fredag 5 mars 2021

1000

Det här är blogginlägg nr. 1000.

Ärligt talat skulle vi kunna fira det här. Jag räknar dock med att minst 10% av produktionen på den här bloggen är ren skit, och att vi därför borde vänta med att fira tills att vi når blogginlägg 1.100 istället. Dessutom får man väl typ inte gå ut längre.

Istället blir det ännu ett får till de tio procentens fålla.

***

Inlägg nr. 1000, alltså.

Jag har redan varit inne på några viktiga aspekter av årtalet 1000 (e.kr.). Stefan grundar Ungern!

Men det finns fler intressanta händelser detta nådens år. Som Forum för levande historias mest spridda trycksak (troligen) lyder: Glöm aldrig sjöslaget vid Svolder!

Hur såg då ett sjöslag ut på den tiden då man inte hade krut? Såhär, kanske:


Man seglade på varandra, helt enkelt. Ramma din mamma!

Och så fick vi då äntligen anledning att fördjupa oss i bakgrunden till slaget vid Svolder. Det behövdes bara 1000 blogginlägg som en ursäkt.

Enligt historikern Dick Harrisson kallade den nyblivne norska kungen Olav Tryggvason helt enkelt den svenska änkedrottningen Sigrid Storråda för "hundhedning", då hon inte ville låta sig kristnas. Så som slaget skildras 200 år senare i Snorre Sturlassons historiska historieverk Heimskringla, anföll bland andra Sigrids son Sven Tveskägg och den svenske kungen Olof Skötkonung Olav, som var på väg hem från venderna. Olav dog därmed, enligt Snorre (enligt Dick) drunkningsdöden. (Venderna var förresten typ polackerna, om jag fattar saken rätt. Så beware.)

Det intressanta med hela historien är givetvis att båda de historiker som figurerar i det ovanstående, har namn som för tankarna till det manliga könsorganen, den så kallade penisen. (Ej att förväxla med den fläckiga hyenamatriarkens, eller för den delen den juvenila fossahonans, respektive pseudopenis. Det är enligt genusvetenskapens sjuka läror omtvistat huruvida penis ens är en grej.) Vad är grejen? Vi kanske aldrig får ett svar på Dick-Snorre-gåtan.

***

År 1000 slog också en mäktig meteorit ner i Nordamerika. Och, många i Kina använde opium vid den här tiden, rapporterar Wikipedia. Vilket hålligång!

Annars verkar det inte ha hänt så mycket alls år 1000. Så, låt mig istället argumentera för att 1600-talet måste varit det sjukaste/fetaste/sjukt fetast århundradet. Jo, kolla:

Man hade "precis" upptäckt Amerika. (Indianer har inga själar så deras upptäckt av Amerika räknas inte. Vikingarna räknas kanske. Vikingar = vi kingar = vi, konungar. Därav räknas. Men okej, man hade under 1600-talet precis återupptäckt Amerika. "Precis.") Tänk er att addera extremt mycket landmassa och naturresurser helt plötslig. Något säger mig att det är Amerika och inte exempelvis bensinen som har drivit världens ekonomiska tillväxt i 500 år nu. Och att Amerika nu är sönderexploaterat, samt att befolkningsantalet hunnit ifatt, och att det är därför tillväxten nu avtar. Om den nu avtar.

Utöver att man precis återupptäckt Amerika, så pågick 30-åriga kriget. Det var ett sjukt fett krig som hade extrema implikation för politik, religion och kultur i Europa. Jävligt fett.

Dessutom pågick det som bäst en vetenskaplig revolution som ställde allt över ända.

Och det fanns pirater!

Det kan vara svårt att placera in piraterna på en tidsaxel. Deras härliga, karibiska tillvaro är liksom lite bortom vanliga historiska händelser. Men, missa icke att de flesta tuffa pirater var aktiva under just 1600-talet! Samtidigt som det krigades i leran i Böhmen, så seglade äventyrare omkring på turkosa böljor och rammade fiendeskepp. Skitfett.

Anne Bonney

Sammanfattningsvis: År 1000 är ingenting mot 1600-talet. 1600-talet är, ärligt talat, ett i sig självt anakronistiskt århundrade. Pirater samtida med 30-åriga krigets befängda diplomaters befängda diplomatiska befängda diplomati. Läkarvetenskapens smutsiga och dödliga praktik, och dess samexistens med den vetenskapliga revolutionens dygder och ideal. För jävla sjukt.

Vad gäller den befängda 1600-tals-diplomatin: Beakta Mathias Erici Arosenius Mylonius, adlad Biörenclou. Lyss till ryktena i vinden:

Mylonius hade till en början problem med att finna den rätta ämbetsstilen i de brev han skulle författa och gjordes till ett sådant åtlöje vid hovet att han begärde att få återgå till Uppsala. Han fick då i uppdrag att skriva ett latinskt brev till kung Ludvig XIV vilket lästes upp av hans förre elev De la Gardie inför det kungliga rådet och vilket gav honom det anseende som krävdes för att han skulle orka vara kvar.

1643 blev Mylonius legationssekreterare i Johan Oxenstiernas och Adler Salvius beskickning vid förhandlingarna inför westfaliska freden. I den egenskapen gjorde han sig tillräckligt bemärkt av sina överordnade och de utländska dignitärerna att han adlades 1646. Han antog då namnet Biörenklou. Året därefter introducerades han på Riddarhuset. Han fick åtta skattehemman i Södermanland som förläning. 1648 sändes han till Münster som resident, och befann sig därefter huvudsakligen vid utländska beskickningar.

Han återkallades till Sverige 1650 som teolog i en statlig kommission och yttrade sig där emot konkordieformeln. Någon månad senare utsågs han till regeringsråd i det svenska hertigdömet Bremen, men han sändes till Wien och skulle aldrig besöka hertigdömet i fråga. I Wien fick han i uppdrag att utverka kejsar Ferdinand III:s investitur i de nya svenska besittningarna i Tyskland, och han kom att representera Sverige i riksdagen i Regensburg 1653. Han fick många viktiga uppdrag att representera Sveriges nya anspråk på land i Tyskland, och förhandlade med bland andra kardinal Mazarin, och deltog vid fredskongressen i Osnabrück.

I förmyndarstyrelsens råd blev Biörenklou den "starke mannen" mot de franskvänliga krafterna, och kom därmed plötsligt att gå i opposition mot sin förre gynnare De la Gardie. Han blev hovkansler 1661, samt riksråd och kansliråd 1664. Biörenklou var en av författarna till Blå boken. Han räknas som en av sin tids främste diplomater. Med sin hustru Margareta Wallenstedt fick Biörenklou ingen son som överlevde spädbarnsåren, men flera döttrar. Hans bror Erik Mylon, fortifikationsofficer, erhöll 1662 broderns adelskap och sköldebrev, men tog aldrig inträde vid Riddarhuset.

Några favoritpassager:

problem med att finna den rätta ämbetsstilen i de brev han skulle författa och gjordes till ett sådant åtlöje vid hovet att han begärde att få återgå till Uppsala

teolog i en statlig kommission

Mazarin

Ja se sextonhundratalet. Det kommer aldrig åter.

***

År 1000, däremot.

Det skulle vi kunna fira.

Om det inte vore för det faktum att ca 10% av alla år är ren skit.

Så, låt oss fira år 1100 istället!

Såhär såg världen ut år 1100:


Eller tja, så såg den östra hemisfären ut. Som sagt får vi vänta till senare, coolare århundraden innan vi upptäcker indierna [sic!] i Nord- och Sydamerika (och allt däremellan - Mellanamerika).

Det flippiga med kartan ovan är det lilla, lilla frågetecknet strax under Afrikas horn. Det enda liknande jag kan se är Butun (?), söder om Bugis, mellan Malaysia och Australien. Men, "Butun" är i alla fall en jävla gissning, även om det är ett frågetecken efter. Enbart ett "?" gör mig hjälplös och svag, rent geografiskt.

Vad som hände vid Afrikas horn, år 1100, kan vi inte ens spekulera om. Istället kan vi spekulera om Biörenklou och hans många döttrar. Hoppas de konfirmerade sig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar