Med den skillnaden att där Pinkter och Rosling påstår att allt har blivit bättre - tack vare upplysningsfilosofi och sund vetenskapsteori - så skjuter Molander in sig på vad som inte har blivit så bra. Det som Pinker och Rosling ser som hack i kurvan, ser Molander som själva studieobjektet.
Varför hade inte Condorcet HELT RÄTT när han siade om framtiden? Varför ledde inte upplysningens idéer ofelbart till en rationalistisk utopi? Det är lite kul att den data som Pinker och Rosling får till en förhållandevis rosenskimrande redogörelse, får Molander till en berättelse om misslyckande - även om de täcker exakt samma empiri. ("Vi har blivit mer sekulära - men varför har vi inte blivit helt sekulära? Vi har kommit väldigt långt i att bekämpa fattigdom - men varför har vi inte utrotat den helt? Osv.)
Liksom Rosling och Pinkter pekar Molander på vad han kallar våra "inre fiender", dvs. kognitiva bias (komplett med referens till Kahneman), samt "yttre fiender", dvs. andra idéströmningar.
En sak är säker - när jag har läst klart Molanders bok vill jag fan aldrig höra ordet "upplysningsfilosof" igen. Nu har jag uttömt det här ämnet and then some.
***
Till (den pyttemarginella) saken. (Allt som jag eventuellt råkar säga som är av det minsta intresse finns säkert 12 ggr bättre diskuterat i SSC-Scotts Reactionary FAQ, inser jag nu när jag skriver. Men ack.)
Molander pekar i en passage på konservativa idéströmningar och deras tankegods, i kontrast till upplysningen. En aspekt som han tar upp är att konservativa menade att vi inte är rationella individer i ett samhällskontrakt, utan snarare förvirrade fän som styrs av seder och bruk. Om vi antar att de analytiska personlighetstyperna är ovanliga, och att attitydförändring kräver förheligande/ kristalliserande moraliska av resonemang, så verkar detta helt rimligt. Om vi vidare antar att de allra flesta faktiskt tror på (eller i alla fall inte aktivt inte tror på) intersubjektiva fenomen rent bokstavligen, så ökar rimligheten ytterligare. Om allsköns lokala institutioner är bra på att lösa samordningsproblem... Om vi ska ta till vara på våra institutioner... Tja, det verkar inte som att rationalism/mode2-kognition behövs hos individerna för att uppnå bra resultat/överlevnadskraftiga samhällen, alla gånger.
Konservatismen har en jävligt bra poäng i det här, helt enkelt. Och den får mat av evolutions-idén.
Det som finns, finns liksom. Så då är det... bra?
***
Molander skjuter in sig på även denna aspekt av konservatismen - att hylla status quo, det befintliga. Han noterar att konservativa tänkare skiftar fokus när lantadeln förlorar i status, och plötsligt tillämpar sina konservativa idéer på den framväxande industrialist-eliten. Han skojar även om Pangloss (Candide), och dennes uppfattning att det existerande är gott. (Skrämd av Pinker vad gäller Pangloss-felciteringar vill jag ha noterat att jag bara återger Molanders tolkning här.)
Men, evolutions-idén får oss att uppvärdera detta. En djuphavsmarulk eller fossa har mejslat ut sina respektive mönster i kvarkrymden, eftersom de mejslat så väl. Bra anlag definieras av befintliga anlag. Evolutions-idéns styrka är att den är så intuitiv att den är tautologisk, men ändå ger oss nya perspektiv på verkligheten och världen.
Ostroms traditionella institutioner existerar för att de inte inte existerar.
Men det gör moderna, liberala nationalstater och deras massiva transfereringssystem också.
***
Jag kan se ett eventuellt problem i att evolutions-idén bidrar till att det normativa infiltreras av det deskriptiva. Det som bör, av det som är. Om vi kan tillgripa "det-som-finns-är-gott"-styled argumentation på både feodal monarki, tidigindustriell barnarbetskolgruvekapitalism, och nutida välfärds-demokratier, så är argumentet inge' vidare. Kanske kan vi säga att det "proves to much", enligt SSC-Scotts devis. Alla tänkbara samhällsskicks respektive göttma låter sig bevisas av argumentet, så länge de väl existerar.
Men vi borde kunna utveckla det här, och dra in idén om intermediära evolutionära steg. Fjädrar kan inte existera out of no-where. Pterodaktyler hade icke dun, trots att dun är bra, lätt isolering för flygfän.
Vår mekanistisk-deterministiska världsbild säger oss någonstans att allt som inte finns är logiskt omöjligt (i denna Möjliga Värld). (Starkt relaterat: Dumheter från rymden; absurdexemplifiering.) Det som finns nu, det finns nu, och det kunde inte varit på något annat sätt i denna värld.
Våra nuvarande samhällen är de bästa tänkbara. How very, very Leibniz. Och således how very, very Pangloss.
Men, de är ju fan bäzt, också. Det är ju hela grejen med Enlightenment Now och Factfulness - empirin talar sitt tydliga språk. Världen är idag så bra som den någonsin varit, ur vilket som helst etisk synpunkt som bara liknar utilitarism. Det finns jättemånga människor, och de flesta har det mycket bättre än de flesta människor hade det förr i tiden. På de mätta parametrarna.
Jag säger inte att de djur som lever idag hade spöat dinosaurierna. Och jag tycker i allmänhet att biologi/samhällsskicks-metaforer kan vara dåliga, missledande, farliga och fel.
Vad är samhällens arvsanlag? Vilken är DNA-molekylen vars reproduktion optimeringsprocessen optimerar för?
Många är farorna i detta resonemang. Djupa är groparna.
Men... Kanske är feodala monarkier och tidigindustriella barnarbetskolgruvekapitalismer nödvändiga försteg innan liberala välfärdsmonarkier kan komma på tal?
Det jag säger är att socialförsäkringssystemen är våra fjädrar. Kappish?
(Typ, vi måste ha lite sweatshops och Nils Karlsson Pyssling-barnensamhet innan vi kan ha föräldraförsäkring, specialistsjukvård och utbyggd barnomsorg.)
***
Skiten kollapsar ibland. Romarriket. Dinosaurierna. Nu senast Ragnarök. Så allting är inte en evig linjär positiv utveckling mot nya världsrekord i Välstånd och Lycka. Kalkonen ska dö. Solen ska svälja den och stjärnorna kollapsa över den. Sannolikheterna nöta dess tryne i dödens smutsiga backe. AI förvandla den till gem.
Om nu samhällens evolution är i någon mening likvärdig med DNA-molekylers (och deras farkosters) evolution, så är det en tråkig nyhet i flera avseenden. Steklars larver äter levande djur till döds inifrån. Etcetera.
Men vi lever, vad det verkar, i den bästa av möjliga världar - om jämförelseobjektet är all förfluten tid på jorden (möjligen minus paradisiska jägar-samlar-utopier, men de verkar ju helt klart ha varierat i göttma och i många fall präglats av våld och parasiter.) Hoppas bara vi inte kollapsar ekosystemet över oss och spränger tundrans metan så vi alla dör. Det tar inte evolutionen höjd för, som bekant.
Åter till konservatismen. Molander har förmodligen rätt i att hänga ut den som dum i huvudet. Men det finns helt klart en sofistikerad variant av konservatism som är lite svårare att bemöta än den dumma varianten. Så vi kan nog tänka oss en triplett à la meta-contrarianism:
Dum-konservativ - Liberal - Sofistikerat konservativ
Jag är antingen kontrarian på lever två, eller så har jag uppnått level 4 meta-meta-kontrarian (sofistikerat liberal) och gjort skiten till en kvartett.
Nu spelar vi!
[Uppdatering: Det här inlägget hade mått bättre av att inkludera en beskrivning av det naturalistiska misstaget.]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar