Mystiska samband

(Ja, jag sa "samband".)

Googe Correlate visar att söktermen "Martin Timell" korrelerar med söktermen "детектив", vilket verkar vara ryska och betyda "detektiv".

Hur kan detta förklaras? Kanske har ryssarna något att göra med #metoo-kampanjen. Jag menar, de har ju redan kraschat det amerikanska politiska systemet - varför inte också göra lite skada i det svenska?

Mest sannolikt är dock att Timell var dubbelagent åt FSB, men vägrade lära svenska tevetittare felaktiga husbyggesmetoder i sitt snickarprogram. Ryssarna blev lacka - deras plan var ju att skapa fuskbyggen över hela Sverige, för att lättare kunna rulla in med tanks och bulldozers. Vi är förmodligen skyldiga Timell ett tack för att han valde att offra sin karriär, hellre än att möjliggöra en rysk invasion. Det är ju helt uppenbart att Putin straffade stackars Martin, för att avskräcka andra ryska agenter som råkat gått och fått samvetskval.

***

Vidare noterar vi att söktermen "invandring" korrelerar med "förmånsportalen systembolaget".

Exakt vad denna "förmånsportal" är vet jag faktiskt inte, men förmodligen har vi ovan beviset för att SD släppt frågan om alkoholmonopolet - som ju varit viktig för t.ex. Ny demokrati och Skånepartiet - endast för att de fått tillgång till gratis sprit direkt från källan. En satans jävla korruptionshärva, vilket vi i och för sig är vana vid här på Antropofagi-bloggen.

***

Att "Piteå" korrelerar med "jakttider" känns rätt förväntat, och nästan lite fördomsfullt om jag ska vara helt ärligt. Att vi däremot ser en rad mat-termer dyka upp - mest otippat är kanske "chutney" - kan jag bara tolka som att den stora Norrlands-svälten ("Lavåret") återigen är över oss.

***

Att "Hanif Bali" korrelerar med söktermen "giltiga mynt" är ju bara sååå Moderaterna. Greedy motherfuckers. Rika jävlar, men ändå ska sista lilla fickskrammel med välfärdsvinsterna in på Cayman-kontot.

"The messenger is not important"

Fenomenet stigmata innebär att djupt religiösa människor självsuggererar fram blödande sår på händerna. I alla fall enligt den "vetenskapliga" hypotesen.

Professor Dan Larhammar skriver på FoF:

"Spontant blödande sår som liknar de som Jesus anses ha fått vid korsfästelsen, vanligtvis i handflatorna, benämns stigmata. Emellertid finns inga övertygande belägg för att blödning på just dessa ställen kan uppstå spontant och inga sådana fall finns tydligt dokumenterade. Blödningarna framkallas i stället mekaniskt eller med kemikalier. Några personer har avslöjats eller erkänt att de själva framkallat stigmata – inklusive ett par helgon. Skälen till att personer bluffar om stigmata kan vara att få personlig uppmärksamhet eller religiösa privilegier. Möjligen kan blödningar även framkallas genom omedvetet självskadebeteende. Blodig svett på olika ställen av kroppen förekommer vid den sällsynta sjukdomen hematidros. Några av dessa patienter har framgångsrikt kunnat behandlas med läkemedlet propranolol. Hudblödning kan även uppkomma av parasiter i kroppen, som kommer ut genom huden. Röda hudzoner kan uppstå på grund av eksem, allergier och liknande. Men om blödning uppstår beror det på att personen kliat sig eller råkat skrapa emot något, och dessa medicinska problem brukar inte vara specifikt lokaliserade till handflatorna. Det finns således inga belägg för att stigmata kan uppkomma spontant genom inflytande från något övernaturligt väsen."

(Den religiösa hypotesen ser lite annorlunda ut, vilket kan hända beror på att man verkar ha en helt annan empiri: Där Larhammar erkänner noll-komma-noll belägg för blödning i handflatorna, så erkänner katolska kyrkan 62 fall. St. Francis av Assisi verkar vara den mest prominenta, men stigmata räknar allmänt som mirakel av Vatikanen. [Källa.])

Att självsuggererad stigmata kan ifrågasättas går hand i hand med indikationerna på att placebo-effekten inte finns. För, vad är placebo-effekten annat än stigmatans motsats?

Okej, ett lite för vidlyftigt claim där uppöver. Men, samma underliggande antaganden kan ändå sägas spöka i båda dessa fenomen, dvs. antagandet att övertygelse på ett mycket direkt sätt kan påverka kroppens funktioner.

***

Slate Star Codex spekulerar i om hypokondri kan förstås som en elakartad rundgång. En av hjärnans viktigaste funktioner är att hålla kroppen vid liv. Således monotoreras X antal hälsoparametrar kontinuerligt. (Anil K. Seth menar till och med att vi förmodligen inte bör bortse från dessa funktioner när vi försöker förstå medvetandets egenskaper och uppkomst.) När en hypokondriker registrerar en liten avvikelse, känner den oro och ångest, som i sin tur påverkar hälsoparametrarna - ångesten kanske leder till rusande puls, förändrade andningsmönster, spänningsvärk, etcetera. När hypokondrikers själv-monitorering plockar upp på dessa förändringar, ökar oron och ångesten, vilket ger upphov till ytterligare ångest. Slutligen infinner sig panikångest, vilket närmast är ett sjukdomstillstånd.

Som vi har sett verkar placeboeffekten ändå faktiskt finnas med avseende på just ångest-, oros, och (vissa) smärttillstånd. Detta verkar vara ungefär de tillstånd som också kan vara följden av hypokondri. Dvs., liksom hypokondri så kan placebo förmodligen påverka vissa halvmedvetna uppfattningar om kroppens väl och ve; kanske bryta respektive initiera en rundgång, tona upp eller ner ett ångesttillstånd.

Antropofagi har i sammanhang modigt framkastat att givet att placebo funkar, borde hypokondri leda till exakt de sjukdomstillstånd som hypokondrikern oroar sig för, snarare än allmän ångest.

Det jag menar med detta är: Om stigmata verkligen vore ett verkligt fenomen, dvs. om våran själsuggerering faktiskt kunde verka, och det väldigt specifikt - så borde en t.ex. hypokondrikers oro för en hjärntumör faktiskt framkalla just en hjärntumör, snarare än ångest och oro över en hjärntumör.

Hypokondriker drabbas inte av exakt det sjukdomstillstånd de är rädda för, utan av stark ångest. Placebo funkar bara på ångestrelaterad problematik.

Samband, någon?

***

Detta mitt claim har dock fått sund push back:

M:

"Det stämmer inte att inversen [av placebo] är [sjukdomsspecifik effekt av] hypokondri. Att drabbas av en sjukdom kräver en särskild omständighet, en specifik attack mot kroppen, ex av en viss bakterie. För att bli av med en sjukdom (givet att man fått nödvändiga mediciner, alt. att det inte krävs någon) finns ingen sådan särskild förutsättning, det krävs bara att kroppen dödar alla inkräktare. Placebo är varje förbättring av kroppens försvar som konsekvens av en tro på det. Inversen skulle vara att hypokondrikern får nedsatt försvar pga. sin tro på att bli sjuk."

Antropofagi reviderar därför en smula:

Skulle placeboeffekten vara reell, borde hypokondriker få ett nedsatt immunförsvar.

(I sanningens namn är vissa tillstånd väldigt specifika - vi har tidigare pratat om sarkom, där sjukdomstillstånden ofta är närmast världsunika per fall. Det är vidare skillnad på virusinfektioner och bakterier, eller för den delen på benbrott och den sällsynta sjukdomen hematidros. Anonym Internetz-rappare pratar om Beckars myskeldystrofi, fenylkattoroni, och subakut nekrotiserande ensefalomyelopati, samt Pantotenaskins-associerad neurodegeneration, samt intermittent porfyri och adrenogenitalt syndrom, samt alkaptonuri, samt myotobulär myopati. För att inte tala om kardiofasiokutant syndrom. Ja det finns mycket gött på Guds goda jord. Men vissts - immunförsvaret verkar generellt. Det är bl.a. därför medicin kan va en himla bra komplement!)

Men, i så fall, givet antagandet att stress leder till nedsatt immunförsvar - så kanske hypokondri kan leda till nedsatt immunförsvar?

Och då är det inte så himla dumt att säga att placebo kan fungera, rent generellt, och det bidrar till att reducera stress och således låta immunförsvaret återhämta sig utan extra belastning från kortisol och annat kroppsligt tjöt.

***

För att vara pyttelite seriös så kan det gissas att sådan effekt sannolikt befinner sig på den yttersta marginalens marginal, och kanske inte direkt förtjänar den egna, mäktiga etiketten

>>PLACEBOEFFEKTEN <<

Lådan märkt "placebo" leder inte djupare i lådkomplexet

(Bakgrund: Etiketten Vetenskapsfilosofi, framförallt det mesta om kausalitet och det om Deutsch. Materialinsamlingen i detta inlägg har skett inom ramarna för Antropofagis filosoficirkel, som härmed förlänas en separat etikett.)

Placeboeffekten finns inte.

Detta sätter strålkastaren på varför vi ska bekymra oss om mekanistiska förklaringar. Äks. good explanations, för att tala med Deutsch.

Korrelation är inte kausalitet. Vetenskap handlar om att lansera hypoteser, dvs. tänkbara mekanismer eller mekanistiska förklaringar, och sen testa detta mot verkligheten. Korrelation är sas. empirin. Men teorin måste vara något mer.

Vi kan, som i fallet med placebo, notera att vissa människor i placebogruppen blir friska. Denna korrelation sa visst dock ingenting om placeboeffekten som sådan - den sa bara att vissa blir friska. (Positive bias är en mäktig makt.)

Antropofagi frågar sig: Varför har jag alltid accepterat placeboeffekten, men aldrig bekymrat mig om den tänka mekanismen bakom?

Tja, jag är i alla fall inte ensam:

"Though sound scientific evidence is lacking, we believe that placebo effects exist across all disciplines of medicine. It seems therefore unlikely that a single universal theory can explain all placebo effects. Currently, several theories are taken seriously as possible explanations for the placebo effect, among them classic conditioning, response expectancy and a psychoneuroimmunological response. Classic conditioning considers the placebo response as a conditioned Pavlovian-type learned response that has its basis in experience. Inert substances, procedures, people or treatment setting can all act as a conditioned stimulus for the alleviation of symptoms, if they have been repeatedly associated with powerful unconditioned stimuli. This theory focuses on the input; the placebo effect arises because it is stimulus-expected. The second theory, response expectancy, is the anticipation of one's own automatic reactions to various situations. Response expectancy is different from stimulus expectancy in that it focuses on the output rather than the input. Neither theory, however, offers a physiological mechanism, whereby the placebo effect is manifested. There is some experimental evidence that the placebo response in experimental pain is associated with conditioning while other work points to the response expectancy model as more plausible. Moreover, there is some evidence that endogenous opioids are implicated in placebo analgesia, though how they would act in the proposed mechanisms remains unclear. In other disease models, a psychoneuroimmunological response has been suggested."

Antropofagi kan inte (med hindsight bias visserligen) uppbåda god vilja nog att utläsa en mekanistisk förklaring för varför placeboeffekten fungerar.

Varför?

Jo, för att de förklaringar som ges är "utanpå lådan". De säger bara att "eftersom <pavlovian respons> så fungerar placebo". Men, det finns inget i denna utsaga som förklarar hur.

Varför uppstår placeboeffekt iom. pavloviansk betingning?

***

Eller nä förresten, inte varför. Vi håller oss till hur:et. Varför kan besvaras på lite för många olika nivåer, för att det ska anses vara en exklusivt mekanistisk frågeställning.

T.ex. kan "varför" ofta besvaras genom ancestral environment-teorin, dvs. evolutionshypotesen. "Fåglar kan flyga för att de som kunde flyga överlevde och fortplantade sig", är det evolutionära svaret på "varför". Men det är, som en och annan kreationist exploaterat, inte egentligen en förklaring på hur de flyger.

Exempel: Varför har fåglar fjädrar?

Jo, för att fjädrar isolerar bra, samt är lätta, vilket lämpar sig för ett luftburet liv. (Funkar även för pingviner, tho.)

Okej, detta förklarar varför fågelpopulationen idag har fjädrar. Men inte varför flygande hundar inte har fjädrar, om det nu är så himla överlägset.

Okej, för att evolutionen är en skrothandlare, eller en sökalgoritm, som måste bygga vidare på befintligt material. Något måste finnas som utsätts för det där selektionstrycket. Evolutionens optimeringsprocess är inte smart eller kreativ. Evolutionen kan inte bara plötsligt ge Pteropus giganteus en fjäderdräkt out of nothing. (Även om det kan förekomma andra än homologa strukturer, nämligen analoga dito.) Varje intermediärt steg på vägen till en fullfjädrad fjäderdräkt måste också ha ett överlevnadsvärde.

Okej, så varför har då fåglar fjädrar?

Jo, dumsnut! För att dinosaurier i gruppen therapoder hade det! Tyranosaurus mfl., vill säga. Velociraptor. Gigantosaurus. Alla di dära goa göbbarna. (För vissa var det riktiga fjäderdräkter; för andra troligen mer lite värmande dun.)

Men, alltså... Om nu fjädrar var bra för att flyga... Varför var de då bra för icke-flygande therapoder? Pterodaktylerna hade inga fjädrar, liksom. (T.ex. inte quetzalcoatlus.)

Varför hade då therapoderna fjädrar? Jo! För att det hade ett stort överlevnadsvärde, även innan dinosaurierna blev luftburna! Antropofagis egen favorithypotes är att fjädrar värmer, så att man kan vara jämnvarm eller varmblodig. Detta ger ett övertag över växelvarma eller kallblodiga dinosaurier. Detta särskilt när kontinentalplattorna driver isär, och Pangea blir massor av världsdelar som dessutom i ökad utsträckning närmar sig de kyligare polartrakterna. Och bämm! vilket övertag varmblodighet och fjäderdräkt blir när en 10 km i omkrets stor himlakropp brakar ner på Yucatánhalvön, och på olika sätt ger upphov till att stoft och aska mer eller mindre mörklägger hela planeten i åratal. Då är fjäder-therapoderna synnerligen sannolika att överleva mer och bättre än sina växelvarma, näcka kollegor.

(Observera att vetenskapen kan ha ett eller annat att misstycka om i detta mitt narrativ. Det är bara ett exempel, även om det också råkar vara min personliga tro i frågan för tillfället.)

Men vänta nu! Det här förklarar ju inte heller hur fjädrar uppkommer, bara varför anlagen för att ha fjädrar kom att dominera i en population av varelser! Satan i helvete, evolutionsförklaringen duger visst ingenting till alls!

Jo, änna, för att den kompletteras av teknikaliteter som handlar om DNA, ärftlighet, mutationer, genmiljöinteraktion, epigenitik, etcetera mystiskheter om vilket Antropofagi vet föga. Det är här vi hittar de mekanistiska förklaringarna.

(Parentes: Lite mer kul om detta finner man här. Jag citerar lite goa stycken:

"Fåglarna utvecklades ur en grupp små dinosaurier som gick på två ben. De tillhörde gruppen Theropoda tillsammans med bland annat Tyrannosaurus rex. Dessa dinosaurier var försedda med fjädrar. De tidigaste fjädrarna var dunlika och gick inte att flyga med. De fungerade kanske i stället som värmeisolering. Dessa dinosaurier kan nämligen ha varit jämnvarma. I så fall höll de en konstant kroppstemperatur högre än omgivningens, precis som dagens däggdjur och fåglar. En annan möjlighet är att en färgad fjäderdräkt möjliggjorde signalering mellan individer inom arten, precis som hos många av dagens fåglar."

"Hos vissa dinosaurier utvecklades fjädrar som påminner om nutida fåglars vingpennor på frambenen, hos andra på både frambenen och bakbenen. Sådana fjädrar kunde fungera som bärplan vid flygning. Detta är ett exempel på så kallad exaption. Exaption innebär att strukturer eller organ, som utvecklats med en funktion, i det här fallet gångben och fjädrar, får en helt annan funktion. Exaption är en mycket vanlig evolutionär mekanism."

"Som en anpassning till flygning utvecklades de dunlika fjädrarna till sådana fjädrar som dagens fåglar har på vingarna och stjärten, vingpennor och stjärtpennor, se bilden ovan. På flygfjädrar utgår strålar från skaftet och från strålarna utgår bistrålar. Hakar på bistrålarna håller ihop strålarna så att fjädern bildar ett så kallat fan, en skiva som kan utöva kraft gentemot luften. Vingfjädrar som används till att flyga med måste vara asymmetriska, det vill säga fanet måste vara smalare på ena sidan om skaftet än på den andra. Framkanten på en vingfjäder måste nämligen vara smalare än bakkanten, annars är den inte stabil i en framifrån kommande luftström. En viktig anpassning till flygning hos dagens fåglar är att svansen förkortats till en så kallad pygostyl och ersatts av stjärtpennor. Stjärtpennorna gör det lättare för fåglarna att manövrera i luften. Dagens fåglar har fortfarande närmast huden kvar dunfjädrar som framför allt bidrar till deras värmeisolering.

Man trodde länge att fjädrar utvecklades direkt ur de fjäll och plåtar som finns hos många reptiler och även på benen hos dagens fåglar. Numera menar de flesta dock att fjädrarna är en nybildning som uppträdde hos dinosaurierna och således inte omvandlade fjäll eller plåtar. Dock finns det hos ryggradsdjuren grundläggande genetisk mekanism i huden genom vilka olika specialiserade hudstrukturer kan utvecklas ur förtjockade överhudsstrukturer, så kallade plakoder. Troligast är att kräldjursfjäll, fågelfjädrar och däggdjurshår utvecklades parallellt med varandra, men att de alla härstammar från en hudstruktur som fanns hos en gemensam förfader till kräldjuren, inklusive fåglarna, och däggdjuren. Denna hudstruktur bildades under fosterutvecklingen ur en speciell typ av plakod, som senare under evolutionen utvecklades i olika riktningar.")

***

Okej, så det som jag tycker mig ha exemplifiera är att en evolutionär förklaring ger ett perspektiv på varför-frågor, men att den måste kompletteras med mekanistiska hur-svar ur biologin och genitiken. På samma sätt som korrelation bara är ett empiriskt filter på en tänkt mekanism - ett test av en hypotes - så är evolutions-förklaringen bara ett sätt att rimlighetsbedöma en hypotes. Det är en berättelse om varför ett anlag kom att dominera en population, inte hur egenskapen som anlaget medför uppkommit eller fungerar.

Detta är viktigt, eftersom de förklaringar i pavlov-kategorin som föreslagits för placeboeffekten ser ut som följer (källa):

"Placeboeffekten är ett svårförklarat fenomen som inte tycks ha någon vettig­ biologisk grund. Det är klarlagt i en lång rad vetenskapliga studier att kroppen kan bota sig själv från en lång rad sjukliga tillstånd om man tror att man får ett läkemedel, även om läke­medlet ifråga bara är en bluff, som sockerpiller eller vanligt vatten.

Men det finns en hypotes om att det kan vara en evolutionär fördel att utveckla förmågan att ”lura” kroppen till självläkning. Den hypotesen har nu visat sig hålla streck när den testats i en datormodell.

Idén går ut på att vårt immunförsvar är kostsamt att hålla igång. Det är så kostsamt att en organism som ständigt håller immunförsvaret i förhöjd beredskap riskerar att tömma sina energiresurser­.

Istället väntar kroppen på en signal som säger att det är läge att starta försvaret, att nu är chanserna goda att besegra en infektion."

 Notera att den "biologiska grunden" är oförklarad, och att förklaringen i övrigt bara handlar om varför egenskapen "att lura sig själv" kan tänkas ha ett överlevnadsvärde. Det hela rör sig om en ickeförklaring, ur ett mekanistiskt perspektiv.

***

"Placebo" har accepterats som ett stop sign, när vi i själva verket - likt vilken som helst treåring - borde ha frågat oss varför i helvete uppstår placeboeffekten? Hur!?

Vi har accepterat en låda som det står "PLACEBO" på, utan att någonsin titta i lådan. Nu när vi tittar i lådan är den tom.

Frågor:

Vilka andra stop signs accepterar vi utan vidare förklaring eller förståelse? Himla många, så klart, i vardagen, eftersom vi inte är experter på allt. Mer intressant - vilka stop signs accepteras av respektive vetenskaplig disciplin?

Dvs., vilka lådor har vi glömt att öppna? Vissa kanske är tomma. De bra lådorna innehåller istället en ny låda, som t.ex. Newtons låda, som innehöll Einsteins låda. (Strängteorins låda är nog tom, dock.)

Och: Kan vi någonsin nå en ultimat förklaring av någonting? Kan vi hitta en sista låda?

Och då kommer vi till filosoficirkelciterandet för dagen:

Antropofagi:

"[Detta] för oss in på en ytterligare fråga, kanske främst intressant för den reduktionistiskt lagde.

Vi har tidigare pratat om att modellen av verkligheten är stratifierad, och att våra discipliner i bästa fall bekymrar sig om olika stratum - men att längs ner är allting typ kvarkar, eller vem fan vet, sannolikhetstillstånd i kvantvågrörelser, jag vet inte någonting om detta bevare mig väl.

Så, givet att vi kräver av hypoteser/mekanismer/förklaringar att de ska vara 'inuti lådan' - hur långt inne? Har inte varje låda bara ännu en låda i sig? Är det inte bara en russian doll-situation i evighet ner till kvarknivå eller vidare?

Vi MÅSTE kanske (och vi GÖR det definitivt) acceptera förklaringar på låd-nivå.

Så åderlåtning är kanske en helt okej lådnivå för sin tid - och placebo (pavlovs betingning verkar vara go to-mekanismen...) för sin. Men frågar vi efter nästa låda... NIX! Fanns ingen låda i den lådan! Den lådan var tom! En epistemologisk återvändsgräns, mina vänner.

Så, att hitta de nya 'placebo'-lådorna, är kanske egentligen bara någon slags naturlig progression i att ta sig djupare in i det så vitt vi anbelangar oändliga lådkomplexet.

Som jag brukar tjata om såg Freud psykologin som ett nödvändigt ont, en klumpig approximation som vi skulle slippa när vi fick koll på de underliggande fysikaliteterna, signalsubstanserna och neuronerna etcetera.

Psykologin har öppnat massor av lådor. Vissa innehöll nya lådor. Men bara en låda är rätt. Genom den lådan kan vi rent principiellt komma till lådkomplexets botten."

Cirkeldeltagare M (tidigare flitigt citerad i allsköns sammanhang, som här och här):

"Vad gäller RDT (Russian Doll Theory), så håller jag med om att vi måste acceptera låd-förklaringar som mekanistiska. Faktum är att detta är besläktat med några av de mest intressanta filosofiska problemen vi har.

Vad innebär en reduktionistisk förklaring? Att reducera en process på en nivå till processer på lägre nivåer? Varför är den lägre nivån (oftast i mängd massa räknat) mer grundläggande för verklighetens bestånd? Om vi accepterar att verkligheten är deterministisk, och olika beskrivningar av den enbart handlar om hur man mäter den, så måste alla nivåer vara lika verkliga? Kan det vara så att reduktionisten endast kräver att det man reducerar till är enklare enligt något mått? Vilket mått? Informationsmängd? Entropi?

Man skulle kunna tro att förklaringen är mest sann på den nivå där processen initieras. Men detta är en feltanke. För om verkligheten är deterministisk, och ingenting således kan initieras 'mer' på någon särskild nivå än på en annan, så existerar intention på alla nivåer samtidigt. Det betyder att den psykologiska förklaringen till varför en person handlar på ett visst sätt inte är mer sann än kvark-förklaringen och vice versa.

Men en förklaring är ju mest intressant på den nivå där den 'makes most sense'. T.ex. om jag ska förklara varför en komplicerad datorsimulering har fått ett visst utfall så är det ganska ointressant att beskriva processorns tillstånd vid varje tick. Säg att vi betraktar ett specifikt tillstånd i processorn. För att förklara hur vi kom dit är det antagligen mest intressant för oss att beskriva utifrån simuleringen på hög nivå. Omvänt, om vi betraktar en temperaturupplevelse så är den mest intressanta förklaringen hur hudceller reagerar på medelhastigheten hos den omgivande luftens partiklar, och hur reaktionen skapar en informationsprocess i kroppen och hjärnan.

Så vad är en intressant förklaring? Och vad är en abstraktionsnivå? Vad är en låda?
Ifall man anser att vetenskapens syfte är att få oss att förstå verkligheten (snarare än att bara bygga modeller som kan prediktera vad som helst) så är detta avgörande frågor för att förstå vad förståelse är.

Låt oss säga att en låda kräver ett system som kan representera en beskrivning av en fysisk process, där representationen kräver mindre information och/eller energi än att lagra/utföra själva processen som den representerar, samtidigt som den är uttömmande nog att initiera processen givet tillförd energi vid behov. I så fall kan man tänka sig att lådan måste ha gallrat bort en viss mängd information för att människan ska känna sig nöjd. Det kanske har att göra med huruvida den nya lådan går att bygga ihop med befintliga lådor? Typ som med Lego. Små-Lego är kompatibelt med Duplo, Duplo är kompatibelt med Quatro, så alla tre går att bygga ihop. Men plockar man bort Duplo så kan man inte längre koppla på små-Lego-lådor på sina Quatro-lådor.

Frågan är då... Är verkligheten en funktion av lådornas existens? Eller är lådorna passiva lagringsenheter som finns för vårt eget höga nöjes skull?

Även här äntrar vi medvetande-filosofins härliga gränsland. För precis som det verkar rimligt att anta att medvetenheten om det egna medvetandet påverkar verkligheten, så verkar det rimligt att anta att låd-tankar (och tankar om lådor) påverkar verkligheten. Påverkligheten. verkligen... på riktigt... *pust*

Således, om vi betraktar ett givet fenomen så måste högnivå-förklaringen vara mer relevant (inte bara mer intressant), än lågnivå-beskrivningen, ifall lådan på hög nivå hade mer kausal sprängkraft i skeendet som gav upphov till fenomenet.

MEN! Om lådans existens var avgörande för fenomenets uppkomst... så är vi obligerade att förklara lådan. Och hur gör vi det, om inte i termer av den process på lägre nivå som lådan är tänkt att representera!? Och så vidare, och så vidare...

Jaha, verkligheten va visst ett mysterium i alla fall..."

***

Sammanfattning:

Vi bör inte nöja oss med mindre än en mekanistisk förklaring.

Men, ofta kommer vi kanske inte djupare, pga. "pallar inte", "har inte tid", bryr oss inte", eller "har inte tillräckligt hög teknologisk nivå".

Vi måste ändå ständigt öppna lådor som är viktiga för oss. Det räcker inte att kolla "korrelation", eller t.ex. "rimligt rent evolutionärt". Detta är icke nog.

Hur djupt vi någonsin tar oss i lådkomplexet återstår att se.

Lådan märkt "placebo" verkar i alla fall ha varit tom.

Din käpp i ekorrhjulet - Viktigt om krucifix, samt smutskastning av guden Dumuzi

"Hej [Historiska museet],

jag uppskattar storligen Historiska museet. Men frågor har uppstått kring krucifix, sedan jag besökte er sist.

Ni skriver om hur Jesus vid en viss tidspunkt övergick till att avbildas deppig och ledsen, från att ha varit mer kunglig; från kungakrona till törnekrona. Detta är fascinerande, men jag upplever inte att er utställning presenterar några hypoteser kring varför så skedde. Varför, tror man, förändrades krucifixet på det här viset?

En annan krucifixfråga rör T-korset - i äldre konst syns ofta Jesus hänga på ett kors vars tvärslå är högst upp på den vertikala pinnen [...]

Så, vadan detta?

Hoppas ni kan vidarebefordra dessa mina frågor till relevant person i er underbara personal. Tack på förhand!

Vänliga hälsningar [Antropofagi]" 

 ***

"Hej [Antropofagi],

Det finns olika anledningar till att krucifixen förändras. Ofta pratar man ju om att digerdöden skall ha påverkat med en större dödsskräck och vidgad medvetenhet, men det håller inte riktigt som förklaring eftersom de mer emotionella och lidandebetonade framställningarna finns före digerdödens utbrott. En mer trolig förklaring är förändringar i fromhetslivet. De mer emotionella och mer plågade framställningarna framhäver Jesus mänskliga sida, vilket talar till betraktaren på ett mer konkret sätt: man kan som människa leva sig in i Jesu lidande mer påtagligt. 

Det T-formade korset, taukorset, har troligtvis egyptiskt ursprung och brukar förknippas med franciskanerna, efter som den helige Franciskus speciellt tog till sig detta. Man vet inte exakt hur det kors som Jesus korsfästes på såg ut, men i Barnabasbrevet, som är en text från 100-talet liknar författaren korset vid ett T.

Vänliga hälsningar 

Pia

----------------------------------------------------------------------------
Pia Bengtsson Melin, Fil. dr Konstvetenskap
1:e antikvarie, Medeltid och kyrklig konst
Avdelningen för samlingar och forskning"

***

Källan till all kunskap om Bibeln ger oss en mer detaljerad bild av vad Texterna förtälja:

"‘När det så gäller det romerska avrättningsredskap som Jesus avrättades på så vet vi inte om tvärslån satt längst upp (som ett T) eller en bit ner (som ett +) eller om det hade någon tvärslå över huvud taget. Det kunde säkert variera väldigt mycket, och man använde nog det som vid varje tillfälle var mest praktiskt. Det grekiska ordet ‘stauros’, som bibeln använder, betyder ju inte annat än ‘stolpe’, ‘stör’, ‘påle’ el likn, och bibeln säger ingenting om hur denna ‘stauros’ såg ut.

Däremot vet vi av andra källor att innebörden i ordet ‘stauros’ i grekiska språket på 700-300-talet f Kr var en upprätt stör eller påle, men under det första århundradet f Kr och senare syftar ordet i allmänhet på en stör med en tvärslå, dvs ett kors.

Den romerske politikern och författaren Seneca, som var samtida med Jesus, skrev i Dialog ‘Till Marcia om tröst’: ‘Jag ser 'stauros' där, inte bara av en typ utan utförda på många olika sätt. På somliga hänger offret med huvudet ner, på några är de spetsade genom könsorganen, på andra har de armarna utsträckta på tvärslån.’

I ett brev (Brev 101, stycke 12-14) talar samme Seneca om hur den dödsdömde ‘hänger utsträckt från en tvärslå’.

Dionysios från Halikarnassos skrev i sin ‘Romaike archaiologia’ (Romersk historia, bok VII 69:2) som började utkomma år 7 om hur slavar som skulle avrättas fördes till avrättningsplatsen med sina utsträckta armar fastbundna vid ‘ett trästycke’ som sträckte sig över skuldrorna ut till handlederna.

Om vi går till kristna källor så liknade författaren till Barnabasbrevet (som anses ha skrivits någon gång mellan år 70 och 120) den ‘stauros’ som Jesus avrättades på vid den grekiska bokstaven ‘tau’, dvs ‘T’ (Barnabas 9:7-8). Och i kapitel 12:2-3 skrev han att Anden uppmanade Moses att ‘göra en förebild av korset och den som skulle lida’ varför ‘Moses ställde sig högst av alla och sträckte ut händerna’.

Justinus Martyren (100-165) skrev omkring år 160 i ‘Dialog med Tryfo’ angående avrättningsredskapet ‘stauros’ att ‘den ena bjälken ställs upprätt, och från denna skjuter den övre delen upp som ett horn när den andra bjälken satts fast på den, och ändarna syns på båda sidor som horn som är fästa vid det första hornet’. Och han förklarar uttryckligen att Jesu ‘stauros’ hade formen av ett kors. Han menar nämligen att då Gud befallde att påskalammet skulle stekas helt, så var detta en symbol för det lidande som Jesus skulle komma att utsättas för då han avrättades: ‘Ty ett spett sticks från dess nedre delar upp till huvudet och ett tvärs över ryggen, vid vilket lammets ben fästs.’

I de apokryfiska Petrusakterna från andra hälften av 100-talet talas om de båda bjälkarna, den upprättstående och tvärslån, på det ‘stauros’ som användes då Jesus avrättades. Författaren liknar stolpen vid Guds ord, tvärslån vid människans natur, och själva ‘korspunkten’ vid människans omvändelse.

Den kristne författaren Tertullianus skrev år 197 i ‘Ad Nationes’ kapitel 12: ‘Varje timmerstycke som fästs i marken i upprätt ställning är en del av ett kors, ja är den större delen av dess massa. Men hela korset tillskrivs oss, med dess tvärbjälke naturligtvis, och dess sittplats.’

I slutet av 100-talet skrev också biskop Irenaeus i ‘Adversus haereses’, Bok 2, kap 24, att ‘Själva korsets form har också fem ändar, två på längden, två på bredden och en på mitten, på vilken den person som fastnaglas stöds.’

Att den ‘stauros’ som Jesus avrättats på såg ut som ett ‘T’ var alltså av allt att döma en väldigt tidig uppfattning inom den kristna kyrkan - och härrörde naturligtvis från de allra första kristna, av vilka några till och med var ögonvittnen till avrättningen. Därför är det knappast rätt att säga att T-korset kom in i den kristna kyrkan genom att omvända hedningar tog med sig symbolen ‘T’ (första bokstaven i guden Tammuz' namn) in i kristendomen på 200-talet eller senare."

 ***

Den andra källan till kunskap, om Allsköns kuriosa, säger:

"Taukors är ett likarmat kors som saknar översta korsarmen så att det liknar bokstaven T.

Ursprunget verkar härstamma från Egypten. Symbolen har också kopplats till dyrkan av den akkadiske guden Tammuz, som sumererna kallade Dumuzi.

Taukorset även av kristna och har enligt Hieronymus och kyrkofäderna kopplats till Hesekiel 9:4 och den hebreiska bokstaven Tav, som vid den tiden hade formen av ett kors."

 ***

Kompromenterande för Dumuzi är att hen inte är tillnärmelsevis lika tuff som aztekernas Quetzalcóatl, och således inte heller har fått namnge en mäktig pterodaktyl.

Quetzalcoatlus.

Inte heller har Dumuzi inspirerat till rövarspråket, som jag antar att Quetzalcóatls kompis Xolotl typ måste ha gjort.

Xolotl.

Vi möts vid vägskälet

(Bakgrund: Hur man hittar och dödar en ödla; Schelling-punkter; Schelling, Jung och Durkheim; koordinering, kultur och kategorier; Schelling, Somalia, och SSC; intersubjektiva fenomen genomskådade; allas lika värde 1; allas lika värde 2; intersubjektiva fenomen som flägz; den gången då jag diskade som jag berättar om för barnbarnen; jämlikhet och tillit; o-orginellt. Samt, viktigare: SSC 1 och 2, och ärligt talat också detta, och detta, och detta, och detta, och detta.)

Jag ska försöka hålla mig kort (jag kommer att misslyckas), för det här är ärligt talat rätt ointressant. Men:

Diskursanalys är en samhällelig psykoanalys. Detta ger oss jämförelsen mellan Jung och Durkheim.

Vi inser vidare att Schelling-punkter är ett mer mekanistiskt sätt att beskriva kollektiva föreställningar eller värderingar eller kulturyttringar eller intersubjektiva fenomen. Människor samlas kring dessa, och själva traditionen bildar en koordineringspunkt som är bättre än totalt nollsummehaveri, givet att koordineringen är inom tillräckligt mångas acceptabla intervall.

Nietzsche vill titta på agenda, hellre än sakfråga, pga. lite stormig relation till Sanningen. I viss utsträckning har han rätt, och i viss utsträckning fel. Frågan är hur mycket lömska slöjor som ligger över Sanningen i varje givet ögonblick - det kanske bestäms av mängden sjunkande valkadaver/antalet kompost-mangos. Dvs., hur mycket vi faktiskt är intresserade av cooperation, och hur mycket av våra intressen som faktiskt är gemensamma. (Se: Nollsummevänstern; the pie; spret i förtret; uppföljning makroekonomisk prediktion samt prediktionen ifråga; lutande trendlinjer; SchäsLong del 13; slaveri; Snyder syntetiserar allt; socialismen är kapitalismens räddning.)

SSC noterar att socialgrupper tenderar att kongregera kring värderingar som gynnar dem själva - diskussionen är besläktad med Friedmans claim att alla lever i det mest moraliskt högstående systemet, vilket beror på ex post-rationalisering. Dvs.; det handlar inte om klasskonspiration, så mycket som om att värderingar som gynnar den egna gruppen på något kvasievolutionärt sett har ett överlevnadsvärde (i överförd bemärkelse).

(Parentes: Antropofagi har ju förstått att group selection är dummare än sju lass hörbygrisar, och vid första anblick känns det som om memetisk evolution är group selection; det handlar ju om grupper av människor, iom. att det handlar om ideologier, kulturer, etcetera motsvarande. Men, kanske är lösningen att evolutionsalgoritmen är substratoberoende; att vi människor är memes:ens substrat; och att det inte alls handlar om grupper, utan om individuella idéer/memes. Detta tåls att tänkas vidare på någon annan gång.)

Så - varken individer eller grupper vet egentligen vad de vill. Individer måste utsättas för psykoanalys (eller socialpsykologiska studier...), och samhällen/grupper för diskursanalys. (Se: Relationsskeppet; fuck Freud; två Sam Harris; ändra uppfattning; spridda genusskurar.) Återigen är giftemålet mellan Jung och Durkheim centralt här, liksom det idéhistoriska arvet från Nietzsche som uppenbarar sig i Foucaults angreppssätt. (Se: Hitler läste Nietzsche innan Foucault; de gömda konnotationerna; tro på tro; ad hominem.)

Detta är ett pessimistiskt synsätt, obviously. Sakfrågedebatt kräver högre nivå av kapacitet till ärlighet (dvs. insikt i de egna föreställningarnas tillblivelse).

Ändå är det väl lite, lite intressant att Freud och Friedman, Schelling och Nietzsche, möts vid detta vägskäl.

Eftersom Antropofagis filosoficirkel är en evig källa till insikt, iaf. för Antropofagi själv, drar jag mig inte för att spela upp ett litet stycke diskussion därur. Håll till godo! (Alltså, egentligen handlar det om att jag inte pallar skriva om mina egna rants i läsbar text...)

Antropofagi:

"Jag , som själv fuskat i diskursanalys och även haft 'metodkurser' i det på mastersnivå, kan tala om att diskursanalys inte är vetenskaplig metod enligt någon rimlig definition...

Problemet när det diskursanalyseras är att det i regel tas ett material (t.ex. en text, ett bildmaterial, etc.), och så bestäms det vad som ska diskursanalyseras. Själva analysen är att man medelst ljus, lykta och skohorn försöker övertolka texten enligt en given modell eller mall. Detta kan ske förtäckt kvantitativt, iom. att man räknar vissa ord som man bestämmer bär en viss betydelse eller signalerar en viss underförstådd mening.

Hela diskursanalysen bygger på att man inte tror på avsändarens uttalade beskrivning av vad den vill säga - man söker en annan agenda- och således är det ad hominem styled critique/Nietzsche-smuts-postmodernism.

'Vetenskaps[personen]'/diskursanalytikern letar i regel inte öht. efter perspektiv eller information som talar mot den på förhand bestämda tolkningsmallen!

Jag exemplifierar. (Detta är inte exakt diskursanalys, iaf. inte av ett väl avgränsat material, men är i princip samma metod...)

Som blogginlägget indikerar saknas momenten försöka falsifiera falsifierbar hypotes, samt momenten strukturerad kunskapsinhämtning.

Jag tycker inte det är något fel på den här typen av verksamhet. Jag bedriver det ständigt. Jag kan uppskatta poddar som pysslar med 'spaningar' etc. Jag läser förtjust Foucault (som inte så vitt jag vet kallade sig vetenskapsperson, utan typ historisk arkeolog).

Ta [just] Foucault som exempel, eller Karin Johanisson eller Berggren & Trädgårdh eller andra idéhistoriker. Dessa pysslar med diskursanalys i sin finaste form. Det de gör är i bästa fall att presentera ett rikt och ymnigt historiskt källmaterial, och bedriva tesbildning kring vilka alternativa perspektiv vi kan tillämpa. Hur kan vi se på materialet? På idéerna? På historien?

De kan också vara mer eller mindre övertygande i sina respektive värv.

Men, det är inte i egentlig mening vetenskap, i alla fall inte förens det - vilket är mycket ovanligt i min bedömning - slår över i att omfatta ett MYCKET STORT material, och analysera det MYCKET STRUKTURERAT.

Det är inte olikt en intervjumetodik som jag själv tillämpar i jobbet, förrutom att materialet är annorlunda. Jag tror att det kan beskrivas med Bayes teorem, som jag egentligen inte förstår, men jag menar att: Vi gör exploratiova intervjuer /insamling, bildar oss hypoteser, och ägnar sedan resterande materialinsamling åt att verifiera eller falsifiera dessa hypoteser. Ju mer material vi samlar in desto mer mättnad når vi. När väldigt mycket verifikation skett, men ingen falsifikation, så blir vi mer trygga i våra hypoteser och förväntar oss i avtagande utsträckning motsägelser. etcetera.

Så, här är [M:s definition] mer tillåtande och bättre anpassad. Det handlar om vilken teori eller hypotes som för tillfället bäst beskriver verkligheten.

Okej, nu har jag digressat här, i min exponerade inre monolog.

En sista digress innan ihopknytning:

Historia och skönlitteratur, tycker jag, konvergerar när tiden går och när fiktionen blir övertygande.

Men detta bara ur vårt perspektiv - verkligheten är ju bara exakt så som den är/ har varit.

Men Utvandrarna kanske ändå, likt ett idealiskt eklöv i en botanisk beskrivning, för oss bättre beskriver en mer generell situation.

Våra begrepp i hjärnan verkar ju vara just arketyper eller idealvarianter - hallucinerade människor har inga individuella särdrag, menar Oliver Sacks.

Okej, jag kanske funderade mig fram till att idéhistoria och historia kan få rymmas i någon lite mer generöst definierad variant av begreppet vetenskap - eller iaf. vara marginalfenomen.

Men diskursanalys ... Asså, vad letar man efter? I regel typ nyliberala begrepp, eller ekofascistiska idéer, eller etcetera.

Ja, vafan, det kan väl vara intressant... Men okej:

Det är OFTA som in i helvete som det bara handlar om att pådyvla den önskade tolkningen på ett material! Och att man verkligen ger sig hän vad gäller positive bias och confirmation bias, och bara ensidigt försäker bekräfta den egna tesen.

Detta blev rörigt men jag bygger samtidigt en briojärnväg och lagar en lammstek.

Parentes:

Det finns en underliggande idé (om jag nu ska diskursanalysera diskursanalysen) om att vi har massa undermedvetna tecken i olika material. Att man kan uttolka massa saker i t.ex. en text, som inte avsändaren avsåg förmedla - ett 'avslöjande' av egenliga intentioner eller dold ideologi. Detta är lite korkat, eftersom det är sannolikt att den som verkligen vill [dölja något] ändå till största del kan dölja [det]. Varför ska alla textförfattare lämna undermedvetna spår som vi lätt kan hitta och uttolka i någon tydlig riktning?

Om det undermedvetna ens finns liksom... Eller jag menar, alls har den påverkanskraft som Freud och idag postmodernisterna kanske antar.

Att en inte kan tycka något - utan det är patriarkatet som tycker genom mig.

Ja jävlar.

Ber om ursäkt igen för denna röra."

Så fortsätter det några dagar senare (rant, rant):

"Okej, SSC skriver - tajming! - om pappan till all diskursanalys, nämligen Foucault.

 Naturligtvis sammanfattar SSC problemet med diskursanalys mycket bättre än mig:

'[Foucault] it’s phenomenal writing. I apologize for thinking all Continental philosophy had to be badly-written; in retrospect Nietzsche should have cured me of this delusion.

But second, it’s totally bonkers. Like, forget the fact that there weren’t any real Ships Of Fools and Foucault is analyzing a literary motif. Forget that the literary motif actually comes from a metaphor by Plato which is about something else. Even if the rivers of Europe were choked with such Ships, this is just a phenomenally unproductive way to think about anything. This is the kind of thought process where we drill for oil because we are symbolically sexually penetrating Mother Earth (insert kabbalistic analysis of the word 'fracking' here).'

Och det här: 

'This point is something that alternately seems postmodern or kabbalistic or – for lack of a better term – insane. It’s not just saying that This Historical Period treated the mad This Way, but That Historical Period treated them That Way. It’s trying to peek beneath the hood (or the veil?) to find the zeitgeist, the animating spirit of the European continent that led them to do things as they did and which transformed one schema into another. This is rarely anything sensible, like “the economy improved” or “there was a revolution”. More often it’s some kind of deep subconscious beliefs about the meaning of humanity or freedom or symbolism or something. If Europe was one guy, this book would be Foucault performing Freudian dream analysis on that guy.'

...sätter verkligen fingret på den koppling jag velat göra mellan:

A) Jungs arketyper och Durkheims kollektiva undermedvetna. (Dvs. diskursanalysen är släkt med psykoanalysen... Och lika lite evidensbaserad som klinisk metod/ forskningsmetod betraktad.)

B) Att postmodern vetenskap lutar sig mot antaganden ur social psycology, idag hårt ifrågasatt (en bit ner i inlägget, från 'En besläktad diskussion är den som lyfts i senaste Radio Lab, nämligen replikationskrisen inom social psycology.')

Helt enkelt det undermedvetnas/det kollekiva undermedvetnas betydelse.

Jag är helt klart kluven här. Gillar Foucault och välskriven diskursanalys. Men återigen - det är klart mindre vetenskap, och klart mer konst."

Slut på rant - för den här gången...