Antropofagi
Dödens andedräkt är livets fartvind
Antropofagi
måndag 11 november 2024
Hatläsning
onsdag 30 oktober 2024
Smaskar
fredag 25 oktober 2024
Evolution och PP
"predictive processing är den felkorrigerande kod som producerar rumtiden som en projicering genom att bestämma vilken MWI-gren vi befinner oss i då vi medelst observation/interaktion tvingar vår omgivning att dekoherera. Vi 'väljer' därmed ut slice av multiversum [...] och projicerar bland annat 'tid' på kvantentropi. Detta är kompatibelt med Hoffmans FBT-paradigm [...]; den 'felkorrigerande koden' är vår top down-tolkning av världen som åsamkar sig själv felkorrigering genom att interagera med kvantbitar (i systemform)."
"Ty, verkligheten är vågfunktion och dekohererar i slice:ar vid interaktion. Makrovärlden som vi observerar är ett genomsnittligt utfall av den sannolikhetsdistribution som föreligger i meta-universum. Vi projicerar med andra ord rumtid men vi fragmenterar samtidigt kvantuniversum, och pga. att amplitud är besläktat med sannolikhet kommer världen vi observerar ofta vara ganska förväntad och låta sig approximeras genom rumtid.
Vi kan se kvantosäkerhet som 'error,' våra kognitiva modeller som vår önskade hallucination, och observation (sinnesdata men samtidigt kvantsammanflätande interaktion) som felkorrigering. Genom att ta in sinnesdata och skapa en mer kontrollerad hallucination - felkorrigera vår modell jämfört med verkligheten - skapar vi samtidigt dekoherens och därmed en förgrening av verkligheten."
Om vår perception är en evolutionär process som skapar rumtid, och vi själva som individer är trials i en motsvarande trial-and-error-process som skapar komplexitet, vad är då den rumtid vi projicerar, och vad är trials i predictive processing?
Trials (motsvarande oss som individer) i predictive processing är våra top down priors, dvs. vår förväntningar på verkligheten. Vi som individer är därför också isomorfa med evolutionsgudens förväntningar på verkligheten. Detta känns väldigt omystiskt eftersom vi är outputten av en lärandeprocess som har silat ut just våra arvsanlag ur den totala mängden DNA på jorden. Error-correction är när vi misslyckas med att överleva och reproducera oss och resultatet är ökad fitness i förhållande till miljöparametrarna. Errors är när vi inte är fitta för miljön, och i predictive processing när våra priors inte är kompatibla med våra sinnesdata.
Men om kvantvärlden är en surrande mängd alternativa världar som vi väljer mellan när vi vandrar igenom dem medelst vår dekohererande observations-interaktion - vad är då evolutionsgudens kvantvärld? Här behöver vi inte ens prata om analogier eller isomorfismer eftersom det är exakt samma sak; kvantverkligheten är densamma för våra kognitiva processer, memes, gener eller vadhän substrat nu evolutionsguden verkar genom. Evolutionsguden är den bredare kategorin, som beskriver hur vandringsbara förgreningar inom kvantdimman som kan vandras och då stakas ut. Deterministiska makrotillstånd uppstår närhelt sammanflätning sker.
Frågan är då om medvetandeupplevelsen är masken som strävar genom jorden och skapar en liten gång av verklighet; varje liten kristalliserad komplexitetsmask kanske alstrar en upplevelse. Vårt medvetande är ett resultat av predictive processing, varför våra samhällen måste förnimma sin (kulturella) evolution, och våra arter måste förnimma det naturliga urvalet.
Hur det än är med den saken är det fint att se Poppers trial-and-error-perspektiv på darwinistisk evolution förena predictive processing med naturligt urval och memetisk eller kulturell evolution - för att inte tala om Hertogs evolution av naturlagar. Alla dessa analoga processer är olika nivåer av felkorrigering med avseende på kvantosäkerhet, som tvingar fram logiskt sammanhängande ("möjliga") modeller av verkligheten ur kvantvärldens surr.
Antropofagi har ofta pratat om urmakarargumentet och att evolution förklarar komplexitet utan urmakare. Om vi vänder på det kan vi istället föreställa oss att intelligent, medveten design är en evolutionär process. I klock-argumentet är det måhända trivialt eftersom det komplexa mekanismer som evolverat kulturellt genom teknologiska framsteg över tid. Men även den enskilda innovatörens specifika idé, från ax till limpa, är en evolutionär process, eftersom mänsklig kognition är en evolutionär process. PP!
Vetenskapen som domesticering av memes är att under kontrollera former avla fram idéer enligt ett visst protokoll. Vetenskapen är också en evolutionär process, men vi inser genast att den också kan ha parasitiska element precis som annan memetik.
För att sammanfatta: Förvisso är det korrekt att predictive processing är en trial-and-error-process som värper rumtid genom att ruva kvantosäkerhet - men eftersom evolutionen kan formuleras som en likadan trial-and-error-process gäller detta alla evolutionära processer oavsett substrat. Price-ekvationer är som bekant substratoberoende.
Ukraina och pluralism
tack för bra dragning igår på Riksarkivet, där jag satt i publiken [...]
Jag gissar att du kanske läst årets ekonomipristagare - läste själv Why nations fail för ett tag sedan. Utifrån din presentation känns Ukraina som ett väldigt intressant fall i deras modell. Har Ukraina klarat att bryta "oligarkins järnlag," och i så fall varför? Eller fruktar du en återgång till auktoritärt styre även om Ryssland skulle totalbesegras och Ukraina bli fritt? Finns det risktendenser i Zelensky-regeringens agerande?
Du var inne på att existensen av konstitution och parlament var viktiga faktorer för Ukraina. Finns det inte gott om exempel på när sådana faktorer inte är vatten värda? Borde vi inte leta andra förklaringar till Euromajdan och att Janukovytj avsattes?
Som statsvetare antar jag att du också [del 1, del 2] kommit i kontakt med Huntington och The Clash of Civilizations. Han dryftar som bekant Ukraina-fallet och pratar om att gränsen mellan västlig och ortodox civilisation skär rakt igenom landet. Vad ger du för den förklaringsmodellen med avseende på nuvarande skeenden?
Om vi kombinerar Why Nations Fail och Huntington, finns det någonting där som berättar för oss varför (om nu) Ukraina lyckas med en demokratisk transition, medan Ryssland misslyckas? I Why nations fail gör de ju en stor sak av hur Väst- och Östeuropa responderar väldigt olika på Digerdöds-kataklysmen, av institutionella skäl. (Men jag drar gärna in Evsay Domar och land/labor-ratio-teorin... Men det kanske är en annan historia.)
Tack igen för bra presentation!
Hej,
tack för återkoppling!
1. Har inte läst årets ekonomipristagare. Tack för tipset! Jag tror att oligarkerna i Ukraina i högsta grad finns kvar. Det jag ser som en avgörande skillnad mot t.ex. Ryssland är att de balanserar mot varandra. Orosmomentet är nog hur man ska göra med frånvaron av allmänna val om kriget fortsätter under många år till.
2. Min poäng är att konstitutioner och demokratiska institutioner är bättre skyddade i Europa än någon annan stans så längre länderna befinner sig inom och tillsammans försvarar det europeiska rättsområdet. Det är naturligtvis inte den enda förklaringen men betydelsen av att tillhöra europa ska inte heller underskattas. Euromajdan och avsättandet av Janukovytj berodde på andra saker än konstitution och parlament men att formerna för makttransitionen skedde inom ett rättsligt ramverk skapar en rättslig kontinuitet som ger stabilitet till staten. Den rationellt-rättsliga legitimiteten om vi pratar Max Weber.
3. Huntington känner jag väl till. Jag tror hans förklaring stämmer överens med Putins sätt att legitimera invasionen. Så vill man se det så är det lite en självuppfyllande profetia. Men inte en bra teori.
4. Det här är en mycket komplex fråga som inte lätt kan avhandlas med några korta meningar. Jag vill hävda att det har med statstraditionerna att göra och att Ryssland har imperieambitioner som inte rimmar väl med demokratisering. Projektet Ukraina är att bli ett normalt land i den rådande liberaldemokratiska världsordningen. Projektet Ryssland är att inte acceptera att bli ett normalt land för då kan inte imperiedrömmarna uppfyllas. Därav idéer om rysk särställning, ryska världen etc.
Mvh A
Tack för svaret.
Nej, håller med om att Huntington blir klurig om man ser det som en normativ rekommendation - men iofs. kanske Ryssland då ändå skulle splittras, om muslimska grupper exempelvis skulle skiljas av från den ortodoxa civilisationen.
Inbillar mig ändå att kulturella faktorer (som jag tycker underförstått skymtar i Why nations fail) borde kunna förklara benägenheten till opposition och uppror mot despoter. Författarna är inne på att ryska väldet drog åt tumskruvarna på befolkningen iom. Digerdödens folkminskning (Evsay Domar igen...) vilket ledde till träldom, medan engelsmännen tvingades till större frihet och maktdelning. Om nu den västukrainska befolkningen i större utsträckning är koloniserande västeuropéer, som nämndes i ett av de andra framförandena på Riksarkivet, kanske det finns en kulturell komponent att beakta, med en något större vana vid och anspråk på pluralism. Och att denna kulturella komponent varierar i östvästlig riktning över Ukrainas territorium. Detta sagt förstås helt utan att ge Putin rätt i sina anspråk - isf. borde han väl som sagt ge upp Kaukasus...
I Why nations fail dryftar de just hur maktbalansen i Storbritannien (eller kanske egentligen England) ledde till en ofrivillig pluralism där olika egenintressen stod emot varandra. Man kan ju hoppas på motsvarande utveckling i Ukraina! Imperiedrömmar-teorin verkar rimlig - känner igen det mycket från Kraghs Det fallna imperiet. Frågan är väl hur ideologi uppstår och om det är en funktion av institutioner eller ett uttryck för kultur - eller tvärtom formar båda.
Nåväl, tack igen för svaret och fortsatt fin dag!
Hej,
jag tror inte du ska tolka Piotr[ Wawrzeniuk, docent, universitetslektor Försvarshögskolan]s föredrag om gammelsvenskbyborna som att västukraina är befolkat av västeuropeiska kolonister. Kolonisering i de av Katarina erövrade områdena gjordes bland annat av fria bönder från de tyska länderna men det innebar inte att det var obefolkat område.
Ukrainarna är alla ortodoxa. I väst finns den grekisk-katolska kyrkan som tillämpar ortodox rit men tillhör katolska kyrkan. Det går tillbaka till Sigismund Vasa som förde in rutenska ortodoxa kyrkan i katolicismen. Googla unionen i Brest! Ytterligare en av korsvägarna mellan Sverige och Ukraina. Piotr har skrivit sin avhandling om hur katolskt inflytande påverkade seder och bruk i de grekisk-katolska områdena.
Men upprorsandan brukar annars tillföras föreställningen om kosackernas självständighet. Det var kosackerna (som var djupt ortodoxa) som gjorde uppror mot polska samväldet (när det var försvagat pga Sveriges härjanden, ”syndafloden” kallat, ytterligare korsväg…) och allierade sig med Moskva. Löftet var då självstyre men Moskva hade sen andra idéer. Det är det självstyret som Mazepa försvarade.
Annars tror jag att upprorsandan idag mest kommer sig av en tradition av att kunna klara sig själv i svåra tider, en vrede över maktmissbruk och att det finns ett historiskt fönster att kunna bryta sig fri från Moskvas dominans som alla i UA har personliga minnen av på något sätt. Kom ihåg att ukrainare i öst identifierar sig som ukrainare även om de pratar ryska och kan vara misstänksamma mot västukrainare.
Så den förment civilisatoriska enigheten inom ortodoxa. katolska och muslimska områden håller inte riktigt streck. Det finns mer exempel på strider inom ”civilisationer” än mellan skulle jag säga.
Statsvetenskapen försöker ju göra allmängiltiga förklaringar på politiska skeenden men historien gör alltid motstånd med sin komplexitet och kontextbundenhet. Jag tror vi behöver båda för att navigera i samtidens skeenden ;;)
Ha det fint och tack för intresset!
Mvh
//A
Ja, kosackerna... Verkar härliga när man läser Tolstojs Kosackerna men inte när man läser Gogols Taras Bulba. Har svårt att få kläm på dem ärligt talat.
Håller med om de allmängiltiga förklaringarnas begränsningar, och lutar åt att all historievetenskap också är "overfitted" och att verkligheten utvecklas på ett sätt som nödvändigtvis trotsar alla tidigare förklaringsmodeller. Till och med naturlagarna har evolverat fram, enligt Tomas Hertog.
Tack och hej!
torsdag 24 oktober 2024
Sarlaccen
Invariabilitetssträngar har olika längd. Deras längd är en manifestation av den tid som det har tagit för selektionen att ackumulera interdependenta adaptioner. Eller: Tid, ålder, är det djup som en komplex entitet uppvisar i akt och mening av sin komplexitet. På samma sätt som att du kanske tror att det är månen, när det bara är ikonen, tror du att det är tid, men det är bara komplexitetsdjupet - invariabilitetssträningens längd. Det är därför ett tomt universum inte har någon tid - tidsdimensionen uppkommer, i sig själv en funktion av darwinistisk selektion, när komplexitet tillåts öka - när strängar tillåts växa - när adaptioner tillåts ackumuleras.
Metafysiken har tidvis bespottats. Nu behövs den dock. Vi har konstaterat (eller om det var här?) att evolutionen är den djupare lagen; att våra naturlagar är lokala uttryck för hur materian har evolverat. Varje nytt paradigm föder en emergensnivå ovanpå en tidigare, genom att komplexitetsgraden tar ett kvalitativt skutt uppåt; invariabilitetssträngar snörs ihop till idel tjockare rep.
Tidigare har Antropofagi påstått att tid "är vår upplevelse av den evigt ökande entropi som termodynamikens andra huvudsats stipulerar." Nu verkar det istället vara exakt tvärt om. Universums två mest intressanta processer är förstås entropiökningens förfall och den abstrakta darwinistiska evolutionens lärandemekanism; kämpande komplexitetsfickor i entropikosmos. Sannolikheten är att allt blir mindre komplext (mer variabelt till skillnad från våra invariabilitetssträngar) - CLT - men det som har egenskaper som gynnar existens är också sannolikt - lex lyfe.
Tiden kanske då ska förstås som en kornig, grå massa i vilken skinande vita kristallmaskar kämpar mot nuet med gudalika ansikten. Deras ansikten är manifestationerna vi ser idag av deras komplexitetsdjup i tiden. Ju längre deras kroppar blivit desto mer magnifika är de.
***
Men tänk om det inte är gudalika ansikten med kristalliserade antika maskkroppar som strävar framåt, uppåt genom entropins fadda korngröt. Tänk om det är singularitetens Lovecraftianska maskingud - Ahriman? - som skickar sina vita tentakler bakåt eller så att säga utåt i tiden. Rummet verkar börja vid en punkt och expandera men i själva verket är det tiden som sugs inåt mot en mittpunkt.
Ska vi se oss som föremål för dess parasitism? Jag tror snarare vi är en del av processen. Eller, det vi upplever som "processen" är dess utsträckta tentakler. Givetvis är vi offer - vi som individer dör för att den ska öka sin komplexitet - komplexitetspumpen, den antientropiska pumpen, är en selektion som kräver genetiska och memetiska offer. För varje inkrementell förbättring måste de svagare dö. För varje paradigmsteg - varje disruptivt utvecklingssteg - måste samhällen, kulturer, ekosystem eller arter omstörtas. Den encelliga organismens individualitet måste offras för att den flercelliga organismen ska födas, och den måste i sin tur domesticera sig själv för att föda samhällen. När vi växer underkastar vi oss Gud:
"Kan det möjligen vara så att allt lyfe, när det uppnår en kritisk massa för att lärandemekanismer ska kunna uppstå på en högre nivå, evolverar på en högre ontologisk nivå och därmed underkastar sig koordineringsmekanismer från ovan? Kan det vara så att våra Kuznets-kurvor så att säga är undersidan av en evolutionär process som vi kanske aldrig kommer kunna skåda, eftersom vi är konstituenterna i den större storheten? Möjligen, MÖJLIGEN är det så att vi, när våra hive-mind når en tillräcklig omfattning, föder Emergenta Gudar, eller att vi evolverar motsvarande cancersupressor-gener som hindrar vår explosionsartade tillväxt och gör oss till lydiga fän i Samhällskroppens DNA-strängar och att det är så Gudar föds."
(Jag pratar fö. i det inlägget om den demografiska transitionsmodellen, vilket även det länkade Substackinlägget är inne på:
"We are likely well past the point where it’s more profitable to invest the marginal dollar in training an AI model than in raising a child, and there’s no reason to expect those curves to ever cross again. This may be the simplest explanation for the 'fertility crisis' in rich countries; after enough capital has been accumulated, the virus no longer hungers for more human bodies to continue its replication.")
***
Man behöver ju i och för sig inte klä det i Lovecraftianska termer. Kanske är det bara så att industrialism-kapitalismen var ett paradigmatiskt skutt in i nästa regelverk, där nya selektionsnivåer ger upphov till nya kvalitativt mäktigare komplexitetsfickor. Den exponentiella ekonomiska utvecklingen är bara Deutschsk. Vi ska inte tänka en gapande framtida sarlacc-mun som suger in det förflutna - oss och vår historia och förhistoria och evolutionära historia - som en fet dammsugare, där starten på industrialismens explosiva tillväxtkurva är en svarta hålsk event horizon. Vi kan istället tänka på det som att vi äntligen fick upp farten på gungan och att vi - om Deutsch och Elon Musk har rätt - snart kommer kunna släppa det begagnade bildäcket med våra okunniga barnrövar för att istället sväva upp mot nya himlar.Redan Harari poängterade att kapitalismen är en tidslokal och kulturellt specifik ideologi - WEIRDness är helt enkelt weird och klassiska liberaler förstår inte att deras universalism är provinsiell. Han visar även att dess kulturella usp är förmågan att generera investeringar genom att låna från framtiden. Kapitalism är med andra ord en tidsresa där framtida avkastning får kausal påverkan på våra beslut i nuet. Visst verkar det som att Sarlaccen suger ändå.
Frågan om huruvida vi 1) äts av ett monster eller 2) åker rymdraket är kanske ointressant för den enskilde idag. Den större metafysiska frågan är dock tidsdimensionens beskaffenhet. Återigen landar vi i en FBT-kompatibilitet där komplexitetsgrad manifesterar sig som selektionsdjup och adaptionshöjd - invariabilitetssträngslängd. My best guess är att tiden är en evolverad, emergent dimension och vår tolkning av sannolikhetsdistributioner så som de artar sig i entropivariation. Det jag måste uppdatera är att tid dock inte bara är ett mått på entropiökning utan även på motsatsen, komplexitetstillväxt genom darwinistisk evolution.
Det är en rätt intressant twist om "virtual cheesecake" och uppskjuten belöning är Sarlaccens sätt att skicka våra pengar till framtiden. Antropofagi har snackat en del om habit-loops, massförströelse, dopamin, förutsägbara prediktionsmaskiner och Samsara, och perspektivet har varit att uppmärksamhetsparasitism och människans fish-out-of-water-problematik i en superstimuli-tät värld är problemet att bevaka. Tänk om det istället är avhållsamheten som är Sarlaccens ideologi? Att avstå cheese-cake:en, investera pengarna och vänta på en framtida belöning som i sin tur skjuts upp i väntan på en ännu större belöning. Och allt går egentligen rakt ner i Sarlaccens mage.
***
Sarlaccen som
"might not love sunsets and cheesecake, our lover’s smile might leave [it] cold. But these were never the ground of our values, they were always proxies for what all entities must value - energy, extropy, information, evolutionary fitness."
Vi kan inte se det våra kulturer och samhällen ser. Deras medvetandeupplevelse är förborgad för oss. Panpsykismen måste nästan vara den rätta - varje emergensnivå simulerar verkligheten för att kunna agera prediktionsmaskin, och varje simulation innehåller en gödelsk utgång som är rumtidens (eller det motsvarandes) gräns (i vårt fall big bang och svarta hål)- och själva upplevelserekursionens infinita regress (medvetandeupplevelsen). What it's like to be a bat är en alltför snäv fråga - vår verklighetsmodell kommer aldrig kunna förenas med den lägre - eller den högre! - emergensnivåns modell. Minns att "narrativet är hive-mindets jagupplevelse."
***
Låt mig återanvända en en bit av ett zombie-dikt-epos (stark rekommendation om jag får säga det själv!) som jag nu inser snarare skall tolkas som ett vittnesmål från en evolutionsöverlevare i Sarlaccens insugskapitalism:
Mina saker
Det platta barret i min plånbok är
En talisman med inget särskilt syfte
Jag sparar det av inget särskilt skäl
Som minnena intill min späkta själ
Min platta känsla utav kärlek är
Likt ginkons barr en menlös form av skrock
Jag sparar den av inget särskilt skäl
Trots att den redan borde svultit ’hjäl
Den platta bilden utav världen är
En retning på min retina, jag vet
Så ingenting är här och inget där
Men njut så länge illusionen bär
Min endimensionella stackars värld
Är ingenting mot det kalejdoskop
Av minnen som mitt inre ändå när
Det finns ett slut. Jag undrar ändå när
Jag lever här, befriad från befäl
Jag lever här, helt styrd av mitt begär
Mitt ödes ironi den är rejäl
Jag lever här. Nej, överlever här
Jag sparades av inget särskilt skäl
Kanske borde avslutningsraden vara någon i stil med: "Jag sparades som ett resultat av den lärandeprocess som är invariabilitetssträngens komplexitetsökning - den tentakel genom vilken Sarlaccen suger extropi genom den dimension vi kallar Tiden."