlängningen även nihilismen.

 

Låt oss ta det på LessWrong-språk: "if, hypothetically speaking, you couldn't be certain of anything, it would not deprive you of the ability to make moral or factual distinctions. /.../ It would concede far too much (indeed, concede the whole argument) to agree with the premise that you need absolute knowledge of absolutely good options and absolutely evil options in order to be moral.  You can have uncertain knowledge of relatively better and relatively worse options, and still choose."

 

Detta kunde gärna någon berättat för mig i typ mellanstadiet. Så sluppo jag ägna tio formativa år åt att jaga min egen svans.

 

***

 

Tsuyoku Naritai.

 

Det snackas himla mycket om grit nuförtiden. För att vara ett töntigt buzzord innehåller det ändå rätt mycket visdom, om pedagogik och allmän livsstrategi. Insikten om att en kan bli bättre på saker genom ansträngning. Medan svensk skola lär en: 1) Du kan detta, bra, du är ett geni! Eller: 2) Du kan inte detta, synd, då är det kört! I båda fallen förpassas ambition och ansträngning till avskrädeshögen.

 

Givetvis har japanerna jobbat enligt grit i alla tider. Vilket, vid sidan om det här, förklarar varför det är världens bästa land.

 

***

 

Oändligt sannolikt (säkert).

 

Att kartan inte är att förväxla med territoriet känns närbesläktat med den kausala realistens ontologiska postulat; “There is a reality existing independently of our representation or awareness of it.”

 

Att en kan skapa kartor av varierande kvalitet syns i det epistemologiska respektive det metodologiska postulatet:“It is possible to achieve knowledge about this reality" och “All knowledge is fallible – and correctable.”

 

Att "A degree of uncertainty is not the same as a degree of truth or a frequency of occurrence.

The same holds for mathematical truths" minner om Oreskes poäng, mången gång harvad här på Antropofagi. Vi tar det igen för miljarte gången:

 

"In all but the most trivial cases, science does not produce logically indisputable proofs about the natural world. At best it produces a robust consensus based on a process of inquiry that allows for continued scrutiny, re-examination, and revision. Within a scientific community, different individuals may weigh evidence differently and adhere to different standards of demonstration, and these differences are likely to be amplified when the results of inquiry have political, religious, or economic ramifications. In such cases, science can play a role by providing informed opinions about the possible consequences of our actions (or inactions), and by monitoring the effects of our choices."

 

Författaren av LessWrong-posten Infinite Certainty hävdar oväntat att hen inte vet vad "true" betyder i detta fall, men Antropofagi vet: Det är helt enkelt logiskt sett tautologiskt, dvs. per definition samma sak. Vi bestämmer att definitionen av 2+2 är 4. Andra system, med andra definitioner, kan konstrueras. (Systemen kan, som Gödel påvisat, dock generera paradoxer genom självreferens - måste faktiskt göra det, om systemen ska omfatta dylika utsagor. Men från ett meta-perspektiv ligger även detta sas. i definitionen. Anser Antropofagi för tillfället.)

 

Men, varningen är tagen: Att säga att något har sannolikhet 1, snarare än t.ex. 0.9999999999999999, innebär att en aldrig kan ompröva detta något. Vilket kanske känns lite olustigt om en inte är direkt kristen.

LessWrong på min schäslong

Ödmjukheten.

 

Antropofagi har harvat en del om att "the more you know the more you know you don't know"; att all kunskap är felbar men rättbar; och att upplysningsidealets försteg är benägenheten att erkänna att man inte vet.

 

Dessvärre leder detta till föreställningen att allt är relativt, och att det som inte är logiskt bevisat inte heller behöver accepteras även om allt pekar tydligt i en viss riktning.

 

(Ca 98 inlägg om detta hittar en här, men kanske mest sammanfattat här.)

 

Så, om den som vill iaktta en sund vetenskapsfilosofi måste tillämpa Ödmjukhet, så öppnar detta för Dårarna att tycka och tro vad helst som faller dem in. Detta är ett dilemma. Som inte bara aktualiseras av Trump, Putin och Åkesson, utan av allsköns dogmatiker på alla politiska kanter. Och för den delen av klimatdebattörer och religiösa personer i alla tider.

 

Så hur ska en förhålla sig? Kanske, som en senare post indikerar (och som jag har schnick-schnackat om här), att sträva efter att skaffa "insights into the laws of thought as seen by the unenlightened ones." 

 

Det känns bara inte så väldigt ödmjukt att tänka så.

 

***

 

Det tredje alternativet.

 

"Beware when you find yourself arguing that a policy is defensible rather than optimal; or that it has some benefit compared to the null action, rather than the best benefit of any action."

 

Förutom att förklara allt Carl Bildt någonsin sagt (som är just att "det bästa är det godas fiende"), så stöter vi på lite patrull i detta argument.

 

Å ena sidan: Vurmaren tycker att man inte får sträva efter optimering. Vilket är störigt. Vi vill kunna prata om Det tredje alternativet, men borgarna vill något annat. Dvs.: Borgarna hatar visioner och utopier, eftersom de vill låsa oss vid det befintliga, faktiska, rådande.

 

Å andra sidan: Samtidigt är det skitstörigt när någon gör något gott och får kritik från samma borgare, som nu plötsligt menar att man slösar sina resurser på fel prioriteringar, att man borde söka det tredje alternativet. Enligt argumentationen "du borde inte hjälpa tiggande romer eftersom det dör folk i Syrien". Men, kanske har borgarna rätt här? Såsom Rosling kanske hade rätt i att kostnaden för flyktingmottagandet hade gjort större nytta enligt SD-devisen "hjälp på plats".

 

Emellertid, som LessWrong-posten nämner, måste vi ha ett stopp-kriterium för att sluta söka efter Det tredje alternativet. Och ibland måste vi nog helt enkelt säga att "stop! Vi hellre renoverar en lekplats i Kärrtorp än skickar 218 750 stycken malaria-myggnät till Burma!"

 

Fast fan, det känns ju absolut inte rätt...

 

*trumvirvel*

 

...men vänta nu! Nu jämför jag ju två alternativ igen. Ett falskt dilemma. Det tredje alternativet, borgarjävel, är ju i sammanhanget att både bygga lekplats och skicka näten. Och betala skiten genom att införa arvsskatt, fastighetsskatt, och avskaffa ROT. Biatch!

 

***

 

Gråhets-misstaget.

 

Gråhetsmisstaget är att säga att allt inte är svart eller vitt, och att allt därmed är grått. Att ersätta binär syn med en total enkelspårighet. Analogt är inte heller allt som är osäkert exakt lika osäkert:

 

"'The Moon is made of green cheese' and 'the Sun is made of mostly hydrogen and helium' are both uncertainties, but they are not the same uncertainty."

 

I Ödmjukhetsdebatten (se ovan) är det givet att utsagor kan vara mer eller mindre sanna, och att huruvida en utsaga är sann kan/bör bedömas som mer eller mindre sannolikt.

 

Den andra goda poängen, angående detta oh detta, är:

"Many bloggers have said of Overcoming Bias:  'It is impossible, no one can completely eliminate bias.  I don't care if the one is a professional economist, it is clear that they have not yet grokked the Quantitative Way as it applies to everyday life and matters like personal self-improvement.  That which I cannot eliminate may be well worth reducing."

 

Det finns en alltför vanlig tendens att hävda att vi inget kan veta, bara för att några nationalekonomiska eller psykologiska studier inte låter sig replikeras. Det är verkligen att måla allt i hela världen i färgen grå.

Inlägg

Härmed är mars 2017 ikapp mars 2014 med 32 inlägg. Jag skyller på pollensäsong.

Dock leder fortfarande januari 2016, med överlägsna 33 inlägg.

 

I figuren nedan ser vi klart högre genomsnitt för antal inlägg i januari, februari och mars, jämfört med övriga månader. Vad gäller den årliga totalen dominerar 2014, trots att noll inlägg författades i januari (Antropofagi föddes ur sin existentiella gegga i februari 2014).

 



Antal inlägg per år och månad, samt snittantal.

 

Om pollensäsongen verkligen bär skulden, ser det främst ut att vara al och hassel som vi ska skylla på.

Yes I can

Antropofagi har tidigare diskuterat huruvida ett performativt perspektiv på tid tillämpas i vissa miljöer inom arbetslivet. Resonemanget kan generaliseras till alla förutsägbara och stabila situationer och institutioner i livet; dessa kan sägas upplevas performativt. Själva begreppet i sig indikerar ju att vi vet vad som ska hända, men ändå - frivilligt och eventuellt med viss tillfredsställelse - genomför, utför eller genomlever det förutsedda.

 

I själva verket innebär ett performativt leverne att individen flyter med strömmen - med normerna, påbuden, lagarna, förväntningarna, självbilden, de ekonomiska ramarna - istället för att kämpa emot. Således kan vi med visst fog hävda att individen som lever performativt också temporärt avsäger sig sitt agentskap. Detta kan uppfattas som något negativt ur rent poetisk synpunkt, men ur ett individuellt såväl som samhälleligt nyttoperspektiv är det ofta ytterst föredömligt och lyckobringande.

 

***

 

Låtom oss nämnda några situationer och/eller teoribildningar där ett performativt perspektiv är att se som gynnsamt:

 

1. Olika typer av institutionaliserad förutsägbarhet, där konsekvenser är förknippade med avvikande icke-performativt perspektiv på tid:

 

1A. Rule of Law. I statsvetenskapen hävdar nästan alla att Rule of Law är omistlig parameter för att skapa fungerande samhällen med ostressade invånare. Lagen ger ett förutsägbart och överblickbart ramverk som kan sägas överbrygga vissa spelteoretiska problem (eller samordningsproblem, eller Moloch). (G-code/no snitching-subkulturella diskursen kan intressant nog sägas vara både ett brott mot Rule of Law, och ett slags mikro-Rule of Law i sig själv.)

 

På individnivå: Jag mötte en gång en alban som beskrev hur nice det var att flytta till Tyskland, där alla betedde sig enligt lagar och regler, och man som individ kunde förutsätta att folk typ inte körde mot rött och sånt.

 

1B. Arbetsrätt. Det finns klara psykisk hälsa-relaterade och produktivitetsmässiga vinster i att arbetssäljaren inte behöver göra ovissa påhugg i hamnen eller motsvarande. Medelst viss lagstiftning försätter man individer i mer eller mindre oförutsägbara/otrygga situationer.

 

På individnivå: Mindre Yarden; mindre SMS-anställningar.

 

1C. Fred. (Jag är lite osäker på om detta mest är "institutionaliserad förutsägbarhet" eller "extern omständighet", men nu hamnar det här i alla fall.) När det är fred slipper människor frukta för sina liv. Man kan även producera och handla smidigare, vilket ger andra materiella förutsättningar. Fred kan väl sägas vara institutionaliserat på någon slags mellanstatlig och delvis överstatlig nivå, av politisk och ekonomisk karaktär. Dock tyvärr inte tillräckligt institutionaliserat alla gånger.

 

(Krig kan uppfattas som tufft, men det är töntigt. Men: När fan skriver någon en uppsats om myth of the war experience utifrån ett jihadist-/IS-perspektiv? Eller är genusämnet för smädat nuförtiden för att sådan analys skulle vara gångbar utan att steglas av Erik Helmersson och utpekas som undfallenhet för dödssekter?)

 

2. Olika typer av normer som styr beteende på ett sätt som vi gillar:

 

1A. Tillit. Jag har tidigare diskuterat vari detta består. Formaliserat är det kanske nämnda Rule of Law, och de växelverkar, men som alla vet är det knappast lagens paragraf som ensam hindrar människor från att t.ex. mörda varandra. Hur som helst kan det väl betraktas som vedertaget att tillit är förknippat med samhällens funktionalitet och välstånd; vilket som orsakar vad är väl en annan historia. Vi verkar iaf. må bra av att ha en känsla av att kunna lita på våra medmänniskor, dvs. att deras beteende upplevs som förutsägbart.

 

1B. Etikett. I vissa situationer upplever vissa individer en trygghet i ett höggradigt formaliserat umgänge. (Andra individer kan istället uppfatta sådant som högst vedervärdigt eller i alla fall mycket löjligt.)

 

1C. Könsroller. Om en ska tro lyckoforskningen var vi lyckligare på den gamla goda tiden då kvinnor var kvinnor och män var män. Enligt sexualupplysarna i Februaripodden är sexet också bättre i konstellationer med traditionella könsroller. Könsroller och genusnormer är således en härlig och för många positiv källa till förutsägbarhet i sociala hierarkier, situationer och umgänge. (Antropofagi vill inte ta gift på att alla individer i gruppen mänskligheten är hundra procent eniga i denna fråga.)

 

3. Externa omständigheter som kan upplevas som gynnsamma (samtliga faktorer som vi i någon utsträckning kan påverka, orsaka, eller skydda oss från, men på en sikt och i en ansats som ändå gör att de kan kallas "externa"):

 

3A. Stabilt klimat. Färre fall av torka och missväxt ger, förutom färre fall av svält, också lägre konfliktnivåer samt mindre omfattande migrationsströmmar. Skulle vissa hävda.

 

3B. Avsaknad av jordbävningar och meteoriter. Thomas Mann låter i Bergtagen karaktären Settembrini säga att "där har ni andens fiendeskap mot naturen, dess stolta misstro mot den, dess modiga krav på rätten att kritisera dess onda förnuftsvidriga makt. Ty naturen är makten, och den som tåligt böjer sig för makten och finner sig tillrätta med den, han är en slav." (Settembrini är typ personifieringen av liberalismen som ideologi, om Antropofagi minns romanen rätt.) Att slippa huka sig under naturens fasor är ju väldigt härligt. Tsunamis, malaria och annat sux donky-dix. Hellre då låta livet gå sin gilla gång. (Men kanske med viss uppmärksamhet fäst vid stjärnorna - om en rör på sig och blir större så är det kanske dags att börja gräva skyddsrum.)

 

3C. Mindre epidemier. Låtom oss bibehålla en stigande life expectancy.

 

(Vår förmåga att minimera skadan av epedemier samvarierar gissningvis på något sätt a) med graden av beredskap, b) med det medicinska kunskapsläget i generell bemärkelse, och c) med epedemiens art och natur. "Ryska snuvan" är inget vidare hot längre, och vi verkar ha hanterat ebola. Malaria lyckas vi rätt bra med, och hiv är inte längre en dödlig sjukdom givet en korrekt medicinering. Däremot fattar jag inte riktigt vad som händer med zikaviruset, och jag vet för ett fakta att hepatit C-epedemien i västvärldens skördar orimligt många liv pga. riskgruppen = sprutnarkomaner. Externa faktor schmaktor; vi har klart agentskap i frågan. Däremot är det ju lätt att tänka sig att en plötslig pest slår ut halva världspopulationen eller nåt. Där kanske det är en grad "tur" inblandat också. Vad vet väl egentligen jag.)

 

***

 

Vad kan då vara problemet med stabilitet? Med ett performativt perspektiv på tid?

 

Ja, stagnation är väl farligare än utveckling enligt Deutsch-diskursen. Men nu pratar jag nog egentligen mer om det individuella perspektivet. (Som ju dock aggregerar till det mänskliga perspektivet. Men skit i det.)

 

Determinism är ju inget vidare gynnsamt; Antropifagi har tidigare postulerat att det kan leda till nihilism, och således indirekt till meningsdöd och suicid. Istället bör vi förstå att struktur-agent-dikotomin är en chimär, och försöka agera som om vi hade en fri vilja. (Analogt med att vi bör agera som om det finns konstanter, även om allt kanske "egentligen" är relativt.)

 

Att följa normerna och förväntningarna och lagarna, att agera förutsägbart, är att totalt inrätta sig i strukturen. Att kväsa agentskapet och sluta göra motstånd. Att sluta sträva mot individualitet. Det är inte bara att vara determinist - det är att ge deterministen rätt genom att agera determinerat. Att, med Settembrinis ord ändock "böja sig för makten" och vara "en slav" (eller robot).

 

Men, om det nu är bättre för samhället, och för den egna lyckan, att vi agerar enligt ett performativt tidsperspektiv - vafan?

 

Här krockar postulaten plötsligt. Kan jag tillåta mig en så inkonsekvent världsbild?

 

(Relaterat: ang. Moloch, männens överordning och #sisyfos; ang. Non-Libertarian Faq, moralfilosofiska debattens upplösning; ang. prekariatet, Reinis frisyr, vi är råttor; ang. lite för mycket förutsägbarhet i arbetslivet, sagan om lönetaket, land/labor-ratio, slaveri, adaptiv preferensformering; ang. tillit, lutande trendlinjer; ang. normer, till dags dato 63 inlägg på etiketten Normkritik; ang. Februaripodden, meningen med livet är att runka loss till porr, missbruk är en sjukdom; ang. struktur-agent/determinism, ostrukturerat, den kognitiva ansträngningen, MWI och determinism, Dead Prez' testamente, horor och militärer, belysande analogi.)

Stå för värderingar

Enligt läroplanen för grundskolan (Lgr11) har skolan som mål att varje elev "kan göra och uttrycka medvetna etiska ställningstaganden grundade på kunskaper om mänskliga rättigheter och grundläggande demokratiska värderingar samt personliga erfarenheter". Detta kan verka vettigt; att skaffa kunskap om någon ting och sedan bilda sig en självständig uppfattning.

 

Men en självständig uppfattning ska vara självständig, va?

 

Målen som följer är att varje elev "respekterar andra människors egenvärde"; "tar avstånd från att människor utsätts för förtryck och kränkande behandling, samt medverkar till att hjälpa andra människor"; "visar respekt för och omsorg om såväl närmiljön som miljön i ett vidare perspektiv."

 

Samtliga dessa mål, mind you, stipulerar ju vad eleven ska bilda sig för (o)självständig uppfattning.

 

Ett ytterligare mål är att varje elev "kan leva sig in i och förstå andra människors situation och utvecklar en vilja att handla också med deras bästa för ögonen". Här kan förledet sägas vara en skill som kan läras, och därmed en rimlig målsättning. Däremot är "att utveckla en vilja att handla" etc. också ett norm- eller åsikts-mål, och således inkompatibelt med att kunna "göra och uttrycka medvetna etiska ställningstaganden grundande på kunskaper".

 

Antropofagi håller med om samtliga värderingsmål. Men det är värt att påpeka att det är värderingsmål, och därmed handlar om att forma människorna till önskade värderingar. Vi måste vara ärliga med detta.

 

I Sparta hade vi kanske haft mål som att "varje elev ska utveckla en förmåga till råhet och brutalitet och en önskan att döda fienden och de svaga"; samt att "varje elev ska känna blodtörst och kåthet inför åsynen av ett främmande folks fähus och bålverk". Eller nåt.

 

Men i Sverige - för att nu sent omsider ge sig in i den löjliga och lökiga svenska värderings-debatten - känns Lgrs11-målen mer i linje med samhällskontraktets utformning, så som det ser ut här. Det är vår kultur.

 

Det handlar alltså inte om att lära människor att tycka vad som helst. Det handlar inte heller om att förbjuda åsikter. Det handlar om att vårt samhälle är uppbyggt enligt vissa värderingar, och de samhälleliga fostrande institutionerna ska vidarebefordra dessa värderingar. Detta är våra intersubjektiva fenomen, som ska läras in.

 

Vill man kan man tycka annorlunda. Men då får man bilda sig de uppfattningarna någon annanstans, utanför skolan.

 

Man kan även flytta till andra länder eller bosätta sig djupt in i skogen.

 

Samhällen som fungerar bra präglas (förutom av ekonomisk jämlikhet) främst av tillit. (Källa: Åsikt och åratal av statsvetenskapliga studier.) Tillit verkar bildas när intersubjektiva fenomen är starka. Jämför pengar: Detta post-religiösa samhälleliga kitt bygger på en ömsesidig övertygelse om övriga aktörers erkännande av slantarna ifråga.

 

(Motargument? Att religiösa samhällen är sämre, och har lägre tillit. Isf. är intersubjektiva fenomen som sådana inte per automatik tillitsskapande. Mer antropofag forskning krävs.)

 

Det är således ingen skam, varken för deontologen eller utilitaristen - den förre gillar principerna i sig, den senare nyttan av dem - att målsätta den svenska skolan enligt önskade/befintliga samhälleliga värderingar. Men det är rimligt att stå för det. Istället för att också låtsas som att eleverna ska få lära sig att tycka något helt annat, avvikande.

 

Den som tycker att vi bor i en nationalistisk socialdemokratisk diktatur kan ju beakta att världen som helhet är anarkistisk/libertariansk, och att det går bra att flytta till Honduras. Eller Nordkorea för den delen. (Betyder detta att jag motsätter mig en överstat? Måhända, måhända icke.) (Inser att jag har varit inne på det här förut.)

 

(Känner att jag sköt från höften i det här inlägget, vilket givetvis inte är helt ovanligt. Men kanske ligger det något i det jag säger.)

 

(Relaterat ang. Houellebecq, Harari och intersubjektiva fenomen: Det fina med Houellebecq; intersubjektiva fenomen genomskådade; vilken -pi; satyren och satiren; ideologi = religion; parentes; Pomerantsevs bok; världsjaget.)

Filosofen talar om skägget

Det här var ju ytterst tänkvärt, och har - som Antropofagi tidigare så vist påvisat - sin svenska motsvarighet. Däremot känns ju det här perspektivet lite naivt: "The whole point of logic is that, when done right, it can only prove things that are true." I ljuset av detta - "In all but the most trivial cases, science does not produce logically indisputable proofs about the natural World" - menar jag. Men visst, nu raljerar jag om raljans.

 

Som så ofta annars landar SSC i en hyllning till ur-liberalismen, dvs. metaideologin att man inte vet om man själv har rätt och därför måste tillåta alla att vara med och diskutera.

"If you genuinely believe that facts and logic don’t work on at least 50% of the population, again, you shouldn’t be writing articles with potential solutions. You should be worrying whether you’re in that 50%. After all, how did you figure out you aren’t? By using facts and logic? What did we just say?"

 

SSC hintar också mot den vetenskapsteoretiska nihilismen, dvs. relativismen, som så lätt drabbar den ödmjuke:

 

"You believe your mind is a truth-sensing instrument that does at least a little bit better than chance. You have to believe that, or else what’s the Point?"

 

SSC är dock, trots allt, optimist i frågan. Utvecklingen verkar gå åt rätt håll, liksom. Det assymetriska vapnet gynnar ju the good guys.

 

Samma sak har liberaler av olika grader och tillämpningar hävdat i alla år, om allt. Alla från Hans Rosling till Johan Norberg hojtar om hur mycket bättre världen ständigt blir. Den ökande kunskapens materialiserande. David Deutsch hävdar samma.

 

Gemensamt för dem alla är att vi ska fortsätta sträva. De kanske kan sägas personifiera livgnista. I motsats till ekofascisternas önskan att kollektivt självmörda mänskligheten. Eller de konservativas önskan att kollektivt stagnera och bli till lera som torkar och stelnar.

 

Det verkar dock mer gå två steg fram, ett bak, ett fram och två bak. I en oändlig sekvens vars eventuella cykliskhet vi ännu inte (aldrig?) kan överblicka.

 

Jägarsamlarlycka blev agrara revolutionen-olycka, blev industrialiserings-olycka, blev modernitetslycka blev postmodernitets-olycka - blir transhumanistisk lycka?

 

Om nu termodynamikens andra huvudsats är sann (det finns tydligen nya teorier, iaf. om huruvida denna lag bestämmer vår tidsuppfattning - nya rön gör gällande att tid är ett ämne som skapas och förstörs i och med att universum kontinuerligt skapas och förstörs) så är entropiökningen och alltings brundaskiga sammanblandnad ett oundvikligt öde. Vi exporterar entropi från jorden och kan därför kortsiktigt skapa en högkomplex ö.

 

Deutsch tänker sig väl att vi skuttar vidare så att denna utveckling kan fortskrida - men vad säger termodynamiken?

 

Det jag menar är att det assymetriska vapnet inte alls alltid med nödvändighet vinner. Dumheten och felaktigheten kan mycket väl vinna. Och även om vi har en oändlig potential behöver den inte infrias. Vi kan nog se till att skjuta oss själva i evig sank och bli strandsatta på en imploderande planetrest, om det vill sig illa.

 

***

 

Är frågan till bakåtsträvaren: Vill vi verkligen dö långsammare? <-- ?

 

Eller är den: Tror vi oss kunna uppnå ett evigt och stagnant ekvilibrium där ekosystem och mänsklig demografi/lycka/kunskaps-ekvation står stabila och evigt maler fram världsalts-nytta? <-- ?

Tack till uppmärksam läsare

Det som jag konstaterar inledningsvis här, dvs. att u-ländernas mer trapp-lika kurvor sannolikt beror på färre mätpunkter, förklarar förmodligen Rwanda-gåtan, vilket uppmärksam läsare påpekar.

Sveriges smittor, Rwandas folkmord, Nordkoreas överraskning

Kul att kolla upp händelser efter årtal i Life expectancy-grafen!

 

1773 är en rejäl dipp. Tydligen dog mer än 5 procent av Sveriges befolkning, till stora delar pga. en rödsotsepidemi som i sin tur följde på missväxt åren 1772-73. Rödsot, kanske idag mer känt som dysenteri, är en tarminflammation som kan spridas via mat, vatten, och direkt mellan människor. Missväxten ifråga grundlades iom. svåra vintrar 1770-71, enligt denna källa. Exakt varför missväxt leder till dysenteri vet jag inte; spekulationer på stående fot är att befolkningens motståndskraft minskar, samt att folk äter mer skit/icke-mat i ren svält-desperation.

 

***

 

1809 är nästa riktigt djupa dipp. SCB nämner året här, och skriver:

"Under andra hälften av 1700-talet varierade dödligheten mycket från år till år. Nära 3 procent av befolkningen dog varje år, jämfört med knappt 1 procent under 2010, men under vissa år var dödligheten ännu högre. Förklaringen till den höga dödligheten på den tiden var krig, missväxt och spridning av olika sjukdomar. Vissa år var befolkningen i Sverige så hårt drabbad att antalet döda översteg antalet födda. 1808 och 1809 är exempel på sådana år. Under 1809 dog 33 000 personer i lantvärnssjukan (tyfus och dysenteri) vilket var en tredjedel av alla avlidna det året. I början av 1800-talet stod infektionssjukdomarna för mer än 20 procent av den totala dödligheten. Infektionssjukdomarnas påverkan på dödligheten har sedan dess sjunkit. Vid början av 1900-talet stod infektionssjukdomarna för 5 procent av dödligheten och på 1940-talet endast 1 procent."

 

Antropofagi noterar även att 1809 var ett rätt krigiskt år för Sveriges del. Exempel på händelser som wiki nämner är (länkarna ligger kvar från wikipediaartikeln):

 

"22 mars – Umeå överlämnas till ryssarna.

25 mars – Konventionen i Kalix sluts mellan Sverige och Ryssland. Svenskarna längst i norr lägger ner vapnen.

2 juli – Svenskarna besegras av ryssarna i slaget vid Hörnefors.

8–9 juli – Den svenska skärgårdsflottan besegrar den ryska i skärgårdsslaget vid Porkkala.

25 juli – Stillestånd sluts mellan Sverige och Danmark i Bleckåsen, Jämtland.

19 augusti – Den svenska landstigningskåren besegras av ryssarna i slaget vid Sävar utanför Umeå.

20 augusti – Svenskarna besegrar ryssarna i slaget vid Ratan, det sista slaget på svensk mark.

2 september – Stillestånd sluts mellan Sverige och Ryssland i Frostkåge gästgivaregård.

17 september – Fred sluts mellan Sverige och Ryssland i Fredrikshamn, varvid Sverige förlorar hela Finland, Åland och delar av Lappland och Västerbotten fram till Torne älv och Muonioälven.

2 november – De svenska soldater, som råkat i rysk fångenskap under kriget, påbörjar marschen hem.

24 november – Karl XIII drabbas en hjärnblödning, vilket gör honom delvis förlamad.

10 december – Fred sluts mellan Sverige och Danmark i Jönköping [7], utan landavträdelser."

 

Exakt hur man räknar på demografin när det hela tiden sker massa landavträdelser och dylikt, det vette tusan.

 

***

 

1857 sticker också ut något i grafen. Tittar vi på nämnda SCB-rapport ser vi att det var både dysenteri och kolera det året:

 

 

Då ser vi även att 1869 års dipp kan förklaras med smittkoppor. Så även 1874. "Ryska snuvan" 1889 låter inte nå vidare heller förresten. Fan vad det dogs förr i tiden!

 

Hacket i kurvan för "Asiaten" 1957 är litet, men synligt. Tycker mig även ana "Hongkong".

 

***

 

Om vi så tittar på Rwanda, ser vi att folkmordet på -90-talet får tydliga effekter på förväntad medellivslängd. Visserligen dalar kurvan redan efter 1984, vilket kanske är effekterna av den resursbrist som vissa vill förklara folkmordet med. Men mellan 1989 (45,7 år) och -90 (23,1 år) är fallet avsevärt.

 

Folkmordet ägde rum 1994. Ca en miljon människor mördades då. (Källa.) Rwanda har drygt 11,5 miljoner invånare, varför mördandet av 1.000.000 givetvis slår igenom. Men om morden skedde -94, varför ser vi lika låg Life expectancy -90 till och med -93? Tydligen föregicks folkmördandet av ett inbördeskrig, mellan -90 och -94, vilket skulle kunna förklara saken. Men det ser dock ut som att kriget bara hade 5.000 casualties. Här får någon kunnigare än Antropofagi gärna forska vidare om så önskas.

 

Mellan mätpunkterna 1994 och -94 åker kurvan upp till nästan 1984 års nivå, för att sedan stiga...

 

 

...och närma sig Nordkorea!

 

Alltså ärligt talat, har Nordkorea så mycket högre Life expectancy än t.ex. Rwanda? Lite svält eller nåt -95 till -99, men annars en stabil klättring änna. Ligger genomgående högre än t.ex. Afghanistan, nämnda Rwanda, klättrar förbi Kazakstan ca 1975. Antropofagis förvåning speglar grova fördomar om de materiella livsomständigheterna. Jag får förmoda att alla inte lever som i Escape from Camp 14.

 

Förresten dippar Kazakstan samtidigt som Nordkorea under slutet av -90-talet. Detta är inte sant för sovjetiska vasallstater genomgående, men skulle väl kanske kunna ha något att göra med minskat resursflöde i någon riktning, vi bistånd eller handel.

Ännu mer Japan-död

Angående 1) detta, 2) detta och 3) detta.

 

Engelska wiki har en bättre dödslista. Där anges, istället för 360 000, att mellan 550 och 800 000 civila japaner dödades. Och då är kolumnen för famine och disease helt tom!

 

Total japansk dödssiffra anges till mellan 2,5 och 3,1 miljoner, vilket är mellan 3,5 och 4,3 procent av 1939 års befolkningsantal.

 

Jag betrakta life expectancy-dippen som förklarad.

Ofrivilja och döden i Japan

Ofrivillig läsares ofrivilliga bidrag till denna diskussion:

"Håller med, atombomberna och brandbombningen av Tokyo spelar förstås in mycket. Men sen ska man inte glömma andra städer - i princip samtliga av Japans industriella centrum, koncentrerade till städer, utraderades av massiva bombningskampanjer som ägde rum under 44-45. Så fort amerikanerna tog de öar och atoller som gjorde att det japanska fastlandet låg inom räckhåll för B-29:ornas massiva bomblaster var även civilbefolkningen fucked. Det bodde rätt mycket folk i städer som Osaka, Kobe, Nagoya, Fukuoka när bomberna regnade ner...

 

Är också inne på att det största antalet dödsoffer i den japanska militären måste ha koncentrerats till krigets sista år. Flottan, inklusive det hangarburna flyget, utplånades mycket snabbt under 44-45. Midway (1942) avgjorde slaget till havs till amerikanernas fördel. Men det dröjde något innan USA gick på offensiven efter det. Man spenderade något år med att rekordsnabbt bygga upp en överlägsen flotta baserad runt hangarfartyg (slagskepp var daterade redan vid krigsutbrottet, vilket japanerna demonstrerade för bl.a. Britterna tydligt under 1941-42). Därefter tog man ö efter ö under intensiva strider.

 

Samtidigt led japanerna stora förluster i Kina och Burma under hela kriget. Fast möjligen under mer lågintensiva former än vad som skedde till havs och på öar/atoller under 44-45 ffa."

Numerologisk neuros

...och HÄR gick Antropofagis femhundrade inlägg neder! Så allt detta igen.

Life expectancy i Japan 1945

Angående detta.

 

Efter att ha diskuterat lite med folk i min omgivning verkar det råda konsensus om att u-ländernas hackigare kurvor beror på färre mätpunkter.

 

Däremot förvånas folk i allmänhet av japan-dippen i samband med WW2. Ofta går tankarna till Hiroshima och Nagasaki, men vid en koll ser vi att brandbombningen av Tokyo dödade fler. Framförallt tänker jag själv på bästa gråtfilmen Grave of the fireflies och att många nog svalt ihjäl eller dog av bristsjukdomar och parasiter i och med att det japanska samhället kollapsade.

 

Tittar vi på den här listan ser det dock inte ut som så många civila japaner dog i WW2 - blott 360 000 jämfört med t.ex. 10 000 000 i Kina och 6 000 000 i Sovjet. Motsvarande siffror för soldater är 1 700 000 (Japan), 3 500 000 (Kina) och 13 600 000 (Sovjet).

 

Kollar vi sovjetländerna Ryssland och Ukraina ser vi ett jävla genomslag främst för Ukraina, där WW2-dippen ser ännu värre ut än i Japan. Kina ser dock inte ut att påverkas så mycket av WW2. Däremot tycker jag mig ser att det Stora Språnget tar slut i mitten på sextiotalet. (Maos egenhändigt designade svältkatastrof med 15 till 40 miljoner dödsoffer.)

 

 

På aggregerad Sovjet-nivå ser vi dock inga spår av WW2, så vitt jag kan se (nedan). Däremot verkar Sovjetunionens fall ha lett till sämre hälsa, vilket jag nog varit inne på förr i samband med könsration; ryska män super ihjäl sig vilket ofta förklaras med någon slags normvakuum och mansrollsknas + givetvis sprit.

 

 

 

***

 

Men tillbaka till Japan. De dödstal vi ser i wiki-listan i direkt anslutning till kriget kanske inte är hela bilden. Kriget tog ju slut i och med Hiroshima och Nagasaki, och det är väl därefter som samhället är kollapsat och drabbat av Grave of the fireflies-mass-svält. Klipper från wikis tidsaxel, de sista händelserna under 1945:

6 augusti - USA fäller den första atombomben över Hiroshima, Japan.

8 augusti - Sovjet förklarar krig mot Japan.

9 augusti - USA fäller den andra atombomben över Nagasaki, Japan.

2 september - Japan undertecknar kapitulationen i Tokyobukten. Andra världskriget är slut.

 

Dödslistan som jag refererar till ovan "inkluderar stupade, mördade, dödade och saknade människor i andra världskriget", som jag då förmodar för Japans del tar slut den 2 september 1945. Dippen i Life expectancy i grafen ovan är 1945 (30,5 år, jämfört med 48,5 år 1935 och 82,7 år 2011). 1947 är life expectancy uppe på 51,7 år, vilket är högre än någonsin innan WW2.

 

***

 

Dödslistan jag referar till handlar om hela kriget. Det är känt att det gick bra för Japan i krigets inledningsskede, och det är först på slutet som det börjar skita sig. Kan det vara så att de japanska dödstalen är väldigt koncentrerade till krigets sista år?

 

Slaget om Iwo Jima utspelar sig i februari 1945; Okinawa i mars. "90 000−166 000 respektive 60 000−80 000 människor beräknas ha omkommit i Hiroshima och Nagasaki" skriver wiki; tar vi genomsnitt-siffran på dessa två händelser adderar det till 198 000 döda (främst civila förmodar jag), vilket är en mycket stor del (55%) av samtliga japanska civila dödsoffer. (WW2 utspelade sig så vitt jag vet mestadels inte på japanskt territorium, vilket så klart är positivt för de civila.) Nämnda brandbombning av Tokyo tycks ha varit mest intensiv i mars 1945. Vid Operation Meetinghouse 9de-10de mars 1945 dog 100 000 civila, om jag förstår saken rätt. The sickness.

 

Hur mycket genomslag på life expectancy får 300 000 döda civila i ett land som 1945 hade 71.998.000 invånare?

 

Jag gör en liten tidsserie över befolkningsutvecklingen, vilket visar att WW2 fanemig syns på en kurva i alla fall. Det är alltså folkmängd i miljontal.

 

Källa: Wiki.

 

Men hur life expectancy räknas ut, och hur dödlighet i olika åldersgrupper påverkar, det vet jag fan inte.

 

Däremot verkar det rimligt att massiva dödstal under ett år också förklarar en dipp i life expectancy samma år.

 

Rimligen!

 

Vet fortfarande inte!

I SSC-inlägget om cost disease (jag kan själv bara läsa det på min telefon så lite varning för att klicka på det om du sitter med webbläsare) finns en kul bild om life expectancy. Skiten har gått upp under 1900-talet, och the spanish flu var verkligen bad - men vad som slår Antropofagi är inte mint att fluktuationerna tycks ha minskat massivt sedan ca 1945. Är detta måtro bara pga. att andra världskriget tog slut? Eller blev verkligheten mer stabil på något vis? Så att sjuka events fick mindre genomslag? Kurvan är hoppig från starten 1895 och fram till ca 1945, så det kan inte bara var skillnaden mellan "WW2" eller "ej WW2". (Visst, det fanns ju ett WW1 också, men spanska sjukan slog som nämnt hårdare, och WW1 började inte heller 1895.)

 

Hm. Jag googlar helt enkelt mitt bästa.

 

***

 

Kollar vi på Sverige jämfört med Tyskland (du kan själv välja vilka länder du vill lägga till i grafen i avsnitt 1.1 som jag har bäddat in nedan) så ser vi att deltagande WW2 verkligen hade en stor effekt på förväntad medellivslängd. Ännu värre jämfört med Japan, där dödstalen måste varit sjuka.

 

 

Tittar vi på lite olika utvecklingsländer, t.ex. Angola, så ser den svenska utvecklingen väldigt jämn och fin ut i jämförelse. Är det tätare mätpunkter, eller har utvecklingen hoppat helt cracy i somliga länder? (Den obrutna svenska dataserien sedan 1751 får en ju i alla fall att klappa sig på sin etnonationalistiska axel av stolthet över tidigt utvecklad statsförvaltning och Axel Oxenstiernas gyllene byråkratiska arv. Men det är ju föga mot United Kingdom där "vi" tydligen har data sedan 1543.) En sak är iaf. tydligt: Afrika slappar. Gonar sig. Vilket kontinentaggregerad jämförelse visar:

 

 

Tuffast av allt är att lägga ut Life expectancy geografiskt på en världskarta, och lägga till en flyttbar tidsaxel. Vad är det för jävla underbara människor som hittar på sånt här egentligen:

 

 

Flyttar man det lilla blåa tidslinjereglaget ser man en i många avseenden positiv utveckling. Afrika, som sagt, ligger dock fortfarande grymt mycket efter as of 2013.

 

***

 

Men, tillbaka till frågan. Varför det hackar i kurvan före 1945.

Vet inte!

Lutande trendlinjer

Det slår Antropofagi att saker och ting inte gärna samvarierar så där hur som helst. Efter att ha försökt sig på ett par, tre undersökningar inser jag med isande klarhet den lutande trendlinjens magi.

 

(Exempel: Knarkdöd vs. skjutvapenmord; omtag på hypotes; metodologisk pusseldeckare; könsobalans; ytterligare könsobalans.)

 

En bekants påpekande löd något i stil med "man kan förstå hur glada The Spirit Level-författarna blev när ojämlikhet samvarierade med allting". Och Antropofagi är banne mig böjd att hålla med.

 

Utan att förväxla korrelation med kausalitet är det fan jävligt sjukt att allt som är dåligt korrelerar med höga nivåer av ojämlikhet.

 

Här sammanfattas hela skiten. Men eftersom vissa inte kommer klicka på länken så har jag valt ut några fina bilder som presenteras nedan.

 

***

 

Vi börjar med output-delen, dvs. de aspekter som vi vill att samhället ska kirra åt oss. Det är alltså hur människor mår (vilket är en utilitarist-deontologs högsta princip).

 

Jämlikhet korrelerar med child wellbeing i rika länder

 

Hälsa är sämre och sociala problem är värre i ojämlika länder

 

 

Mental ohälsa är vanligare i ojämlika länder i den rika världen

 

Samma som med länder gäller när jämförelseobjektet är stater i USA

Förväntad medellivslängd är längre i jämlika länder i den rika världen

 

Detta är sinnessjukt sinnessjukt. Och värre ändå är att vi ser att genomsnittlig inkomst däremot inte samvarierar med dessa dåliga samhälleliga outputs.

 

Ohälsa och sociala problem korrelerar inte med snittinkomst

 

Ohälsa och sociala problem korrelerar bara mycket svagt med snittinkomst när jämförelseobjektet är stater i USA

 

***

 

Eftersom Antropofagi intresserar sig för Ordningsmakten och Narkotikafrågor är det intressant att se att knarkkonsumtion respektive imprisonment är högre i ojämlika länder. (Dessa två frågor är knappast helt orelaterade, vilket t.ex. USA mass incarceration-problematik tydliggör.)

 

Det knarkas mer i ojämlika länder.

 

Det sitts mer i fängelse i mer ojämlika länder.

 

Att ojämlikhet och knarkande samvarierar är (confirmation bias, confirmation schmias) precis vad jag ville höra. Och det indikerar, som jag redan indikerat, att ojämlikhet är en bättre indikation än BNP är vad gäller social missär i rika länder. Det är inte du, det är buren du bor i! Är kulturen du gror i!

 

***

 

 

Låt oss gå vidare från sociala problem, dvs. output-ledet. Vi ser även att ojämlikhet korrelerar med framgångsfaktorer för att skapa bra samhällen. Statsvetare och tyckare världen över är rörande ense om att tillit/trust är avgörande för goda samhällen. Men det verkar som att låg tillit och låg jämlikhet trivs med varandra, eller i samma miljöer.

 

Jämlikhet och tillit gingo hand i hand!

 

Jämlikhet och tillit gingo hand i hand i USA:s delstater!

 

***

 

Det som skiljer socialister från liberaler, i alla fall om man läser ledarskribenter och deras likar, är att socialister går på evidens medan liberaler går på resonemang. Socialisterna är intresserade av världens faktiska beskaffenhet. Liberalerna av stiliga slutledningar.

 

Liberaler kan stiligt slutleda, tycker de själva, att social rörlighet är viktigare än jämlikhet. En snäll-liberal kan också förtydliga att man eftersträvar jämlikhet i möjlighet (hypotetisk jämlikhet), istället för socialistens jämlikhet i utfall (faktiskt jämlikhet). En snäll-liberal kan således anse att skolan ska vara likvärdig och kompensatorisk, samt att vi ska ha arvsskatt. Men skiter ändå i att vissa krälar i den fågelskit som skits av de sparvar som flyger in i andras munnar. (Antropofagi har skrivit en del om social rörlighet tidigare: Rörl och jäml 1; rörl och jäml 2; mångf och jäml och rörl.)

 

En kul brobyggare mellan liberaler och socialister borde vara denna bild:

 

Social rörlighet är högre i mer jämlika länder!

 

En riktigt utopisk tanke i sammanhanget skulle kunna vara att liberaler och socialister härmed skulle kunna förenas, och bli social-liberaler hela bunten. Fast riktigt jävla vänstervridna, om en får önska fritt.

 

***

 

The Spirit Level har ju ett par år på nacken vid det här laget. Emellertid har flera stora klassiska nyliberala institutioner vänt på en femöring på senare tid. Nuförtiden snackar IMF om inequality som ett problem snarare än som ett viktigt incitament (exempel). De släpper även rapporter som pekar ut "widening income inequality is the defining challenge of our time", och skriver:

"In advanced economies, the gap between the rich and poor is at its highest level in decades. Inequality trends have been more mixed in emerging markets and developing countries (EMDCs), with some countries experiencing declining inequality, but pervasive inequities in access to education, health care, and finance remain. Not surprisingly then, the extent of inequality, its drivers, and what to do about it have become some of the most hotly debated issues by policymakers and researchers alike. /.../

/.../ we show why policymakers need to focus on the poor and the middle class. Earlier IMF work has shown that income inequality matters for growth and its sustainability. Our analysis suggests that the income distribution itself matters for growth as well. Specifically, if the income share of the top 20 percent (the rich) increases, then GDP growth actually declines over the medium term, suggesting that the benefits do not trickle down. In contrast, an increase in the income share of the bottom 20 percent (the poor) is associated with higher GDP growth. The poor and the middle class matter the most for growth via a number of interrelated economic, social, and political channels."

(Även IMF kopplar social rörlighet med jämlikhet - se figur på sidan 8 i rapporten.)

Samtidigt snicksnackar Världsbanken om att ojämlikhet är vitalt att bekämpa för att komma tillrätta med fattigdomen och om att ojämlikheten är oacceptabelt hög i många länder. Det är milt sagt en viss omsvängning från tidigare attityder.

 

***

 

Sammanfattningsvis: Alla är ense om att jämlikhet är bra.

 

Men: Vi tycks i många delar (vilket bl.a. IMF och World Bank pekar på, se ovan) vara på väg på ökande ojämlikhet.

 

Synd!

 

(Relaterat om o/jämlikhet: Mångfald utan jämlikhet; slaveri; makroekonomiska prediktioner; stimulans; rörlighet och jämlikhet del 1; dito del 2; socialismen är kapitalismens räddning; argument; gammal debatt; Snyder syntetiserar allt; möjlighet och utfall; spret i förtret; en blind leder sig själv; Gud, libertarianism, och hierarkiernas död; framåt; diskussionsfråga; korrespondens.)

 

(Uppdatering: Den här sidan som SSC länkar till är rätt ball i sammanhanget. Bl.a. för att visa hur ojämlikheten ökar.)