Man måste välja Sida

Antropofagi-bloggen är alltid steget före. Precis när jag ondgjorde mig över biståndsnomenklaturens självförhärligande skattjakt, så damp lite empiri ner i morgontidningsform. Här skriver DN om den Stockholmsbaserade biståndsorganisationen International IDEA, som skummat så mycket skum av grädden att inte ens pigan som mjölkade kon är kvar. För ungefär två år sedan (närmare bestämt den 17de juli 2012) var det samma visa: Läs här. I samband med den skandalen frös regeringen utbetalningarna till IDEA.

Det finns en organisation som heter FUF, Föreningen för Utvecklingsfrågor. I FUF:s styrelse sitter Helena Bjuremalm, som "är chef för International IDEA:s demokrati- och utvecklingsprogram. Hon var tidigare ledande ämnesföreträdare för demokratibistånd vid Sidas avdelning för tematiskt stöd." Så skriver man på hemsidan i alla fall. Se där, en kvinna av biståndsnomenklaturen! En av FUF:s kärnverksamheter är förresten att förmedla praktikplatser till studenter som är intresserade av att att hänga lite i solen och dricka billiga drinkar i något sketet utvecklingsland utvecklingssamarbete och andra internationella frågor. Föreningen för Utvecklingsfrågor är förresten extra spännande eftersom ordet "fuf" känns som en singular-form av "fuffens":

Nä, nu ska vi inte vara elaka. Föreningen Fuffens är säkert ett jättebra initiativ, vad vet jag. IDEA:s korrupta business pekar dock på en intressant grej med välfärdstransaktioner, som akademiker visserligen har påpekat förut, men som är värt att nämna. När marginaliserade människor mottar välfärdstransaktioner, då är detta synligt och skamligt. När de övre klasserna mottar motsvarande välfärdstransaktioner, då kallas det inte längre välfärd.

Tro det eller ej, det finns faktiskt en term för det här. The hidden welfare state kan översättas som den dolda välfärdsstaten. I en svensk kontext borde t.ex. de 666 jobbskatteavdragen, RUT-avdraget, samt ROT-avdraget räknas. Även den ersättning som utgår till de företag som "anställer" gratisarbetande utförsäkrade sjuka slavarbetare inom det så kallade Fas 3. (Kolla upp Fas 3 om du tror att jag överdriver.) Varje år slängs även miljoners miljoner kronor i så kallade företagsfrämjande åtgärder, till företagsfrämjande aktörer och även direkt till företagare. Projektpengar strömmar till projekt som har som enda nytta att betala projektmedarbetarnas lön. Arbetsförmedlingen kostar 68 miljarder om året, men "förmedlar" endast jobb till de egna handläggarna. Vi har redan varit inne på hur svenska skattepengar går direkt till adeln via kulturminnesvårdsstödet och EU:s jordbrukssubventioner. Lundsberg och liknande överklass-reservat får både pengar från Skolverket och kommunerna – och ibland lyckas man till och med fuska till sig lite extra. I USA ser det så klart lika illa eller värre ut.

Genom att gömma den lejonpart av välfärdsstaten som gynnar medel- och överklassen, kan man få det att se ut som att dessa förtjänstfulla tjänstemän och godsägare förtjänar det de äger och har. Samtidigt svartmålar man underklassen genom att kalla deras smulor för BIDRAG, vilket ju typ är det fulaste som finns.

Snyggt misskrediterat, hörni!

Ostrukturerat

Nyliberaler, vilka de nu är, brukar säga att det inte finns strukturer, bara individer. Detta synsätt bygger på en patologisk oförståelse av att verkligheten är stratifierad. Hemläxa: Läs Gödel, Escher, Bach – Ett evigt gyllene band.

Inom samhällsvetenskapen landar struktur/agent-debatten alltid i att strukturen och agenten finns samtidigt – bara för att man erkänner myrstackens existens, betyder inte det att myrorna inte också existerar. Debatten går under olika beteckningar: Event causation vs agency causation, determinism vs intentionalism, sufferer vs doer, object vs subject, society vs individual, structure vs action, collectivism vs individualism, holism vs atomism, macro vs micro, Marx eller Durkheim vs Weber, men vanligast structure vs agency. Frågan gäller: Förklarar strukturen allt, eller har individen agentskap?

Bourdieus habitus-koncept kommer vanligen på tal när man back-trackar struktur/agent-debatten. Bourdieu menar att det är subjektet som skapar strukturen, och reproducerar den när den väl är på plats. Detta synsätt är närmast tautologiskt, men det är å andra sidan evolutionsteorin också, och det gör den inte mindre hjälpsam. 

Den som kan hålla sig från att vantolka Foucault inser att individen skapas i sitt motstånd mot diskursen. Makt föder motstånd, och motståndet är vad som konstituerar agentskapet. I en lite mer vidlyftigt metafysisk tolkning skulle man kunna säga att konformister inte är individer. De är robotar.

När vi nu har lagt den banala struktur-agent-debatten bakom oss, och konstaterar att verkligheten är stratifierad, så kan vi fråga oss: Hur är läget med nyliberalerna? Har de läst sin hemläxa ännu? Nej, naturligtvis inte. De gillar inte att läsa, de gillar att postulera och sen trycka plattan i mattan. Så länge det sprutar pengar in i deras fickor, och semlor in i deras munnar, är allt lugnt.

Nyliberaler är hala på så sätt att de alltid gör motsatsen till det de säger. De hyllar vetenskapen och teknokratin, men de skulle aldrig beakta forskningsresultat som inte bekräftar deras egna dogmer. De gillar frihandel and such, men de driver protektionistisk politik var vi än vänder våra blickar. De hyllar konkurrens, men konspirera ständigt för att slippa utsättas för den själva. I dag kanske denna oxymoronska tendens äntligen kommer tillbaka för att bita dem i röven.

Nyliberaler tycker inte att det finns strukturer. Det finns bara individer, individer som har fri vilja och kan göra vad de vill (så länge de inte omgärdas av en faktisk mur). Nyliberaler stannar inte upp och frågar saker som: Vad bestämmer vad vi vill vilja med vår fria vilja? Kan knapphet vara en osynlig mur? Nej, nyliberaler gillar inte att tänka det där extra varvet. Det hämmar matsmältningen.

Men vänta, om det inte finns strukturer som förklarar alla orättvisor och skit… Då måste det ju vara någons fel. Någon eller några individer som är ansvariga. Okej, nyliberaler, vi accepterar att det inte finns strukturer, bara fria individer – och så vänder vi blicken mot er. Nu är det ert fel att människor lider. Nu måste ni, som individer, ta ert ansvar.

Vad jag försöker säga är att det är nyliberalerna som har mest att vinna på att falskspela strukturkortet. Det kan nämligen vara en väg för dem att svära sig fria från ansvar. Köper man deras reduktionistiska snack så faller skulden tillbaka på dem själva. Det är ju nyliberalerna som driver kleptokratiska agendor världen över. Det är Thatcher och Reagan, Reinfeldt och Cameron, som ska hållas personligen ansvariga för växande ojämlikhet, fördjupad fattigdom, och demonteringen av välfärdssystem.

Motivet med gåvan

Bistånd är en erkänt problematisk verksamhet. Förr i tiden var det ofta rena rånet, enligt modellen som beskrivs i boken Confessions of an Economic Hitman. Här lånar USA ut pengar till utvecklingsländer, med villkor att mottagaren använder pengarna till att kontraktera amerikanska företag för olika typer av utvecklingsprojekt. Så småningom är alla pengarna tillbaks i USA, och det bistådda landet sitter med typ en illa byggd, halvfärdig flygplats samt ett fett miljardlån som fortfarande står och tickar galen ränta.

Även former av bistånd som vi upplever som lite trevligare, t.ex. det svenska utvecklingsbiståndet under 2010-talet, kan problematiseras. Let’s brejk it down.

Att pumpa ett land med dollars kan stärka den inhemska valutan. Detta gör i sin tur att det blir dyrare för andra länder att köpa biståndsmottagarens varor. På så vis kan bistånd skada exporten.

Vidare finns det grymma demokratiska problem med att den välfärd som väl finns i ett land kommer från biståndsorganisationer, och inte från staten. Hela poängen med att rösta faller lite platt när man inte kan ansvarsutkräva genom val. Det finns helt enkelt ingen koppling mellan hur du röstar och vilken sjukvård eller utbildning som erbjuds.

När ett land mottar väldigt mycket bistånd – gärna i kombination med att multinationella företag och korrupta eliter plundrar de vanliga naturresurserna – blir fattigdom en resurs. Det kan vara svårt att förankra sunda principer när armodet är det som genererar inkomsten. Den obehagliga men bitvis briljanta dokumentären Enjoy Poverty belyser detta.

Slutligen skapar biståndsinflödet en situation där den som kontrollerar staten kontrollerar biståndet. Det är i närheten av detta flöde som möjligheten till berikning finns. Därmed kommer risken öka för att olika typer av rövarbaroner känner sig manade att kapa staten. Plötsligt vill alla slåss om tronen. På så sätt kan bistånd till och med sägas generera konflikt.

Om den som vi hjälper inte tjänar något på det – vad är motivet med gåvan då? Den konspirationsteoretiskt lagda skulle säga att biståndet är en medveten strategi för att söndra och härska i ett (neo)kolonialistiskt system. Så har det definitivt sett ut historisk, och kanske finns denna medvetna ambition i vissa kretsar. Framförallt tror jag dock att biståndsnomenklaturen har det gött i sina gated communities i utvecklingsländer där de både kan leka hjältar och leva lyxliv på samma gång. De är inte intresserade av att utreda huruvida biståndet är gynnsamt, skadligt, eller båda. Motivet med gåvan är inte att ge den, utan att hantera den. Bistånds-businessen är en arbetsmarknadspolitisk åtgärd för grisrosa akademiker och tjänstemän som både behöver inkomst och äventyr. Samtidigt är det ett sätt att tvätta några dåliga samveten, och i bästa fall till och med generera lite good-will åt typ Lundin Oil eller liknande aktör.

Mugabe har fått i runda slängar 100 miljarder i bistånd. Mannen är en vidrig despot, som överhuvudtaget inte är demokratiskt vald. Kanske är det biståndsflödet som gör att han kan sitta kvar på sin post. Kanske var det för biståndspengar som Mugabe byggde en sommarstuga till Sizzla.

Men hörni, skit samma om det här med biståndet. Låt biståndsnomenklaturen leka. Hela den där grejen är en så kallad piss i Mississippi om man jämför med de verkliga värdeflödena. För varje krona i bistånd går tio spänn i skatteflykt. Multinationella företag skiter generellt sett i att betala skatt i afrikanska länder. Hade de betalat skatt hade ett resursinflöde tio gånger större än det samlade biståndet till Afrika varit ett faktum. Afrika plundras, fortfarande idag, på åtskilliga vis. Det talas om korrupta afrikanska ledare, men vilka korrumperar dem?

Lundin Oil har levt rövare i Sudan utan att ställas till svars – styrelseledamoten Carl Bildt sitter istället i Sveriges Regering. Vi vet idag att företag som Telia tillämpar korruption, samarbete med diktaturer, med mera amoraliska beteenden. Vi vet också att det är svenska vapen som återfinns i konflikter världen över. Världsbanken strukturomvandlar och kräver frihandelsavtal som motprestation för biståndsåtgärder, men EU och USA tillämpar en sträng protektionism. EU:s jordbrukspolitik slår ut lantbrukare när den dumpar matpriser, och sen kommer vi med lite fisigt bistånd när svälten är ett faktum.

Det hela är lite som att skjuta någon i knäet, ta alla hens pengar, och sen skicka ett vykort där det står ”krya på dig”.

Skillnaden på våld och våld och våld och våld

I min första blogg-post berörde jag den vanligt förekommande uppfattningen att vänsterextrema och högerextrema är samma skrot och korn. Jag har menat att återkomma till den tankegången, och då särskilt kommentera det argument som ofta framförs i sammanhanget: Vänsterextrema är lika illa som högerextrema, eftersom båda brukar våld.

Är detta en rimlig urskiljningsgrund? Nej, inte at face value. Polisen brukar våld, och det är något vi accepterar (detta trots att de ständigt hänfaller till övervåld, godtyckligt våld, och ibland mord). Våld anses acceptabelt i nödvärnssituationer. Nelson Mandela hyllas världen över, trots att han var en militant frihetskämpe. Jag, som går på kickboxning, brukar våld varje torsdag på sparringpasset. 

Vi har vidare väldigt svårt att avgöra när vi ska hylla, respektive ta avstånd från, våldsamma upplopp och demonstrationer. Vi hejar på den arabiska våren, och de syriska rebellerna. Tills vi plötsligt blir nervösa när vi kommer på att det kan vara Muslimska Brödraskapet respektive al Qaida vi råkat heja på. Vi blir griniga över Husbykravallerna, men vi blir skitpeppade när vi läser om Ukraina i tidningen – och sen kanske vi blir lite nervösa igen, när vi läser om Svoboda. Vi blir arga över London, arga över Paris, glada över Venezuela. Vad tycker vi egentligen?

Användandet av våld är alltså inte en urskiljningsgrund som fungerar för oss. Men, den svenska kontexten kanske är annorlunda? Här finns det ju ett parlamentariskt system som garanterar att du representeras. Då finns det ingen anledning att bruka våld för politiska syften. Men om nazister attackerar ens demonstration, hur ska man göra då? Får man försvara sig, eller ska man fly? Är det politiskt våld att driva nämnda nazister till skogs? Och om du inte känner dig representerad? Om du känner att vi lever i en skendemokrati? Är då våld okej för att nå politiska syften? Känslan kan säkert infinna sig bland de mest marginaliserade. Ärligt talat, vad har du att förlora om du inte har något? Du röstar var fjärde år, men inte fan förändrar det din situation det minsta.

Jag tror att det finns mycket att vinna på att skilja på försvar och förklaring – analysera eller moralisera. De situationer jag nämnt ovan – i Venezuela, Ukraina, Sverige, Storbritannien, Frankrike, Egypten, Bahrain, Libyen, Syrien, etc. – förstås alla bättre genom analys. Vi accepterar detta ibland – vad som egentligen ligger bakom protesterna i Thailand intresserar oss. På närmare håll är det svårare – jävla kräk som kravallar i Husby! Ibland är det ideologiska skygglappar som sitter i vägen – socialistskräcken bestämmer alltjämt hur mainstream-media tolkar situationen i Venezuela.

Jag tror att det är dags att se på vänsterextremister med lite mer analyslusta. Att slentrianmässigt jämställa dem med nazister håller inte i längden. Vi måste se varför människor väljer att ansluta sig till en våldsbejakande rörelse – och i den analysen ligger att se till respektive grupps agenda och drivkrafter.

Själv ser jag en gemensam nämnare mellan vänster- och högerextrema. Ofta är det mannen på botten som känner sig manad att raka huvudet och gadda en svastika på bröstet. Det är alltså ett klassamhälles förlorare som, fördummad och försummad, vänder sin vrede mot fel mål. Samma klassamhälle motiverar vänsterextremisten – bara det att dennes analys är desto mer klarsynt.

