lördag 1 februari 2020

Utdrag ur Frågan på vilken människolivet är ett svar, del 5: Den försvunna plesiosaurien

I denna serie bloggposter ges kortare smakprov ur Antropofagis evolutionsmanuskript, Frågan på vilken människolivet är ett svar. Se även del 1, del 2, del 3, och del 4.

Då frågan om undervattensgiraffer länge varit en stapelvara på bloggen, känns det rimligt att tillgängliggöra denna avslutande avhandling om saken. Beakta att ny, viktig materialinsamling ställt frågan i ett helt nytt ljus, och att en hypotes som aldrig tidigare sett dagens ljus via Antropofagi nu plötsligt bubblat upp till en förstaplats på topplistan över tänkbara förklaringar. Relaterade inlägg: Lyells återupprättelse; Undervattensgiraffer FTW, del 1, del 2, och del 3.

***

Den försvunna plesiosaurien

Mutationer är stokastiska – de är slumpmässiga, ur evolutionens perspektiv. Selektionen av genotyper är möjligen slumpmässig i mycket små populationer, vilket som nämnts kallas genetisk drift, men de stora talens lag gör att slumpfaktorn elimineras i större grupper av individer.

Med tillräckligt många individer, och tillräckligt många generationer, så kommer tydliga trender att visa sig. Organismer som utsätts för ett liknande selektionstryck, kommer tendera att likna varandra. Den logiska slutledningen är alltid densamma, även om premissen i termer av genetiska ingångsvärden kan bytas ut. Fåglarna har fjädrar, eftersom therapoderna hade det. Fladdermössen och pterosaurierna har det inte. Det är en viktig skillnad. Men det finns också en viktig likhet: De har alla utvecklat vingar, och till stor del optimerats för ett luftburet liv.

Pterosaurierna fick härska oinskränkt i luftrummet, med undantag av flygande insekter. Fladdermöss behöver däremot dela sitt element med fåglarna. Det betyder att fåglarna utgör ett villkor, ett selektionstryck, för fladdermössen, vilket exempelvis visar sig i ungerska talgoxars (Parus major) fäbless för övervintrande pipistrellus-fladdermöss (Pipistrellus pipistrellus).

Det jag menar är följande: En hare och en räv ser inte lika dana ut, även om de bor i samma skog. De är nämligen varandras selektionstryck; varandras urvalskriterium; varandras villkor. De kan därmed inte sägas ha samma villkor. Miljön för varje given organism består av alla andra organismer, med betoning på de som den vill äta, eller som vill äta den.

För att belysa detta faktum vill jag nu berätta om den försvunna plesiosaurien.

Lyells återupprättelse: Konvergent evolution och analoga strukturer

Stig in på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm, och ta dig till deras permanenta dinosaurieutställning. När du lyckats forcera trängseln och ta dig till utställningens bortre hörn, möter du en modell av något som ser ut som en delfin.

Ichtyosaurus – ”fisködlan” – upptäcktes i slutet av 1600-talet. Den första kända avbildningen härrör från 1699. Det första kompletta skelettet samlades ihop i början på 1800-talet.

Den tidens taxonomer visste inte riktigt hur de skulle klassificera det mäktiga marina djuret. Man insåg att element av skelettet var reptillika, men anatomin överlag var fisklik. En hypotes som lyftes var att exemplaret representerade en övergång mellan fiskar och reptiler inom den religiösa hierarkin Scala naturae, där Gud är överst, följd av änglar, stjärnor, kungar, vanligt folk, vilda djur, etcetera i en fallande skala. (Svampar och ormar ligger illa till, nederst i sina respektive kategorier.)

Eftersom 1800-talet var cirkusens och djurparkernas storhetstid, fanns både organisation för att förevisa de funna fossilen, och publik att visa dem för. Fisködlan rönte stor uppmärksamhet. Mest kittlande var det att tänka sig att den inte var utdöd.

Geologen Charles Lyell menade att fisködlan förmodligen var utdöd, men nog skulle återuppstå, eftersom jorden var evig. Denna uppfattning ansågs i samtiden komisk, och gav upphov till karikatyrteckningar av en professor Ichtyosaurus som föreläste för diverse havslevande vidunder om fossil av den utdöda människoapan.

Idag är forskarvärlden överens om att fisködlan, likt våra tiders marina däggdjur, vid någon tidpunkt har krälat tillbaka ner i havet ifrån landbacken. Resan har gjorts ett antal gånger under livets historia. Vi kan notera att gruppen marina däggsdjur är polyfyletisk, vilket innebär att dagens arter utvecklats parallellt – flera olika felande länkar har stigit ner i havet. (Av dessa utvecklingslinjer är några idag utdöda. Vi sörjer bland annat de flodhästliknande Desmostylia och de marina björnarna Kolponomos.)

Det fanns flera olika arter av ichtyosaurier. Shonisaurus sikanniensis var en bjässe som blev över tjugo meter lång, och det finns fossil som indikerar att vissa arter blev större än dagens blåvalar. Andra arter blev under metern. Inte alla levde samtidigt. De äldsta kända fynden är omkring 250 miljoner år gamla, och sista fisködlearterna tros ha dött ut för ca 90 miljoner år sedan.

Fisködlans och de marina däggdjurens likheter är analoga, inte homologa. Homologi innebär att morfologiska eller genetiska egenskaper har samma ursprung – vilket exempelvis gäller för vingarna hos alla olika fågelarter. Det gäller däremot inte för vingarna hos fladdermöss jämfört med vingarna hos fåglar. I dessa analoga strukturerna är själva ändamålsenligheten som står för likheten. Då har vi istället att göra med den optimala formen för ett syfte, utmejslat under ett typiskt selektionstryck. Att analoga likheter uppstår kallas för konvergens eller konvergent evolution.

Det visar sig således att fisködlorna, till sin form, faktiskt mer eller mindre återuppstod. Optimal hydrodynamisk form. Föder levande ungar. Misstogs för fiskar. Det här är beskrivningar som passar väl in på både fisködlor och valar. Föga anade Lyells samtid att han redan hade fått rätt, för sisådär 50 miljoner år sedan, när den första marina däggdjursfamiljen gjorde sin nedstigning i böljorna.

Var är dagens Plesiosaurier?

Strax intill modellen av ichtyosaurien stoltserar Naturhistoriska Riksmuseets permanenta dinosaurieutställning med ett mäktigt elasmosaurus-skelett. Plesiosaurierna, eller svanödlorna som de kallats i folkmun, var likt ichtyosauriena havslevande reptiler. De liknar dock inte alls delfiner eller valar, utan snarare just svanar, eller möjligen sälar med giraffhalsar. Släktet elasmosaurus var störst, och kunde ha sju meter långa halsar med totalt 76 halskotor. (Som nämnts har alla däggdjur, med undantag av sengångare och sirendjur, sju halskotor – så även giraffer. Svanar har 25 stycken.)

En ytterligare skillnad mellan ichtyosaurierna och plesiosaurierna är att plesiosaurierna – och då framförallt elasmosaurierna – inte ser sin motsvarighet i vår samtida fauna.

Plesiosaurier dök upp för ungefär 215 miljoner år sedan, i slutet av triasperioden. De var marina kräldjur som enligt dagens taxonomi delar ordningen Plesiosauria med pliosaurierna, likaledes havslevande kräldjur men utan den långa halsen. Plesiosaurierna blev i allmänhet stora – den största fossilen som upptäckts, på Antarktis, var en elasmosaurus som bör ha vägt omkring 15 ton, vilket motsvarar ungefär en halv knölval eller cirka tre elefanter. Deras huvuden var små, till skillnad från de korthalsade pliosauriernas som kunde uppvisa skallar på uppåt tre meter.

Synen på plesiosaurier som elasmosaurus har varit ständigt stadd i förändring sedan den första fossilen upptäcktes. Man trodde länge att plesiosauriernas långa halsar var höggradigt flexibla och närmast ormlika, men studier har sedermera visat att de förmodligen var betydligt mer statiska och orörliga. Fördelen med denna design var förmodligen att göra plesiosaurierna mer hydrodynamiska, då de lättare kunde hålla sina kroppar raka när de paddlade sig fram med sina fyra väldiga fenor.

Länge trodde man att elasmosaurierna var ovipara, äggläggande, och att de tvangs kravla upp på land för att lägga sina ägg, likt en slags otympligare havssköldpadda. Ovipari skulle ha varit förvånande i sammanhanget, eftersom plesiosaurierna uppenbarligen inte varit anpassade för att förflytta sig landvägen, men man hade före 1987 aldrig påträffat några bevis på vivipari hos de marina bestarna. Förvåningen minskade således i paleontologled när en plesiosaurusfossil med en långt utvecklad unge i magen upptäcktes.

Fossilen av plesiosaurus-ungen visade på en långt gången dräktighet med ett ca en och en halv meter långt och välutvecklat foster. Dessutom; ett enda foster. Dessa omständigheter tyder på en högre föräldrainvestering i avkomman, eftersom få avkomma innebär en mindre diversifierad risk. Forskarna misstänker därför att plesiosaurierna var sociala, grupplevande djur, likt dagens valar och delfiner.

Elasmosaurier åt förmodligen fiskar, bläckfiskar och musslor. Maginnehåll från en stor elasmosaurus av typen Styxosaurus, visar på att småfisk var en stor del av dieten. Elasmosauriernas små huvuden och rigida skallar verkar inte heller ha tillåtit inmundigandet av särskilt stora bytesdjur. Tänderna tyder på att svanödlorna inte tuggade sin mat, utan fångade den och svalde den hel. Att så stora djur – upp till 15 ton, som sagt – åt så liten föda, indikerar ett idogt och ständigt pågående födosökande. Djuren gjorde förmodligen av med mycket energi bara genom att överhuvudtaget paddla sig fram. Dessutom hade de med all sannolikhet en högre kroppsvärme än det element de rörde sig igenom, vilket förutsätter kalorier spenderas på endoterma funktioner.

Ichtyosaurierna uppvisar en konvergent utveckling med dagens marina däggdjur, och för den delen hajar. När vi tittar på de smått bisarra svanödlorna ser vi emellertid inga nutida motsvarigheter. Var är dagens elasmosaurier?

Några hypoteser

Som nämnts är evolutionsteorins styrka att den närmast är tautologisk. Det som existerar är det som har överlevt och fortplantat sig, eller närmre bestämt; de genotyper som är frekventa är de som har förmått representera sig i nästkommande generation, på generation, på generation. Plesiosauriernas fysiologi, inklusive den absurt långa halsen, måste ha varit en i något avseende optimal form i sin miljö.

Frågan som då uppstår är följande: Varför är plesiosauriens fysiologi inte optimal idag? Varför ser du ichtyosaurusliknande delfiner i våra oceaner, men inga motsvarigheter till svanödlorna? Låt oss alstra ett antal hypoteser, eller förslag till förklaringar:

Artificiell artbildning. Plesiosarierna avlades fram av en intelligent art, likt hur människan har avlat fram hönor, kor och grisar som inte egentligen är optimala för överlevnad i naturligt tillstånnd. Våra plesiosaurie-fossil förklaras därmed, samtidigt som vi inte bör förvänta oss att det naturliga urvalet leder till en analog form i vår samtid. Låt mig redan nu erkänna att jag inte ser denna hypotes som särdeles framkomlig.

Slumpen. Slumpmässiga egenskaper, det vill säga egenskaper som inte har ett uppenbart evolutionärt värde men som inte hämmar överlevnad eller fortplantning, kan finnas. Ett exempel – som inleder Willy Kyrklunds Om godheten – är hjortsvinets betar, som vid hög ålder växer tillbaka i en båge och dödar svinet (Babyrousa babyrussa). Detta har dock inte haft implikationer på fortplantning eller överlevnad i reproduktiv ålder, och har således inte selekterats bort.

Slump-hypotesen är mindre sannolik, eftersom det skulle krävas en stor portion slump för att förklara hur en hel ordning av reptiler, som existerade under så många miljoner år och omfattade så många arter, konvergerade mot denna långhalsade form. Och som de stora talens lag berättar för oss, så serveras slumpen bara i små portionsförpackningar.

Skenande sexuell selektion. Plesiosauriernas svanlika form uppkom genom skenande sexuell selektion, det vill säga en selektion som uppstår i och med självamplifierande sexuella preferenser inom arten.

Inom sexuellt reproducerande livsformer förekommer i regel en asymmetri i hur mycket tid och resurser som investeras i avkomman av respektive kön. Det kön som spenderar mer tid och resurser, blir då mer selektiv gällande vem som man ska para sig med – det är viktigare att göra ett bra mate choice eller parningsval. Det selektiva könets preferenser blir emellertid indirekt också en parameter, eftersom avkommans reproduktiva framgång kommer att bestämmas av hur väl de matchar populationens sexuella urvalskriterier. Med andra ord vill människohonor välja attraktiva män, som kan ge dem attraktiva söner, som kan ge dem (attraktiva) barnbarn. Attraktivitet handlar då bland annat om vad andra kvinnor kan förväntas finna attraktivt, vilket kan leda till att selektionen blir riktad på egenskaper som inte egentligen speglar fitness.

Typexemplet är påfågelns stjärtfjädrar, som inte är ändamålsenlig för mycket annat än att attrahera honfåglar – den är endast optimal relativt honornas preferenser. Mer eller mindre godtyckliga sexuella preferenser kan vidarebefordras och förstärkas, så länge de inte är tillräckligt hämmande för att minska överlevnadsmöjligheterna jämför med hur mycket de ökar fortplantningsmöjligheterna. Om den långa halsen beror på sexuell selektion, är det inte en egenskap som vi förväntar oss att se återupprepas – den är ju inte i någon objektiv mening optimal. Även denna hypotes verkar falla på att en hel ordning av reptiler kom att konvergera mot samma form.

Unik miljö. Artbildning beror som vi sett ofta på förändringar i levnadsmiljö. En förändring i miljö innebär att selektiontrycket förändras. Blir det exempelvis varmare kommer anlag som hanterar värme väl att premieras. Blir det kallare kommer det motsatta att vara fallet. En förändring i selektionstryck blir således en drivkraft för evolutionär förändring, eftersom kriterierna för fitness förändras. Vår hypotes förutsätter i detta fall att det inte finns samma ekologiska nisch idag som på plesiosauriernas tid. Kortare sagt: Plesiosaurierna kan ha optimerat för en livsmiljö som inte har sin motsvarighet idag.

Ett exempel är det fanns större grunda hav när det begav sig. För ungefär 220 miljoner år sedan översvämmades stora delar av Nordamerika, vilket bildade två vidsträckta men grunda inlandshav. Detta var ungefär vid samma tidpunkt som våra vänner plesiosaurierna gjorde entré på världsscenen. Den första elasmosaurusfossilen upptäcktes 1867 i Kansas, och forskningen om plesiosaurierna har från första stund hämtat data från denna fossilrika delstat i amerikanska mellanvästern.

Denna hypotes behöver i nästa steg förklara varför en lång hals är mer sannolik att utvecklas i en given unik miljö, exempelvis i ett vidsträckt, grunt inlandshav. Samt, varför plesiosaurus-fossil upptäckts över hela världen, så som nämnda 15-tons elasmosaurus-fossil på Antarktis.

Svårnått fitness-optimum. Vi kan tänka oss fitness som ett landskap, där det finns olika toppar; olika sätt att vara fit. Eftersom topparna nås långsamt, över tusentals eller miljontals generationer, måste varje steg på vägen upp till en topp i fitnesslandskapet vara tillräckligt stabilt för att inte selekteras bort. Vissa fitnesstoppar kan betraktas som avlägsna eller svårnådda, vilket vår egen arts unicitet exemplifierar.

Ett sätt att bygga intuition kring den här problematiken har traditionellt sett varit att betrakta hjulet, och dess myckna användbarhet. Många har sett sig omkring bland naturligt förekommande former, såsom djur och växter, och notera att hjulet endast mycket sällan utvecklats utan mänsklig försyn. Richard Dawkins påpekar:
"The wheel may be one of those cases where the engineering solution can be seen in plain view, yet be unattainable in evolution because it lies [on] the other side of a deep valley, cutting unbridgeably across the massif of Mount Improbable."
Det finns evolutionära hopp som är svåra att göra, men som av någon anledning ibland kan överbryggas. Människor kan överbrygga dem, eftersom vi är ingenjörer och inte blinda, dumma evolutionsalgoritmer. Ett hjul är förmodligen en form som behöver vara komplett för att ha positiva implikationer på funktion eller fitness. Detta till skillnad exempelvis från förstadiet till en vinge; ett glidmembran kan vara nyttigt för flygekorren, Pteromys volans, eller flygdrakar såsom Draco spilonotus, även om ingen av dem utvecklat aktiv flykt.

Beroende på hur vi definierar just formen ”hjul”, så kan det dock visa sig att Dawkins och andra överdriver ”the massif of Mount Improbable.” Beakta den namibiska gyllene hjulspindeln, Carparachne aureoflava. Spindeln lever i öknen, och använder sanddynerna som en effektiv flyktväg när vägsteklar av familjen Pompilidae närmar sig. Steklarna är parasitiska på spindlar, som de ofta injicerar med ett förlamande gift och forslar till sin håla för att bli mat åt avkomman som dväljs där. Vissa stekelarter lägger sina ägg direkt i spindlarna. Hjulspindeln har med andra ord all anledning att fly, vilket den gör genom att lägga sig på sidan och rotera, likt ett hjul, med en hastighet av 44 varv i sekunden. Inte olikt en frisbee på högkant kan den på så sätt fara iväg nedför ökendynerna i en hisnande fart.

Spindelns beteende är emellertid inte typiskt för spindlar i allmänhet, trots att de plågas av de mycket vanligt förekommande vägsteklarna världen över – inte ens de stora fågelspindlarna, Theraphosidae, slipper undan. Hjulspindeln lever dock inte heller i en typisk miljö; de släta och lutande namibiska sanddynerna lämpar sig mycket väl för roterande framåtdrivning av detta slag, givet att spindelns ringa tyngd bärs av underlaget. Vi kan konkludera att formen hjul är beroende av vissa typer av underlag, exempelvis asfalterade vägar, vilket är högst ovanligt i en naturlig miljö. Utifrån detta perspektiv kanske hjulet inte egentligen är särskilt svårnått, utan snarare bara inte särskilt användbart i annat än undantagsfall.

Hur som helst: Evolutionen behöver, som vi har sett, bygga adaptioner en del i taget. Varje del måste ge en ökad fitness, eller som minst i alla fall inte en minskad dito, för att bli tillräckligt frekvent i populationen för att nästa, beroende genotyp i sin tur ska kunna få fäste. Eftersom det mesta kostar kalorier är icke-funktionella delar inte sannolika att överleva, även om de inte ger några övriga funktionella nedsättningar. Varken fladdermöss eller pterosaurier kan utveckla fjädrar från ingenstans, även om fjädrar objektivt sett är den optimala dräkten för luftlevande organismer.

Nyckelbegreppet här är intermediära steg. Varje steg på vägen mot en egenskap måste vara fördelaktigt. De allra flesta intermediära steg på utvecklingsvägen mot en elasmosaurus kan, enligt denna hypotes, tänkas vara ofördelaktiga. Samtidigt ser vi att många arter inom ordningen plesiosaurus utvecklade en lång hals. Det svårforcerade och osannolika intermediära steget måste då ha passerats en bit ner på den gren i livets träd som vi i det här fallet intresserar oss för.

Arternas interdependens. Slutligen vill jag presentera den hypotes som jag själv håller som mest trolig. Vi har noterat att plesiosaurier, såsom exempelvis elasmosaurierna, förmodligen behövde äta väldigt mycket fisk, mest hela tiden. Samtidigt är de inte lika uppenbart hydrodynamiska som ichtyosaurierna eller sina kusiner pliosaurierna. Man vet inte exakt hur de långa halsarna användes, men den dominerande teorin är att plesiosaurierna åt från stora fiskstim, underifrån. De kan då ha gömt sina stora kroppar i de mörkare djupen, och nått upp att frossa på fiskstimmen närmare ytan.

Med mat i överflöd kunde plesiosaurierna utvecklas till sådana väldiga varelser som de de facto var. Deras byte var förmodligen långsammare och mindre intelligenta än dagens fiskar, men när selektionstrycket från rovdjuren ökade är det tänkbart att fiskarna utvecklades till en punkt där de helt enkelt blev för snabba och smarta för våra långhalsade marina reptiler.

Denna hypotes, korrekt eller ej, är menad att belysa hur den enes bröd är den andres död. Ändamålsenlighet är alltid relativt miljön, och miljön består också av alla andra organismer. En organism är framförallt fit i förhållande till de organismer den vill äta; de organismer som vill äta den; samt de organismer som den vill reproducera sig med. Även faktorer som vi tenderar att betrakta som grundläggande miljöfaktorer, såsom atmosfärens sammansättning, bestäms av andra organismer (som växter, alger, eller varför inte CO2-emitterande Homo sapiens). Vi förväntar oss exempelvis inte att myrslokar, Myrmecophagidae, ska utvecklas utan att det finns myror och termiter för dem att äta. En myrslok utan termiter är inte fit; den är hungrig eller död. 

Principen om den naturliga urvalet är skenbart enkel: Ärftlighet, variation, urval. Men, i en interdependent verklighet, där du är andra organismers miljö och vice versa, så kommer ofattbart komplexa fitness-funktioner att uppstå. Plesiosauriernas anatomiska plan var måhända endast fit givet att långsamma, korkade fiskar fanns att tillgå som föda. När bytesdjuren blev bättre, blev plesiosaurierna relativt sett sämre.

***

Addendum:

1. Ja, det är samma Lyell som Darwin nämner i inledningen till The Origin of Species.

2. Alla kända fåglar är ovipara, det vill säga äggläggande. Bland fiskar, reptiler och däggdjur förekommer både ovipari och dess motsats, vivipari. Både havssköldpaddor och marina fåglar, mest notabelt pingviner, lägger sina ägg på land, trots att båda i övrigt är mer bekväma i vattnet. Det skulle således inte ha varit otänkbart att plesiosaurierna av någon anledning gjorde samma resa. Men så var alltså förmodligen inte fallet.

3. Plesiosaurierna hade förmodligen få avkomma, som de investerade mycket i. Vi kan också säga att plesiosaurierna verkar ha varit typiskt K-selekterade.

4. Plesiosaurierna svalde maten hel. Istället för att tuggas spjälkades födan upp i matsmältningssystemet, förmodligen med hjälp av gastroliter, det vill säga stenar som svalts för att sönderdela födan. Sauropoderna hade samma problem och samma lösning.

5. De största valarna (bardvalarna, Mysticeti) och fiskarna (valhajen, Rhincodon typus, och brugden, Cetorhinus maximus) lever liksom plesiosaurierna också på liten föda, men då företrädesvis plankton och krill som silas ur havet. Plesiosaurierna har alltså inte kunnat nöja sig med att sila näring ur vattnet, utan har aktivt behövt jaga den – likt våra dagars tandvalar (Odontoceti), där vi givetvis även hittar jättar såsom kaskelotten (Physeter macrocephalus), världens största levande tandförsedda djur.

6. Ett dolt antagande, när vi säger att analoga former inte uppträder idag, är att vi inte tror på Loch Ness-odjuret.

7. Skenande sexuell selektion är mer känt som fisherian runaway selection.

8. Man skulle kunna betrakta ”superstimuli” som en överdriven version av en faktiskt överlevnadsrelevant egenskap, analogt med hur till exempel Venus från Willendorf överdriver egenskaper som i normalutförandet är relevanta indikatorer för fertilitet. Men, normallånga undervattenshalsar kan ju å andra sidan iakttas hos diverse sälar och sjölejon. Ingen av dessa har till dags dato utvecklat något som kommer i närheten av en 76-kotors elasmosaurus-hals. Dagens ordningar av marina däggdjur – valar, sjökor, sälar och Carnivora (isbjörn, krabbutter och havsutter) – står sig slätt även mot plesiosauriernas föregångare såsom nothosaurus, en i sammanhanget inte överdrivet långhalsad havslevande reptil.

9. På dinosauriernas tid fanns det överhuvudtaget en större mångfald av mycket långhalsade djur, även på land. Ett exempel är det semiakvatiska och synnerligen långhalsade släktet tanystropheus, som är känt för att ha en hals längre än kropp och svans sammantaget. Extremt långhalsade djur är därmed rent generellt betydligt mer ovanligt i vår samtida fauna än under svunna epoker. (Undantag finns givetvis, främst bland fåglar såsom flamingo och struts, men även bland däggdjur som giraffen.). Fler långhalsade arter skulle teoretiskt sett kunna ge fler framkomliga vägar till vårt lokala ”plesiosaurus-optimum” i fitness-landskapet. Det verkar dock som att plesiosauroidernas ovanliga hals-kropp-ratio uppstod i havet, och följaktligen inte kan förklaras av någon långhalsad förfader som nedstigit i böljan. 

***

Några källor:

E. D. Cope, 1872. "On the geology and paleontology of the Cretaceous strata of Kansas.”

Oceans of Kansas, ”Where the elasmosaurs roam: Separating fact from fiction.”

Dawkins, “Why Don’t Animals Have Wheels” i Sunday Times (1996).

Korrespondens med flera experter på området, inte mist paleontologen Michael J. Everhart som bland annat författat Oceans of Kansas.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar