Fotboll, med händerna

Amerikansk fotboll. Vad fan vet en om det? Inte ett skit. Men som matcho-sport saknar det förmodligen motstycke. Kolla bara på hur Ann Coulter tycker att ett ökat intresse för europeisk fotboll, på bekostnad av amerikansk, är "a sign of nation's moral decay". Coulters rant väver in alla konservativa paradgrenar:

1) Främlingsfientlighet: "No American whose great-grandfather was born here is watching soccer. One can only hope that, in addition to learning English, these new Americans will drop their soccer fetish with time."

2) Hat mot progressiva: "Liberal moms like soccer because it's a sport in which athletic talent finds so little expression that girls can play with boys."

3) Fishy inställning till evolutionslära: "You can't use your hands in soccer. (Thus eliminating the danger of having to catch a fly ball.) What sets man apart from the lesser beasts, besides a soul, is that we have opposable thumbs. Our hands can hold things. Here's a great idea: Let's create a game where you're not allowed to use them!"

4) Misogynitet: "I resent the force-fed aspect of soccer. The same people trying to push soccer on Americans are the ones demanding that we love HBO's 'Girls,' light-rail, Beyonce and Hillary Clinton. The number of New York Times articles claiming soccer is 'catching on' is exceeded only by the ones pretending women's basketball is fascinating."

5) En inskränkt förståelse av sunt förnuft/common sense: "Despite being subjected to Chinese-style brainwashing in the public schools to use centimeters and Celsius, ask any American for the temperature, and he'll say something like '70 degrees.' Ask how far Boston is from New York City, he'll say it's about 200 miles. Liberals get angry and tell us that the metric system is more 'rational' than the measurements everyone understands. This is ridiculous. An inch is the width of a man's thumb, a foot the length of his foot, a yard the length of his belt. That's easy to visualize. How do you visualize 147.2 centimeters?"

6) Kommunist-skräck: Se gliringen angående Chinese-style brainwashing ovan.

Vad som är intressant är att Ann Coulter mycket väl kan sägas ha helt rätt. Det minskade intresset för amerikansk fotboll speglar, ska en tro pod-casten Radio Lab, en attitydförändring i det amerikanska samhället.

Radio Labs analys landar visserligen i att idrott per se minskar, möjligen (enligt diverse bittra football-coacher) till följd av tevespel. Samtidigt kan pop-psykologen (i mig såväl som i radio-labbarna) inte undgå att förstå en minskande intresse för en sport som "just might kill dudes for money" som ett tecken på maskulinitetsnormens avtagande makt. Den unga football-arvingen, The Tank, vill hellre hålla på med synchronised swimming, och har skuldkänslor efter att ha tvingat en motspelare att bokstavligt talat äta jord. Hans mamma, football-fantast, skrattar nedlåtande och fjolligheterna, men inser samtidigt att återkommande hjärnskakningar ofta leder till CTE, med symptom som depression och självmordstankar. NFL är tungt drabbat.

Killar som vågar bejaka lite mindre våldsamma värden i livet är för Radio Lab ett symptom på utveckling. För Ann Coulter är det ett symptom på degeneration. Säkert skulle dessa två positioner hålla med varandra i allt, förutom den normativa tolkningen. För en konservativ är utveckling nämligen degeneration. (Hollar at SD och KD!) Könsrollernas omdaning är en typisk focal point för detta tankesätt, där homosexualitet och kvinnlig frigörelse för konservativa är symptomet på samhällets förfall (läs t.ex. här och här) och för progressiva är symptom på framsteg och utveckling. (22 inlägg om ca detta hittas under etiketten Normkritik.)

En festlig idé som dyker upp i podden ovan är att amerikansk fotboll är den perfekta sporten för alla som intellektuellt sett är progressiva, men emotionellt sett är konservativa. Fotboll erbjuder våld och macho-ideal, cheerleaders och fascistisk estetik, men blandat med komplexa regler och en ständig utveckling av komplicerade speltekniker och taktiker. Hjärna och hjärta, typ.

Som vänster-posör känner en direkt igen sig i denna rannsakan. Med förebilder som Fela Kuti, Ho Chi Minh och Che Guevara drömde en ung systemkritiker om att själv än dag bli en radikal patriark, vida beundrad för egenskaper som styrka godhet. Thomas Sankara må ha varit en hjälte på många sätt, men är också bärare av, förutom basker, militarismen – ack så intimt förknippad med könsmaktsordningen (även här). Revolutionären ska ha muskler och våldskapital. Fritänkaren ska vara polygamist på det där abrahamitiska viset – Fela hade tolv fruar, Abraham enligt Talmud bara tre. Likt Manne Törnlund vill en aldrig överge ett privilegie, endast växla in det till gynnsam valutakurs.

Alltså, direkt till video-butiken och hyr Oliver Stones football-fetischistiska Any Given Sunday (1999). Macho-epos med omtanke.

(Bonus: Googlade på "sunkiga vänsterideal" och fann detta. "Jag är en rysk vampyr-femme fatale som gillar motorcyklar"?)

Dålig underhållning

Det sinnesmånga fenomen som förtjänar, kan, eller bör, diskuteras. Man kan diskutera fenomen av intresse för själva diskussionen, av intresse för själva fenomenet, eller av intresse för hur fenomenet står i relation till någon slags tillstånd eller tendens i samhället. I dessa göttans tider, då mänsklig utveckling ger oss lite ledigt från fabriken ibland, så har vi dessutom möjlighet att fördjupa oss i allsköns debatter och diskussioner.

Det som fördärvar hela den fin-fina silverfatsmöjligheten att diskutera fenomen, det är den allt vanligare förekomsten av De Illvilliga. De Illvilliga är ett slags närmast Ronja Rövardotterska kreatur, som smyger i dimma och kraxar i mörker. Det är ingen tvekan vad de är ute efter – att göda sin egen inneboende hatiskhet, och i samband med detta kröka diskurs-rumstiden tills ett svart hål uppstår och slukar allt.

Jag kanske vill diskutera religion, varför inte ur ett vetenskapsfilosofiskt perspektiv. Jag kanske vill diskutera identitet, varför inte ur ett vetenskapsfilosofiskt perspektiv. Jag kanske vill diskutera poängerna med att klassificera och gruppera, varför inte ur ett vetenskapsfilosofiskt perspektiv. Men då kommer de sättandes, De Illvilliga, krafsandes och rafsandes, kraxandes och flaxandes. De vädrar blod.

De Illvilliga vänder varje religionskritik till islamofobi, varje försök att blottlägga en struktur till ett försök att cementera den. (Blä.) När du pratar om plundringen av Tredje Världen (Fanons "Tredje Värld", mind you), så pratar de om den vita rasens överhöghet. Vilken diskussion du än vill föra, får de den att spåra ur. Allt slutar i bitter rasism, xenofobi, och äcklig smuts. Plötsligt handlar feminism om att sätta män i arbetsläger, och TTIP-kritik om kärlek till Nordkorea. Ack debatten.

Tänk er ett gäng intellektuellt hederliga, välvilligt inställda människor med demokratisk-humanistisk grundsyn och respekt för fakta, forskning och goda argument. Tänk dig dessa i en partiledardebatt. Tittarsiffrorna hade nått bottennivåer.

Att hitta en godbit i den äckliga buffén

Antropofagi har iakttagit en intressant skillnad i samhället. Vänstern läser högern, men högern läser inte vänstern. Wtf.

Antropofagi håller sig med, förutom en ganska hög Internetz-konsumtion, tvenne fysiska dagstidningar. Dessa är för tillfället Dagens ETC och DN. Antropofagi kanske inte älskar dessa publikationer – de är båda behäftade, eller ska jag säga hophäftade, med diverse fel och brister. Så är väl ack få saker på denna jod perfekta.

Däremot delar Antropofagi oftare åsikter med de skribenter som lånar sin penna till Dagens ETC' sidor. Antropofagi kan då mysa lite – ja, du tjocke mas, visst är liberalismen egentligen socialismens förstadium! Ja, Ekis Ekman, visst är allt du skriver och säger guld! Med mera.

När DNs förhatliga ledarsidor läses, då är bullarna några helt andra. Svett bryter fram i pannan. Ögonen rullar i sina hålor. Fradga tuggas. Skuggboxning idkas, vanmäktiga tjut utstötes. Spädbarnet i babysittern bredvid tittar förbluffat på sin far, knipsar lite i luften med sina tjocka små nävar, och dreglar kanske en skvätt.

Helmersson och Birgersson och Kjöller och ja, ni vet. Dumhetens försvarare, spridarna av lögner, kräk-arguments-anförarna. Fåfänga borgar-fän som inte skulle känna igen sina privilegier om de så kom åkande i en SUV med diamantfäljar. Men, banne mig. Jag läser de jävlarna. Trots att det gör lika ont varje gång.

Förutom DNs ledarsidor inmundigar Antropofagi även publikationer såsom The Economist, och följer åtskilliga borgerliga politiker och random-tyckare på Twitter. Är förhållandet då det motsatta? Nej, borgarna håller sig allt som oftast inom det egna åsiktsspektrat. Aldrig att mina vänner borgarna skulle plocka upp en Dagens ETC, aldrig att de skulle klicka sig in på Dagens Arena. Deras konformt-zone är så förbannat comfortable.

Sannolikt beror detta på att borgarna leder, för tillfället. Den nyliberala ideologi, en konservativ ideologi (ulv) i liberala (fåra-) kläder, dominerar diskursen. Således är det viktigare för den fritänkande socialisten att känna sin fiende, än vad det är för den inboxade konformist-borgaren. Vidare är det banne mig riktigt svårt att hålla sig undan från borgarmedia, när snart sagt alla nyheter måste prånglas genom detta trånga filter.

Jag äter äcklig debatt-mat varje dag. Gör jag det då med ett öppet sinne? Döm själva:

Idag hittade jag en godbit i den äckliga debatt-buffé som är DNs ledarsidor. Läs, oh läs. Hur ljuvt det retar sinnets smaklök. Carl Johan von Seth går vetenskapens och i det förekommande fallet även humanismens ärende, kanske denna enda gång. Att "rena nålar [är] bättre är sterila dogmer" är visserligen välkänt, men det är inte fel.

Antropofagi har naturligtvis redan för länge sedan skrivit hyllmeter om ämnet: Läs här. I detta blogginlägg modellerar jag hur Alliansens vinst-maskin tuggar upp narkomankroppar som om det inte fanns någon morgondag (klicka för större):

Bakgrunden var Asks idé om privatisering av fångvården, i snaskig kombination med hennes groda om cannabisativas höga dödlighet samt utspel om skärpa straff för narkotikabrott. Antropofagi jämförde med USA och frågade retoriskt:

"Vad blir

(privatisering av fångvården) + (stränga straff för narkotikabruk)

?

Jo, ser ni, det blir en omfattande kriminalisering av människor i syfte att vinstmaximera."

Och ser ni, där fick ni ju svaret också! Men läs som sagt gärna det länkade ursprungsinlägget för lite mer ben-kött.

Nåväl, nog om harm reduction och moderaternas plundringsplaner. För Antropofagi kommer den 30de januari för alltid gå ner i historieböckerna som den dag då en borgerlig ledarskribent tyckte något vettigt.

Förhuds-diskussion, del 2

Antropofagi mottag i dagarna följande meddelande på elektronisk väg:

"Tack för ditt mail [Antropofagi]. Vi är ledsna att vi inte alltid hinner svara på alla frågor. Även om vi i första hand försöker behandla de frågor som kommit in på senare tid kan det hända att vi tar med en äldre fråga också när vi publicerar svaren på hemsidan och att en del av de nyare frågorna får vänta. Men det lönar sig att vara ihärdig som du varit! Nu ska du få svar.

Om du läser hela sammanhanget kring 1 Sam 18:27 finner du svaret. Det står i vers 25 att 'Kungen begär ingen annan brudgåva än förhudarna av etthundra filisteer som hämnd på kungens fiender.'
Vad som skedde var att David inte bara slog de etthundra filisteerna som var kungens pris utan han slog tvåhundra.

När David senare hänvisar till händelsen i 2 sam 3:14 och säger 'Ge mig min hustru Mikal, som jag tog mig till priset av etthundra filisteers förhudar' så säger ju David bara att priset var etthundra förhudar och han betalade det och det stämmer ju. David betalade priset som kungen satt och David betalade mer än det.

Det här är ett bra exempel att det ofta kan vara att förstå enstaka bibelverser om man inte läser dem i sitt sammanhang. Hoppas du blir nöjd med svaret!

Mvh

BROBYGGARNA KRISTEN FÖRSAMLING"

En får anta att meddelandet är avsett att besvara den här frågeställningen.

(Observera även att det inte är första gången som Antropofagi delar med sig av sin personliga korrespondens – se även det här blogg-inlägget.)

Oxymoronisk retorik

Det råder ett evigt böl om brist på skillnader mellan blocken, Alliansen vs. Rödgröna. Dessa skillnader kan mycket riktigt tyckas små om du tjänar 50 lax och riskerar 175 kronors högre skatt i månaden under rödgrönt styre. Däremot är skillnaderna desto mer påtaglig om du är en arbetslös som väntar på höjning av a-kasse-taket, en cancersjuk som slipper bli utförsäkrad, ett ekosystem som kanske inte måste utarmas, eller en barnmorska i offentlig förlossningsvård som faktiskt hinner utbyta mer än värkstimulerande dropp med en föderska. Faktum är att skillnaden mellan rödgröna och Alliansen är pretty fucking enorma. Endast borgar-media vill försöka få oss att tro något annat.

Men okej, anta att skillnaderna är så förbenat små. Vadan denna melodramatiska berörings-skräck visavi V, och numera även MP? Nä, borgarjävlar, som vanligt är det tydligt att ni ljuger på två ömsesidigt motsägande sätt samtidigt.