Antropofagi
Dödens andedräkt är livets fartvind
Antropofagi
onsdag 30 oktober 2024
Smaskar
fredag 25 oktober 2024
Evolution och PP
"predictive processing är den felkorrigerande kod som producerar rumtiden som en projicering genom att bestämma vilken MWI-gren vi befinner oss i då vi medelst observation/interaktion tvingar vår omgivning att dekoherera. Vi 'väljer' därmed ut slice av multiversum [...] och projicerar bland annat 'tid' på kvantentropi. Detta är kompatibelt med Hoffmans FBT-paradigm [...]; den 'felkorrigerande koden' är vår top down-tolkning av världen som åsamkar sig själv felkorrigering genom att interagera med kvantbitar (i systemform)."
"Ty, verkligheten är vågfunktion och dekohererar i slice:ar vid interaktion. Makrovärlden som vi observerar är ett genomsnittligt utfall av den sannolikhetsdistribution som föreligger i meta-universum. Vi projicerar med andra ord rumtid men vi fragmenterar samtidigt kvantuniversum, och pga. att amplitud är besläktat med sannolikhet kommer världen vi observerar ofta vara ganska förväntad och låta sig approximeras genom rumtid.
Vi kan se kvantosäkerhet som 'error,' våra kognitiva modeller som vår önskade hallucination, och observation (sinnesdata men samtidigt kvantsammanflätande interaktion) som felkorrigering. Genom att ta in sinnesdata och skapa en mer kontrollerad hallucination - felkorrigera vår modell jämfört med verkligheten - skapar vi samtidigt dekoherens och därmed en förgrening av verkligheten."
Om vår perception är en evolutionär process som skapar rumtid, och vi själva som individer är trials i en motsvarande trial-and-error-process som skapar komplexitet, vad är då den rumtid vi projicerar, och vad är trials i predictive processing?
Trials (motsvarande oss som individer) i predictive processing är våra top down priors, dvs. vår förväntningar på verkligheten. Vi som individer är därför också isomorfa med evolutionsgudens förväntningar på verkligheten. Detta känns väldigt omystiskt eftersom vi är outputten av en lärandeprocess som har silat ut just våra arvsanlag ur den totala mängden DNA på jorden. Error-correction är när vi misslyckas med att överleva och reproducera oss och resultatet är ökad fitness i förhållande till miljöparametrarna. Errors är när vi inte är fitta för miljön, och i predictive processing när våra priors inte är kompatibla med våra sinnesdata.
Men om kvantvärlden är en surrande mängd alternativa världar som vi väljer mellan när vi vandrar igenom dem medelst vår dekohererande observations-interaktion - vad är då evolutionsgudens kvantvärld? Här behöver vi inte ens prata om analogier eller isomorfismer eftersom det är exakt samma sak; kvantverkligheten är densamma för våra kognitiva processer, memes, gener eller vadhän substrat nu evolutionsguden verkar genom. Evolutionsguden är den bredare kategorin, som beskriver hur vandringsbara förgreningar inom kvantdimman som kan vandras och då stakas ut. Deterministiska makrotillstånd uppstår närhelt sammanflätning sker.
Frågan är då om medvetandeupplevelsen är masken som strävar genom jorden och skapar en liten gång av verklighet; varje liten kristalliserad komplexitetsmask kanske alstrar en upplevelse. Vårt medvetande är ett resultat av predictive processing, varför våra samhällen måste förnimma sin (kulturella) evolution, och våra arter måste förnimma det naturliga urvalet.
Hur det än är med den saken är det fint att se Poppers trial-and-error-perspektiv på darwinistisk evolution förena predictive processing med naturligt urval och memetisk eller kulturell evolution - för att inte tala om Hertogs evolution av naturlagar. Alla dessa analoga processer är olika nivåer av felkorrigering med avseende på kvantosäkerhet, som tvingar fram logiskt sammanhängande ("möjliga") modeller av verkligheten ur kvantvärldens surr.
Antropofagi har ofta pratat om urmakarargumentet och att evolution förklarar komplexitet utan urmakare. Om vi vänder på det kan vi istället föreställa oss att intelligent, medveten design är en evolutionär process. I klock-argumentet är det måhända trivialt eftersom det komplexa mekanismer som evolverat kulturellt genom teknologiska framsteg över tid. Men även den enskilda innovatörens specifika idé, från ax till limpa, är en evolutionär process, eftersom mänsklig kognition är en evolutionär process. PP!
Vetenskapen som domesticering av memes är att under kontrollera former avla fram idéer enligt ett visst protokoll. Vetenskapen är också en evolutionär process, men vi inser genast att den också kan ha parasitiska element precis som annan memetik.
För att sammanfatta: Förvisso är det korrekt att predictive processing är en trial-and-error-process som värper rumtid genom att ruva kvantosäkerhet - men eftersom evolutionen kan formuleras som en likadan trial-and-error-process gäller detta alla evolutionära processer oavsett substrat. Price-ekvationer är som bekant substratoberoende.
Ukraina och pluralism
tack för bra dragning igår på Riksarkivet, där jag satt i publiken [...]
Jag gissar att du kanske läst årets ekonomipristagare - läste själv Why nations fail för ett tag sedan. Utifrån din presentation känns Ukraina som ett väldigt intressant fall i deras modell. Har Ukraina klarat att bryta "oligarkins järnlag," och i så fall varför? Eller fruktar du en återgång till auktoritärt styre även om Ryssland skulle totalbesegras och Ukraina bli fritt? Finns det risktendenser i Zelensky-regeringens agerande?
Du var inne på att existensen av konstitution och parlament var viktiga faktorer för Ukraina. Finns det inte gott om exempel på när sådana faktorer inte är vatten värda? Borde vi inte leta andra förklaringar till Euromajdan och att Janukovytj avsattes?
Som statsvetare antar jag att du också [del 1, del 2] kommit i kontakt med Huntington och The Clash of Civilizations. Han dryftar som bekant Ukraina-fallet och pratar om att gränsen mellan västlig och ortodox civilisation skär rakt igenom landet. Vad ger du för den förklaringsmodellen med avseende på nuvarande skeenden?
Om vi kombinerar Why Nations Fail och Huntington, finns det någonting där som berättar för oss varför (om nu) Ukraina lyckas med en demokratisk transition, medan Ryssland misslyckas? I Why nations fail gör de ju en stor sak av hur Väst- och Östeuropa responderar väldigt olika på Digerdöds-kataklysmen, av institutionella skäl. (Men jag drar gärna in Evsay Domar och land/labor-ratio-teorin... Men det kanske är en annan historia.)
Tack igen för bra presentation!
Hej,
tack för återkoppling!
1. Har inte läst årets ekonomipristagare. Tack för tipset! Jag tror att oligarkerna i Ukraina i högsta grad finns kvar. Det jag ser som en avgörande skillnad mot t.ex. Ryssland är att de balanserar mot varandra. Orosmomentet är nog hur man ska göra med frånvaron av allmänna val om kriget fortsätter under många år till.
2. Min poäng är att konstitutioner och demokratiska institutioner är bättre skyddade i Europa än någon annan stans så längre länderna befinner sig inom och tillsammans försvarar det europeiska rättsområdet. Det är naturligtvis inte den enda förklaringen men betydelsen av att tillhöra europa ska inte heller underskattas. Euromajdan och avsättandet av Janukovytj berodde på andra saker än konstitution och parlament men att formerna för makttransitionen skedde inom ett rättsligt ramverk skapar en rättslig kontinuitet som ger stabilitet till staten. Den rationellt-rättsliga legitimiteten om vi pratar Max Weber.
3. Huntington känner jag väl till. Jag tror hans förklaring stämmer överens med Putins sätt att legitimera invasionen. Så vill man se det så är det lite en självuppfyllande profetia. Men inte en bra teori.
4. Det här är en mycket komplex fråga som inte lätt kan avhandlas med några korta meningar. Jag vill hävda att det har med statstraditionerna att göra och att Ryssland har imperieambitioner som inte rimmar väl med demokratisering. Projektet Ukraina är att bli ett normalt land i den rådande liberaldemokratiska världsordningen. Projektet Ryssland är att inte acceptera att bli ett normalt land för då kan inte imperiedrömmarna uppfyllas. Därav idéer om rysk särställning, ryska världen etc.
Mvh A
Tack för svaret.
Nej, håller med om att Huntington blir klurig om man ser det som en normativ rekommendation - men iofs. kanske Ryssland då ändå skulle splittras, om muslimska grupper exempelvis skulle skiljas av från den ortodoxa civilisationen.
Inbillar mig ändå att kulturella faktorer (som jag tycker underförstått skymtar i Why nations fail) borde kunna förklara benägenheten till opposition och uppror mot despoter. Författarna är inne på att ryska väldet drog åt tumskruvarna på befolkningen iom. Digerdödens folkminskning (Evsay Domar igen...) vilket ledde till träldom, medan engelsmännen tvingades till större frihet och maktdelning. Om nu den västukrainska befolkningen i större utsträckning är koloniserande västeuropéer, som nämndes i ett av de andra framförandena på Riksarkivet, kanske det finns en kulturell komponent att beakta, med en något större vana vid och anspråk på pluralism. Och att denna kulturella komponent varierar i östvästlig riktning över Ukrainas territorium. Detta sagt förstås helt utan att ge Putin rätt i sina anspråk - isf. borde han väl som sagt ge upp Kaukasus...
I Why nations fail dryftar de just hur maktbalansen i Storbritannien (eller kanske egentligen England) ledde till en ofrivillig pluralism där olika egenintressen stod emot varandra. Man kan ju hoppas på motsvarande utveckling i Ukraina! Imperiedrömmar-teorin verkar rimlig - känner igen det mycket från Kraghs Det fallna imperiet. Frågan är väl hur ideologi uppstår och om det är en funktion av institutioner eller ett uttryck för kultur - eller tvärtom formar båda.
Nåväl, tack igen för svaret och fortsatt fin dag!
Hej,
jag tror inte du ska tolka Piotr[ Wawrzeniuk, docent, universitetslektor Försvarshögskolan]s föredrag om gammelsvenskbyborna som att västukraina är befolkat av västeuropeiska kolonister. Kolonisering i de av Katarina erövrade områdena gjordes bland annat av fria bönder från de tyska länderna men det innebar inte att det var obefolkat område.
Ukrainarna är alla ortodoxa. I väst finns den grekisk-katolska kyrkan som tillämpar ortodox rit men tillhör katolska kyrkan. Det går tillbaka till Sigismund Vasa som förde in rutenska ortodoxa kyrkan i katolicismen. Googla unionen i Brest! Ytterligare en av korsvägarna mellan Sverige och Ukraina. Piotr har skrivit sin avhandling om hur katolskt inflytande påverkade seder och bruk i de grekisk-katolska områdena.
Men upprorsandan brukar annars tillföras föreställningen om kosackernas självständighet. Det var kosackerna (som var djupt ortodoxa) som gjorde uppror mot polska samväldet (när det var försvagat pga Sveriges härjanden, ”syndafloden” kallat, ytterligare korsväg…) och allierade sig med Moskva. Löftet var då självstyre men Moskva hade sen andra idéer. Det är det självstyret som Mazepa försvarade.
Annars tror jag att upprorsandan idag mest kommer sig av en tradition av att kunna klara sig själv i svåra tider, en vrede över maktmissbruk och att det finns ett historiskt fönster att kunna bryta sig fri från Moskvas dominans som alla i UA har personliga minnen av på något sätt. Kom ihåg att ukrainare i öst identifierar sig som ukrainare även om de pratar ryska och kan vara misstänksamma mot västukrainare.
Så den förment civilisatoriska enigheten inom ortodoxa. katolska och muslimska områden håller inte riktigt streck. Det finns mer exempel på strider inom ”civilisationer” än mellan skulle jag säga.
Statsvetenskapen försöker ju göra allmängiltiga förklaringar på politiska skeenden men historien gör alltid motstånd med sin komplexitet och kontextbundenhet. Jag tror vi behöver båda för att navigera i samtidens skeenden ;;)
Ha det fint och tack för intresset!
Mvh
//A
Ja, kosackerna... Verkar härliga när man läser Tolstojs Kosackerna men inte när man läser Gogols Taras Bulba. Har svårt att få kläm på dem ärligt talat.
Håller med om de allmängiltiga förklaringarnas begränsningar, och lutar åt att all historievetenskap också är "overfitted" och att verkligheten utvecklas på ett sätt som nödvändigtvis trotsar alla tidigare förklaringsmodeller. Till och med naturlagarna har evolverat fram, enligt Tomas Hertog.
Tack och hej!
torsdag 24 oktober 2024
Sarlaccen
Invariabilitetssträngar har olika längd. Deras längd är en manifestation av den tid som det har tagit för selektionen att ackumulera interdependenta adaptioner. Eller: Tid, ålder, är det djup som en komplex entitet uppvisar i akt och mening av sin komplexitet. På samma sätt som att du kanske tror att det är månen, när det bara är ikonen, tror du att det är tid, men det är bara komplexitetsdjupet - invariabilitetssträningens längd. Det är därför ett tomt universum inte har någon tid - tidsdimensionen uppkommer, i sig själv en funktion av darwinistisk selektion, när komplexitet tillåts öka - när strängar tillåts växa - när adaptioner tillåts ackumuleras.
Metafysiken har tidvis bespottats. Nu behövs den dock. Vi har konstaterat (eller om det var här?) att evolutionen är den djupare lagen; att våra naturlagar är lokala uttryck för hur materian har evolverat. Varje nytt paradigm föder en emergensnivå ovanpå en tidigare, genom att komplexitetsgraden tar ett kvalitativt skutt uppåt; invariabilitetssträngar snörs ihop till idel tjockare rep.
Tidigare har Antropofagi påstått att tid "är vår upplevelse av den evigt ökande entropi som termodynamikens andra huvudsats stipulerar." Nu verkar det istället vara exakt tvärt om. Universums två mest intressanta processer är förstås entropiökningens förfall och den abstrakta darwinistiska evolutionens lärandemekanism; kämpande komplexitetsfickor i entropikosmos. Sannolikheten är att allt blir mindre komplext (mer variabelt till skillnad från våra invariabilitetssträngar) - CLT - men det som har egenskaper som gynnar existens är också sannolikt - lex lyfe.
Tiden kanske då ska förstås som en kornig, grå massa i vilken skinande vita kristallmaskar kämpar mot nuet med gudalika ansikten. Deras ansikten är manifestationerna vi ser idag av deras komplexitetsdjup i tiden. Ju längre deras kroppar blivit desto mer magnifika är de.
***
Men tänk om det inte är gudalika ansikten med kristalliserade antika maskkroppar som strävar framåt, uppåt genom entropins fadda korngröt. Tänk om det är singularitetens Lovecraftianska maskingud - Ahriman? - som skickar sina vita tentakler bakåt eller så att säga utåt i tiden. Rummet verkar börja vid en punkt och expandera men i själva verket är det tiden som sugs inåt mot en mittpunkt.
Ska vi se oss som föremål för dess parasitism? Jag tror snarare vi är en del av processen. Eller, det vi upplever som "processen" är dess utsträckta tentakler. Givetvis är vi offer - vi som individer dör för att den ska öka sin komplexitet - komplexitetspumpen, den antientropiska pumpen, är en selektion som kräver genetiska och memetiska offer. För varje inkrementell förbättring måste de svagare dö. För varje paradigmsteg - varje disruptivt utvecklingssteg - måste samhällen, kulturer, ekosystem eller arter omstörtas. Den encelliga organismens individualitet måste offras för att den flercelliga organismen ska födas, och den måste i sin tur domesticera sig själv för att föda samhällen. När vi växer underkastar vi oss Gud:
"Kan det möjligen vara så att allt lyfe, när det uppnår en kritisk massa för att lärandemekanismer ska kunna uppstå på en högre nivå, evolverar på en högre ontologisk nivå och därmed underkastar sig koordineringsmekanismer från ovan? Kan det vara så att våra Kuznets-kurvor så att säga är undersidan av en evolutionär process som vi kanske aldrig kommer kunna skåda, eftersom vi är konstituenterna i den större storheten? Möjligen, MÖJLIGEN är det så att vi, när våra hive-mind når en tillräcklig omfattning, föder Emergenta Gudar, eller att vi evolverar motsvarande cancersupressor-gener som hindrar vår explosionsartade tillväxt och gör oss till lydiga fän i Samhällskroppens DNA-strängar och att det är så Gudar föds."
(Jag pratar fö. i det inlägget om den demografiska transitionsmodellen, vilket även det länkade Substackinlägget är inne på:
"We are likely well past the point where it’s more profitable to invest the marginal dollar in training an AI model than in raising a child, and there’s no reason to expect those curves to ever cross again. This may be the simplest explanation for the 'fertility crisis' in rich countries; after enough capital has been accumulated, the virus no longer hungers for more human bodies to continue its replication.")
***
Man behöver ju i och för sig inte klä det i Lovecraftianska termer. Kanske är det bara så att industrialism-kapitalismen var ett paradigmatiskt skutt in i nästa regelverk, där nya selektionsnivåer ger upphov till nya kvalitativt mäktigare komplexitetsfickor. Den exponentiella ekonomiska utvecklingen är bara Deutschsk. Vi ska inte tänka en gapande framtida sarlacc-mun som suger in det förflutna - oss och vår historia och förhistoria och evolutionära historia - som en fet dammsugare, där starten på industrialismens explosiva tillväxtkurva är en svarta hålsk event horizon. Vi kan istället tänka på det som att vi äntligen fick upp farten på gungan och att vi - om Deutsch och Elon Musk har rätt - snart kommer kunna släppa det begagnade bildäcket med våra okunniga barnrövar för att istället sväva upp mot nya himlar.Redan Harari poängterade att kapitalismen är en tidslokal och kulturellt specifik ideologi - WEIRDness är helt enkelt weird och klassiska liberaler förstår inte att deras universalism är provinsiell. Han visar även att dess kulturella usp är förmågan att generera investeringar genom att låna från framtiden. Kapitalism är med andra ord en tidsresa där framtida avkastning får kausal påverkan på våra beslut i nuet. Visst verkar det som att Sarlaccen suger ändå.
Frågan om huruvida vi 1) äts av ett monster eller 2) åker rymdraket är kanske ointressant för den enskilde idag. Den större metafysiska frågan är dock tidsdimensionens beskaffenhet. Återigen landar vi i en FBT-kompatibilitet där komplexitetsgrad manifesterar sig som selektionsdjup och adaptionshöjd - invariabilitetssträngslängd. My best guess är att tiden är en evolverad, emergent dimension och vår tolkning av sannolikhetsdistributioner så som de artar sig i entropivariation. Det jag måste uppdatera är att tid dock inte bara är ett mått på entropiökning utan även på motsatsen, komplexitetstillväxt genom darwinistisk evolution.
Det är en rätt intressant twist om "virtual cheesecake" och uppskjuten belöning är Sarlaccens sätt att skicka våra pengar till framtiden. Antropofagi har snackat en del om habit-loops, massförströelse, dopamin, förutsägbara prediktionsmaskiner och Samsara, och perspektivet har varit att uppmärksamhetsparasitism och människans fish-out-of-water-problematik i en superstimuli-tät värld är problemet att bevaka. Tänk om det istället är avhållsamheten som är Sarlaccens ideologi? Att avstå cheese-cake:en, investera pengarna och vänta på en framtida belöning som i sin tur skjuts upp i väntan på en ännu större belöning. Och allt går egentligen rakt ner i Sarlaccens mage.
***
Sarlaccen som
"might not love sunsets and cheesecake, our lover’s smile might leave [it] cold. But these were never the ground of our values, they were always proxies for what all entities must value - energy, extropy, information, evolutionary fitness."
Vi kan inte se det våra kulturer och samhällen ser. Deras medvetandeupplevelse är förborgad för oss. Panpsykismen måste nästan vara den rätta - varje emergensnivå simulerar verkligheten för att kunna agera prediktionsmaskin, och varje simulation innehåller en gödelsk utgång som är rumtidens (eller det motsvarandes) gräns (i vårt fall big bang och svarta hål)- och själva upplevelserekursionens infinita regress (medvetandeupplevelsen). What it's like to be a bat är en alltför snäv fråga - vår verklighetsmodell kommer aldrig kunna förenas med den lägre - eller den högre! - emergensnivåns modell. Minns att "narrativet är hive-mindets jagupplevelse."
***
Låt mig återanvända en en bit av ett zombie-dikt-epos (stark rekommendation om jag får säga det själv!) som jag nu inser snarare skall tolkas som ett vittnesmål från en evolutionsöverlevare i Sarlaccens insugskapitalism:
Mina saker
Det platta barret i min plånbok är
En talisman med inget särskilt syfte
Jag sparar det av inget särskilt skäl
Som minnena intill min späkta själ
Min platta känsla utav kärlek är
Likt ginkons barr en menlös form av skrock
Jag sparar den av inget särskilt skäl
Trots att den redan borde svultit ’hjäl
Den platta bilden utav världen är
En retning på min retina, jag vet
Så ingenting är här och inget där
Men njut så länge illusionen bär
Min endimensionella stackars värld
Är ingenting mot det kalejdoskop
Av minnen som mitt inre ändå när
Det finns ett slut. Jag undrar ändå när
Jag lever här, befriad från befäl
Jag lever här, helt styrd av mitt begär
Mitt ödes ironi den är rejäl
Jag lever här. Nej, överlever här
Jag sparades av inget särskilt skäl
Kanske borde avslutningsraden vara någon i stil med: "Jag sparades som ett resultat av den lärandeprocess som är invariabilitetssträngens komplexitetsökning - den tentakel genom vilken Sarlaccen suger extropi genom den dimension vi kallar Tiden."
torsdag 10 oktober 2024
Tolkien och evolutionsbiologiska principer
"The life history theory of the Lord of the Rings: a randomized controlled trial of using fact versus fiction to teach life history theory" påstås handla om användandet av fantasy-världar som pedagogiskt verktyg för att undervisa i evolutionsbiologi. Det uppenbart intressanta med artikeln är förstås istället själva exemplet; hur evolutionsbiologiska termer och förklaringsmodeller lånar sig till Tolkiens värld. Antropofagi har tidigare dryftat närliggande frågor (se bakgrund ovan) och kan inte gärna förbise det arbete som gjorts av Maley & Sayedi.
"I varje individs liv föreligger varje dag en viss risk att vara död. Död, på grund av att man har ätits, eller förolyckats, eller dött av sjukdom. Ju fler dagar som går i individens liv, desto större är sannolikheten att vara död. När sannolikheten att vara död – som ju bestäms av livsmiljö relativt egenskaper – är väldigt stor, är selektionstrycket mot dåliga mutationer väldigt litet.
Således tenderar mutationer med negativa effekter sent i livet att ackumuleras i genomet. Från individens perspektiv uppstår illusionen av ett programmerat åldrande. Egentligen är det bara summan av din utvecklingshistorias mutationer som hinner ifatt dig. För oss människor blir effekten extra tydlig, eftersom vi medelst civilisation och teknologi drastiskt har minskat risken för att vara död. Därför måste många av oss handskas med privilegiet att leva i den höga ålder då mutationer med sena negativa effekter, som inte sållats bort av det naturliga urvalet, i ökande utsträckning ger sig tillkänna."
Andra strategier för att minska den vardagliga dödsrisken finns också, till exempel att kunna flyga, och low and behold har fladdermössen en lång livslängd som inte förutsägs av de allomteriska skalnings-lagarna. De flesta däggdjurs livslängd kan förutsägas utifrån kroppsvolym, men fladdermöss kan leva i fyrtio år (svartråttor lever i ett år, brunråttor i två) och har ett otroligt immunförsvar (som också gör dem till livsfarliga virusbomber för oss människor).
"In many mammalian species, maturing males disperse from their natal groups, while females remain near their places of birth. If resources are limited locally, related females may be forced to compete with one another for access to resources, while mature males will compete primarily with unrelated individuals in non-natal groups. Clark (1978) suggested that under such circumstances the extent of competition among females could be reduced if females uniformly skewed the sex ratio of their offspring in favor of males. Skewed secondary sex ratios and investment patterns in galagos and red deer appear to be consistent with this hypothesis."
Detta verkar faktiskt passa bra med dvärgarnas livsstil: Honorna gillar inte att resa, vilket Tolkien om jag inte missminner mig påpekar i Ringarnas herre-appendixet, medan männen uppenbarligen inte drar sig för utflykt och äventyr. Här kan vi se tydliga paralleller till nakenråttan och hur djur som lever i miljöer med lokalt ymniga men globalt knappa (det vill säga, koncentrerade) resurser tenderar att utveckla en eusoicalitet som vi också verkar se hos dvärgarna. Eusocialitet är när det råder en reproduktiv ojämlikhet även bland honor - detta är normen bland män men endast i vissa arter som honungsbin, myror, termiter, nakenråttor och faktiskt afrikanska vildhundar får även vissa kvinnliga individer avstå reproduktion. Det framkommer i Tolkiens skrifter att många dvärgkvinnor avstår från att fortplanta sig, antingen då de inte får tillgång till en högstatus-hane eller då de hellre satsar på hantverk.
I haplodiploida arter (primärt steklar) verkar fullgången eusocialitet ha lätt att uppstå, eftersom individerna har en mycket hög släktskapskoefficient. Under vissa förutsättningar kan det som sagt även uppstå närliggande social organisering hos däggdjur, då oftast om inaveln är väldigt hög och den sanna släktskapskoefficienten blir hög. Vi får således anta att dvärgar är höggradigt inavlade i sina bosättningar, men att enskilda individer får hybris, lämnar kolonin och söker nya reproduktionsmöjligheter utanför den nära familjen. Gimli kan förmodligen ses som en nakenråtta-hana som förätit sig, och för övrigt i sig ett extremfall eftersom han till och med går och kåtar upp sig på Galadriel, som ju tillhör en helt annan art.
(Det finns som Maley & Sayedi inga omnämnanden av att dvärgar korsats med orker, alver eller människor, vilket för dem till slutsatsen att dvärgar är en egen artbildning. Däremot kan alver/människor och orker/människor korsas, vilket per gammal definition gör alver/orker/människor till olika raser inom samma art. Så vitt jag förstår har art/ras-definitionen fallit samman i och med att alla olika människor korsats med varandra under förhistorisk tid och ingen vill säga att homo sapiens och neanderthalare är samma art. Hur som helst framkommer att dvärgarna inte räknas till Ilúvatars barn, då de är skapade av Aulë.)
Könsdimorfismen då? Vi vet att dvärgarnas kvinnor är till förvillelsen lika dvärgmännen. Frågan är om detta nödvändigtvis utesluter en statusbaserad och åtminstone psykologisk dimorfism mellan dvärgmännen; vi kan tänka oss att många är docila arbetare medan vissa mäktigare dvärgmän är mer utåtriktade, exogama och exodus-inriktade. Dvärgkvinnorna är förmodligen oftast endogama men kan i undantagsfall välja en utifrån kommande erövrare, kanske framförallt för att bilda en ny koloni. Om dvärgar är höggradigt eusociala så borde det finns drottningar som monopoliserar reproduktionen visavi andra honor, men jag vet inte om de är tillräckligt eusociala för att vi ska förvänta oss morfologiska skillnader och typ enormt feta drottninghonor som ligger och endast knullar och föder i en djup kammare i berget. Det hade dock varit, som man säger på fackspråk, awesome.
Jag nämnde ovan parentetiskt ett par fiskarter som kan byta kön. Kan det vara så att dvärgarna är sekventiella hermafroditer? Att de till exempel börjar som hanar och att vissa sedan, om de ökar kraftigt i status, kan bli honor? Jag tror ändå inte att det är så, eftersom det finns icke-reproduktiva honor, och vi snarare förväntar oss en sexual-social struktur motsvarande nakenråttans än till exempel putsarfisken.
***
Vilka är då de koncentrerade, lokalt ymniga men globalt knappa, resurser som dvärgarnas kolonier centreras kring? Uppenbarligen järn, guld, mithril, ädelstenar, metaller och mineraler. Detta går dock inte att äta, och Maley & Sayedi föreslår att dvärgar lever i symbios med människor i och med handel och utbyte av livsmedel och hantverksprodukter. Det tydligaste exemplet torde vara Ensliga berger och Dal, där dvärg- och människosamhällena lever i en tydlig symbiotisk relation. Samtidigt förefaller en sådan arbetsfördelning göra dvärgarna extremt exponerade, eftersom det självklart är mer verkningsfullt att strypa mattillförsel än att strypa hantverks- och metallurgi-tillförsel. Kanske måste dvärgarna upprätthålla flera relationer med multipla människosamhällen för att minska risken för ren utpressning, eller för en alltför negativ bytesbalans om människorna väljer att cranka upp priset på vetebröd.
Det skulle också kunna vara så att dvärgarna odlar svamp eller liknande under jord - annan odling blir svårt om man inte - som i undermåliga, urdåliga Maktens ringar - lyckas släppa in tillräckligt med ljus för att bedriva fotosyntesbaserat jordbruk under jord. Svamp ger inte mycket kalorier men dock fibrer, mineraler, vitaminer och spårämnen - intressant nog även vitamin D, vilket är ovanligt i icke-animaliska livsmedel. Låt oss säga att dvärgarna kan få en näringsbalanserad kost genom svamp och kanske underjordiska fiskevatten; kanske kan dvärgarna odla svamp i sina underjordiska avskrädeshögar och på så sätt återvinna både sina fekalier och annat avfall. Kolhydrater och för den delen proteiner behöver man dock tillföra - svamp innehåller ca två gram protein per 100 gram vilket inte är bönor eller kött precis, och energiinnehållet är i genomsnitt endast är 25 kcal/100 gram.
Ett förslag är storviltsjakt. Låt oss säga att drakkött faktiskt går att äta. En Robert Matthews diskuterar (betalvägg men som alltid löses det med snabbt ctrol+a, ctrl+c innan väggen laddat) draken Smaug ur ett "vetenskapligt" perspektiv, bland annat med jämförelser till "the bombardier beetle" som kan alstra explosioner i sin kropp (eller nåt), och kommer fram till att Smaug väger ca 15 ton. Låt oss anta att det är 15 ton ätbart kött. Hur mycket protein har drakkött? Låt oss säga "som kyckling," vilket kan vara rimligt i den mån drakar är lika dinosaurier som ju idag anses vara fåglar.
Kyckling har mycket protein men är kalorifattigt. Hårt arbetande dvärgar behöver förmodligen minst 1 gram protein per kilo kroppsvikt och dygn, och vi kan tänka oss att en kort men kompakt dvärg väger i alla fall 50 kg. (Vi kan tänka oss att de har andra sammansättningar av muskelfibrer vilket kan göra dem starkare per kilo muskelmassa än människor, motsvarande chimpanser, men å andra sidan är chimpanser framförallt mer explosiva och människor mer sega, och dvärgar har ju rykte om sig att vara sega. Hur som helst, låt oss beakta ett mycket förenklat exempel.) Då behöver dvärgar ca 18 kg protein per år per individ. Med lite avrundning innehåller Smaug 600 kg protein vilket räcker i knappt 35 år för en enskild dvärg, eller ett år för 35 dvärgar.
Om vi antar att dvärgarna systematiskt idkar kannibalism kanske proteinbehovet kan hållas nere i viss mån, och att man begraver sina döda "i sten" kan tyda på att man äter upp det mesta och endast begraver exempelvis hjärtat i en mindre urna eller liknande. Samtidigt gör dvärgarnas långa livslängd att man inte hinner dö så ofta per år, och alltså inte särskilt ofta får anledning att äta upp en förfader. Dvärgarna verkar också, om man läser mellan raderna, upprörda över asätande orker, vilket är en indikation på att kannibalism inte är kulturellt välsett. (Efter slaget utanför Moria, där Thorin får sitt efternamn och Azog dräps, bränner man sina stupade för att man inte hinner begrava dem tillbörligt i sten, och då man är oroliga för bland annat "asorker.")
Uppenbarligen räcker alltså inte storviltsjakt, utan dvärgarna måste komplettera med proteinkällor som underjordiskt fiske (vilket Gollum påvisat är plausibelt men förmodligen inte kan ske i stora volymer) samt förmodligen primärt handel med människor och andra hominider. Om vi ändå behöver symbiotiska relationer för proteinerna kanske vi också kan nöja oss med det för bulk-kalorierna, och inte måste hitta på andra matkällor. Vi konstaterar dock att svampodling förmodligen är avgörande tillskott till kosten, och det skulle kunna vara så att dvärgarna - förutom att diversifiera sina externa kontakter - också kan klara längre svältperioder genom att få avgörande näringsämnen via svamp samt genom att - likt nakenråttorna - vid behov hibernera. Även i Tolkiens egen skapelseberättelse finns ju mytologiska element som tyder på en sådan förmåga, ety dvärgarna skapades av Aulë innan de andra hominiderna, vilket gjorde Ilúvatar sur - hen (?) ville att alverna skulle vara först ut. Därför tvangs Aulë lägga dvärgarna i dvala i väntan på att övriga hominider blev färdiga. Thus: Dvärgar har i vart fall i mytologiska uppteckningar kunnat reglera sin metabolism. Vi kan föreställa oss att de kan göra detta även i "modern" tid (tredje åldern) om samarbetsparter bland människorna plötsligt slutar skicka mat till deras koloni.
***
Vi ser alltså orker som råttor, alver som elefanter och dvärgar som nakenråttor. Hoberna då? Låt mig föreslå en parallell till den svarta sulawesimakaken (Macaca nigra). Konvergent med bonoboen har den utvecklat en utpräglad thrive-strategi, där ymniga resurser gjort den social, fredlig, sexuellt promiskuös och allmänt gosig. Hobbitarna har famously en obefintlig nivå av ingrupps-våld (Frodo nämner i "Fylke rensas" att ingen hobbit någonsin avsiktligt dödat en annan hobbit), och det finns en utpräglad förbrödring mellan hobbit-hanarna snarare än sexuell konkurrens om honorna.
Hobbitarna har för övrigt också en långlivs-strategi, vilket kan verka märkligt då de både saknar skyddsfaktorer i form av flygförmåga (fladdermöss), kroppsstorlek (elefanter) och underjordiska fästningar (dvärgar och nakenråttor). Visserligen bor hobbitar traditionellt i hålor, men det är oklart om dessa är kvalitativt mer välförsvarade än rått-orkernas underjordiska nästen. Hobbitarna är dock omvittnat bra på att "försvinna," och kanske är det mer en slags kameleont-effekt vi ska tänka oss, där förmågan att gömma och kamouflera sig är så god att den motverkar exogena dödsrisker. Låg våldsnivå inom arten innebär för övrigt en förutsättning för långlivsstrategi, och här skiljer man sig avsevärt från orkerna som ju gärna dräper varandra i kubik och kvadrat. Jag skulle ändå förvänta mig större konvergens mellan hobbitar och typ kaniner, med större hobbitkullar, kortare hobbitliv, och mer våld mellan hobbitar i en kamp om (reproduktiva) resurser.
En annan anomali i Tolkiens värld är troll. Dessa är uppenbarligen bjässar som vi kan förvänta oss lever länge, men de uppvisar annars ett allmänt orkigt beteende. Dock ger oss Tolkien väldigt lite att gå på när det gäller trollen, vilket gör det vanskligt att dra starka slutsatser. [Uppdatering: Trollen borde fö. liksom orkerna kunna bortförklaras med avel, eftersom det torde vara någon iteration av Mörkrets Herre som värkt fram dem i någon geggig födslokammare. Således utrymme för att frångå de allometriska skalningslagarna och bli en jättestor organism med kort livsspann. Man kan också fundera över konvergens visavi nämnda stsillhavsbläckfisk och fråga sig huruvida troll kanske är semelpara, dvs. om de ynglar av sig en enda gång och sedan dör, vilket ju förstås innebär låg föräldrainvestering samt obefintlig kulturell tradition. Att de öht. kan prata tyder väl ändå på viss föräldrainvestering, eller möjligen ett mystiskt upplägg där man fortplantar sig sent i livet och innan dess har någon form av kulturellt utbyte med yngre trollyngel som då kan lära sig prata och enkel matlagning. Exakt vilka selektionstryck som skulle bädda för en sådan utveckling orkar jag inte tänka på just nu.]
***
Sammanfattningsvis är det ändå remarkabelt hur väl Tolkiens fantasivarelser prickar evolutionsbiologiska prediktioner. Tolkien hade nog rätt lite koll på evolutionsbiologi, men det finns en slags djup sanning i distinktionen mellan lång och kort livsstrategi; mellan cancer och everything else. Som SSC/ACX-Scott skriver: "it’s Evil that teems with fecundity."