Det började

Det började när Bosses fru dog.

Om vi sa till våra fruar att vi skulle gå ut och ta en öl, så sa dom nej det går inte. Larssons kommer ju på middag ikväll. Eller så sa de: Lillan är ju så liten. Ni kan inte gå hemifrån och lämna oss ensamma med Lillan. Nej det går inte, ikväll skall vi ju städa. Eller måla om. Det ena, ena, ena eller det andra. Nej nej nej och åter nej.

Men så dog Bosses fru. Nu ändrades allt. Fruarna tyckte så synd om Bosse. Kan inte gå ut och ta en öl med Bosse? Han är ju så ensam, tyckte dom. Ok, sa vi. För Bosse skull. För Bosses skull kan vi gå ut och ta en öl.

Bosse var en riktig guldgruva. Snart tog vi "en" öl två gånger i veckan, tisdagar och torsdagar. Och ofta kom Bosse hem till oss på fredagar, och då då var man ju tvungen att konversera Bosse, då kan man ju inte snyta Lillan eller springa med disken eller örfila illbattingarna. Då fick man snällt luta sig tillbaks i kökssoffan med Bosse.

Bosse köpte mountainbike. Då köpte alla vi andra mountainbike också. Vissa dagar var vi ute i skogen hela dagen tillsammans tillsammans med Bosse, bara körde omkring och plingade på våra plingklocka och rasslade med våra ekrar, iklädda ytterst illasittande tights. Det var härliga dagar i skogen med Bosse.

Om det kärvade på kvällen därhemma gick vi allihopa hem till Bosse. Där kunde vi sitta i hans soffa och titta på porr och dricka sprit och ha trevligt. Utan att behöva snyta några barn eller springa med någon disk överhuvudtaget. Och på detta kunde fruarna absolut inte ha några synpunkter. Bosse hade ju blivit lite ledsen just den kvällen, tyckte vi, och behövde vårt sällskap.

***

Det började när Bosse började dejta.

Bosse var någorlunda stilig. Hans arbetsuppgifter var, så vitt vi kunde förstå, präglade av ett visst ansvar. Vissa av hans intressen appellerade till kvinnfolk; exempelvis snickrade han gärna platsbyggda förvaringslösningar. Då hade han ibland på sig trasiga jeans som vi uppfattade som sexiga.

Efter ett tag träffade Bosse en kvinna som hette Agneta. Hon var väldigt trevlig och snäll och även vacker, och påpassade Bosse väldigt bra med mat och dryck och annan trivsel. Vi märkte, tyvärr, hur hans sorg efter hustrun mognade och blev till vackra minnen. Även fruarna märkte detta.

Kan jag gå ut och ta en öl med Bosse ikväll? Nej, ikväll måste Lillan snytas och så ska vi ju måla om. Ja, men... Bosse är ju så ensam!

Bosse är inte alls ensam. Jag träffade Bosse på torget idag när jag var och handlade, och jag vet att Agneta skulle komma hem till honom ikväll. Hon är så snäll, Agneta. Hon är bra för Bosse. Nu behöver Bosse inte ränna på krogen längre.

Guldgruvan hade stängt. Det blev ett verkligt jobbigt uppvaknande för många av oss. De glada dagarna var över. Fanns det verkligen ingenting vi kunde göra åt det?

***

Det började när vi bestämde oss för att döda Agneta.

Chapman borta i kröken skaffade kulsprutor. Roger hade ett svärd och jag tog lien från farfars fäbod. Svenne hade karatepinnar från när han var liten samt även en granat som Ebbe fick gömma i kalsingarna. Vi målade oss svarta i ansiktet och gav oss av i natten, smygande som pantrar, blodtörstiga som minkar.

Det kalla gruset knastrade under skosulorna när vi smög upp längs trädgårdsgången. Något glittrade till i månskenet och plötsligt small en granat vid sidan av gången. Rogers arm slets av och han sprang omkring och vrålade av smärta. Chapman började peppra vilt omkring sig. Jag fick en träff i halsen och tuppade av snabbare än man säger "kringla."

När jag vaknade befann jag mig i Bosses källare. Agneta, som hade ridstövlar och nazistskjorta, marscherade omkring och granskade våra lemlästade kroppar. Vi var alla fastbundna, svårt skadade men vid liv, och Agneta log skälmskt mot mig när hon såg att jag var vid medvetande.

I hörnet av källaren stod en slipsten. Intill den stod en hög pall som Agneta satte sig gränsle över. Hon började slipa en lång och läcker kniv.

***

Det började när Agneta bestämde sig för att döda oss.

Hatläsning

Kortromanen Moral är, ska först sägas, usel och dålig. Läs den aldrig. Här kommer ändå några reflektioner som bygger på att du läser den så att jag slipper ge ett utförligt referat.

Handlingen i Moral är svag men låt gå: Det "handlar" om en filosofidoktorand som ligger med sin handledare, som dock är gift och vill hålla det hela hemligt. Boken är skriven i en du-form som man om man vill vara snäll skulle kunna kalla för innovativ (även om jag använt samma perspektiv i novellen Don't Get Up), men som egentligen är en smutsig genväg för att slippa det stora arbetet som det innebär att skriva en riktig roman med tredjepersonsperspektiv i fri indirekt stil. (Det är MYCKET lättare att skriva i förstaperson (presens som här), och i andraperson såsom Moral, än att skriva i tredjeperson och fri indirekt stil. Det är nästan fusk, faktiskt.) Berättarjaget vänder sig genomgående till du:et som är älskaren, och bölar över hur orättvist nånting (oklart vad) är med deras så kallade maktrelation.

Temat för boken är moralfilosofi. Varning dock för den som vill vinna några insikter eller ens intressanta spaningar. Boken är så tom på substans att man endast genom att låtsas tro att författaren önskar understryka distinktionen mellan (moral-)filosofi och skönlitteratur, kan tycka att det finns ett tema. Författaren har också - för det här är fuskig autofiktion där verkligheten används för att krysta fram en story, så att man slipper krävande världsbyggande, berättarstruktur eller ens använda sin fantasi - skrivit en avhandling i verkligheten, och hör och häpna om denna uppsats inte är precis lika tom. Den avhandlar distinktionen mellan filosofi och skönlitteratur, precis som romanens berättarjags uppsats.

Låt oss ändå dröja oss vid vad för sorts substans en sådan fråga skulle kunna rymma.

***

Idag, när vi har analytisk filosofi, Less Wrong, rationalistbloggare och långformspoddar som Mindscape, Making Sense eller Tyler Cowens vad den nu heter, är det förstås absurt att tänka sig att man skulle kunna nå närmare Truth medelst skönlitteratur; i alla fall inte lika effektivt och rigoröst som medelst vetenskap.

Filosofi är dock inte vetenskap, men det är inte heller skönlitteratur - det är till exempel logik eller metafysik eller vetenskapsfilosofi eller moralfilosofi i sina icke-empiriska inkarnationer. Det är dock rigoröst på ett sätt som fantasi och berättelser inte är, eller vill vara.

Med det inte sagt att skönlitteratur inte kan förmedla (även praktisk) filosofi, lex Three Worlds Collide. (Obs, "praktisk filosofi" är "en gren inom filosofin som fokuserar på tillämpningen av teoretiska principer och resonemang på praktiska frågor och problem som rör människors liv, handlingar och samhälle. Några av den praktiska filosofins huvudområden är etik, politisk filosofi och social filosofi." Ofta nog avser man moralfilosofi. Teoretisk filosofi är vad jag skulle kalla "riktig filosofi.") Platon gav famously sina insikter vingar medelst dialoger kompletta med karaktärer. (Exempel.) Sanningar kan sägas av författare, som inte sägs av filosoferna - lex Michel Houellebecq. (Exempel.) Ted Chiang är också ett fantastiskt exempel på hur bra det ändå kan bli när man skrivet filosofisk skönlitteratur. Ayn Rand är förstås ett klassiskt och effektivt exempel på hur både analytisk filosofi (i form av hennes objektivism) och moralfilosofi kan enas i en skönlitterär berättelse. Men ack: I vår samtid är det klart futilt att bedriva systematiskt filosofiskt tänkande via skönlitteraturen.

Så var det dock inte förr. Vi vet att mänsklighetens samlade kunnande under större delen av vår arts existens traderats muntligt genom myter och berättelser. Idag är (exempelvis) Bibelns status som kunskapskälla skrattretande, men så har det inte alltid varit - det är först sedan vi uppfunnit rigorösa recept för kunskapsinhämtning och hypotesprövning som vi kan tillåta oss att skratta åt forna tiders auktoriteter. Ändå har det ibland varit vi som skrattat bäst som inte skrattat sist - vi kanske har slutat förvälla cassava för att det är irrationellt, och sen insett att gamla traderade kulturella normer har hemliga nyttor som vi bara inte förstått.

Vi vet att evolutionen är substratoberoende. Vi prata gärna om memetisk evolution. Det som skedde i och med upplysningen var att vi upprättare rigorösa protokoll för att domesticera memes - vi uppfann vetenskaplig metod och debatt. Även dessförinnan pågick dock memetisk evolution enligt andra selektionstryck - kombinationer av symbiotiska och parasitiska och ofta horisontellt överförda genom mimesis eller utrotning - som premierade fitness över truth. (Där diskrepansen mellan vår fitness och memsens fitness alltså uttrycks gneom parasit/symbios-dimensionen.)

Det var förstås rimligt att lära sig saker av Beowulf innan den vetenskapliga revolutionen skett. Det var rimligt att Platon skrev i dialogform. Det är dock rimligt att vi idag använder formella metoder för att strukturera vårt tänkande.

"Filosofi som skönlitteratur" var med andra ord en icke-fråga innan vetenskapen gjorde entré. Filosofi är visserligen någonting mer än vetenskap, men det är ändå sannings-producerande metoder som skall tillgripas.

***

Vilket för oss till frågan från motsatt håll. Hur dålig får filosofi vara för att räknas som sådan? Hur dålig forskning får vara vetenskap?

Visserligen är Vetenskapen större än den enskilda studien - det är debattens metastruktur som ska selektera bort de felaktiga resultaten. Det är ändock viktigt att enskilda utövare följer vetenskapens normer och regler, eller i alla fall basal logik.

På samma sätt som Moral är dålig skönlitteratur utan koppling till filosofi, är författarens avhandling i filosofi dålig filosofi utan koppling till vetenskap. Det finns ingen intellektuell komplexitet i arbetet överhuvudtaget, vara slappa citat, lösryckta påståenden och anti-resonemang som för tankarna till Jonna Bornemark (också "filosof" - tvi för den svenska ankdammen).

Genusvetenskap kan förstås vara vetenskap men är oftast aktivism och tesdrivna cirkelargument. Frågan om kopplingen mellan skönlitteratur och filosofi kan förstås beforskas vetenskapligt, eller i alla fall (om vi alltså avstår empirin) hanteras filosofiskt. Huruvida så görs är dock en empirisk fråga i sig, och fallet vi står inför är riktningslöst vattentrampande på gymnasieuppsatsnivå.

***

Vi kan alltså förstå att distinktionen mellan skönlitteratur och filosofi var meningslös (eller i alla fall mindre meningsfull) innan den vetenskapliga revolutionen. (Detta är förstås en kraftig avrundning, men ni kan bergis fatta poängen.) När väl den memetiska evolutionen förgrenade sig i en domesticerad del, där våra vetenskapliga eller argumentatoriska principer bestämmer selektionstrycken, och i en "naturliga urvalet"-gren där våra människosinnen utgör selektionstrycket, då hamnar vi i att Moral och den uppsats som författaren åsamkat oss inte lever upp vare sig till estetiska eller dramaturgiska kriterier för god skönlitteratur, eller till kriterier för filosofi eller på något sätt strukturerat eller insiktsfullt eller kreativt tänkande. Varför har jag då läst boken?

Den bittra sanningen är att jag tvingats läsa boken eftersom jag är med i en bokcirkel. Varför har då någon annan velat att vi ska läsa boken i vår bokcirkel? Förmodligen, måste jag anta, för att det är känt att boken är så att säga snaskig. (Säg för all del inte upp ditt PornHub-account... Snaskig för en rigid tant, kanske. Vi snackar inte Berättelsen om O precis.)

Det vi har att göra med är alltså just precis ett fall av meme-parasitism. Genom att författaren positionerat sig i någon för mig okänd svensk ankdammig statushierarki har författaren fått ge ut en bok med mycket låg verkshöjd. Genom att integrera vissa snaskiga element i berättelsen samt anspela på #metoo har boken dessutom fått uppmärksamhet. Självklart inte så att det kan bli en kommersiellt framgång - det blir sällan "litteratur" i Sverige, både för att marknaden består av kretiner och för att utövarna ofta är charlataner. Bara precis lagom för att hamna i en medelklassig bokklubb, och kanske för att författaren ska få ett icke pensionsgrundande stipendie eller två, samt få befolka Babel eller liknande viktigt skattefinansierat Public Service-program.

***

Sammanfattningsvis har jag slösat tid på att läsa en dålig bok, mer tid på att läsa en dålig avhandling, och nu ytterligare tid på att gnälla i och med detta spontant tillkomna inlägg. Författaren till Moral verkar i alla fall ha fått ligga.

Däri ligger kanske den egentliga evolutionära analysen.