This just in: Universums gåtor fortfarande olösta

(Bakgrund: Lösning på universums gåtor; mer om gåtorna.)

Antropofagi har som vanligt låtit sin slappa explore-funktion löpa amok. Som vanligt har jag blivit called out i min filosofi-cirkel. Det är ju exakt därför jag håller mig med ett stall av de skarpaste hjärnor som min aparta ap-art kan uppbåda.

Så, jag tvingas motte-and-bailey:a en smula. Dvs., retirera tillbaka till en trivial position, men vid tillfälle smyga ut på fälten utanför och hösta in göttma från den felaktiga och giriga versionen av mitt argument. Kanske, typ.

(Relaterat om motte and bailey: Ivar Arpis rimliga åsikter; MAB deep; en varg söker sitt Schelling's fence; överfittning; ingen recension; de gömda konnotationerna; tro på tro.)

Alltså, självklart är jag överironisk när jag menar att jag löst the hard problem of consciousness. Så vad menar jag då?

Jo, att illusionen av fri vilja, som jag slarvigt klumpar ihop med medvetandet, är beroende av upplevelsen av tid som linjär; som uppdelad i hänt (dåtid), nu (nu), och icke-hänt (framtid). För, den fria viljans illusion är ju också konceptuellt obegriplig i en deterministisk-mekanistisk värld (en sån som vi lever i - vilka andra skulle kunna finnas, hr. Leibniz?) där allting föregås av någonting (utom möjligen dessa mystiska freebits som jag inte förstår någonting av men som inte har några implikationer på den fria viljan).

Alltså; illusionen av fri vilja är en illusion om ett första-rörar-skap, en metafysisk jungfrufödsel av kausalitet i varje val och handling. Illusionen om fri vilja kräver därmed en osäker framtid, som inte bara är osäker för dig eller mig, utan som i sig själv är obestämd. Tiden kan inte uppstå samtidigt längs hela axeln, utan måste hända i små bitar. En bit i taget.

Men, om du upplevelsen av tid inte är förknippad med medvetandet, dvs. frågan om vad det är att ha en upplevelse, så är mitt claim inte så särskilt kontroversiellt. Nära nog tautologiskt, faktiskt, skulle man kanske kunna påstå.

Min motte, min påståendeborg, mitt triviala påstående, är alltså: Illusionen av fri vilja är förknippad med upplevelsen av tid som en linjär historia, där framtiden ännu inväntar jagets självständiga beslut.

Min bailey, som jag torgfört men på inget sätt kan försvara, bygger på en oförsvarlig sammanblandning av medvetande och illusion av fri vilja. Jag skördade dessa fält, och lät mina oxar beta deras utmarker. Men nu när Filosoficirkelns Riddare komma sättandes på sina vilda springare, ja då kan jag bjuda intet motstånd.

Det kommer förmodligen visa sig om jag uti min påstått ointagliga borg, för den delen, förmår hålla fortet. För att tala med Petter Alexis.

***

Appendix: Cirkelns mäktiga anfall

M:

Givet att medvetande = upplevelse är detta en tautologi: "Medvetandet är upplevelsen av linjär tid."

Om inte, lös "The hard problem of experience" tack.

S:

Det var bistert från [M]... Jag ställer mig också lite frågande inför själva klimax i framställningen:

"Medvetandet är upplevelsen av linjär tid; tiden är den medvetna upplevelsen av termodynamikens andra huvudsats." 

Jag känner mig fortfarande lika förvirrad efter att ha läst detta.

[Antropofagi], tror du att en dator i princip skulle kunna simulera mina tankeprocesser (upp till något litet försumbart fel)? Och tror du i så fall att ett (mitt) medvetande skulle "uppleva" där inne då?

M:

Ledsen för bisterheten, men jag tycker att detta cirkelresonemang har upprepats så många gånger nu (är detta kanske "filosoficirkelns" dolda mening?), "medvetandet är inget annat än upplevelsen av att uppleva att jag upplever", osv. Jag tycker inte att det spelar någon roll huruvida mitt medvetande råkar inbilla sig att det följer tidsaxeln i större utsträckning än någon rumslig dimension, det är precis lika mystiskt för det. Och att dela upp verkligheten i just dessa dimensioner kanske bara är en arbiträr, högst jordlivs-evolutionärt-specifik uppdelning av verkligheten, vad vet vi liksom?

S:

Detta med termodynamikens 2:a är också lite mystiskt tycker jag. Jag känner att jag "förstår" den såtillvida att jag vet att det ar lättare att stöka ner än att städa osv. Men vad mer egentligen? Att den ska gälla som "sats" kräver ju att man är väldigt noggrann med att avgränsa vad man betraktar som sitt system (dvs. var gränsen mellan "lokalt" och resten går), för det går ju faktiskt att städa om man lägger energi. Ibland kanske man bygger ett fint torn av klossar, ibland slår man sönder tornet, ibland spelar man upp en film av ett kloss-torn som rasar fast man spelar upp den baklänges, så fast tiden går framåt ser det (väldigt) lokalt ut som att den går bakåt. Nåväl.

M:

Men filmuppspelningen är ju bara en illusion, det måste krävas lika mycket energi att spela upp den fram- och baklänges. Det är energin som gick åt för att spela in filmen som påverkar nettoenergin i systemet: spela upp ett rasande torn baklänges -> måste filma ett rasande torn -> måste bygga upp det. På samma sätt måste väl en simulering av ett omvänt, rasande klosstorn kräva energi proportionellt mot att bygga upp ett klosstorn.

S:

Jojo, illusioner och energi hit och dit, man måste ju vara väldigt noga med att räkna för att det ska bli rätt menar jag mest. 

Så skulle detta faktum (termodynamikens 2:a) verkligen vara grundläggande för vår uppfattning av tid...? Jag tvivlar. 

Jag kan tänka mig en setup där vi låter en människa, J, födas innuti nåt slags väldigt stor maskin, som har tillgång till enormt mycket energi, och där inne så händer väldigt ofta saker som skenbart motsäger termo-2:an, klosstorn som bygger sig själva när J ger ett visst kommando etc. (det är ju skenbart bara, pga. det stora yttre energi-tillskottet in i maskinen). Jag tror att J kan vänja sig vid sina "magiska" krafter, och har en tidsupplevelse som liknar vår.

M:

Jag håller med om att gränsen mellan "lokalt" och "globalt" är diffus dock. Jag tror man får se det som att alla molekyler har någon sorts energi-konto, och när du har byggt ett torn har alla molekyler lite mindre på kontot än innan, så om du bygger och rasar, bygger och rasar, osv. kommer det till slut finnas så lite på kontot att det inte längre går att bygga något torn (klossarna har nötts ner). Så lokalt/globalt är inte en diskret, utan kontinuerlig gräns, helt godtyckligt vald, och hur man placerar gränsen avgör hur mycket det ser ut som att man har på kontot. typ.

S:

(Vi bor ju i maskinen, solen är den yttre energi-källan.)

***

 Appendix 2: Antropofagis pseudofilosofiska flagellantism möter ett sci-fi-manus

Antropofagi:

Det jag nog menade, om jag ska tolka mig själv välvilligt, var att fri vilja-illusionen handlar om att det som ska hända i framtiden ännu inte är bestämt, och att man kan påverka det i någon utsträckning. I själva verket är det förmodligen bestämt, med eller utan en själv och ens upplevelse av fri vilja som en av många länkar i det deterministiska kedjekomplexet.

Möjligen är inte heller detta korrekt eller rimligt, men kanske lite mindre uppenbart orimligt i alla fall. Eller så kanske det är rent ut sagt tautologiskt - att fri vilja-illusionen är just illusionen av att saker som ska hända är obestämda men att man själv kan bestämma dem, och att jag därför inte tillför någonting ytterligare till den beskrivningen.

Håller även med om att lågentropiska, stabila miljöer verkar tolkas linjärt sett till tid. Men, kanske det ändå är just detta med omeletten och äggen /städningen och nedsmutsningen, som inte går att undvika? Det är ju vi som pumpar undan entropin. Men visst, jag fattar ju föga av det här på ett djupare plan så det kanske är en vansklig gissningslek att ge sig hän åt.

M:

Aha! 

Fri-vilja-illusions-tolkningen av tiden kanske inte tillför något till beskrivningen, men ger mig iaf lite känslomässigt intellektuellt kittel. Okunskap längs någon dimension är såklart en förutsättning för det vi kallar tid, vilket är en förutsättning för det vi kallar fri vilja.

Antropofagi:

Där satt den. 

Och, om jag ändå får fortsätta pseudofilosofera lite, så är väl okunskapen om framtiden möjlig att relatera till termodynamikens 2:a. Att för att veta vilken konfiguration verkligheten ska fall ut i, så måste vi pumpa entropi på något visst sätt. Annars blir det bara ett högentropiskt tillstånd som visserligen är det mest sannolika pga. realiserat, men som såvitt oss anbelangar är omöjligt att skilja från alla andra likvärdigt ointressanta tillstånd. Så den fria viljan handlar ju bara om att vi kan förklara hur det kommer sig att vi vill pumpa entropi på ett visst sätt [...]

M:

Du har en poäng i att det är svårare att förutsäga händelser med hög entropi. I ett system med maximal entropi är allt lika sannolikt, det finns alltså inga meningsfulla val och evolutionen borde därför inte kunna frambringa något som väljer i ett sådant system. Möjligen kan man då tänka sig att sub-system som gör val blir mindre sannolika (eller mer rudimentära?) ju högre entropi hela systemet har.

Men det är oklart för mig huruvida termo-2:an relaterar till detta på något annat sätt än [...] att fri-vilja-känsla globalt blir allt mer osannolik, då meningsfulla val minskar omvänt proportionellt med entropin (vilken ökar globalt enligt termo-2:an). Omvänt kanske detta kan betyda att fri-vilja-känsla blir allt mer sannolikt i ett system med lokal entropi-minskning.

Lektanke: djur -> människa -> cyborg -> AI -> super-AI -> intelligent sub-system som med hjälp av kosmologisk geo-engineering kan vidga horisonten för det lokalt entropi-minskande systemet -> entropin minskar i en allt större del av universum och tränger undan all fisljummen hög-entropi-energi till ett växande dödshav vid universums rand -> lokalt entropi-minskningsklimax nås -> universums stora utandning påbörjas -> fishavets storlek accelererar -> universum fördummas -> man hittar ett kryphål i termo-2an -> det intelligenta sub-systemet uppfinner en entropiminskningsbomb -> bomben imploderar -> universum imploderar -> entropin sjunker till minimum -> allt börjar om på nytt.

Ska vi skriva en sci-fi?