Själviska memetiska elemement

En ytterligare grej som Arvid Ågren skriver om i The Gene's-eye View of Evolution är genomic conflict. Även Antropofagi har beskrivit saken i Frågan... avsnitt 2.7. Själviska genetiska element, dvs. gener som propagerar sig själva till en fitnesskostnad för individen, är vad vi snackar om. Ur Frågan...:

"Det finns även gener som ökar sin frekvens i arvsmassan på bekostnad av andra gener – så kallad genomkonflikt. Ett exempel är Maternal effect dominant embryonic arrest. Akronymen Medea är i högsta grad passande. Den antika mytologins Medea personifierar barnamordet. I flera versioner av myten, bland annat i Euripides kända pjäs, mördar hon sina egna barn för att hämnas på hjälten Jason. Den själviska Medea-genen består av både ett gift och ett motgift. Hos kvinnor som bär på genen dör avkomman, om inte avkomman själv bär på genen – då räddas de av motgiftet. Om Medea-allelen är heterozygot, så kommer i genomsnitt hälften av kvinnans barn att överleva som bärare av genen, medan hälften av barnen kommer att dö.

Det uppenbart att Medea-genen inte är till gagn för varken art eller individ. Ändå ökar genen 
effektivt sin frekvens i populationen. Analogt med hur Euripides tolkning av Medea-myten bygger på publikens sympati med valet att mörda barnen, så bygger vår förståelse av Medea-genen på en tolkning av evolutionen som en statistisk trend i replikationen av gener."

Medea.

Eftersom vi gillar memetisk evolution lika mycket som genetisk, så blir vi intresserade av att hitta motsvarigheter inom memetiken. Finns det själviska genetiska element där?

Då måste vi först förstå vad som motsvarar en organism inom memetiken. Ett memeplex, låt säga, men vad är det? Tja, om vi nu vill ersätta allt group-selection-tänk med memetik (som jag hintade åt i slutet av det här långa inlägget) så kanske ett memeplex traditionellt sett är den totala klumpen kulturella sedvänjor som en samlar-jägar-grupp vidmakthåller, inklusive hur man tillreder cassava, spårar megafauna, tillverkar fiskekrokar, delar föda, arrangerar arbetsfördelning, tillber gudar, etcetera. Ett memeplex, ett samlat DNA, då kanske är hela jävla meme-paketet som en given grupp människor härbärgerar.

Så, vad är då "menomic conflict" i det här perspektivet? Vad är ett själviskt memetiskt element?

Tja, vem vet vad kvinnlig könsstympning eller infanticid etcetera nu har för syften. Och frågan är om vi ens ska fråga oss om de är adaptiva för människorna som bär dem, eftersom vi nu ju talar om selektion av memes. Men, som sagt, så har ju symbiotiska memes intresserad av bärarnas fortlevnad, och därför kan vi nog fråga oss om en meme är adaptiv visavi människan som bär den, i alla fall indirekt. För om memen gynnar människan så gynnar den sig själv, så den är adaptiv (för sig själv) genom att vara adaptiv för bäraren. (Se mer om symbios/parasit-dimensionen. Och om fördomar.)

En meme borde då dock ändå kunna vara adaptiv utan att vara gynnsam för bäraren, såklart, och då kanske en adaption är typ "döda alla avfällingar" och såna grejer, som gynnar memen men inte bäraren. (Om nu inte bäraren måhända gynnas av att inte avfälla...)

Ett själviskt memetiskt element borde vara en meme som gynnas sin egen spridning utan att gynna meme-plexet. Det är bara svårt att veta vad som gynnar memeplexet när memes kan ha så kontraintuitiva indirekta adaptioner, dvs. kan gynna bäraren/bärarna på så märkliga sätt.

***

Låt oss dock ta ett specifikt meme-plex som exempel: Vetenskapen.

Vetenskapen är det allra bästa exemplet, gubevars. Det är nämligen så att vetenskapet fanemig liknar ett DNA. Det är inte bara disparata idéer som kämpar inbördes om medvetandesubstratet. Det är en samordnad, koordinerad massa av idéer. Som, dessutom, har gott om väl synliga supressormekanismer för att hämma asociala memes. Precis som t.ex. elefanten och nakenråttan har cancer-supressor-gener!

Vetenskapen är faktiskt ett så extremt exempel att jag vill utnämna det till en transition. Ni vet, små grejer blev celler som blev organismer. Vissa skulle vilja påstå att organismer blev samhällen, men möjligen är det så att organismer blev substratet för memes.

Det är tydligt att memes under samlar-jägar-epoken koordinerade sig för att gynna flocken. Detta passar med parasit/symbios-modellen - när memes inte kan sprida sig så lätt eller fritt i den totala populationen selekteras de för att gynna sin bärare och bli mer symbiotisk.

Sen trädde vi in i en global och interconnected framtid där alla idéer kan resa fritt mellan alla hjärnor, och där människors överlevnad på individnivå är förhållandevis frikopplade från vilka memes de själva - återigen på individnivå - är infekterade av. Om du är hare krishna i ett välfärdssamhälle kommer du ändå få socialbidrag och köttfärslimpa och härbärge.

I den nya primordiala soppan, som alltså kom efter den mer koordinerade memeplex-epok som samlar-jägar-tiden utgjorde, så uppstod det ändå plötsligt koordinerade memeplexes. Vetenskapen är det strålande exemplet, som sagt. Vetenskapen har massor av supressormekanismer som bestämmer vilka idéer man kan tro på, så den utestänger rätt effektivt allsköns memes. Det är svårt att vara vetenskapligt rigorös och scientolog på samma gång, exempelvis.

Men, vetenskapen, detta koordinerade DNA med supressorgener, har ändå själviska memetiska element! Det finns idéer inom vetenskapen som propagerar sig själva på bekostnad av helheten, av "organismen" vetenskapen. Ett exempel skulle kunna vara p-hacking. Det är härligt för vetenskapsmän att sitta och genomlysa registerdata från tusen och en olika vinklar, tills ett förment signifikant samband uppträder. P-hacking är attraktivt för vetenskapsmannen, eftersom hen får pubba artiklar och inhösta citeringar.

...eller är det tvärt om? Är det så att "p-hacking" (nu inom citationstecken som ni ser) är det själviska memetiska elementet? Att det propagerar sig själv genom att vara ett verktyg för vetenskapsmän att förkasta vetenskapliga resultat som man själv inte gillar? Det finns gott om sofistikationsbias i vår värld, och visst vore det härligt att kunna verka inom vetenskapen och på ett vetenskapligt gångbart sätt hitta verktyg för att helt fritt få välja vad man vill tro på utifrån magkänsla. Att isolerat få förkasta det man ogillar, samtidigt som man kan säga att man "vetenskapligt" kommit fram till att tro på det man nu gillar att tro på.

***

Det känns för övrigt som att samhällsvetenskapen, mer specifikt, är full av menomisk konflikt. Supressormekanismerna kanske helt enkelt är sämre inom denna märkliga hybridart, korsad mellan science och humanities. Samhällsvetenskapens slappa diskursanalys och löjliga intervjustudier. Allsköns så kallat kritisk teori som endast syftar till att gynna transferiatet. Fy för i helvete.

Hatläsning

Kortromanen Moral är, ska först sägas, usel och dålig. Läs den aldrig. Här kommer ändå några reflektioner som bygger på att du läser den så att jag slipper ge ett utförligt referat.

Handlingen i Moral är svag men låt gå: Det "handlar" om en filosofidoktorand som ligger med sin handledare, som dock är gift och vill hålla det hela hemligt. Boken är skriven i en du-form som man om man vill vara snäll skulle kunna kalla för innovativ (även om jag använt samma perspektiv i novellen Don't Get Up), men som egentligen är en smutsig genväg för att slippa det stora arbetet som det innebär att skriva en riktig roman med tredjepersonsperspektiv i fri indirekt stil. (Det är MYCKET lättare att skriva i förstaperson (presens som här), och i andraperson såsom Moral, än att skriva i tredjeperson och fri indirekt stil. Det är nästan fusk, faktiskt.) Berättarjaget vänder sig genomgående till du:et som är älskaren, och bölar över hur orättvist nånting (oklart vad) är med deras så kallade maktrelation.

Temat för boken är moralfilosofi. Varning dock för den som vill vinna några insikter eller ens intressanta spaningar. Boken är så tom på substans att man endast genom att låtsas tro att författaren önskar understryka distinktionen mellan (moral-)filosofi och skönlitteratur, kan tycka att det finns ett tema. Författaren har också - för det här är fuskig autofiktion där verkligheten används för att krysta fram en story, så att man slipper krävande världsbyggande, berättarstruktur eller ens använda sin fantasi - skrivit en avhandling i verkligheten, och hör och häpna om denna uppsats inte är precis lika tom. Den avhandlar distinktionen mellan filosofi och skönlitteratur, precis som romanens berättarjags uppsats.

Låt oss ändå dröja oss vid vad för sorts substans en sådan fråga skulle kunna rymma.

***

Idag, när vi har analytisk filosofi, Less Wrong, rationalistbloggare och långformspoddar som Mindscape, Making Sense eller Tyler Cowens vad den nu heter, är det förstås absurt att tänka sig att man skulle kunna nå närmare Truth medelst skönlitteratur; i alla fall inte lika effektivt och rigoröst som medelst vetenskap.

Filosofi är dock inte vetenskap, men det är inte heller skönlitteratur - det är till exempel logik eller metafysik eller vetenskapsfilosofi eller moralfilosofi i sina icke-empiriska inkarnationer. Det är dock rigoröst på ett sätt som fantasi och berättelser inte är, eller vill vara.

Med det inte sagt att skönlitteratur inte kan förmedla (även praktisk) filosofi, lex Three Worlds Collide. (Obs, "praktisk filosofi" är "en gren inom filosofin som fokuserar på tillämpningen av teoretiska principer och resonemang på praktiska frågor och problem som rör människors liv, handlingar och samhälle. Några av den praktiska filosofins huvudområden är etik, politisk filosofi och social filosofi." Ofta nog avser man moralfilosofi. Teoretisk filosofi är vad jag skulle kalla "riktig filosofi.") Platon gav famously sina insikter vingar medelst dialoger kompletta med karaktärer. (Exempel.) Sanningar kan sägas av författare, som inte sägs av filosoferna - lex Michel Houellebecq. (Exempel.) Ted Chiang är också ett fantastiskt exempel på hur bra det ändå kan bli när man skrivet filosofisk skönlitteratur. Ayn Rand är förstås ett klassiskt och effektivt exempel på hur både analytisk filosofi (i form av hennes objektivism) och moralfilosofi kan enas i en skönlitterär berättelse. Men ack: I vår samtid är det klart futilt att bedriva systematiskt filosofiskt tänkande via skönlitteraturen.

Så var det dock inte förr. Vi vet att mänsklighetens samlade kunnande under större delen av vår arts existens traderats muntligt genom myter och berättelser. Idag är (exempelvis) Bibelns status som kunskapskälla skrattretande, men så har det inte alltid varit - det är först sedan vi uppfunnit rigorösa recept för kunskapsinhämtning och hypotesprövning som vi kan tillåta oss att skratta åt forna tiders auktoriteter. Ändå har det ibland varit vi som skrattat bäst som inte skrattat sist - vi kanske har slutat förvälla cassava för att det är irrationellt, och sen insett att gamla traderade kulturella normer har hemliga nyttor som vi bara inte förstått.

Vi vet att evolutionen är substratoberoende. Vi prata gärna om memetisk evolution. Det som skedde i och med upplysningen var att vi upprättare rigorösa protokoll för att domesticera memes - vi uppfann vetenskaplig metod och debatt. Även dessförinnan pågick dock memetisk evolution enligt andra selektionstryck - kombinationer av symbiotiska och parasitiska och ofta horisontellt överförda genom mimesis eller utrotning - som premierade fitness över truth. (Där diskrepansen mellan vår fitness och memsens fitness alltså uttrycks gneom parasit/symbios-dimensionen.)

Det var förstås rimligt att lära sig saker av Beowulf innan den vetenskapliga revolutionen skett. Det var rimligt att Platon skrev i dialogform. Det är dock rimligt att vi idag använder formella metoder för att strukturera vårt tänkande.

"Filosofi som skönlitteratur" var med andra ord en icke-fråga innan vetenskapen gjorde entré. Filosofi är visserligen någonting mer än vetenskap, men det är ändå sannings-producerande metoder som skall tillgripas.

***

Vilket för oss till frågan från motsatt håll. Hur dålig får filosofi vara för att räknas som sådan? Hur dålig forskning får vara vetenskap?

Visserligen är Vetenskapen större än den enskilda studien - det är debattens metastruktur som ska selektera bort de felaktiga resultaten. Det är ändock viktigt att enskilda utövare följer vetenskapens normer och regler, eller i alla fall basal logik.

På samma sätt som Moral är dålig skönlitteratur utan koppling till filosofi, är författarens avhandling i filosofi dålig filosofi utan koppling till vetenskap. Det finns ingen intellektuell komplexitet i arbetet överhuvudtaget, vara slappa citat, lösryckta påståenden och anti-resonemang som för tankarna till Jonna Bornemark (också "filosof" - tvi för den svenska ankdammen).

Genusvetenskap kan förstås vara vetenskap men är oftast aktivism och tesdrivna cirkelargument. Frågan om kopplingen mellan skönlitteratur och filosofi kan förstås beforskas vetenskapligt, eller i alla fall (om vi alltså avstår empirin) hanteras filosofiskt. Huruvida så görs är dock en empirisk fråga i sig, och fallet vi står inför är riktningslöst vattentrampande på gymnasieuppsatsnivå.

***

Vi kan alltså förstå att distinktionen mellan skönlitteratur och filosofi var meningslös (eller i alla fall mindre meningsfull) innan den vetenskapliga revolutionen. (Detta är förstås en kraftig avrundning, men ni kan bergis fatta poängen.) När väl den memetiska evolutionen förgrenade sig i en domesticerad del, där våra vetenskapliga eller argumentatoriska principer bestämmer selektionstrycken, och i en "naturliga urvalet"-gren där våra människosinnen utgör selektionstrycket, då hamnar vi i att Moral och den uppsats som författaren åsamkat oss inte lever upp vare sig till estetiska eller dramaturgiska kriterier för god skönlitteratur, eller till kriterier för filosofi eller på något sätt strukturerat eller insiktsfullt eller kreativt tänkande. Varför har jag då läst boken?

Den bittra sanningen är att jag tvingats läsa boken eftersom jag är med i en bokcirkel. Varför har då någon annan velat att vi ska läsa boken i vår bokcirkel? Förmodligen, måste jag anta, för att det är känt att boken är så att säga snaskig. (Säg för all del inte upp ditt PornHub-account... Snaskig för en rigid tant, kanske. Vi snackar inte Berättelsen om O precis.)

Det vi har att göra med är alltså just precis ett fall av meme-parasitism. Genom att författaren positionerat sig i någon för mig okänd svensk ankdammig statushierarki har författaren fått ge ut en bok med mycket låg verkshöjd. Genom att integrera vissa snaskiga element i berättelsen samt anspela på #metoo har boken dessutom fått uppmärksamhet. Självklart inte så att det kan bli en kommersiellt framgång - det blir sällan "litteratur" i Sverige, både för att marknaden består av kretiner och för att utövarna ofta är charlataner. Bara precis lagom för att hamna i en medelklassig bokklubb, och kanske för att författaren ska få ett icke pensionsgrundande stipendie eller två, samt få befolka Babel eller liknande viktigt skattefinansierat Public Service-program.

***

Sammanfattningsvis har jag slösat tid på att läsa en dålig bok, mer tid på att läsa en dålig avhandling, och nu ytterligare tid på att gnälla i och med detta spontant tillkomna inlägg. Författaren till Moral verkar i alla fall ha fått ligga.

Däri ligger kanske den egentliga evolutionära analysen.