Aggression och barnuppfostran - en episk, evolutionär exposé

Vi är ju adaption executers och inte fitness maximizers. Men, även här i vår utvecklingsanakronistiska senmodernism, som ju föga liknad the ancestral environment, så kan en och annan adaption visa sig fungera helt okej.

"Hur är det då för känslan av ilska mot barn?" undrar du då. Jo, lyss:

Du blir icke arg på en jobbig bebis. Men en dag så står du där och inser att du är fly förbannad på din fyraåring. Vad hände?

Låt mig göra några tillägg:

Du blir icke arg på en jobbig bebis. Ty vad skulle väl det tjäna till?

Men du är fly förbannad på din fyraåring. För visst fasen måste du bidra till utvecklingen av gränser för vad som är acceptabelt beteende?

Det är inte så att allas aggressionsnivåer är välkalibrerade. Mångas är det icke, särskilt i samtiden, i civilisationens bojor. Den som var en bärsärk och hjälte på 1000-talet, den sitter förhoppningsvis inne idag. Vad som är välkalibrerade aggressivitetsnivåer varierar.

Men, på samma sätt som "fri vilja" är en approximation för "när det ger bra effekter att fördela ansvar", så är instinkten att "det är rimligt att bli arg på" kanske en approximation av när det ger "bra" effekter att bli arg på!

Du kan fan inte bli arg på en bebis. Du kan bli jävligt trött, eller arg på någon annan - eller något annat. Men på bebisen blir du icke arg.

På barnet blir du arg, ibland. Den här skillnaden i ditt nedärvda beteende gentemot barn, den måste väl ha en biologisk, evolutionär grund.

Eller, måste och måste. Vi är djupt ute i antagande-kedjan nu. Det jag menar är att det faktum att vi blir arga på fyraåringar men inte på bebisar, kanske betyder att det i någon miljö i någon mening kan vara rimligt att bli det.

Then again - det finns folk som blir arga på saker. Som slår på sin teve. Teorin är inte vattentät.

Så har jag ju alltid varit som ett såll: Läcker.