Antropofagi

onsdag 16 augusti 2017

I/ENTP

Det visar sig att Antropofagis valhänta försök till människoklassificering redan finns i lite mer utvecklad form.

Antropofagi pendlar själv mellan INTP (Logiker) och ENTP (Debattör). Vilket (från test-teorins synvikel) förklarar ett och annat (citat från testets typbeskrivningar):

(Hittar inte citat men INTP såväl som ENTP har föga till övers för traditioner.)

"Människor av denna personlighetstyp är förtjusta i mönster och att hitta diskrepanser mellan utsagor kan närmast beskrivas som en hobby för dem – man bör alltså inte ljuga för en Logiker. Därför är det ironiskt att Logikerns ord alltid bör tas med en nypa salt. Inte för att de skulle vara oärliga, utan för att Logiker tenderar att dela med sig av tankar innan de är fullt utvecklade. Andra människor fungerar helt enkelt som bollplank för idéer och teorier i en inre mental debatt (snarare än en faktisk diskussion med någon annan)."

3. Varför jag alltid vill säga emot. (Alltid.)

"Debattören är sinnebilden för djävulens advokat."

"Med Debattörer uppstår en udda paradox: De är kompromisslöst ärliga, men kan ändå argumentera outtröttligt för något som de faktiskt inte tror på genom att sätta sig in i någon annans situation för att hävda en sanning från ett annat perspektiv."

"Debattörer finner ett visst nöje i att ta rollen som underdog och njuter av den mentala övning som det innebär att ifrågasätta ett gällande paradigm."

"Debattörer skräder inte orden och bryr sig föga om att framstå som finkänslig eller medkännande. Likasinnade typer kommer väl överens med Debattörspersonligheter, men mer känsliga personlighetstyper – liksom samhället i stort – är ofta konfliktundvikande. De föredrar känslor, bekvämlighet och till och med vita lögner framför obehagliga sanningar och kylig rationalitet.

Detta är en källa till frustration för Debattörer som upptäcker att deras grälsjuka nöjen bränner broar, ofta oavsiktligt, när de kör rakt över andra människors trösklar och ifrågasätter deras övertygelser och trampar på deras känslor."

"Vidare är det inte troligt att en Logiker skulle förstå känslomässiga klagomål överhuvudtaget."

"Debattörspersonligheter älskar att brainstorma och tänka stort, men de vill för allt inte i världen inte fastna i rutingörat."

"Logikerpersonligheter är inte intresserade av praktiska, dagliga göromål och rutiner."

(Hittar inte citat men både ENTP och INT har denna tendens, framförallt som unga.)

"All this material asceticism and conflict avoidance support one primary goal – to free up mental resources for more important things." (INTP.)

8. Varför jag tror att jag är smart.

"Logikern är en relativt sällsynt personlighetstyp, endast 3 procent av befolkningen, vilket de själva säkert välkomnar eftersom det inte finns något de skulle vara olyckliga över än att klassas som 'vanliga'."

"/.../ flirting with word-play and intellectual games."

10. Varför jag inte pallar hitta på en tionde punkt för att färdigställa denna lista.

"/.../ men för att nå så långt krävs ofta en strävsamhet som Debattörspersonligheter har svårt att uppamma."

"Detta är en personlighetstyp som mår som allra bäst när de trasar sönder argument och övertygelser och låter trasorna fladdra i vinden för allmän beskådan. Till skillnad från mer bestämda personlighetstyper gör Debattörer inte detta för att de försöker uppfylla något djupare syfte eller strategiskt mål, utan helt enkelt för att de tycker det är roligt."

(Uppdatering: Det här är intressant för mig främst eftersom min personlighetstyp kan sägas beskriva ungefär vilka kognitiva bias jag sannolikt härbärgerar. Men även då det känns som en delförklaring av den känsla av alienation och oförstående som jag ofta upplever i kontakt med det sk. samhället, dvs. med många andra människor.)

måndag 14 augusti 2017

Inteditet

Keep your identity small heter det ju. Vilket jag främst tolkat som att en icke bör identifiera sig med åsikter, eftersom det då riskerar att bli svårare att ompröva dessa. (Inne och snurrar på detta i förslaget till människotypologi.)
 
Men: Är det egentligen inte bättre att ha åsikter som en del i sin identitet, än t.ex. etnicitet eller kultur eller Skåne?
 
"Jag är socialdemokrat" jämfört med "jag är etnisk svensk".
 
Vem som helst kan ha vilken åsikt som helst. Det är liksom fritt fram. Åsiktsidentitet är således inkluderande. (Undantaget är kanske att vissa personer är för smarta för att ha dumma åsikter, och andra för dumma för att ha smarta åsikter. Men det är en fråga om konstitution och benägenhet, inte om hur tillåtande själva åsikten är. Men men.)
 
Jag kan dock inte (ännu) (så lätt) själv välja melaninhalt i huden, kön, födelseland, ögonfärg, ursprungskultur. Jag kan inte välja föräldrar. (I ärlighetens namn varierar valbarheten här, och variansen kommer sannolikt öka med den teknologiska utvecklingen. På ett sätt kanske det är lättare att byta kön än att byta åsikt. Men men men.)
 
Okej, så vissa mer exkludernade identiteter är äckliga. För de leder till våld och motsättningar, typ. (Dock har vi väl alla någon sorts circle-of-concern-hierarki. Men men men men.)
 
Så, ska en då inte stoppa något i sin identitet?
 
Well, det har väl forskats om det mesta, och jag bara gissar mig fram. Men jag tänker mig att en alltför svag eller obefintlig identitet är ett tillstånd av psykisk ohälsa. Typ mytomani. Instabil jagkänsla. Superpåverkbar, lättledd. Eller helt flytande, galen, instabil.
 
Ska identiteten då vara liten, men stenhård? (Likt en virknål, som Simme G förmodligen hade uttryckt saken i en battle mot Henry Bowers.)
 
Vad är det lilla hårda i mitten?
 
Jag stoppar själv in intressen i identiteten. Gillar att gå i skogen. Gillar att läsa. Gillar att rappa. Saker jag gillar att göra helt enkelt.
 
Men även familj och vänner: Dessa och dessa identifierar jag mig med, är jag lik, trivs jag med. Dessa och dessa har jag ansvar för. Denna eller denna rollen har jag i förhållande till dessa och dessa. Vissa personer, såsom ens barn, känns viktigare för ens identitet än andra, såsom spärrvakten.
 
***
 
Jag har klagat på hiphop förut:
 
 
Tycker jag egentligen inte.
 
Men nu är det i alla fall dags igen. Hiphop-klagandet.
 
Var det hophopen som startade identitetspolitiken?
 
Realness är ett koncept som idag kanske inte är så hett, men ett tag var det helt dominerande. Vi talar så klart om gangstarappens era. Eviga diskussioner om huruvida den eller den rapparen faktiskt hade sålt knark och mördat. Dissar haglade kring temat att så inte var fallet. 8 Mile-battlet mellan B-Rabbit och Papa Doc sätter fingret på budskapet:
 
 
(Vackert recyclat av R-Man i - tror jag - det här O-zone-battlet.)
 
Sanningen? Tupac hade gått på dansskola. Ice Cube, som skrev alla NWA:s texter, tog 1988 examen vid Phoenix Institute of Technology. Lil' Jon har läst vid St. Joseph's University i Philadelphia, och har examen från Ohio State University (1993). Guru hade en examen i business administration, från Morehouse College i Atlanta. 2 Chainz, som jag tidigare nämnt, har en examen i psykologi från Alabama State University. Svenska rappare känns gravt underutbildade i jämförelse.
 
Jag vill hävda att de flesta framgångsrika rappare från USA har en utbildningsnivå över snittet.
 
Alltså var realness aldrig real. Alla var Papa Doc, hela tiden.
 
Men begreppet realness satte sig ändå. Från att det hetat att "it's not where you're from it's where you're at" (Rakim), blev det plötsligt jätteviktigt var och/eller vad du kom från.
 
Gangsta-rapp var ett rollspel som misstogs för verklighet. Plötsligt skulle alla hålla sig i sina respektive fållor. Estetiskt uttryck och åsikt skulle vara i linje med grupptillhörighet i termer av socioekonomisk bakgrund och race.
 
***
 
Det bästa med modernismen var att människan är fri från sin klan och sitt sammanhang. Från sin ätt och historia.
 
Alienation, säger vissa. Historielöshet och kontextblindhet.
 
Men: Också frihet.
 
Postmodernismen, identitetsvänster-relativismen, realness-skiten, vill ha oss tillbaka i fållorna. Autonom individ? Icke. Du är den du fötts till. Att låtsas något annat är enligt denna syn antingen CA eller kulturimperialism.

Meddelande till allmänheten

Efter att ha harvat lite om skolans läroplan är det dags att nyansera lite. Jag skrev att läroplanen är motsägelsefull, eftersom den stipulerar en rad värderingsmål och samtidigt har som målsättning att eleverna ska bilda sig en egen uppfattning. Jag skrev:
 
"Antropofagi håller med om samtliga värderingsmål. Men det är värt att påpeka att det är värderingsmål, och därmed handlar om att forma människorna till önskade värderingar. Vi måste vara ärliga med detta.
 
I Sparta hade vi kanske haft mål som att 'varje elev ska utveckla en förmåga till råhet och brutalitet och en önskan att döda fienden och de svaga'; samt att 'varje elev ska känna blodtörst och kåthet inför åsynen av ett främmande folks fähus och bålverk''. Eller nåt.
 
Men i Sverige - för att nu sent omsider ge sig in i den löjliga och lökiga svenska värderings-debatten - känns Lgrs11-målen mer i linje med samhällskontraktets utformning, så som det ser ut här. Det är vår kultur.
 
Det handlar alltså inte om att lära människor att tycka vad som helst. Det handlar inte heller om att förbjuda åsikter. Det handlar om att vårt samhälle är uppbyggt enligt vissa värderingar, och de samhälleliga fostrande institutionerna ska vidarebefordra dessa värderingar. Detta är våra intersubjektiva fenomen, som ska läras in.
 
Vill man kan man tycka annorlunda. Men då får man bilda sig de uppfattningarna någon annanstans, utanför skolan.
 
Man kan även flytta till andra länder eller bosätta sig djupt in i skogen.
 
/.../
 
Det är /.../ ingen skam, varken för deontologen eller utilitaristen - den förre gillar principerna i sig, den senare nyttan av dem - att målsätta den svenska skolan enligt önskade/befintliga samhälleliga värderingar. Men det är rimligt att stå för det. Istället för att också låtsas som att eleverna ska få lära sig att tycka något helt annat, avvikande."
 
***
 
Meddelande till allmänheten: Antropofagi har tänkt på saken och uppdaterat uppfattning en smula.
 
I nuläget anser jag att skolan ska ha uppdraget att argumentera för vissa värderingar, men samtidigt lära eleverna att bilda en egen uppfattning. Detta för att vi också vill pådyvla ungjävlarna den liberala metavärderingen fritt åsiktsutbyte och debatt.
 
Det är då inte lika tydligt att läroplanen är motsägelsefull, eftersom den kan tolkas som en debattledare med en åsikt.
 
Det kan också vara en kontraproduktiv taktik att inte tillåta egen åsiktsbildning, eftersom det kan föda hat och misstänksamhet. Eller bara auktoritetstrots. Således kan fri debatt vara bra som listig plan betraktat.
 
Så får en väl bara hoppas på att de egna värderingarna är bäst, och därmed vinner över flest i debatten. En riskkalkyl helt enkelt.
 

onsdag 9 augusti 2017

Jag, parasiten

Downshifta kan verka soft. En kanske är antikonsumistiskt lagd. Kanske föredrar skogens grönska framför Mammons flärd.
 
Även ekologiskt rimligt, right? Att göra lite mindre skada på ekosystemet? Köra lite mindre bil, köpa lite färre fabrikstillverkade tandborstmuggshållare i plast, jobba lite mindre?
 
Frågan är dock:
 
Ska den som downshiftar få del av cancervården?
 
Av skolan, av omsorgen?
 
Av vägar och vattenledningar?
 
Ju mindre en deltar i ekonomin, desto mindre bidrar en också till de gemensamma nyttorna.
 
Och si, så halkar vi återigen in på vänsterns ekofascism. (Här, här, här.)
 
Frågan aktualiseras i Dekonstruktiv Kritik:
 
 
O'Neill frågar sig: Ack, vad hände med tillväxtvänstern? Varför ska vi minska kakan nu plötsligt?
 
Alla resonemang landar alltid i slutändan i att socialdemokrati är det enda rätta. De väjer fan inte för tillväxt-hets.
 
Rent personligen parasiterar jag dock gärna på andras arbete och på välfärden.

SchäsLong, del 17

Antropofagi har i alla tider tjatat om att verkligheten är stratifierad. Tjat, tjat, tjat, tjat. Tjat.
 
 
Det är den så klart inte. Vår modell av verkligheten är.
 
 
 
 
 
Jag antar att det är skillnaden mellan "verkligheten är stratifierad" och "min modell av verkligheten är stratifierad" som förklarar avvikande syn på emergenta fenomen.