Tillämpad vetenskapsfilosofi

Sen jag blev kausal realist har livet förenklats avsevärt. Varför? Hur gick det till? Och vad har det att göra med sarkomforskning?

Som förvirrad ung hjärna var det lätt att ta avstånd från empirismen och de logiska positivisterna. Problemet var att den andra ytterligheten inte var mycket bättre. Jag kastade mig huvudstupa ner i relativismen, utan flytväst.

(Vad är kass med empirismen? Den tror att kunskap kommer enbart via observation, och att teorioberoende observation är möjligt. Dessutom dras den med bekymmer såsom induktionsproblemet.)

Jag trampade postmodernt vatten tills jag fick kramp. Åren gick. Så småningom kände jag att jag inte orkade plaska längre, men det fanns ingenting att hålla sig fast i. En och annan haj började nafsa på mina tår.

(För att tala klarspråk: Relativismens motsvarighet inom etiken är den fruktade nihilismen. Att vara nihilist innebär att man inte tillskriver någonting någon mening. Detta strider naturligtvis mot människans natur – vårt medvetandes själva drivkraft är meningsskapande, dvs. att kategorisera, förklara, och söka mönster. Att fjärma sig från detta leder ofelbart till mental ohälsa.)

Då kom den flytande, den där räddande plankan. Om empirismen är en stagnerad påsk-ö, och relativismen en ogripbar sörja, så är den kritiska realismen ett slags transportabelt objekt med flytkraft. Perfekt för den själ som är lite för äventyrslysten för att vilja stanna på Empiricism Island, men som ändå inte pallar simma i relativismens böljor hela livet ut.

Okej, så vad består denna flytande räddningsboj av? Varför flyter den? Jo, för att dess tyngd motverkas av trycket i vattnet. Och för att den innehåller ett ontologiskt postulat: “There is a reality existing independently of our representation or awareness of it.”

…och ett ontologiskt postulat avseende samhällsvetenskap: “There is a social reality existing independently of social scientists’ representation or awareness of it.”

…och ett epistemologiskt postulat: “It is possible to achieve knowledge about this reality.”

…och, slutligen, ett metodologiskt postulat: “All knowledge is fallible – and correctable.”

(Jag citerar Consequences of Realism for Sociological Theory-Building, Thomas Brante 2001.)

Vidare anser en kausal realist att kausalitet och mekanismer ligger i samhällsvetarens värv att utforska. Hen ser också att verkligheten är stratifierad, varför det individuella subjektet och den övergripande strukturen kan samexistera. Rätt så gött!

David Deutsch driver ungefär samma vetenskapsteoretiska agenda i den förvirrat spretiga luntan The Beginning of Infinity (2011). Det Deutsch främst tar fasta på är förklaringens kraft – the good explanation är hans käpphäst. Det är ambitionen att söka den bästa förklaringen som skiljer det sunda tankesättet från det stagnerade, exemplifierat av t.ex. religion. Deutsch sparkar i samma veva in den där dörren med en skylt som lyder ”förkasta empirismen”: ”All observation is theory laden”, påpekar han. Sen schmackar Deutsch upp ett par stentavlor som i mycket liknar den kausala realismens metodologiska postulat, men med lite mer tillämpande scope:

”Problems are inevitable.”

”Problems are soluble.”

När Deutsch väl har sågat logisk positivism – läran är ”the bad philosophy that statements not verifiable by observation are meaningless” – sågar författaren även den andra extremen, i.e. relativismen:

”Postmodernism, deconstructionism and structuralism […] claims that because all ideas, including scientific theories, are conjectural and impossible to justify, they are essentially arbitrary: they are no more than stories, known in this context as ’narratives’. Mixing extreme cultural relativism with other forms of anti-realism, it regards objective truth and falsity, as well as reality and knowledge of reality, as mere conventional forms of words that stand for an idea’s being endorsed by a designated group of people such as an elite or consensus, or by an arbitrary authority. And it regards science and the Enlightenment as no more than one such fashion, and the objective knowledge claimed by science as an arrogant cultural conceit. 

Perhaps inevitably, these charges are true of postmodernism itself: it is a narrative that resists rational criticism or improvement, precisely because it rejects all criticism as mere narrative. Creating a successful postmodernist theory is indeed purely a matter of meeting the criteria of the postmodern community – which have evolved to be complex, exclusive and authority-based. Nothing like that is true of rational ways of thinking: creating a good explanation is hard not because of what anyone has decided, but because there is an objective reality that does not meet anyone's prior expectations, including those of authorities.”

Deutsch ansluter sig därmed till den gyllene medelväg som kausal realism erbjuder för samhällsvetenskapen. Att förkasta relativismen är på ett personligt plan jävligt befriande, eftersom det är betydligt lättare att få tro på saker. Däremot är det farligt, eftersom det leder till en viss intellektuell lättja. Kritiskt tänkande bygger ju på tendensen att ifrågasätta, inte tendensen att tro.

Ett ypperligt element inom den kausala realismen är betonandet av mekanismer. Detta motsvaras av Deutschs fäbless för den goda förklaringen. En god förklaring känns igen bland annat genom att den är svår att variera utan att man skämmer den.

Jag hade nyligen nöjet att snick-snacka lite med en onkolog vars expertis är sarkom. Onkologen ifråga försökte pedagogiskt förklara hur hen bedriver forskning. Min återgivande redogörelse är troligen delvis felaktig, men låt oss ge det ett försök.

Den vetenskapliga disciplinen medicin berömmer sig ofta med att vara evidensbaserad. Det är detta man anser särskiljer disciplinen från t.ex. mineralterapi och ockultism. Genom att utföra kontrollerade studier, och systematiskt samla in data, kommer forskarna fram till vilka diagnoser som betingar vilka behandlingar. Detta synsätt är grunden för modern medicin, och förmodligen anledningen till att vi idag slipper åderlåtas till döds vare gång vi blir förkylda.

När det kommer till sarkomforskning är dock läget ett annat. Många sarkom är så sällsynta att det kanske bara finns ett enda fall i världen, och inget liknande fall beskrivet i litteraturen. När ett sarkom är det enda i sitt slag, eller när antalet fall är extremt begränsat, finns det ingen möjlighet att genomföra systematiska studier med kontrollgrupper, statistisk signifikans och allt det där.

Onkologen beskrev sin metod som så, att hen helt enkelt tänker vad som skulle kunna funka, utifrån sin kliniska erfarenhet. Hur uppträder sarkomet? Hur beter det sig? Hur skulle man kunna tänkas angripa det? Vilken befintlig behandling, kanske för någon helt annan cancerform, kan vi testa? Metoden har med andra ord ingenting med evidens att göra. Det handlar bara om att försöka tänka kreativt kring vad som skulle kunna funka – vilket naturligtvis inkluderar frågan varför det hypotetiskt fungerar, och därmed Deutschs goda förklaring/den kausala realistens mekanism.

Här kan nämnas att en svensk läkare har mycket fria tyglar när det gäller vad som kan skrivas ut avseende vilken problembild. I länder med privata sjukförsäkringssystem är sjukvården i högre grad bunden av vad försäkringsbolagen godkänner som behandling för respektive diagnoser. Svensk sjukvård, så länge den fortfarande är någorlunda offentligägd, kan därmed vara mer kreativ när det gäller att angripa unika eller ovanliga problem såsom vissa sarkom.

Här kan tilläggas att goda förklaringar och påhittigt uttänkta mekanismer givetvis måste testas mot verkligheten. Även om man klurat ut att det förmodligen är obalansen mellan slemmet och gallan i kroppen som orsakar influensa, och att detta rimligen kan åtgärdas med blodiglar på ögonen, så kan det vara värt att testa om den där smarta metoden verkligen fungerar tillfredsställande.