(Obs: Detta inlägg är inte vetenskapsteoretiskt kvalitetsgranskat. Håll käften.)
***
Antropofagis hypotes har varit att ekonomisk ojämlikhet hör ihop med skev male to female breeding ratio (hädanefter M2FBR). Dvs. att ojämlikhet leder till att grupper av män marginaliseras på äktenskapsmarknaden, eftersom grupper av män får svårt att hävda sig som attraktiva mates. Skev M2FBR innebär (normalt sett) att fler kvinnor får möjlighet att reproducera sig än vad män får. Våra förfäder bestod under vissa tidsperioder av män med harem. Vi har fler mammor än pappor.
Thornhill & Palmer befattar sig med våldtäkt. Alltså, att förklara våldtäkt. Det är generellt sett bättre än att aktivt utföra dito. Även om vissa delar av kritikerkåren verkar ha tyckt att skillnaden häremellan inte är så ofantlig som en först kan inbilla sig.
Hur som helst tyder allt på att våldtäkt är en adaption som gynnats av selektionstrycket - dvs. att män som har haft vissa psykologiska traits kopplade till beteenden kopplade till våldtäkt, har lyckats bli förfäder i något större utsträckning än män som saknar dessa traits. (Thornhill & Palmer bör dock läsas i sin helhet - låt inte Antropofagis vingliga tolkning avskräcka dig från en ypperlig bok som även inbegriper en grundlig genomgång av mänsklig könsdimorfism med avseende på sexualitet.)
Antropofagis läsning ger vi handa att våldtäkt begås av män enligt en inre, osynlig ekvation där risk vägs mot sannolik reproduktiv effekt. Empirin visar att kvinnor i fertil ålder är kraftigt överrepresenterade i gruppen utsatta, samt att kvinnor i fertil ålder mår sämst av att utsättas - framförallt för vaginala ofrivilliga samlag.
En viktig back-drop att ha med sig här är kvinnors större genomsnittliga investering i avkomma, jämfört med mäns. Befruktning är potentiellt sett en odramatisk historia för en man; för en kvinna är det en längre process som i normalfallet inkluderar graviditet, förlossning, amning och viss grundäggande uppfostran. (Människohanar tar ett jämförelsevis stort ansvar för barnomsorg jämfört med de allra flesta andra djur, men vi ser ändock en könsskillnad även om denna också varierar kulturellt.)
Män behöver således locka kvinnor i fördärvet; helst så många som möjligt. Kvinnor vill däremot analysera sin placering väl; man investerar mer, och är mer försiktig med var man stoppar pengarna. Kvinnor vill generellt sett ha bra arvsanlag (reproduktivt framgångsrika) att blanda sina egna anlag med; en mate som uppvisar tecken på att vilja investera omsorg och resurser i den gemensamma avkomman; samt en mate som aggregerat resurser vilka kan komma den gemensamma avkomman till gagna (samt även indikera vissa viktiga förmågor). Män vill ha snygga, unga, fertila kvinnor - precis som DN:s Åsa Beckman dillar om (här och här) utan att för den sakens skulle verka särskilt intresserad av ultimate cause.
Redan här ser vi förklaringen till, eller den evolutionära rimligheten i, att våldtäkt är så vidrigt. En högstadie-rationalist skulle argumentera för att våldtäkt borde betraktas som exakt samma sak som en likvärdig misshandel - allt annat är moralism. Men, evolutionsperspektivet ger att alla inskränkningar i den reproduktiva valfriheten kommer att uppfattar som fruktansvärda, för att undvikas. Handen på plattan på spisen - aj! Kvinnors reproduktiva beslut är viktiga för deras reproduktiva framgång - att våldta är att kringskära deras frihet härvidlag. Dessutom kan deras befintliga mates reagera negativt på faderskapsosäkerhet, vilket gör att kvinnor generellt sett bör reagera kraftigt negativt på våldtäkter för att signalera ofrivillighet. (Våldtäktsoffer i fertil åldersom utsätts för mer våld, verkar rent empiriskt må mindre dåligt - kanske pga. att det är en trovärdig ofrivillighets-datapunkt för deras befintliga partner. Män "vill" evolutionärt sett icke investera resurser i andra mäns avkomma, och ett frivillig, återkommande vänsterprassel har större implikationer för paternity uncertainty än vad enstaka våldtäkter har.)
Så: Män konkurrerar om att få ligga. Detta ligger i linje med sk. sunt förnuft (inte alltid en tillförlitlig källa till Sanning, men dock). Män kan enligt ovan konkurrera med snygghet (signalerar bra anlag, se Thornhill & Palmer för detaljer om mutational load, symmetri, fermoner etc.); resurser ("gott parti"); samt förmågor (t.ex. kopplat till att tillförlitligt aggregera resurser).
Vilka har då rimligen svårt att hävda sig på äktenskapsmarknaden?
***
Boschini & Sundström skriver:
"Att barnlösheten är högre bland män än bland kvinnor är välbekant, men inte lika känt är att barnlösheten bland män har ökat på senare år medan den har minskat något bland kvinnor. Samtidigt pekar tidigare studier på att de flesta individer önskar få barn någon gång i livet. Barnlösheten är således till övervägande del ofrivillig."Skev M2FBR; check. Man vill i allmänhet ha barn; check.
***
(Digression deluxe:
Antropofagi bedömer det sannolikt att ultima och proximate cause i detta avseende oftare sammanfaller för kvinnor än för män. Det är rimligt att tro att män upplever att de vill knulla (proximate cause), eftersom detta beteende tenderat att leda till avkomma (ultimate cause). Däremot, givet ojämställd investering i avkomma, kanske män inte på samma sätt drömmer om själva omsorgsbiten. För kvinnor bör vi emellertid förvänta oss att proximate respektive ultimate cause kan tendera att sammanfalla, för det är inte samma hit-and-run deal som samlaget potentiellt sett är för män.
Att människo-män ändå tar stort faderskapsansvar jämfört med andra djur, inklusive andra primater, är en fin och härlig sak - tycker jag själv som människoman med avkomma. Däremot är det onekligen en trade off förknippad med att investera i avkomma och befintliga mate, jämfört med att ge sig ut på plundringståg och häradsbetäcka järnet. Underbara kulturyttringar som Rust & Bone tar sig ann denna trade off; protagonisten slits mellan att sätta på gymm-instruktören och att vara en närvarande far. The Road, en annan storartad kulturyttring både i bok- och filmform, hyllar med odelat själva faderskapet.
Dessa respektive troper återkommer i mången annan kulturyttringen. Inom hiphopen, som ligger mig själv varmt om hjärtat, ser vi dock kanske framförallt slitningen mellan kvinnans vilja att kanalisera mannens resurser in i den gemensamma avkommans överlevnad, och mannens tendens att vilja häradsbetäcka. Thornhill & Palmer sekunderar hiphopen här; givet nämnda könsdimorfism kan vi förvänta oss att kvinnor främst upplever resurs-svartsjuka, medan män främst upplever paternity uncertainty-relaterad svartsjuka.
Slut på digression.)
***
Jag rövar en bild:
 |
| Snüdd från Boschini & Sundström. |
Bilden ovan visar bl.a. att 45-åriga barnlösa män är vanligare än barnlösa kvinnor, dvs. ungefär M2FBR. (Inte exakt, eftersom män är mer sannolika än kvinnor att få barn efter 45. Men som PG Gyllenhammar personifierar, så är det kanske oftare män som redan har barn som också får nya barn senare i livet. Änna.) Bilden visar även att andelen barnlösa kvinnor har sjunkit mer än andelen barnlösa män (ökande M2FBR).
Boschini & Sundström utreder även vilka det är som är ofrivilligt barnlösa. Spoiler: Det är lågutbildade män med låg inkomst, och det är för dessa som förändringen på senare gått mot ännu mer ökad ofrivillig barnlöshet.
"Vad vet vi då om de faktorer som ökar risken för barnlöshet bland män? Boschini m fl (2011) har visat att bland män födda 1945–67 är barnlösheten vid 45 års ålder väsentligt högre bland män med låg utbildning än bland dem med högre utbildning. Dessutom har skillnaderna mellan utbildningsgrupperna ökat över kohorterna även om barnlösheten ökat i alla utbildningsgrupper. Intressant nog finner studien en omvänd trend för samma årskullar av kvinnor: Andelen barnlösa vid 45 års ålder är högre bland högutbildade än bland lågutbildade och skillnaderna mellan utbildningsgrupperna har minskat över tid. En annan faktor som ökar risken för barnlöshet bland män är låg inkomst och inkomstens betydelse förefaller ha ökat. Enligt Richter (2016) var andelen barnlösa vid 45 års ålder omkring 28 procent bland män med låg arbetsinkomst födda 1932 men ökade till omkring 41 procent för motsvarande grupp födda 1967. Bland män med högre arbetsinkomster har barnlösheten däremot endast stigit marginellt under denna tid. Det finns således en påtaglig inkomstgradient i mäns barnlöshet."Vidare, om det intressanta begreppet homogami:
"Chudnovskayas studie (2017a) är intressant i detta sammanhang eftersom hon har definierat parbildning som att bli förälder (med en partner) för första gången och analyserar hur partnerns utbildningsnivå har förändrats för svenskfödda kvinnor och män med eftergymnasial utbildning (dvs graden av homogami i utbildning) över kohorterna 1940, 1950, 1960 and 1970. Hon finner att medan andelen homogama parbildningar har ökat bland män, har den minskat bland kvinnor. Detta återspeglar att det blivit lättare för män med eftergymnasial utbildning att finna en partner med samma utbildningsnivå, eftersom andelen kvinnor med eftergymnasial utbildning har stigit, men svårare för kvinnor. Bland kvinnor med eftergymnasial utbildning födda 1970 har faktiskt en majoritet bildat par med män som har lägre utbildning. Värt att notera är att hennes resultat pekar på att i de par där kvinnan har högre utbildning än mannen, har männen i genomsnitt högre arbetsinkomster än kvinnorna (Chudnovskaya 2017b). Det tyder på att svaret på den fråga vi ställde ovan om vad som är viktigast för mäns chanser att bli fäder, utbildningsnivå eller inkomst, är inkomst."Boschini & Sundström beskriver att "män som blivit fäder före 45 års ålder har avsevärt högre årsinkomster än barnlösa män och att skillnaden växer över perioden [1991-2014]." "[F]orskning[en har] visat att högutbildade kvinnor i Sverige numera får lika många barn som de med kortare utbildning medan män tenderar att få fler barn ju fler utbildningsår de har och att barnlösheten är högst bland de lågutbildade (Boschini m fl 2011)." Jag rövar mer bild:
 |
| Mer bild från Boschini & Sundström. |
Värst för lågutbildade, som också ser en ökad M2FBR. Men:
"Man kan fråga sig vilken som är den mest oroande utvecklingen bland män i betraktarens ögon: hög andel barnlösa inom en liten utbildningsgrupp (dvs män med högst grundskola) eller att en femtedel är barnlösa bland män i den största utbildningsgruppen (dvs män med högst gymnasieutbildning)."
Det är även skev M2FBR bland högutbildade män. Det är hur som helst de män med hög inkomst som får flest barn, oavsett utbildning.
"[Det] förefaller [...] som att de mer ekonomiskt framgångsrika männen är de som blir fäder inte bara sett över hela utbildningsfördelningen, utan också inom snäva utbildningar. [Datan] visar att bland män som gått en av de fyra traditionella prestigeutbildningarna (civilekonom, jurist, läkare och civilingenjör) tjänar de som blivit fäder betydligt mer än de barnlösa vid 45 års ålder."
***
Scocco skriver i DN Debatt om SD:s framgånga utifrån följande problemställning: Om vi antar - vilket Scocco liksom Antropofagi (här, här, här) gärna gör - att SD:s framgångar beror på ekonomisk marginalisering... Varför är då män överrepresenterade bland SD:s väljare? Låt mig förkorta drastiskt:
"I en vetenskaplig artikel av Torsten Persson med flera som presenterades på DN Debatt 5/9 ges delvis ett svar. Där slås det fast att den gemensamma nämnaren för både SD:s företrädare och väljare är att de är förlorare på alliansens arbetslinje som kraftigt ökade inkomstskillnaden sedan 00-talet.
[...]
Egna upplevelser av försämringar förklarar dock inte varför det framförallt är män som står bakom SD:s framgångar. Kvinnor har förvisso en marginellt lägre arbetslöshet (mindre drabbade), men kvinnor är å andra sidan i högre utsträckning sjukskrivna och har oftare en lägre pension (mer drabbade). Kvinnor borde därmed vara minst lika utsatta för försämringarna som genomförts i trygghetssystemen som män.
I en ny rapport för Arena Idé har forskarna Anna Baranowska-Rataj och Björn Högberg bland annat studerat hur arbetslöshetsförsäkring påverkar både arbetslösas och sysselsattas välbefinnande (mental hälsa) i Europa. Anledningen är att en försäkring som ger trygghet om man blir sjuk eller arbetslös även har ett värde för sysselsatta och inte bara för de som drabbats.
I rapporten mäts personernas välbefinnande med det internationellt erkända MHI-5 index som mäter välbefinnandet på en skala 0–100, där noll är perfekt välbefinnande och 100 är mycket dåligt välbefinnande.
Rapporten konstaterar att för män finns det ett klart samband mellan en sämre arbetslöshetsförsäkring och en påtaglig försämring av välbefinnande. För arbetslösa män innebär en förändring från den sämsta till den bästa a-kassan en stark förbättring av välbefinnande med 12 punkter på hälsoindexet (medel för gruppen är 41). För de med ofrivilliga deltider förbättras välbefinnandet med drygt 11 punkter (medel 36) och för de med visstidskontrakt 9 punkter (medel 30). För alla med anställning, inklusive de med trygga anställningar, påverkas välbefinnandet också påtagligt och förbättras med 7 punkter (medel 27).
Det märkliga är dock att det inte finns något signifikant samband mellan arbetslöshetsförsäkring och välbefinnande när det gäller kvinnor. Särskilt som kvinnor i genomsnitt har något sämre välbefinnande och har både högre andel osäkra anställningar samt ofrivilliga deltider.
Rapporten pekar på att detta skulle kunna bero på att jobb värderas olika, vilket är i linje med tidigare forskning på europeisk nivå som visar att män på grund av ännu existerande konservativa föreställningar om det manliga familjeförsörjaridealet upplever arbetslöshet och osäkra anställningar som ett större misslyckande än vad kvinnor gör."Sure, Scocco landar i någon slags normkritisk förklaring. Det finns emellertid en annan modell att tillgå. Den som indikeras av Thornhill & Palmer, liksom - indirekt - av Boschini & Sundström.
Givet att ökande ojämlikhet - oavsett absoluta välstånds-tal - ökar konkurrensen på äktenskapsmarknaden, och ger en skevare M2FBR, så kan vi förvänta oss att massor av killar lackar ur. De förlorar ju faktiskt, på en viktigaste spelplan som finns. Meningen med livet: Livet.
Denna bild konvergerar även med tidigare ojämlikhetsresonemang som vi känner från The Spirit Level-diskursen. (Se framförallt inlägget lutande trendlinjer, men även annan Antropofagi-produktion om jämlikhet respektive ojämlikhet.) Det verkar som att ojämlikhet leder till massor av negativa sociala utfall. The Spirit Level-författarna föreslår den mekanistiska hypotesen "ökad konkurrens", dvs. att hävdelsebehovet eskalerar konsumismen och gör alla till ekorrhjulets slavar.
Det jag inte åminner mig att Wilkinson & Pickett explicit anknyter till är ojämlikhet sett till reproduktion. Vi förstår att män väljs, och därför konkurrerar. Ju hårdare konkurrens, desto fler förlorare. Ju fler förlorare, desto mer desperation. "Desperata män gör desperata ting", skalda Roffe Ruff. "Man liksom flyttar fram sin gräns för vad man är kapabel till."
De män som ändå kvalar in? Tja, även de måste ju konkurrera mera, för att kvala.
Kvinnorna? När deras status höjs, får de högre krav. Thornhill & Palmer noterar att kvinnor inte släpper på status- och inkomstkrav för sina mates, när de själva får ökade inkomster och egen försörjning. Sambandet är istället det motsatta.
(Digression nr. 2:
En föreläsare på mitt masterprogram i statsvetenskap i Lund, minns ej vilken kurs, pratade mycket om att kinesiska kvinnor måste gifta sig uppåt i status. Han verkade se detta som ett kulturellt fenomen, vilket jag kanske är tveksam till givet diskussionen ovan. I alla fall innebar detta - enligt föreläsaren - att stora grupper av framgångsrika kinesiska kvinnor tvingades söka sig till den internationella äktenskapsmarknaden; det fanns inte tillräckligt många tillräckligt högstatus. Föreläsarens förkärlek för detta ämne berodde av allt att döma på att han själv var gift med en kinesiska, och således såg hela historien som ett fett bra skryt om sin egen höga status.
Kinas bare branch-problem är en annan historia.)
***
Jag har tidigare knutit jämlikhetens fördelar till terapeutiska intervall för samordning á la Thomas C. Schelling. Jag har även knutit ann till tilliten, detta magiska ord som ska förklara all världens göttma (här och här). Människors lika värde? Jepp.
Min nya ståndpunkt är att grundbulten i detta kluster av märkliga samband handlar om reproduktion. Att jag ger denna förklaringsmodell prioritet beror på att reproduktion är det mest grundläggande i människans villkor - det som evolutionen optimerar för.
I vanlig ordning bör vi skilja på proximate cause (det är skönt att knulla) och ultimate cause (folk som har tyckt att det är skönt att knulla är våra förfäder). De negativa sociala utfall som ojämlika reproduktionsmöjligheter förmodligen ger upphov till, beror inte på att alla lågstatus-hannar har satt sig ner tillsammans och grupp-gråt-runkat (även om det ibland känns som ungefär det SD och motsvarande populiströrelser går ut på). Det beror på att vi har nedärvda anlag för vissa beteenden, som evolutions-historiskt sett givit upphov till gynnsamma reproduktiva utfall. Män har drivkrafter med avseende på statussträvan, eftersom status mappar attraktivitet på äktenskapsmarknaden.
Ångest över låg status är en typ av drivkraft - bort från låg status. Men, det är inget plussummespel, tvärt om. När M2FBR ökar, så är det mindre än ett nollsummespel - ett minussummespel, där färre och färre män får reproducera sig. Tillslut sitter vi där igen med sultan Moulay Ismail ibn Sharif av Marocco.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar