Aztekerna saknade centralperspektivet och de materiella-ekonomiska förhållande som låg till grund för den västerländska konstens väg mot en mer realistisk, individualistisk konst. På så sätt kan man säga att det finns vissa likheter med den medeltida konsten.
Människooffret har samband med en mer kollektivt syn på människan, där själva individen inte har ett oinskränkt värde. Samma fenomen finner vi i det vikingatida samhället. Offret bör ses i en sorts gåvoekonomi, gåva som kräver gengåva.
Som vi varit inne på är detta med "gåvo-ekonomi" troligen grundbulten i hela den mesoamerikanska mytologin - både Maya och Aztec kände ett behov av att återgälda gudarnas offer med egna dito. Den biten verkar helt korrekt.
Men, saknade man verkligen "materiella-ekonomiska" förutsättningar? Det beror så klart på vad man menar med den saken, men det verkar som att aztekerna i alla fall hade en effektiv matproduktion, blomstrande städer, och stora andelar av befolkningen som höll på med konst och hantverk. Den biten av Davids gissningar köper jag alltså ej. (Obs, noll skugga över Dunér, som var vänlig att svara på mitt mail och som förtydligade att jag borde fråga en konsthistoriker istället.)
Andra avancerade högkulturer verkar dessutom ha misslyckats med att framställa centralperspektivet, även om exempelvis grekerna tydligen försökte hitta metoder för att skildra djup i konsten. Kineserna pysslade med vad som på engelska heter oblique projection, vilket är en metod för att projicera tredimensionella geometriska former och som kan resultera i sådana här bilder:
(Det verkar vara omstritt huruvida kineserna uppfann det själva, eller om idén kom från Rom via Indien. Den nådde hur som helst även japanerna så småningom. Oblique projektionsteknik är hur som helst inte lika veridicalt som central- eller en-punkt-perspektiv, och min huvudsakliga poäng här är att mäktiga samhällsskick och långtgående division of labor inte verkar räcka för att centralperspektivet ska uppkomma.
***
Simon Gärdenfors pappa nämner att 1400-tals-italienaren Filippo Brunelleschi, som uppfann centralperspektivet, gjorde detta genom att måla av motiv via en spegel. Även da Vinci ska ha rekommenderat avmålning via spegel för ett mer realistiskt resultat, enligt Gärdenfors. Detta väcker så klart frågan: Hade aztekerna speglar?
Oh indeed. Men, inte sådana speglar som du, kära läsare, är van vid. Speglar verkar ha funnits sedan urminnes tider, om inte annat i form av stilla vattenytor, men som allting annat så utvecklades konsten att göra speglar under renässansen, bland annat tack vare att teknologier för att framställa och bearbeta glas genomgick en explosionsartad utveckling. Vettiga speglar består av en yta av transparent glas över en reflekterande bakgrund som åtminstone back in the days brukade bestå av silver. (Jag vet för lite om speglar för att säga någon konfident om hur dagens speglar framställs.)
 |
| Spegla sig lite, men inte så veridiskt pga. förvriden reflektion. M.C. Escher, Hand with reflecting sphere (1935). |
Aztekerna, och de övriga mesoamerikanska kulturerna, såg speglar som portaler till gudarnas värld, eller i alla fall till någon form av parallell verklighet. Deras speglar var emellertid ofta gjorda av den svarta blanka bergarten obsidian, som de för övrigt även tillverkade sina coola svärd av. Speglar i den generella mesoamerikanska kulturen kunde ofta vara gjorda av järn eller helt enkelt skålar med vatten, men obsidianspeglarna verkar ha varit de kulturellt viktigaste för aztekerna.
Användningsområdet för speglar verkar inte i första hand ha varit att granska sig själv. Speglar bars ofta som en del av olika dräkter, och då ofta på ryggen, bröstet, eller som en dekoration på huvudbonaden eller på bältet. Speglarna tycks ha representerat ögon, och/eller solen, och/eller vatten, och/eller eld, och/eller massor av andra viktiga fenomen. Tezcatlipoca, som var en viktig och mäktig gudom, betyder just "rykande spegel", och avbildades med en svart obsidianspegel.
Aztekerna hade alltså definitivt speglar, men poängen är att deras svarta obsidianspeglar inte verkar ha haft samma funktion som våra glas/silver-speglar, och inte heller ha samma potential. Här, en bild från Wikipedia:
Inte så lätt att måla av någonting via denna spegel, ey? Jag uppfattar mig ha stöd i forskningen för att mesoamerikanska speglar inte användes, eller kunde användas, som våra dagars veridicala reflektions-verk.
***
Vilka slutsatser ska då dras av denna lilla genomgång? Jag tror alltså a) inte att aztekernas ekonomiska system, division of labor, grad av urbanisering &c., kan förklara avsaknaden av centralperspektivet. Denna "teknologi" uppkommer inte heller i andra mäktiga civilisationer än den europeiska renässans-civilisationen. Jag tror däremot att b) aztekerna saknade de speglar som renässans-folket använde för att upptäcka verkligheten och fjärma sig från det fullkomligt subjektiva - från förstapersonsperspektivet som vi alla lever med, till tredjepersonsperspektivet på oss själva och världen.
Eftersom bra veridicala speglar bygger på en teknologisk utveckling (glas, silver), så kan vi tänka oss att aztekerna helt enkelt låg efter på den deterministiska teknologiska kurvan. De hade trots allt en långsammare kulturell evolution, och startade även betydligt senare än européerna pga. att det tar lång tid att gå över Berings sund och ner genom hela Nordamerika. Att dessutom sakna större domesticerbara djur gör ju inte saken bättre.
Men, då undrar vi varför kineserna och andra högstående - men släktskapsintensiva! - civilisationen också misslyckades med att uppfinna centralperspektivet.
Givetvis kan det handla om slumpfaktorer, men det gnager ändå en viss misstänksamhet inom mig. WEIRD:ness verkar ju gynna innovation och tillväxt, och kanske räcker det för att förklara saken. Men det skulle också kunna finnas en kulturell förklaring som inte verkar via just anti-konformism, prestige-hierarkier, reciprocalt samarbete och ökat välstånd. En liten kulturell uppskattning för veridisk perception.
Vem vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar