Den demografiska transitionsmodellen innebär att mänskliga populationer tenderar att ha hög nativitet och hög mortalitet. När mortaliteten sjunker ökar befolkningen, men efter ett tag minskar nativiteten proportionerligt och så stabiliseras befolkningen på en högre nivå. Så vitt jag förstår är det därför ingen tror att världens befolkning kommer att öka för evigt. (Mer eller mindre relaterat: Mellanbarnsmodellen; Memory lane; Svart boll; evinnerlig utveckling.)
Mekanismerna som leder till demografisk transiton brukar sägas vara ekonomisk utveckling, kvinnors utbildningsnivå, etcetera. Samma fenomen som leder till minskade dödstal (ett bättre samhälle med friskare invånare, tryggare matförsörjning, mer thrive-värderingar) verkar också leda till att folk föder färre barn. Personligen tror jag att kausaliteten kanske inte egentligen ligger i att kvinnor blir smartare och därför fattar att snopp + snippa = bebis, utan att psykologiska setpoints för fortplantning förändras när man bedömer att överlevnadschanserna för avkomman ökar.
Om det handlar om kulturell evolution eller individens avläsning av omgivningen är lite svårt att säga med tanke på att familjebildande, äktenskapsnormer, kvinnors självbestämmande etcetera bestäms väldigt mycket kollektivt genom kulturella institutioner. Ändå verkar människan gå från r-selektion till k-selektion via kognitiva och/eller kulturella modeller. Det blir plötsligt rimligare att investera mer i en given avkomma än att spruta ur sig väldigt många avkomma med mindre investering i varje.
Det finns också något som heter Kuznets-kurvan. För mig lanserades den av Steven Pinker i Enlightenment Now. Pinker visar att utsläppsnivåer och föroreningar tenderar att öka under tidiga perioder av ekonomisk och teknologisk utveckling, men sen minska under senare perioder av dito utveckling. Detta för att mer välbeställda innevånare oftare kommer att kunna prioritera en trevlig miljö framför effektivast möjliga industriell produktion. Det finns också argument om decoupling, dvs. att utveckling övergår till ett mer abstrakt stadie där tillväxt inte längre korrelerar med användande av råmaterial. (Se t.ex. Ekonomifakta för mer Sverige-specifik Kuznets-info.)
***
Nå. Låt oss nu tänka vidare på Major Transitions of Evolution och (stark?) emergens som mönster-i-mönster/högre-nivå-komplexitet.
Vi har etablerat att allt av intresse, dvs. alla komplexitetsfickor som lokalt trotsar den globala entropiökningen, handlar om en abstrakt darwiniansk princip där entiteter som förvärvar vissa egenskaper (självreplikation, stabilitet, entropiexport och lärande) kommer att kunna utvecklas till allt mer komplexa/intressanta former.
Med tanke på egenskapen "självreplikation" är det egentligen sannerligen märkvärdigt att vi observerar demografisk transition och Kuznets-kurvor. Entiteter som vi själva - människor - borde vara evigt resurskonsumerande och hämningslöst inriktade på fortplantning. Livsdriften borde antingen resultera i en fullgången och synnerligen grotesk malthusiansk kamp, där vi alla konstant krigar om resurser för att fylla idel nya solsystem med vår egen avkomma; eller i att vi alla lyckas stilla vår resurshunger utan blodig mellanmänsklig kamp, och därmed alla fyller idel nya solsystem med allas vår egen avkomma. Konstant blodbad eller explosionsartad tillväxt samt fullständig resursutarmning.
Istället verkar mänskligheten, mer eller mindre, bli slapp och liknöjd. Få för få barn! Det är inte autocatalysis nån stans.
På grund av människans evolutionära fish-out-of-water-problematik är det svårt att säga hur mycket som är missriktat adaptions-exekverande i en miljö som är för föränderlig för att evolutionen som fitness-maximerare ska hinna med (sen Frågan... avsnitt 2.9), och vad som så att säga är en naturlig utveckling. Men låt oss anta att vi inte bara är knull-apor som uppfunnit kondomen, utan att den demografiska transitionen och det relativt sett minskande resursutnyttjandet faktiskt betyder någonting djupare.
Kan det möjligen vara så att allt lyfe, när det uppnår en kritisk massa för att lärandemekanismer ska kunna uppstå på en högre nivå, evolverar på en högre ontologisk nivå och därmed underkastar sig koordineringsmekanismer från ovan? Kan det vara så att våra Kuznets-kurvor så att säga är undersidan av en evolutionär process som vi kanske aldrig kommer kunna skåda, eftersom vi är konstituenterna i den större storheten? Möjligen, MÖJLIGEN är det så att vi, när våra hive-mind når en tillräcklig omfattning, föder Emergenta Gudar, eller att vi evolverar motsvarande cancersupressor-gener som hindrar vår explosionsartade tillväxt och gör oss till lydiga fän i Samhällskroppens DNA-strängar och att det är så Gudar föds.
Tanken görs mer trovärdig när vi beaktar den djupa analogin mellan social rättvisa och Rawls okunnighetsslöja, och den mendelska meios-processen. (Källa men se även bakgrundsinlägget för kortversion.) Att "nytta" och "fitness" kan säga vara isomorfa begrepp får oss att förstå att Kuznets-kurvan beskriver cellens underkastelse under organismen. Våra kulturer är Gudarnas DNA, och våra individuella sinnen är individuella loci i detta DNA. En Dawkinskts godtyckligt avgränsad gen är en kulturell eller subkulturell eller ideologisk samling individer som gemensamt orsakar Gudens/Samhällets fenotyp, dvs. vissa yttringar, förmågor och beteenden.
Halleluja.
[Uppdatering: Egentligen är det kanske inte konstigare än att motsatsen till Moloch är Gud, och att vi underkastar oss Gud, och att vi då gör våld på oss själva och hämmar vår själviska självreplikation.]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar