Färdrapport

Med anledning av prediktion nummer fyra här. Givetvis är det en fullkomligt fiktiv historia som nu följer.

***

Jag hade under en längre tid sökt upp information och forskning om psykoaktiva substanser. De populärkulturella skildringarna intresserade mig föga, eftersom ett löjets skimmer ligger över den mesta drogromantiska estetiken. Däremot gjorde David Nutts forskning, läsning av The Road to Eulyses, med mera material av akademisk karaktär, att jag kände en stark längtan att testa någon hallucinogen.

En viss livsleda och känsla av intellektuell understimulans, som jag nu i efterhand kopplar till arbetslivsrelaterad stress och brist på motion, väckte också lusten att ha en ny förstagångsupplevelse. Detta starka, att något händer en för första gången, som annars mest är förunnat barn och tonåringar.

Efter att ha växlat ner tempot och hanterat min stressproblematik, kände jag att lusten att knarka ändock kvarstod. Jag visste däremot inte hur jag skulle gå tillväga för att fixa knark. Det var då jag träffade min vän A, en högt uppsatt tjänsteman, som också visade sig vara intresserad av att experimentera med medvetandet. Detta kände jag inte till, trots att vi känt varandra i fyra, fem år, och det gladde mig storligen när jag fick veta att A och vår gemensamma vän B vid ett tidigare tillfälle tillsammans hade testat O-Acetylpsilocin, en syntetiserad motsvarighet till psilocybin som bryts ner till psilocin i levern vid konsumtion. A hade även testat O-Acetylpsilocin ensam vid ett antal tillfällen.

Jag och A bestämde oss, med fyllans bedrägliga entusiasm som fond, att samordna en knark-tripp med B vid första bästa tillfälle. Det rätta datumet i kalendern befann sig drygt en månad senare, och vi hade således gott om tid på oss att diskutera de praktiska och teoretiska aspekterna av verksamheten. När dagen kom var jag således i högsta grad förberedd, och entusiasmen kvarstod. Jag hade även ägnat veckan innan åt att varva ner och träna lite, för att i högsta möjliga grad stabilisera mitt psyke inför det som komma skulle.

Aftonen började med att jag och B handlade mat tillsammans, och sedan gick hem till B för att tillreda den. A anslöt, och vi åt en trevlig middag under - kanske främst från min sida - en uppsluppen men nervös förväntan. B förberedde miljön med omsorg; mjuka filtar, täcken, kuddar, värmeljus och lite snacks. A hade även förberett en väl balanserad spellista, vilket skulle komma att visa sig vara helt centralt i upplevelsen. A gav också några tips: Undvik att titta er i spegeln. Respektera medresenärernas integritet och känslor. Lugna varandra vid behov. Slutligen inredde vi ett separat mysrum för den händelse att någon skulle behöva vara ensam ett tag.

Så sniffade vi i oss de uppmätta knivsuddarna knark. Jag närmast skälvde av entusiasm och glädje medan den admittedly ganska äckliga smaken av O-Acetylpsilocin spred sig i svalg och slemhinnor. Vi var äntligen påväg.

***

Varför så förväntansfull? Jag hade mina motiv med resan väldigt klara för mig. Så här i efterhand är jag allt utom besviken, även om vissa mer extrema effekter uteblev.

1. Jag ville stimulera hjärnan till nya tankar. Check.

2. Jag ville uppleva en ny sensation, hanterbar men inte nödvändigtvis ensidigt behaglig. Check.

3. Jag ville utmana mig själv och helt enkelt våga göra något tabubelagt. (Jag må ha rökt lite på i mina dar, men aldrig knarkat i bredare bemärkelse.) Check.

4. Jag ville utforska medvetandets egenskaper, och inte bara teoretiskt genom läsning. Halv-check; trippen kom att bli av vad jag tror skulle kategoriseras som en klass två-tripp, dvs. inte någon högre grad av ego death eller medvetandeupplösning. Vilket nog var skönt givet min ovana.

***

Den initiala känslan var ... stark. Förväntansfullheten förstärktes. När någon skämtade var det oändligt roligt, men inte direkt på ett trams-flabbigt stoner-sätt. Mer genuint känt genom märg och ben.

Resan började sedan med en ganska tuff uppförsbacke. Det fanns inget tydligt element av lidande, men jag fokuserade på att andas djupt eftersom jag i förberedelseskedet tänkt mycket på risken för att noja eller få någon slags hypokondriskt påslag. Jag menar, jag tror ju att jag ska förväxla min hustru med en hatt bara för att jag är lite ansiktsblind och inte känner igen grannen när han hälsar på vårt lokala Coop, och hyser sedan tidigare viss psykosskräck. Farhågorna besannades inte, och jag vet inte om det fanns någon reell risk för det heller - däremot lade jag mycket mental möda på att hantera mina sinnesstämningar. Då känslan för tid upplöstes i ganska stor utsträckning blev detta också en ansträngning för att finna mig i situationen och omfamna den; dvs. inte uthärda utan uppskatta, mer njuta av nuet än att klara nästa etapp för att närma sig målet.

Däremot kan jag nu i efterhand dela upp resan i etapper. Den första uppförsbacken var av introvert karaktär, med slutna ögon och mentala brottningsmatcher. Efterhand kunde jag slappna av och ta in omgivningen lite mer. Det var ungefär då som den fysiska verkligheten började bölja och pulsera. Dessa yttre hallucinationer blev som starkast under en Aphex Twin-låt, vars skivomslag (som vi hade framför oss på storbildsteven) plötsligt böljade av märkliga tredimensionella bubblor. Även en liten statyett inne på toaletten fick liv på ett förvånande och för mig/resenären ytterst komiskt vis.

***

När uppförsbacken var över kunde vi prata med varandra. Eftersom alla känslolägen var så oerhört förstärkta blev den sociala situationen och gruppdynamiken uppförstorad på ett fantastiskt vis. Vi, de tre resenärerna, öppna upp oss för varandra på ett djupt personligt plan, och diskuterade under kvällen även t.ex. några av våra djupare kamper och komplex - även om jag personligen, återigen som kanske lite nervös nybörjare, ofta försökte hålla en positiv grundton.

Själva bondandet och delandet av tankar och känslor var den ena delen. Känslan av gemenskap under och efter resan var fantastisk - vi skickar fortfarande små gulliga hälsningar till varandra ännu drygt 12 timmar efter att trippen avslutats.

Den andra delen var, som jag nämnt, gruppdynamiken som sådan. Den sociala följsamheten och känsligheten som uppstod var helt monumental. Hänsynsfullhet, i en genuin och i alla bemärkelser positiv mening, präglade oss. När vi skrattade tillsammans var glädjen stor, men också då vi kände att vi förstod de andra eller gjorde oss förstådda. När missförstånd uppstod, eller kommunikationen brast på andra sätt, uppstod hos samtliga en djup drift att rätta till och sammanfoga. Liksom alla andra känslor amplifierades även känslor av besvikelse, och ett missförstånd kunde kännas som en djup sorg i den värld som var vårt lilla resesällskap. Bisarrast var det kanske när känslor av förvirring eller ambivalens uppstod och uppförstorades, eftersom jag aldrig upplevt dessa känslor i en stark tappning på samma sätt som jag upplevt ilska, sorg, glädje eller förälskelse. Det var nytt och lite konstigt.

Så, den sociala följsamheten blev enorm, liksom driften att verka i och för gruppen. Där vi låg tillsammans och mös på en matta under mjuka täcken i värmeljusens sken.

***

Etapperna av socialt samspel var ändå bara avbrott mellan de introverta perioderna. Under de mer känsloladdade låtarna - en höjdpunkt var Says från Spaces med Nils Frahm - sjönk vi in i oss själva, gick på insidan, men ändå med en känsla av gruppresa och gemenskap. Vi var introverta tillsammans.

Bakom ögonlocken såg jag oerhört intressanta bilder. Ofta av karaktären visualiserat ljud i någon gammal WinAmp-visualiser - rutmönster, stjärnor, kosmiska tarmsystem och annat obeskrivbart, i diverse olika färger. (Jag fattar nu var Star Wars hyper-drive kommer ifrån.) En speciell syn, kanske den mest figurativa, var när en låt tog mig tillbaka till Berghain i Berlin 2005 och jag svävade ovanför folkhavet - som plötsligt blev till ett folkhav av bilar. Ett disco för bilar liksom. I någon slags flödande inre mönster.

Synerna var kanske en sekundär aspekt jämfört med tankarna och känslorna. Samtidigt är det fel att säga så - de visuella intrycken och känslointrycken var höggradigt integrerade, och speglade i stor utsträckning musikens känslolägen. Några låtar blev för jobbiga och fick bläddras förbi. Det var tunga känslor där inombords, och en fantastiskt intressant utmaning att ömsom följa dem och ömsom försöka styra dem.

De här sakerna är svåra att beskriva. Jag bar i alla fall hela tiden med mig att det var en enorm upplevelse. De svåraste känslorna var när jag ibland trodde att trippen höll på att ta slut. Sorgen och den prematura saknaden var ganska tung att bära. Sen gled jag åter in i trippen och fortsatte... njuta? Känna.

De längre, meditativa, monotona låtarna funkade bäst i bemärkelsen att de gynnade introspektiva etapper. När en låt tog slut kunde man öppna ögonen och på en sekund gå från svallande känslostorm och djupa insiktskänningar till glasklar nykterhet. Så stämde vi av med varandra i gruppen, kanske skrattade åt ett skivomslag som rörde sig, kanske berättade om någonting vi insett under föregående etapp. Ett litet avbrott mellan de mer krävande episoderna.

***

Jag tänkte även en mängd konkreta tankar. I ljuset av mina ambitioner 1-4 ovan ville jag rannsaka mig själv, mitt beteende, och vissa av mina relationer till vänner och släktingar. Märkligt nog lämnade jag mer eller mindre fullständigt mitt barn och dess mamma utanför - de var inte en del av resan. Jag kände om något en grundtrygghet i att ha dem, och i att ha min roll i förhållande till dem. Det var andra aspekter av livet som gjorde sig påminda under mina introverta episoder.

Så, lite exempel på tankar, utan inbördes ordning varken kronologiskt eller värderande.

Det slog mig att hallucinogener hade kunnat vara ett fantastiskt verktyg för diskursanalys. Eftersom budskap och känslor förstärkt så kan man analysera en bild eller en atmosfär på ett helt annat sätt än man kan göra opåverkad. Jag vet inte riktigt hur väl den här metodologiska upptäckten står sig i efterhand.

Jag tänkte mycket på vem man skulle vilja dela en tripp med. A och B är goda vänner, men vi är inte särskilt nära i termer av historik eller gemensamma formativa upplevelser. Det kändes tryggt. Jag spekulerade i om jag skulle vilja trippa med min gamla vän C, som jag i vissa stunder kan uppleva att jag har en hel del outrett med. Jag är fortfarande ambivalent till huruvida en sådan resa hade varit en renande och helande process, eller vice versa öppnat upp för ångest och svåra känslor av besvikelse - som då givetvis hade förstärkts och blivit sannolikt mycket plågsamma. En vanare resenär kanske är mer öppen för att möta sådana känslor, och kanske är det i slutänden mer givande. Jag vet inte.

En liknande tanke var huruvida jag skulle vilja trippa med farsan. Jag såg under trippen flera potentiella fördelar med detta, eftersom vi tidvis haft vissa kommunikationsproblem. Dessa tankar följdes emellertid av den starka insikten att trippen måste vara frivillig. Hur skulle jag lansera idén för honom? Hur skulle jag motivera honom att förbereda sig mentalt? Hur skulle jag få honom att försöka se objektivt på fenomenet hallucinogener? Det hela tycktes mycket osannolikt. Jag slogs av att den här resan, den måste man göra frivilligt. Man måste vilja göra den. Det är en samtyckesresa. Att tvinga med någon, eller lura med någon, hade varit ett fruktansvärt övergrepp. Paniken i att känna så starka känslor utan att ha premediterat saken vill jag inte överhuvudtaget försöka föreställa mig.

Kanske var det dessa tankar som ledde till tanken på ett möte mellan någon som trippar och någon som inte. Vilken fasansfull makt den icke-trippande hade haft över den trippande. Bara tanken på att någon hade sagt något elakt till en, eller skällt på en under trippen, fick mig att bäva.

Andra specifika tankegångar rörde i hög utsträckning gamla förälskelser och outlevda kärleksförhållanden, och är inget jag vill fördjupa mig i vidare i denna dokumentation.

***

Parallellt med tankar om enskilda relationer eller dylikt, löpte en sas. meta-tankeprocess som handlade om tankar på tankar i trippen. Jag har redan redogjort för den inledande uppförsbacken. Under en senare period ambulerade jag mellan två förhållningssätt till resandet - att sortera och kategorisera, eller att bara låta upplevesen strömma genom mig i ett odefinierat flöde. Jag provade båda varianterna. Jag tror kanske att den mindre analytiska varianten var mer meningsfull under tiden resan pågick, samtidigt som den analytiska delen nog lämnat tydligare spår i minnet i termer av formulerbara tankar.

En tanke kring dokumentation som jag tidigare hade lekt med var huruvida jag skulle föra anteckningar. Det blev inte så, på A:s rådiga inrådan, och jag tror att det hade varit dåligt för upplevelsen. Lite som att instagramma för mycket när man backpackar i Sydamerka. Lev i nuet liksom. Istället väljer jag att försöka minnas och dokumentera hela resan nu i efterhand, medan den fortfarande är i färskt minne.

***

Det var väldigt speciellt att känna att trippen var över. Att plötsligt återgå till normala känslolägen. Att inte se böljande tapetränder längre. Att plötsligt vilja gå ut i köket och äta glass.

Vi stannade kvar och pratade om trippen ganska länge. B:s resa varade lite längre, vilket var intressant men också krävde viss fingertoppskänsla från mig och A, vilket A erfaret påtalade när jag lite väl enväldigt deklarerade att resan var slut.

Sen var det tunnelbana hem klockan 03. Inte ett spår av bakfylla eller berusning. Vilket dåligt knark alkohol är.

Efterverkningarna är inte så påtagliga som jag hade förväntat mig. Jag är inte besviken, men inser att jag nog hade orimliga idéer om hur min mentala förmåga skulle förstärkas eller förändras. Däremot känner jag mig för tillfället väldigt klar och lugn och lycklig, samt empatisk och välvillig till andra. Vilket är en angenäm om än inte euforisk upplevelse.

Jag känner inget som helst behov av att resa igen. Däremot vill jag absolut inte utesluta att så kommer ske. Framförallt är jag glad över att jag tog steget och över att jag kan lägga den här upplevelsen till mina övriga erfarenheter. Jag känner mig helt klart berikad, och anser att en av mina grundhypoteser stärkts: Alla sensationer är bättre än ingen sensation. (Detta givetvis inom rimlighetens gräns - har ej prövat tortyr eller motsvarande.) Banal njutning eller senkapitalistisk hedonism känns mig något främmande, eller kanske snarare: Jag tror att jag kan värdera fler känslolägen på ett mindre dömande sätt. Att jag känner mig, i alla fall i skrivande stund, tryggare med att sorg och melankoli också måste vara aspekter av känslolivet. Kanske är detta dock bara hyckleri, eftersom jag erfar en något självgod upprymdhet när jag tänker dessa tankar och egentligen inte sas. möter något emotionellt motstånd.

En sak till: Jag känner en förminskad dödsångest. Oklart om det är knarket eller att jag gjort en ny upplevelse. Jag har tidigare rest till Galapagos, vilket är ett minne jag ofta återvänder till när livet känns tungt. Jag kan säga till mig själv att döden är mindre fruktansvärd i och med att jag åtminstone upplevt detta. (Även mitt barns födelse och den gången jag fiskade upp en Anarhichas lupus samt några andra minnen kan hänföras till denna kategori.) Att trippa är definitivt något som gör att livet känns rikare och mer levat, vilket jag uppskattar.