1.
”Magnifik! En Antifanes i vår tid! En burlesk för Olympen!”
Andrew uppbådar en fullkomlig mimik för tillfället. Jag kallar den för ”klädsamt självironiskt medhåll”.
”En neger som kan skriva!” fortsätter Koroljov. ”I sig burleskt! I sig en komedi!”
Alla skrattar. Flickorna också. Koroljov har den betvingande effekten på människor i sin omgivning. Han utstrålar ett absolut krav – nej, förväntan angränsande till vetskap – på tillmötesgående.
Hans rykte bidrar givetvis. En av flera väl cirkulerade historier är den om hur han, vid en inspektion av ett valkokeri, högg en strejkande flensare med dennes egna slaktkniv. Mannen kunde aldrig mera arbeta – så lyder anekdoten.
(Jag kan drömma - mardrömmar - om hur Koroljov, klädd i rock av kaskelotförhud, träder genom kokeriets stinkande ångor, svingandes den manslånga kniven.)
Andrew skrattar också, otvunget och utan spår av kränkningen. Hans varelse och kropp är en torped. En blänkande hal, svart penis som tränger sig fram genom byråkratins torra slidgång, liksom jag inoljad i Koroljovs korrupta sekret. Till skillnad från mig vandrar han obehindrat fram och tillbaka genom vaginalväggen, likt en svart parasitmask som betar tarmludd i Monte Ovidios anus. ”Självaktning” är nog ett begrepp som inte uppbär mening i hans maskliv.
Bakom masken, kanske. Vad vet jag. Maskeringens densitet är i så fall för hög för att låta sig genomlysas – som om den vore bly för mina strålar. Andrew är en fulländad parasit. På en parasit. På en parasit. Vad som egentligen utgör värddjuret vet ingen längre.
Bakom min mask: Pragmatiskt självförakt.
Belånad? Ja. Mina patent kommer att ägas av moguler som jag aldrig träffat. Deras barnbarn kommer äga mina barnbarn. Jag är en fattig man som utan glädje vältrar mig i världslig lyx. Det är en nödvändig aspekt av parasitmaskars leverne. Att matcha mecenatens hedonism när helst den kallar.
Berusad? Ja, självklart. Spelet är att följa Svampmannen vart än han tar oss. Att dansa på gränsen till det acceptabla med honom, och underdånigt applådera när han träder över gränsen.
Belåten? Jag får ju – kan ju – forska. Mina löften kanske är lögner, men mina hemligheter – plåtarna – kompenserar för dem.
Besegrad? Självklart. Det är utgångsläget. Vi föds som slavar. Enda sättet att vinna är att bli en parasitmask. Vi är segrare, men av den lägsta kasten, jag och Andrew. Jag färdas utan skam igenom rötan, omslingrad av svamptråd.
I det belysta, yttre membranet av verkligheten syns det inte. Den här dagen började där, i skalet, i koronan. Jag skakade kackerlackorna ur perkolatorn och gjorde min morgontoalett medan kaffevattnet kokade. Jag rakade mig själv, för att spara en och femti, och lyckades sånär undgå att antända den närmaste boktraven när jag vred gasreglaget åt fel håll.
Den här dagen verkar sluta som en helt vanlig dag – i den mörka materia som är osynlig för dig, men som kosmos till största delen består av. Jag och Andrew i kölvattnet av Koroljovs härjningståg genom villorna i Monte Ovidios burgna kvarter. Tjänstgörande narrar vid hans ambulerande enmanshov.
Jag inser att jag framstår som bitter. Det är passande.
2.
Alekzsej Koroljov. En svampvarelse vars sporer slår rot i dina slemhinnor. Vars mycel infiltrerar din hjärnas vävnad. Fyller ut dina ventriklar och gör kraniet poröst. Likt svampar kan han inte äta solljus.
Min heterotrofa mecenat. Men om jag är föda, så behöver han mig.
Så länge min myt växer är jag godtagbar näring. Jag hyser själv inga illusioner om att myten kan bli verklighet: En elektrisk dödsstråle som kan drabba var som helst på jorden, utan att en fysisk infrastruktur behöver finnas på plats. Det är skrattretande. Det har ingenting att göra med min forskning om urladdningsfenomen.
På tal om sådana fenomen: Just nu leds någon form av elektrisk ström igenom en fashionabel villa i Cordón. Det är Koroljov som orkestrerar det explosionsartade förloppet.
Omkring oss: Dyra regnskogsträpaneler. Glaskupol och utsirade järndetaljer – art décoratif – gör atriumgården till ett akvarium för vårt groteska torrsim. Flickor bär fat med champagneglas och milhojas. Äldre män i rökrockar trängs med yngre som tagna ur en reklamillustration. Mondäna män och raffinerade damer. En affisch. En perfekt kontrastyta för min välgörare.
Koroljov kliver rakt igenom pappret. En otidsenlighet som äter bakelser med knuten näve. Som griper efter servitrisernas skinkor med hela handen, och lämnar röda klösmärken. Koroljov, Svampmannen, som stigit rakt upp ur en vattensjuk sibirisk mosse och fortsatt vandra. Det är så jag tänker på honom.
Hans hyfer täcker nya hektar, osynliga, under marken. Skjuter upp ur myllan, släpper sporer, och förmultnar allt han växer i. Han framstår lika kornigt svartvit som på fotografierna av honom. Hans svarta, glesa skägg är pubeshår.
Det är inte det att jag är oklanderligt klädd a la mode. Att jag har publicerats i prestigefyllda journaler, eller att jag umgås med transvestiten Manola, det vackraste ansiktet i Monte Ovidios konstnärskretsar. Det är inte det att jag syns på Centro nästan varje kväll, och på La Ronda varje annan. Något jag självklart inte har det minsta råd med.
Det är det att jag symboliserar löftet om ett vapen som ska kunna få maktpolerna inom Samfundet att rotera i koncentriska cirklar runt den som innehar det. Det är det som är anledningen till att Koroljov paraderar mig på cocktailpartyn i Aguada och Cordón. Vad han själv tror om mytens riktighet vet jag inte. Jag skulle gissa att sanningen inte spelar någon större roll för honom.
Man fjäskar för oss. Vi dricker. Flickorna trippar omkring med heroininjektioner på små silverbrickor. En burleskartist uppträder uppe på den svarta flygeln i mitten av atriumgården. Jag känner mig långt ifrån ransoneringens tre ägg per månad. Koroljov skriker att han ”bara tar ostron med bensoylmetylekgonin!” En fin ramsa, som jag ska komma att låna när maskingevärselden sedermera närmar sig.
Andrew skrattar också, otvunget och utan spår av kränkningen. Hans varelse och kropp är en torped. En blänkande hal, svart penis som tränger sig fram genom byråkratins torra slidgång, liksom jag inoljad i Koroljovs korrupta sekret. Till skillnad från mig vandrar han obehindrat fram och tillbaka genom vaginalväggen, likt en svart parasitmask som betar tarmludd i Monte Ovidios anus. ”Självaktning” är nog ett begrepp som inte uppbär mening i hans maskliv.
Bakom masken, kanske. Vad vet jag. Maskeringens densitet är i så fall för hög för att låta sig genomlysas – som om den vore bly för mina strålar. Andrew är en fulländad parasit. På en parasit. På en parasit. Vad som egentligen utgör värddjuret vet ingen längre.
Bakom min mask: Pragmatiskt självförakt.
Belånad? Ja. Mina patent kommer att ägas av moguler som jag aldrig träffat. Deras barnbarn kommer äga mina barnbarn. Jag är en fattig man som utan glädje vältrar mig i världslig lyx. Det är en nödvändig aspekt av parasitmaskars leverne. Att matcha mecenatens hedonism när helst den kallar.
Berusad? Ja, självklart. Spelet är att följa Svampmannen vart än han tar oss. Att dansa på gränsen till det acceptabla med honom, och underdånigt applådera när han träder över gränsen.
Belåten? Jag får ju – kan ju – forska. Mina löften kanske är lögner, men mina hemligheter – plåtarna – kompenserar för dem.
Besegrad? Självklart. Det är utgångsläget. Vi föds som slavar. Enda sättet att vinna är att bli en parasitmask. Vi är segrare, men av den lägsta kasten, jag och Andrew. Jag färdas utan skam igenom rötan, omslingrad av svamptråd.
I det belysta, yttre membranet av verkligheten syns det inte. Den här dagen började där, i skalet, i koronan. Jag skakade kackerlackorna ur perkolatorn och gjorde min morgontoalett medan kaffevattnet kokade. Jag rakade mig själv, för att spara en och femti, och lyckades sånär undgå att antända den närmaste boktraven när jag vred gasreglaget åt fel håll.
Den här dagen verkar sluta som en helt vanlig dag – i den mörka materia som är osynlig för dig, men som kosmos till största delen består av. Jag och Andrew i kölvattnet av Koroljovs härjningståg genom villorna i Monte Ovidios burgna kvarter. Tjänstgörande narrar vid hans ambulerande enmanshov.
Jag inser att jag framstår som bitter. Det är passande.
2.
Alekzsej Koroljov. En svampvarelse vars sporer slår rot i dina slemhinnor. Vars mycel infiltrerar din hjärnas vävnad. Fyller ut dina ventriklar och gör kraniet poröst. Likt svampar kan han inte äta solljus.
Min heterotrofa mecenat. Men om jag är föda, så behöver han mig.
Så länge min myt växer är jag godtagbar näring. Jag hyser själv inga illusioner om att myten kan bli verklighet: En elektrisk dödsstråle som kan drabba var som helst på jorden, utan att en fysisk infrastruktur behöver finnas på plats. Det är skrattretande. Det har ingenting att göra med min forskning om urladdningsfenomen.
På tal om sådana fenomen: Just nu leds någon form av elektrisk ström igenom en fashionabel villa i Cordón. Det är Koroljov som orkestrerar det explosionsartade förloppet.
Omkring oss: Dyra regnskogsträpaneler. Glaskupol och utsirade järndetaljer – art décoratif – gör atriumgården till ett akvarium för vårt groteska torrsim. Flickor bär fat med champagneglas och milhojas. Äldre män i rökrockar trängs med yngre som tagna ur en reklamillustration. Mondäna män och raffinerade damer. En affisch. En perfekt kontrastyta för min välgörare.
Koroljov kliver rakt igenom pappret. En otidsenlighet som äter bakelser med knuten näve. Som griper efter servitrisernas skinkor med hela handen, och lämnar röda klösmärken. Koroljov, Svampmannen, som stigit rakt upp ur en vattensjuk sibirisk mosse och fortsatt vandra. Det är så jag tänker på honom.
Hans hyfer täcker nya hektar, osynliga, under marken. Skjuter upp ur myllan, släpper sporer, och förmultnar allt han växer i. Han framstår lika kornigt svartvit som på fotografierna av honom. Hans svarta, glesa skägg är pubeshår.
Det är inte det att jag är oklanderligt klädd a la mode. Att jag har publicerats i prestigefyllda journaler, eller att jag umgås med transvestiten Manola, det vackraste ansiktet i Monte Ovidios konstnärskretsar. Det är inte det att jag syns på Centro nästan varje kväll, och på La Ronda varje annan. Något jag självklart inte har det minsta råd med.
Det är det att jag symboliserar löftet om ett vapen som ska kunna få maktpolerna inom Samfundet att rotera i koncentriska cirklar runt den som innehar det. Det är det som är anledningen till att Koroljov paraderar mig på cocktailpartyn i Aguada och Cordón. Vad han själv tror om mytens riktighet vet jag inte. Jag skulle gissa att sanningen inte spelar någon större roll för honom.
Man fjäskar för oss. Vi dricker. Flickorna trippar omkring med heroininjektioner på små silverbrickor. En burleskartist uppträder uppe på den svarta flygeln i mitten av atriumgården. Jag känner mig långt ifrån ransoneringens tre ägg per månad. Koroljov skriker att han ”bara tar ostron med bensoylmetylekgonin!” En fin ramsa, som jag ska komma att låna när maskingevärselden sedermera närmar sig.
Andrew – som anlände i taxidroska, sen från en repetition – är genast vid Koroljovs arm. Jag och Andrew utbyter blickar, som alltid vid dessa tillfällen.
Och som alltid är min tolkning endast gissningar. Någon sorts glugg i drömmens vägg är det ändå. Hans ständigt ironiska ögon. Pupillernas slutare som justerar maniskt, som om han letar efter någonting att fokusera på. Jag föraktar honom. Men han är professionell. Både som dramatiker och som parasitmask. Som utverkare av tjänster, av resurser, och av möjligheter.
Två parasitmaskar i hans stall. Andrew ifrån teatern, och jag ifrån akademien. Samtidigt är det han som suger sin näring ur oss. Parasitismen saknar riktning, eller snarare; den sväller ut i alla riktningar. En generell osmotisk dispersion av faktiskt nytta, till den grad att blandningen måste ses som homeopatisk.
Människan är de enda däggdjuren med ögonvitor. Pupillens riktning framträder. De sociala verkligheterna spinner skira trådar genom rummet. Återigen klampar Koroljov rakt igenom den spröda väven, med samma finess som ett rått köttstycke.
Hans nya pjäs är magnifik! En Antifanes i vår tid! En burlesk för Olympen!
Ostronslemmet står som ett dis runt Svampmannens ansikte när han mässar.
3.
Jag vill passa på att tillägga att han inte är ondskefull. Alekzsej Koroljov är marinerad i makt. Och, ja, selekterad för sitt syfte.
Så vitt jag vet tog han sina första steg i leran i Pokrovskoje i västra Sibirien. Han ska ha levt som tiggarunge, men tagits i anspråk av den lokala Samfundsdignitären. Genom ordlös strävan ska han ha ökat sitt inflytande över sin välgörare, tills det att han växte ur Pokrovskoje och sändes på teologisk skolning i Volgograd. Därifrån tog han sig på stipendier till Konstantinopel, och vidare uppåt i Samfundets hierarkier.
Om det rörde sig om en form av skadekontroll vill jag låta vara osagt, men av någon anledning stationerades han sedermera till Monte Ovidio. Den förnedrande utflyttningen till periferin tycks dock inte bekomma honom; med oförställd glädje praktiserar han sitt småpåveskap här i provinsen. Han är en sådan som terroriserar en myrstack och härskar ett imperium med samma skadeglada entusiasm.
Han är alltså inte ondskefull, men lekfull. Och inte på ett sätt som tar hänsyn till föremålet för hans lekar. Samtidigt kan hans upptåg bära spår av en personlig omsorg – bara djupt perverterad av en godtycklig sadism.
Min senaste födelsedag är ett exempel. Jag fyllde 34. Vi befann oss på Koroljovs sommarnöje – hans ”datja” – för att roa oss på sedvanligt manér. Vid tolvslaget slog han igen flygellocket med en smäll, i samma rörelse som han slog en drink i ansiktet på pianisten. Han manade alla att samlas i salongen, där hans butler rullade fram ett övertäckt föremål: En kub om cirka tre gånger två gånger en meter.
”Det är en stor dag!”
Sjuttio rödbrusiga festdeltagare hummade medhållande, utan att veta till vad. Koroljov pausade för att lyfta upp en hundvalp som butlern burit fram i en korg.
”Vår alldeles egna vetenskapsman fyller trettiofyra år!”
Deltagarna igen: Humm humm!
”Elektricitetens herre! En veritabel Zeus, där han slungar sina blixtar! Vi kan bara stå bredvid och hoppas att han inte slår oss till marken med dem!”
Deltagarnas mummel avslöjade en uppskattning för dubbeltydigheten – givetvis är det Koroljovs blixtar vi alla fruktar. Givetvis är det hans infall som kan slå oss till marken.
”Han har beforskat urladdningsfenomen, konstruerat nydanande turbinsystem, och väntas kröna Samfundets världsliga allsmakt genom sina kommande uppfinningar!”
Spridda applåder, visslingar och hurrarop bland deltagarna. Koroljov höll hundvalpen på ena armen, och kliade den under hakan med motsatt hand.
”Men, ännu har han inte studerat…”
Butlern slog på Koroljovs signal en utdragen trumvirvel på ett för ändamålet medhavt stycke slagverk.
”…Amazonas darrål!”
Koroljov ryckte själv med sin fria hand av duken från den stora kuben: En vattentank. Ett akvarium.
Genom glasväggarna stirrade en skinnflådd penis med underbett och påsydda knappögon. Groparna i skinnet gav den karaktären av en inflammerad halsmandel. Varelsen hörde hemma i dy.
Jag hade läst om dem i reseskildringar; överdrivna redogörelser av ålar som hoppar efter äventyrare, vilka tvingas söka skydd i djungelträden. De litterära beskrivningarna visade sig dock ha föga bäring på verkligheten. Min intuition gav vika i det äckel jag kände inför den asätande djungelbesten.
Ett monstrum i salongen. Parallellen till Koroljov själv var oundviklig.
Jag förvånades över ålens storlek. Inte så mycket dess längd, trots att den var avsevärd. Det var dess omfång som föranledde obehag. Kroppen var tjock som ett manslår, och tycktes styv och oböjlig. Inte smidig och följsam som en orm, som jag kanske hade föreställt mig, utan snarare likstel och robust. Längs undersidan på hela ålkroppen löpte en gummiartad fena. Fenan skälvde stillsamt som en svepning över något nästan dött.
Applåderna mattades av, och tystnade helt när Koroljov höjde handen i en befallande gest.
”Jag är en Samfundsman. Jag studerar Texten. Jag följer Augustinus: ’Neque enim quaero intelligere ut credam, sed credo ut intelligam’ – tron ska komma först, och förståelsen sedan.”
Festdeltagarna nickade och hummade. Kristallkronornas sken föll in och dog på ålens matta yta.
”Hur gör då ni vetenskapsmän? Ni inom akademien?”
Fniss och sorl hördes från deltagarna. Några besvärade miner uppstod. Andra såg förväntansfulla ut.
”Ni testar. Ni experimenterar.”
Mer sorl, mer fniss. Fler besvärade miner. Koroljov bemästrade konsten att skapa anspänning. Jag själv, i någon mening händelsernas centrum, såg förmodligen förlägen ut. Bortkommen och lite dum. Ställd i centrum för att hedras, men också för att förlöjligas.
”Så, låt oss… Experimentera.”
Det sista uttalade Koroljov med överdriven artikulation, samtidigt som han kastade upp hundvalpen i luften. Valpen skällde förvånat innan dess bana vände nedåt över akvariet och ner i vattnet.
När hunden bröt vattenytan utbrast gapskratt och applåder från deltagarna. Pianisten, som hade torkat drink och förödmjukelse ur anletet, slog ann ett högljutt dur-ackord. Ålens tjurlemskropp vibrerade som ett asplöv. Hundvalpen sprattlade flyktigt men sjönk sedan sakta och orörlig mot bottnen.
Som jag sa: En sorts personlig, perverterad omsorg.
Sådan är - sådan var - Alekzsej Koroljov.
Människan är de enda däggdjuren med ögonvitor. Pupillens riktning framträder. De sociala verkligheterna spinner skira trådar genom rummet. Återigen klampar Koroljov rakt igenom den spröda väven, med samma finess som ett rått köttstycke.
Hans nya pjäs är magnifik! En Antifanes i vår tid! En burlesk för Olympen!
Ostronslemmet står som ett dis runt Svampmannens ansikte när han mässar.
3.
Jag vill passa på att tillägga att han inte är ondskefull. Alekzsej Koroljov är marinerad i makt. Och, ja, selekterad för sitt syfte.
Så vitt jag vet tog han sina första steg i leran i Pokrovskoje i västra Sibirien. Han ska ha levt som tiggarunge, men tagits i anspråk av den lokala Samfundsdignitären. Genom ordlös strävan ska han ha ökat sitt inflytande över sin välgörare, tills det att han växte ur Pokrovskoje och sändes på teologisk skolning i Volgograd. Därifrån tog han sig på stipendier till Konstantinopel, och vidare uppåt i Samfundets hierarkier.
Om det rörde sig om en form av skadekontroll vill jag låta vara osagt, men av någon anledning stationerades han sedermera till Monte Ovidio. Den förnedrande utflyttningen till periferin tycks dock inte bekomma honom; med oförställd glädje praktiserar han sitt småpåveskap här i provinsen. Han är en sådan som terroriserar en myrstack och härskar ett imperium med samma skadeglada entusiasm.
Han är alltså inte ondskefull, men lekfull. Och inte på ett sätt som tar hänsyn till föremålet för hans lekar. Samtidigt kan hans upptåg bära spår av en personlig omsorg – bara djupt perverterad av en godtycklig sadism.
Min senaste födelsedag är ett exempel. Jag fyllde 34. Vi befann oss på Koroljovs sommarnöje – hans ”datja” – för att roa oss på sedvanligt manér. Vid tolvslaget slog han igen flygellocket med en smäll, i samma rörelse som han slog en drink i ansiktet på pianisten. Han manade alla att samlas i salongen, där hans butler rullade fram ett övertäckt föremål: En kub om cirka tre gånger två gånger en meter.
”Det är en stor dag!”
Sjuttio rödbrusiga festdeltagare hummade medhållande, utan att veta till vad. Koroljov pausade för att lyfta upp en hundvalp som butlern burit fram i en korg.
”Vår alldeles egna vetenskapsman fyller trettiofyra år!”
Deltagarna igen: Humm humm!
”Elektricitetens herre! En veritabel Zeus, där han slungar sina blixtar! Vi kan bara stå bredvid och hoppas att han inte slår oss till marken med dem!”
Deltagarnas mummel avslöjade en uppskattning för dubbeltydigheten – givetvis är det Koroljovs blixtar vi alla fruktar. Givetvis är det hans infall som kan slå oss till marken.
”Han har beforskat urladdningsfenomen, konstruerat nydanande turbinsystem, och väntas kröna Samfundets världsliga allsmakt genom sina kommande uppfinningar!”
Spridda applåder, visslingar och hurrarop bland deltagarna. Koroljov höll hundvalpen på ena armen, och kliade den under hakan med motsatt hand.
”Men, ännu har han inte studerat…”
Butlern slog på Koroljovs signal en utdragen trumvirvel på ett för ändamålet medhavt stycke slagverk.
”…Amazonas darrål!”
Koroljov ryckte själv med sin fria hand av duken från den stora kuben: En vattentank. Ett akvarium.
Genom glasväggarna stirrade en skinnflådd penis med underbett och påsydda knappögon. Groparna i skinnet gav den karaktären av en inflammerad halsmandel. Varelsen hörde hemma i dy.
Jag hade läst om dem i reseskildringar; överdrivna redogörelser av ålar som hoppar efter äventyrare, vilka tvingas söka skydd i djungelträden. De litterära beskrivningarna visade sig dock ha föga bäring på verkligheten. Min intuition gav vika i det äckel jag kände inför den asätande djungelbesten.
Ett monstrum i salongen. Parallellen till Koroljov själv var oundviklig.
Jag förvånades över ålens storlek. Inte så mycket dess längd, trots att den var avsevärd. Det var dess omfång som föranledde obehag. Kroppen var tjock som ett manslår, och tycktes styv och oböjlig. Inte smidig och följsam som en orm, som jag kanske hade föreställt mig, utan snarare likstel och robust. Längs undersidan på hela ålkroppen löpte en gummiartad fena. Fenan skälvde stillsamt som en svepning över något nästan dött.
Applåderna mattades av, och tystnade helt när Koroljov höjde handen i en befallande gest.
”Jag är en Samfundsman. Jag studerar Texten. Jag följer Augustinus: ’Neque enim quaero intelligere ut credam, sed credo ut intelligam’ – tron ska komma först, och förståelsen sedan.”
Festdeltagarna nickade och hummade. Kristallkronornas sken föll in och dog på ålens matta yta.
”Hur gör då ni vetenskapsmän? Ni inom akademien?”
Fniss och sorl hördes från deltagarna. Några besvärade miner uppstod. Andra såg förväntansfulla ut.
”Ni testar. Ni experimenterar.”
Mer sorl, mer fniss. Fler besvärade miner. Koroljov bemästrade konsten att skapa anspänning. Jag själv, i någon mening händelsernas centrum, såg förmodligen förlägen ut. Bortkommen och lite dum. Ställd i centrum för att hedras, men också för att förlöjligas.
”Så, låt oss… Experimentera.”
Det sista uttalade Koroljov med överdriven artikulation, samtidigt som han kastade upp hundvalpen i luften. Valpen skällde förvånat innan dess bana vände nedåt över akvariet och ner i vattnet.
När hunden bröt vattenytan utbrast gapskratt och applåder från deltagarna. Pianisten, som hade torkat drink och förödmjukelse ur anletet, slog ann ett högljutt dur-ackord. Ålens tjurlemskropp vibrerade som ett asplöv. Hundvalpen sprattlade flyktigt men sjönk sedan sakta och orörlig mot bottnen.
Som jag sa: En sorts personlig, perverterad omsorg.
Sådan är - sådan var - Alekzsej Koroljov.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar