En underlig upplevelse

Jag hade precis en underlig upplevelse.

Det har historiskt hänt att jag trippat på svamp. Ofta (men inte ofta!) gör jag detta när familjen är bortrest och jag har tid att säkerställa att set and setting är optimala. Jag tar lite lagom svamp och lyssnar på musik och vistas i naturen. Jag är en neurotisk personlighet med en naturlig misstänksamhet mot droger, och har dessutom en fobi för psykos som jag ådrog mig (fobi alltså) när jag under ett gong-bad på kundalini-yogan kände hur mitt jag höll på att upplösas och hur jag drogs in i alltet utan avgränsning. Jag aktar mig därför för för stora doser.

Idag är min familj iväg, men jag har inte planerat att trippa på svamp. Dock har jag planerat att läsa böcker, gå i skogen etc. som jag uppskattar. Framförallt har jag planerat att njuta av tystnaden och ensamheten.

När jag så gick i skogen genomförde jag en mikromeditation och därefter öppnades mitt sinne på något sätt. Jag försökte ringa en vän för att diskutera medvetandeupplevelse men han firade jul med sina barn och hade inte riktigt tid att prata. Strax därefter fick jag inre visuella hallucinationer - kraftfulla och vackra - av ett termodynamikens andra huvudsats och den globala entropiökningen som en våg av orange molnmassa som trycker sig fram genom tomrummet, och invariabilitetssträngar som mönster som bildas i det orange:a molnet, och hur dessa mönster amplifieras och växer i komplexitet och skönhet, inåt, i motsatt riktning mot molnets framåtskridande. Jag såg hur massutrotnings-events såsom perm/trias var dimensionella omjusteringar av selekttionstrycken på ett sätt som slet invariabilitetssträng-mask-mönstren i bitar men hur små överlevadne trådar slingade sig vidare och delade sig och virvlade samman och växte till nya underbara konfigurationer. Jag kunde även zooma in på maskarna och se individuella manifestationer - individer, personer, enskilda organismer - och hur deras kroppsliga och kognitita processer också formades av mönstermaskar mot orange molnmassa och hur kognitionen är sådana komplexitetsökningar i mönster i orange:a molnet. Och jag kunde se hur parasiter bildade maskmönster som tog sig in i de större maskmönstren och hur dessa bestred parasiterna med motverkande maskmönster och jag kände hur all död är lärande och allt motstånd är förutsättningar för mening. Jag förstod också att kausalitet och påverkan är meningens grund i hur mönstermaskarna endast kan finnas mening i interaktion mellan andra mönster och hur de måste överrbygga de mellanliggande vidderna av mönsterlös orange molnmassa för att nå varandra, och hur graden av mening man upplever bestäms av ens påverkansmöjligheter och ens känsla av kausal samvaro med andra mönster, andra organismer och idéer och familjemedlemmar. Jag såg för mitt inre öga hur vi människor och våra jagupplevelser är förutsättningar för framtiden att utöva kausal påverkan på sitt förflutna - det vill säga på nuet - genom att vi kan skatta sannolikhetsdistributioner och agera i enlighet med förväntningar och förutsägelser. Lärandet i evolutionen förutsätter död och alstrar mening gennom kausal påverkan på allt annat i nuet, men jagupplevelsen eller kanske till och med medvetandet alstrar mening genom att koppla samman nuet med framtiden. Detta genom att vi kan observera saktillstånden och extrapolera dem eller utifrån våra modeller förutsäga dess evolution eller utveckling, en viss tid in i framtiden, med en ökande felmarginal. På så sätt kan framtiden - våra förväntningar på den - påverka oss idag, och på så sätt kan vi skapa nya dimensioner av mönster i det orange:a entropimolnet.

Jag gick långsamt genom skogen och lät dessa bilder genomströmma mig och jag kände lycka på ett sätt som jag gjorde under mitt tredje barns första levnadsår, och nu inser att jag är förmögen att åkalla genom meditation. Jag vandrade leende genom skogen och funderade på huruvida jag borde nedteckna mina djupt kända intuitioner om kosmos' beskaffenhet. Först slog mig tanken att förmågan att tänka i bilder, som jag vanligen saknar då jag är en verbal-cerebral person, inte ska skändas genom att formeras i skrift och på så sätt tvingas in i språkets begränsade begreppsapparat. Jag förstod dock direkt att meningen med kommunikation är överordnad då utsändandet av budskap är ett sätt att kausalt påverka andra sinnen, potentiellt sett, och att detta är viktigt och att språkets begränsningar är något vi måste tolerera och i möjligaste mån övervinna. 

Tyvärr är jag som sagt en neurotisk natur och började efterhand ställa mig själv frågor om huruvida mina upplevelser på något sätt kunde förklaras med ohälsotillstånd. Kanske hade en tarm förklämts i högra delen av bukhålan och ur denna kanske gift läckte in i det limbiska systemet. Kanske hade vener i min nacke kommit i kläm varpå syretillförseln till hjärnan ströps. Kanske hade en hjärnblödning fest i någon ventrikel (om detta nu är möjligt enligt medicinvetenskapen) (ett lätt tryck bakom höger öga talade för någon form av ödem med neural påverkan). Det hela blev inte bättre av att jag gick hem och satte mig att meditera för att så att säga ta till vara på mina ändå fortfarande överväldigande lyckosensationer, men inte lätt kunde ta mig ur min meditation - det var som att jag delvis förlorat kontrollen över kroppen (eller om jag bara inte riktigt ville sluta meditera). När jag väl lyckades sluta gav jag upp och föll till golvet (under kontrollerade former) och blev liggande där. Sen åt jag en clementin och då kändes det lite bättre. I skrivande stund är jag ännu vid liv.

Kampsport som ett fall av memetisk evolution

(Relevant men frivillig bakgrundsläsning: Fördomar; memetisk parasit/symbios-dimension; själviska memetiska element; memetisk inklusiv fitness; evolution och PP; när vi växer underkastar vi oss Gud; Price:a gudarna; aztekernas dödskult och kulturell evolution; transitioner inom kulturell evolution; memes-avel; funktionell variation inom domesticerade memes.

Viktig bakgrundsläsning: Fake martial arts, a disorientation; Tolkien och evolutionsbiologiska principer; fighten som förändrade fightandet.)

Evolution handlar om att receptet "variation, urval och ärftlighet" får verka över tid. Så länge dessa faktorer är på plats kan evolution ske. Evolutionen förknippas med genetiken men är egentligen substratoberoende. Så länge det finns någon informationsöverföring över tid - ärftlighet - kan vi tala om evolution. Memetiken - en parallell till genetiken - handlar om att memes, dvs. idéer, normer, sedvänjor, uppfattningar och trosföreställningar, också är föremål för evolutionen. Människans sinnen är då substratet på samma sätt som DNA är för den biologiska evolutionen (på jorden).

Det finns många paralleller mellan biologisk och memetisk evolution (se länkarna ovan). Vi kan tala om domesticerade memes precis som om domesticerade djur. Vi kan tala om meme-konflikt som om genkonflikt. Vi kan tala om inclusive fitness för memes på motsvarande sätt som för gener. Vi kan tala om symbiotiska eller parasitiska memes, i förhållande till sina människovärdar. Inte minst kan vi tala om korta och långa livsstrategier för memes, på samma sätt som vi gör om djur. Det kan finnas elefantmemes, som lever länge och har hög föräldrainvestering, och råttmemes, som får stora kullar, lever korta, hårda liv och kryllar i avloppet.

Allt detta riskerar emellertid bli alltför abstrakt. För att bildsätta memetik-diskussionen kan vi behöva ta till exempel. Ett väldigt intressant exempel är Kampsport.

***

Kampsportens moderna historia kan inte bortse från globaliseringens krafter. Förr i tiden rådde en väldig memetisk artbildning, då kampsportskulturer levde avskilda från varandra och utvecklade unika inriktningar. Så plötsligt kom UFC, Ultimate Fighting Championship, och vips befann vi oss i en malthusiask köttkvarn där de mest effektiva teknikerna fick tillfälle att bevisa sig. Som jag redogör för i det här inlägget slutade detta ofta med att brasilian jiujitsu (BJJ) segrade. Snart nog eskalerade evolutionsprocessen och allsköns unika stilar blandades upp och nöttes ner till dagens Mixed Martial Arts (MMA), i grund och botten en hybrid mellan BJJ och thaiboxning.

Vi skulle faktiskt kunna dra en parallell till evolutionsbiologiska massutrotningshändelser. Artbildning sker ofta när populationer separeras geografiskt - exempelvis skiljer Kongofloden schimpanser från bonoboer vilket får intressanta följder i respektive arts utveckling. När geografiska barriärer överbryggas kan det få digra följder. På Nya Zeeland innebar avsaknaden av däggdjur att fåglar intog typiska däggdjursnischer och tappade flygförmågan. Världens största insekt, Jätte-Wetan, har intagit någon slags gnagar-nisch vad det verkar. Inflyttade människor kunde emellertid snabbt utrota allsköns icke-flygande fåglar, och invasiva råttor, grisar etcetera har tagit hand om resten. Samma öde har många andra isolerade populationer mött, inte minst många av Australiens pungdjur.

När homo sapiens följde ut sina människokollegor ut ur Afrika ledde detta till att andra människoarter såsom neanderthalare och homo erectus dog ut, bortsett från det DNA vi lyckades knulla till oss i akt och mening att sno åt oss lokala genetiska anpassningar för att klara klimatet. Samma sak hände, memetiskt sett, när kampsporterna började stötas och nötas mot varandra på en global arena. Länge var det okänt vilka kampsporter som faktiskt var bäst, och det finns gott om trevliga matchups på Youtube där exempelvis den lokala savate-mästaren rådbråkas av någon thaiboxare.

Det här inlägget om "fake martial arts" handlar om att många kampsporter suger med avseende på att faktiskt idka kamp. (De mest extrema exemplen kanske är capoeira och tai chi.) Det handlar också om att vidga begreppet "martial arts" till oigenkännlighet - det är väldigt mycket vi pysslar med i samhället som inte är CANCER utan snarare EVERYTHING ELSE. Det är inte alltid rått-strategin som är den mest värdefulla.

Som jag varit inne på i förhållande till både memetisk parasit/symbios-dimension och Tolkien-Midgårds evolutionsbiologi är det intressant att kika på begreppen "r-/k-selektion" och den närbesläktade distinktionen mellan lång respektive kort livsstrategi. Råttor får stora täta kullar, avkomman är självständig från första stund, och man lever korta, hårda liv. Elefanter får, sällan, enstaka avkomma, har långa havandeskap, fostrar och skyddar sin avkomma länge innan den blir självständig. Elefanter har famously effektiva cancer-supressor-gener (när livet kan förväntas vara långt selekteras man för att inte dö i cancer) och traderar kulturell kunskap (elefantmatriarker i flocken ökar sannolikhet att överleva torka pga. minns djupa, hemliga källor som annars inte ofta besöks). I inlägget om Tolkien skrev jag följande:

"En kort livshistorik (tänk: råttor) innebär att en organism selekterats för att leva hårt och dö ung. Det är då fördelaktigt att skaffa massor av avkomma, ha en låg föräldrainvestering, och lägga all energi på reproduktion snarare än till exempel cancer-supressor-gener eller sjukdomsresistans. Population bottlenecks och möjlighet att snabbt kolonisera nya territorier selekterar för kort livshistorik, men framförallt är det stora exogena dödsrisker som rovdjur som leder till kort livshistorik - om man ändå riskerar att dö ung är det onödigt att ägna resurser åt långt liv, sjukdomsresistens och exempelvis kulturellt lärande, och bättre att bara köra järnet, knulla och skaffa svinmånga barn som man sen försummar.

Kort livshistorik tenderar även att leda till mindre kroppsvolym eftersom resurser läggs på reproduktion. Det finns dock alltid massor av undantag inom biologin. Beakta t.ex. stillahavsbläckfisken som har en utpräglat kort livshisotorik, och även exemplifierar semelparitet, det vill säga att endast fortplanta sig en enda gång och sedan dö. Faktiskt kan mollusker som stillhavsbläckfisken vara ett bra exempel på kort livshistorik och att selektions-mutations-balans-fönstret stängs snabbare. Jag skrev:

'I varje individs liv föreligger varje dag en viss risk att vara död. Död, på grund av att man har ätits, eller förolyckats, eller dött av sjukdom. Ju fler dagar som går i individens liv, desto större är sannolikheten att vara död. När sannolikheten att vara död – som ju bestäms av livsmiljö relativt egenskaper – är väldigt stor, är selektionstrycket mot dåliga mutationer väldigt litet.

Således tenderar mutationer med negativa effekter sent i livet att ackumuleras i genomet. Från individens perspektiv uppstår illusionen av ett programmerat åldrande. Egentligen är det bara summan av din utvecklingshistorias mutationer som hinner ifatt dig. För oss människor blir effekten extra tydlig, eftersom vi medelst civilisation och teknologi drastiskt har minskat risken för att vara död. Därför måste många av oss handskas med privilegiet att leva i den höga ålder då mutationer med sena negativa effekter, som inte sållats bort av det naturliga urvalet, i ökande utsträckning ger sig tillkänna.'

En lång livshistorik (tänk: elefanter) innebär att en organism selekterats för excellens och långt liv. Om det inte föreligger betydande exogena dödsrisker är det värt att ägna resurser åt cancer-supressor-gener (som hos just elefanten), sjukdomsresistens, kulturellt lärande (också elefanten), och hög föräldrainvestering (elefanten!).

Intressant nog tenderar lång livshistorik innebära färre spenar, och elefanten har mycket riktigt bara två medan råttor har sex par, tolv stycken, 'bröstvårtor' (gud vilket äckligt ord i samband med råttor - blä). Lång livshistorik innebär ofta större kroppsvolym, eftersom större kropp minskar risken att dö - en värd investering för ett djur som har möjlighet att leva länge, och ett selektionstryck för att leva länge i och med att den vardagliga dödsrisken minskar. (Vi kan alltså tänka oss en dubbelverkande effekt.)

Andra strategier för att minska den vardagliga dödsrisken finns också, till exempel att kunna flyga, och low and behold har fladdermössen en lång livslängd som inte förutsägs av de allomteriska skalnings-lagarna. De flesta däggdjurs livslängd kan förutsägas utifrån kroppsvolym, men fladdermöss kan leva i fyrtio år (svartråttor lever i ett år, brunråttor i två) och har ett otroligt immunförsvar (som också gör dem till livsfarliga virusbomber för oss människor)."

Parallellen är förstås att traditionella kampsporter fått möjlighet att utvecklas som elefanter. Genom en artificiellt låg "dödsrisk" har underliga kampformer kunnat utvecklas. I råttornas värld är det dock MMA:n som selekteras för. MMA-utövare har också så vitt jag vet åtta bröstvårtor.

***

I "fake martial arts"-inlägget beskrivs följande "main standards" för att mäta kampsporter - vi kan tänka på det som två huvudsakliga selektionstryck i den naturliga miljö:

• utility in modern mixed martial art competitions
• utility in real-life self-defense situations

Om en kampsportsmeme selekteras i en miljö där faktiskt fysisk överlevnad i icke gräns-satta slagsmål är normen, kommer vi få någonting som inte ens är MMA - det kommer vara knivar i ryggen, "guns to fist-fights," förgiftning och - om det faktiskt blir slagsmål - fingrar i ögonen och sparkar i pungen. Denna miljö är dock inte legio ens i djurvärlden - varför?

Ritualiserade konflikter är vanligt i djurvärden. Fåglars dans och hjortars stångande är vanliga exempel. Frågan är varför djur inte alltid slåss till döden. Hök-/duva-modellen ur spelteorin är ett sätt att förstå kalkylen med avseende på nyttan och risken med konfliktorienterade beteenden. (Se även invandrarmän.) Ritualiserade dueller är evolutionärt stabila strategier givet vissa miljöförutsättningar. Till yttermera visso är ärlig signalering ett evolutionärt jämviktsläge, vilket gör det evolutionärt osannolikt (under vissa förutsättningar) att fejka det tills man mejkar det. (Mimicry eroderar signalvärden.) Det är därmed inte förvånande att vi ser rätt lite av "nature red in tooth and claw," eller vad de brukar säga, när relativt thrive:iga förutsättningar råder. Skulle vi hamna i Mad Max-postapocalypse skulle fler dödsdueller bli sannolika.

"Utility in real-life self-defense situations" är med andra ord inte det relevanta selektionstrycket för oss just nu (men kanske i The Road). Det som istället har hänt är att globaliseringen fört samman alla världens kampsporter på samma arena, under ett ändå förhållandevis liberalt regelverk. "Utility in modern mixed martial art competitions" är därmed ett selektionstryck att räkna med.

***

I filmen Choke möts flera fighters från olika skolor vid en turnering i Tokyo - bland annat är BJJ-mästaren Ricksson Gracie med. En annan deltagare är Gerard Gordeau som är en savate-utövare från Nederländerna. Gordeau fuskar illa i filmen och petar sånär ut ett öga på en motståndare. Han fuskar även i UFC1 mot en annan av Gracie-bröderna när han bet denne i örat. Wikipedia refererar som följer:

"[T]he Dutchman faced Brazilian Jiu-Jitsu stylist Royce Gracie in the championship bout. During the fight, Royce attempted a double leg takedown followed by a kosoto gake, but Gordeau blocked them and clamped to the cage wall to avoid being taken down. However, Gracie eventually repeated the throw and floored the Dutchman. According to Gordeau, Royce had been warned by the UFC doctors about his injuries [som han ådragit sig tidigare under turneringen] and took advantage of this to overpower him. While Gordeau was under Gracie's mount, he allegedly bit Gracie's ear in an intentional foul, but Gracie, after landing some palm strikes and headbutts, still managed to submit Gordeau with a rear naked choke to win the fight and the tournament. The Brazilian also held the choke for a long time after Gerard's tap out in retaliation for the foul play."

Det roliga är att savate-utövaren - som visserligen spöar en hel del folk i UFC1 och alls inte är någon vekling - på sista raden har svårt att hävda sig under "modern mixed martial art competitions"-selektionstrycket. Då switchar den jäveln över till "real-life self-defense"-selektionstrycket, dvs. lämnar det (förvisso minimalistiskt) regelstyrda, ritualiserade fightandet och börjar bitas och peta ut ögon.

***

Med det sidospåret ur vägen kan vi konstatera att memetisk artbildning inom kampsport kan ske på samma sätt som biologisk artbildning, när populationer hålls åtskilda. Då kan man minska "dödsrisken" för memes som kan utveckla komplicerade livscykler med hög grad av överbyggnad och låg grad av malthusiansk streamlining. Vi skulle kunna jämföra det med "domesticerade memes," som ger högre variation, och då se UFC-massutrotnings-händelsen och MMA:ns utveckling som att de domesticerade kampsporterna plötsligt släpps ut i naturen där bara de starkaste överlever.

Utsläppt

Jag hade blivit instängd i en bokaffär. Det var en mycket trevlig bokaffär, så jag hade egentligen ingenting att klaga på, men efter några dagar började började det bli svårt att få tiden att gå. Jag gjorde regelbundet armhävningar samt plundrade kassaapparaten på de få kontanter som fanns där. Jag hittade några torra gamla kex som var oätliga men som jag kunde bygga små fort av. Efterhand fann jag mig emellertid vara tvungen att börja läsa.

De första månaderna läste jag uteslutande skönlitteratur. Först läste jag om alla böcker som jag tidigare hade läst, förmodligen av ren lättja och för att inte riskera att behöva läsa något som jag inte visste om jag gillade. Så småningom tog jag mig dock ganska systematiskt an de stora klassikerna. Det var inget märkligt med dem; exempelvis Raskolnikovs samvetakval grep mig föga. Närmare kom jag kosackerna i Tolstojs kortroman med samma titel, men vår vänskap tog slut när jag tog mig genom massakrerna och antisemitism i Gogols Taras Bulba.

Bergtagen var en riktig pärs och inte heller den gav några bestående avtryck förutom en viss distans till den tristess jag ändå upplevde i akt och mening av min inlåsning. Odyssén var märkligt brutal, särskilt i sitt klimax där ett mycket omfattande mördande av kvinnligt tjänstefolk beskrevs som någon form av rättmätig hämnd, även fast flickorna bara vänslats med de så kallade Friarna. Jag kom att misstänka att detta var en eufemism för något värre och att det själva verket fanns rimliga sexualmoraliska grunder att taga kvinnorna av daga.

När jag tagit mig igenom hela Tusen och en natt förstod jag att orientalisk kultur är defaitistisk - ödet, al Quadr, är styrande för orientaler. Västerländsk världsåskådning utfaller typiskt sett i samma linjära utvecklingslinjer där karaktärer har mål och agens och utvecklas genom prövningar. Övergripande följer västerländskt berättande narrativstruktur där mål-hinder-lösning (nytt mål, nytt hinder, ny lösning) är bestämmande även i det lilla - idealiskt sett bygger varje skönlitterärt stycke på denna återkommande loop. På den höga strukturnivån innebär berättandet att en individ formerar mål (drivkrafter), hindras av antagonistiska entiteter, och agerar för att på bästa möjliga sätt hantera dessa hinder; genom att utsättas för konflikt måste agenten prioritera och välja och exekvera, och följden blir nya mål och drivkrafter. Vanligen är kärnan i västerländsk skönlitteratur att protagonisten blir varse sina mål och sedermera stegvis förstår vad som hindrar den. Orientalisk världsåskådning innebär istället ett berättande där antagonisten är helt utelämnad åt ödet, inte agerar alls, utan bara drabbas av externa krafter. En "hjälte" i orientalisk litteratur är en individ som har väldigt mycket tur eller som gynnas av övernaturliga krafter. En hjälte i västerländsk litteratur är någon som agerar rådigt för att förstå sina drivkrafter och bekämpa sina fiender. Därutöver lärde jag mig att man ska aga sin hustru med en käpp av mullbärsträd så att hon nästan förlorar förståndet, om man vill ha ett lyckligt äktenskap.

Det fanns även svenska klassiker. De ockulta inslagen i Selma Lagerlöf fann jag direkt stötande, billiga dramaturgiska verktyg som inte adderade till karaktärsutvecklingen. Något bättre kändes det väl med utvandrareposet.

Om klassikerna var en besvikelse var den moderna skönlitteraturen en ren vånda. Jag ångrar minnet av den.

Efter vart tröttnade jag på nöjesseglatser och påbörjade en liten bildningsresa. Bokhandeln hade en välförsedd avdelning för facklitteratur inom blandade sakområden, och snart nog fann jag mig beläst på politisk filosofi, konspirationsteorier, barnuppfostran, konjak och prepping. Efter att ha tillgodogjort mig kanske två, tre tusen böcker inom fackgenren började jag emellertid uppfatta oöverstigliga motsägelser. Jag kunde inte enkelt harmonisera innehållet i böckerna. Jag började därför bygga upp ett intrikat system för hur jag skulle gradera böckernas trovärdighet och vilken vikt jag skulle lägga vid de sakpåståenden och slutledningar som redovisades i respektive bok. Efterhand emanerade en metabok som samlade och värderade all världens kunskap. Tyvärr visade det sig då att inte ens harmoniserandet av all världens kunskap räckte för att eliminera de motsägelser jag kunde slutleda ur de så att säga "viktade" slutledningar som metaboken redovisade. Jag insåg att världen som vi upplever den inte är motsägelsefri och att till och med våra djupaste och mest samvetsgranna försök att bringa ordning i kosmos är gagnlösa.

Sen kom vaktmästaren och släppte ut mig. Jag tog genast droskan hem för att runka och äta glass.