onsdag 4 maj 2022

Ask och innehåll

Vi har konstaterat att asken är vackrare än maskarna däri. Men varför? Och är det verkligen så?

Den egentliga frågan är: Är demokrati, är yttrandefrihet, terminalvärden? Är det fall av gott-i-sig?

Nu är väl egentligen få saker gott-i-sig när man väl nystar i det. Det bästa axiomet brukar landa i att medvetna systems upplevelser i en utilitaristisk matris kommer närmast. Eller som Sam Harris mer pedagogiskt brukar uttrycka det: Om vi tänker oss en värld där alla lider så mycket som är logiskt möjligt, så kan vi vara ense om att andra världar är bättre. Det är en stark intuition som delas av de allra flesta. 

(En komplikation som kan uppstå är att intuitionen kanske delas av de allra flesta inom WEIRD, eller så att säga att intuitionen blir meningsfull först i det steg där vi förmår generalisera regler. Okunnighetens slöja är en slags krav för att dåliga världar ska vara dåliga. 

Tänk dig att du har det bäst och alla andra har det sämst. Det är en annan värld än där någon har det bäst och alla andra har det sämst. Kanske är det typiskt WEIRD-kulturellt att försöka skapa generaliserbara regler med utgångspunkt i att man själv är kvalitativt identisk med andra aktörer. 

Harris undkommer i någon mån problemet genom att specificera en värld där exakt alla har det sämst, men vi vill ju kunna bygga upp en allmängiltig moral även utifrån vanliga världar där de flesta aktörer vet ungefär hur de har det. Då krävs lite tankeexperiment av upplysningsmodell.)

Sanningen är att varken demokrati eller yttrandefrihet kan sägas vara terminalvärden. Vi kan tänka oss en situation där demokrati leder till mänsklighetens utplåning eller där yttrandefrihet leder till absolut förvirring. Däremot har det visat sig att demokrati och yttrandefrihet är extremt starka principer i den verklighet där vi lever, där vi aldrig vet exakt vad som är Sanningen och där vi aldrig kan vara säkra på att vi själva Vet Bäst.

I själva verket bygger demokrati och yttrandefrihet på en upplyst befolkning. (Bakgrund: Slapp essä; konstigaste människorna; majoritetens eventuella klokskap.) Att människor är smartare tillsammans bygger på att varje enskild människa är tillräckligt smart för att inte systematiskt ha fel. Demokrati bygger således på förmågan att bilda sig en egen uppfattning.

Men det bygger även på motivationen att bilda sig en egen uppfattning, som individ. Demokrati funkar ofta dåligt i släktskapsintensiva kulturer där man röstar enligt den egna klanens eller etnicitetens intressen, istället för att rösta utifrån sina individuella intressen.

Du kan inte fylla demokrati med vilka människor som helst och förvänta dig att det ska funka. Du kan inte heller fylla yttrandefrihet med vilka yttranden som helst och förvänta dig att outputten ska vara positiv.

Grejen med det klassiska Voltaire-citatet (”jag hatar dina åsikter men är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem") är inte att man är extremt motiverad att dö för rätten att säga något felaktigt och korkat. Det bygger på en ödmjukhet inför den egna oförmågan att avgöra vad som är felaktigt och korkat. Om man faktiskt och till 100 procent visste rätt svar hade en debatt inte alls behövts (möjligen förutom för att förankra den korrekta uppfattningen hos fler).

Historisk data visar att du har fel även när du tror att du har rätt. Uppfattningar som verkat stötande och idiotiska har visat sig vara mer korrekta än vad du först trodde. Och du kan ha fel igen. Och igen.

***

Så låtom oss då knyta ann till den dagsaktuella debatten om Korankravaller och Påskupplopp. Debattörer går man ur huse för att förklara att Paludan givetvis har fel, men att det ändå är viktigt att han får manifestera sina åsikter. (Detta är alltså best case scenario - många tycker istället att han fan ska låsas in. Vilket i någon mening är mer konsekvent, enligt vad jag avser argumentera nedan.)

Antropofagis uppfattning är en annan. Paludan gör en avgörande samhällsnytta genom att exponera ett visst samhällsproblem. (Om de nu rör islamism, islam eller muslimer kan vara osagt. Eller något annat.) Det är i mina ögon absurt att alla känner sig så uppenbart tvärsäkra på att Paludan har fel, och ändå vill ge mannen fritt spelrum.

Lösningen är alltså inte att hindra Paludan. Lösningen är att alla debattörer blir mer ödmjuka med avseende på vad de tror sig veta.

"Bränna Koranen är stötande men måste tillåtas av principiella skäl" är för mig en feg hållning. En modig och dessutom mer förnuftig hållning är att våga överväga att det kan vara helt jävla rätt och rimligt att göra exakt så som Paludan gör. (Givetvis minus eventuell pedofili, giftermål med u-båts-Madsens ex, och rysk påverkansoperation.)

En sådan övning i ödmjukhet kan naturligtvis vara svår. Samma övning ska gälla för kommunist-nazist-pedofil-miljöpartister, och det kan givetvis bära emot. Det finns en överhängande risk för att poängen i det här blogginlägget, i den mån alls någon läser det, misstolkas som att vi inte ska låta personer som har fel manifestera sina åsikter. Jag menar inte så. Jag menar att vi inte ska vara så säkra på att det har fel. Eller att vi har rätt. Inte säkra.

Att alla slappt förkastar poängen som Paludan lyckas göra är ett underbetyg för svensk debatt. Det betyder att man - återigen, i bästa fall - blivit besatta av principen av yttrandefrihet, utan att förstå den djupare poängen om osäkerhet och ödmjukhet.

***

Asken är vacker för att den, under rätt förutsättningar, destillerar innehållet. Hade vi redan Sanningen behövde vi inte asken. Nu har vi inte Sanningen, utan bara äckliga maskar, så vi måste använda asken för att få tillstånd en epistemologisk selektionsprocess. Och en sådan process kräver selektionstryck som premierar Sanning, inte exempelvis ätt-lojalitet, makt eller status. Selektionstrycken kräver sannolikt en evig finjustering, och det asken är till yttermera visso troligen ett dynamiskt system som aldrig finner ett stabilt jämviktsläge. Justerandet av askens selektionstryck är en Sisyfos-syssla.

Just nu hyllar maskarna asken. Som jag själv gjort. Men de förkastar ändå möjligheten att utvecklas mot Sanningen. Genom att de förkastar sakinnehållet under förevändningen att principen är helig men verkningslös.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar