188 kronor rösten

DI visar hur mycket varje parti lägger på PR, jämfört med hur många röster de kammade hem i valet. Föga förvånande bränner borgarna mer pengar än Schyman på Almedalen när de placerar sig i toppskiktet av listan. Värst är centern, ni vet det där minipartiet som ingen håller med men som är rikast i västvärlden sen de sålde av skitmånga landsortstidningar strax innan samhället blev mer papperslöst än en diskare på Berns.

Sammanfattning: C lägger 188 kr per röst, FP 92, KD 90, SD 64. F! ligger på 10 kr per röst, V på 29, S på 37, och MP på 49 kronor rösten.

Vad betyder det att borgarna bränner mer på PR, men får ut förre röster per spenderad krona? Antropofagis gut feeling är naturligtvis att borgarnas politik och korresponderande idéer helt enkelt är sämre än "vänsterblockets". (Som om S och MP vore vänster... Fy fan i helvete vilken värld vi lever i.) Således krävs det mer propaganda och hjärntvätt för att förmå en individ att rösta på t.ex. Moderaterna, eftersom de helt enkelt är sämre.

Så behöver det dock naturligtvis inte alls ligga till. Det kan också vara så att mängden propaganda inte spelar någon roll för vad folk röstar på, och att partierna bara lägger olika stora budgetposter för PR. Borgarpartierna är partier för rika människor, och är därför rikare partier som kan unna sig att spendera mera – utan att det för den sakens skulle speglar hur stor impact själva reklamen har på väljarnas beteende.

Det skulle också kunna vara så att t.ex. F! och V har kvalitativt bättre PR än borgarna. Deras strateger kanske spenderar pengarna smartare, jobbar med en bättre reklambyrå, använder gratiskanaler som sociala medier mer. Då speglar PR-utgift per röst helt enkelt hur bra man är på propaganda – Billström och liknande rabiata borgare skulle säkert gärna koppla detta till en auktoritär kommunistisk tradition som genomsyrar dessa vänsterextrema krafter. Ett annat perspektiv skulle kunna vara att F! och V är mer D.O.W.N., inte minst med kidsen, och att smartare hjärnor gör smartare kampanjer. Eller nått.

Är det ett demokratiskt problem att borgarblocket lägger svin-mycket mer resurser på PR än övriga? Tja, det kan man också se på olika sätt. Antropofagi diskuterade på valdagen med en random-person i Bagarmossen vad denne skulle rösta på. Personen svarade att hen inte hade koll, men hade hört att socialdemokraterna var bra. Det var ganska tydligt att personen mycket riktigt inte hade särskilt mycket koll på just dessa frågor, och hen skulle kunna slänga en röst på vad som helst som hen "hört är bra". Som tur vad utsattes personen – som f.ö. har mycket kundkontakt i sitt arbete i servicebranschen och således dagligen utsätts för pöbelns snick-snack – i och med sin vistelseort Bagis för uppfattningen att mer rödgröna blocket trumfar borgarna. Hade personen bott i Danderyd hade hen förmodligen valt att lägga sin röst på moderaterna.

Bagis är en röd-grön-rosa närförort, men reklamen på torget och på tub-stationen har under hela valrörelsen uteslutande bestått av bilder på Hägglund, Reinis och Björklund. Detta skulle kunna tyda på att reklam inte fungerar, eftersom Bagis ändå röstar rätt. (Observera att "rätt" är en normativ utsaga uttalande som speglar Antropofagis ödmjuka uppfattning om vänsterns överlägsna bästma.) Men ack – i Bagis är det politiska intresset överlag högt, vilket visar sig i olika former av självorganisering, gerilla gardening initiativ, antirasistiska Linje 17, eviga loppmarknader, medelst mera, medelst mera. Putnam skulle nog säga att Bagarmossen ligger bra till avseende socialt kapital.

Troligen låter sig politiskt intresserade personer i mindre utsträckning påverkas av PR. Detta är en gissning, men enligt mig själv en rimlig sådan. Vidare, kanske är det röd-grön-rosa grupptrycket i en röd-grön-rosa närförort med högt socialt kapital sådant att det pressar obeslutsamma eller oinsatta individer åt det röd-grön-rosa hållet, och att detta överskuggar reklamens effekt.

Tänk dig då ett sammanhang med lägre socialt kapital och lägre andel politiskt intresserade invånare. Här kanske den obeslutsamma väljaren, som för övrigt är vanligare, i större utsträckning påverkas av reklamen som totalt dominerar torget och tunnelbanan där hen rör sig varje dag. "Oj", tänker hen kanske, "centern gillar pulled pork, det gör ju jag också!" Så röstar den obeslutsamme på det parti som dominerat det offentliga rummet med sina löjliga affischer.

Antropofagis slutsats: Ja, i ett samhälle med ökande antiintellektualism och biased media är det ett demokratiskt problem att vissa partier kan dominera reklamtavlorna. Detta demokratiska problem måste dock inte bemötas med att förbjuda reklam, eller med att begränsa PR-budgetar i lagstiftning – bäst bemöts det naturligtvis med folkbildning, utbildning och uppryckning av public service. Tyvärr är detta 1) långsiktigt arbete, och 2) osannolikt i nyliberalismens era.