Antropofagi har tidigare med emfas argumenterat för att marginalisering + okunskap = rasism. SD:s framgångar i det tidigare röda Norrland skulle då förklaras med att folkbildningsidealet dött, samtidigt som att glesbygden utarmats en smula ytterligare relativt storstadsregionerna. Men låt oss istället pröva en ny tanke.
Det är inte dumheten som har brett ut sig. Det är bildningen.
Det talas mycket om relativism på ledarsidor nuförtiden. Ofta blottar högerskribenterna inget annat än egen okunskap om socialkonstruktivism och postkolonial teori. (Det är ju förresten inte direkt så att antiintellektualismens riddare inom högern brukar hysa minst uns av respekt för vad forskningen säger, så ironin är uppenbar för var och en.) Men låtom oss anta att det någonstans finns ett uns av sanning i kritiken – det är ju trots allt så att mången missförstående förfäktare av paradigmet som lite nedlåtande kallas det postmoderna inte förmår hålla sig på den kausala realismens gyllene medelväg.
(Läs främst detta för bakgrund, men även detta.)
Så, vad är det jag sitter och säger? Jo, att fler läser på allt sämre högskolor. Och lär sig ej att tolka, men att misstolka, storartade tänkare och teorier. Samtidigt, som Februaripodden tar upp, så skapar kapitalismen ångest genom en påtvingad hedonism där vi känner oss misslyckade när vi inte lever amoraliskt. Sunt, så klart, att moralismen dör. Men inte att moralen dör. Änna änna, ey ey.
Det om relativismen. Vad med värdenihilismen? I en epok där materiellt välstånd trots allt peakar (galopperande ojämlikhet åsido), så ser vi stora grupper av människor som helt enkelt inte ser skillnaden mellan att ha och att icke ha. För dem finns det ingen kamp, ty det finns inget att kämpa för. Ja, jag sticker ut hakan och säger: Vissa grupper i samhället har det fan oförtjänt bra. Annars hade väl t.ex. inte det här blogginlägget skrivits.
Det vi ser i samhället är således icke ökande okunskap + ökande marginalisering. Vi ser istället en ökande relativism (misstolkad socialkonstruktivism/postkolonial teori) + värdenihilism. Men vad är då mekanismen?
Jo, såhär. Marginalisering + okunskap = rasism, där tänker vi oss att marginaliserade gör en felaktig analys vilket ger upphov till missriktad vrede. Istället för att hata kapitalet hatar en invandrarna.
I relativismens tidevarv handlar det dock inte om att man tänker fel. Man skiter bara helt enkelt i. Man bekymrar sig inte om huruvida SD:s analys är korrekt eller korrupt. Det är bara den goa känslan av att hata i blindo som man vill åt. Man vet sannolikt innerst inne att syrierna i grannbyn inte är orsaken till att snuset och porren blir dyrare medans sjukpenningen stagnerat. Men det är liksom inte sanningen man vill åt. Man vill åt den där sköna, förbjudna känslan av att säga "neger", av att skriva "hora", av att låta den civilisatoriska fernissan flagna.
Relativism: Ingenting är mer sant än något annat. En felaktig analys (t.ex. rasism) är lika sann eller osann som en korrekt analys (t.ex. socialism). Eller, snarare, sanning är ett meningslöst begrepp. Rasism är lika meningsfullt som socialism, eftersom det skapa en känsla av mening. Mer meningsfullt, eftersom det skapar en extatisk känsla. Som att trampa ihjäl ett djur, eller som att visa kuken på Systembolaget. (Obs. fingerade exempel.)
Värdenihilism: Ingenting är mer rätt än något annat. Allt är likvärdigt. Att döda eller inte döda, att bajsa på motorhuven på sin grannes bil eller att inte bajsa på motorhuven på sin grannes bil. Det finns ingen skala längre. Allt bara är, ovärderat. Jaha, du knullade din farfars lik efter att du hade förgiftat honom med arsenik. Vad intressant. Ska vi gå och vräka ner ett barn från en högt belägen gångbro? Som en förströelse.
Argumentation biter som alla vet inte på rasister. Detta beror på att a) de har inte samma normativa ansats, och b) de bryr sig inte om sanningen. Rasister kanske i många fall är idioter, som jag tidigare påstått. Men det hade inte spelat någon roll om de inte var det. Idioti är inget handikapp i en totalt relativistisk diskurs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar