For the record

Med avseende på ett och annat som Antropofagi spekulativt framkastade i detta inlägg; ett antal av dessa spekulationer återkommer i Schellings verk.

 

Men, först: Även Friedmans grundtes är ju uttryckligen uttryckt av Schelling själv:

 

 

Vidare kan Antropofagis rantande om Jungs arketyper med lite god vilja skönjas en parallell till i det nedanstående:

 

 

Kanske framförallt MM:s poäng, att kategorierna man lanserar blir Schelling-punkter. Dvs., som Schelling poängterar, ligger makten i att generera Schelling-punkterna - när the tacit coordination väl är å färde, är det de befintliga punkterna som gäller.

 

T.ex. binder den här artikeln ihop Durkheim med Jung, och roller med arketyper - och detta, till på köpet, i anslutning till det intersubjektiva fenomenet religion. Artikeln knyter ann till Schelling såtillvida att man talar om interdependens, vilket är ett begrepp som Schelling själv ägnar en fotnot åt och som väl beskriver det icke-statiska i tacit (ungefär "tysta", "icke-kommunikativa") coordination games. (Det icke-statiska = att det vi tror att mot/medspelaren tror att vi tror att den tror etcetera in absurdum, är det som spelar roll - inget axiom att stå på, ingen fast mark - interdependensen är intersubjektiv - nätet har inget fästa i världen, men existerar som ett nät. Relativism.) Greenwood:

 

"Religion is a prevalent theme in the works of both Emile Durkheim and C. G. Jung, who participated in a common intellectual milieu. A comparison of Durkheim’s collective consciousness and Jung’s collective unconscious reveals strikingly similar concepts. The components of these structures, collective representations and archetypes, illustrate interdependent sociological and psychological processes in the theorized creation of religious phenomena. An analysis of the constitutive elements in these processes offers a basis for structuring a transpersonal sociology of religion."

 

Vi kanske närmar oss en syntetisering här, där Schellings coordination games helt enkelt bara beskriver interdependensen som Jung benämner "kollektivt undermedvetet". För att tala kontemporär (=töntig) svenska, så kanske vi snickrar på samma problem med tre olika verktygslådor: Schellings, Houellebecq/Hararis, och Jungs.

 

Och tilliten är där också - dvs. vårt Trädgårdhska/Rothsteinska mått på benägenhet att spela plussummespel, eller för att tala med Schelling, vår förmåga att spela tysta koordinations-spel.

 

 

Slutligen slängde Antropofagi ur sig en killgissning om guldets funktion som Schelling-punkt - och faktum är att Schelling själv är inne och nosar på denna möjlighet.

 

  

Schelling-punktens myckna tillämpbarhet får mig att ta ett steg tillbaka och dra ett djupt andetag. Min hjärna har på slentrian behandlat Schellings poänger som vad jag i brist på bättre term vill kalla ny materia; som om nya territorier i verkligheten har tillgängliggjorts. Men, det som egentligen har hänt är naturligtvis bara att jag har fått nya teoretiska verktyg - ovanligt stringenta, måste erkännas - och således kunnat betrakta samma gamla skitta verklighet ur ett nytt perspektiv. Det är givetvis därför allting känns som wow-nytt - för att jag ser det ur en wow-ny vinkel.

 

Att Schellings idéer visar sig vara så brett tillämpliga kan givetvis bero på min mönstersökande hjärna, som nu så att fått en ny ansiktsmall att se i melerade kakelplattor och mögliga dasstapeter. Men ack, de framträder i alla fall, ansiktena.

 

Att världen då kan beskrivas ur så väsensskilda perspektiv, får mig att drömma The story of your Life and others-drömmar. Kan jag, eller kan mänskligheten, ha så olika perspektiv - hur sjuk kan då utomjordningar betrakta ett fenomen?

 

Återigen - poäng till postmodernismen. Perspektivet är mycket.

 

Men ändå; poäng till realismen. Det är verkliga fenomen som vi betrakta och tolkar, trots allt. (Kausala realismen har ju även ontologiska och epistemologiska postulat för samhällsvetenskaperna, dvs. för socialt konstruerade fenomen, vilket vi bör erinra oss.)

 

Samtidigt ska vi inte blunda för att varje modell bidrar med någonting; i Schelling-fallet en teknisk förståelse för själv mekanismen i de kollektiva, intersubjektiva, interdependenta processerna. Och som kausala realister är det ju inte minst mekanismer vi intresserar oss för.

 

***

 

Åter till Jung och Durkheim, som får avsluta det här via Greenwood (jag har plockat bort alla referenser och sidhänvisningar) (tänk på Houellebecq/Hararis intersubjektiva fenomen, och Schellings tacit coordination-games medan du läser):

 

"Durkheim’s first methodological rule suggests that we 'treat social facts as things'. In other words, as Pickering has noted, the sacred as social fact is a thing-in-itself, but it always appears as a representation symbolizing an underlying reality. Durkheim wrote, 'We must, therefore, consider social phenomena in themselves as distinct from the consciously formed representations of them in the mind'. He noted that Janet proved 'that many acts, while bearing all the signs of being conscious, are not in fact so'. Acts are thus both conscious and unconscious.

Meštrović has noted, 'Durkheim regarded social facts as a type of collective representation whose reality eludes the consciousness of agents, witnesses, and society itself'. What indeed are collective representations, how are they related to archetypes, and why is a knowledge of both essential to a transpersonalsociology of religion?

 

In exploring the concepts of collective representations and archetypes, we may first assume that the unconscious plays a key role. Ambiguity remains an ever-present factor, since we can never fully know another’s motives or even our own. We may observe the manifestations of the unconscious, as Durkheim pointed out, through social facts, or as Jung pointed out, through the process of symbol-formation. Second, we can examinethe words that Durkheim and Jung used to describe collective representations and archetypes.

 

Consider,for example, Durkheim’s statement that representations are 'partially autonomous realities with . . . the power to attract and repel each other'. Collective representations are thus characterized by a synthetic process. This process, embodying the psycho-sociological aspect of the transpersonal, creates sui generis social forces from the association of private sentiments. 

As Durkheim later noted, mythologies provide a source of religious beliefs, or representations, which leave 'an indelible trace' and which illustrate the most fundamental and collective aspects of a society. He identified these collective representations as: the result of an immense cooperation, which stretches out not only into space but into time as well: to make them a multitude of minds have associated, United and combined their ideas and sentiments; for them, long generations have accumulated their experience and their knowledge.

 

This accumulated knowledge resulting in religious collective representations is also implicit in Jung’s description of archetypes. Compare Durkheim’s statement with Jung’s description: Archetypal statements are based upon instinctive preconditions. . . . They have always been part of the world scene—representations collectives, as Levy Bruhl rightly called them. . . . Practical consideration of these processes is the essence of religion, insofar as religion can be approached from a psychological point of view.

Jung further stated, 'It is a psychological fact that the archetype can seize hold of the ego and compel it to act as the archetype wills.' Commonality with Durkheim seems obvious, as both describe a similar phenomenon. Jung echoed Durkheim’s description of the synthetic process of forming collective representations when he stated that the symbols of the collective unconscious, to be understood on an individual level, must be 'subjected to a synthetic mode of treatment'.

 

Specifically, the synthetic mode of treatment requires the opposing states of the psyche to 'face one another in the fullest conscious opposition . . . while the ego is forced to acknowledge its absolute participation in both'. Such work activates the 'transcendent function', which brings about a middle ground where the opposites can be united. Since the psyche contains the constant dynamic of tension between opposites, their 'union' signifies conscious awareness, inasmuch as possible, of unconscious material. This description clearly illustrates the social-psychological aspects of a transpersonal perspective.

 

Jung’s description of psychological facts resembles Durkheim’s social facts or collective representations. Durkheim, in discussing the basis for collective representations, wrote that psychic phenomena 'make themselves apparent by their characteristic signs of . . . hesitation [and] tentativeness'. His words bear an uncanny resemblance to those of Jung, who stated that unconscious factors, or archetypes, can cause reactions to be 'delayed, altered, suppressed, or replaced by autonomous intruders'. Both collective representations and archetypes contain unconscious factors so that they can never be known in entirety to humans. Both exert a compulsion upon humans and affect behavior in bizarre ways.

 

Further explanation lies in Jung’s suggestion that the self prefigures the 'God within us,' since the self represents a psychological concept expressing an unknowable essence which can 'thwart our will . . . obsess our consciousness . . . and . . . influence our moods and action'. Jung echoes Durkheim’s emphasis on the divine as social necessity by admonishing us not to leave out the divine when considering autonomous contents, since the divine is a psychological necessity. By affixing the attribute 'divine' to the workings of autonomous contents, we are admitting their relatively superior force.

 

In tracing the historical usage of the concept of archetypes, Jung described archetypes as 'universal images that have existed since the remotest times' similar to Platonic forms. He cited Levy-Bruhl’s representations collectives, as well as Hubert’s and Mauss’s categories of the imagination. In addition, he listed Usener’s unconscious thinking, Bastian’s elementary ideas, Kant’s doctrine of categories, St. Augustine’s ideae principales, and Philo Judaeus’s and Irenaeus’s Imago Dei (God-image). The Corpus Hermeticum’s God is archetypal light. Jung also observed that the familiar characters in fairy tales, such as the witch or the trickster, represent archetypes. Thus Durkheim’s collective representations and Jung’s archetypes appear to possess a similar conceptual foundation. Although Durkheim’s use of collective representations has generally been dropped in favor of 'social facts,' we must remember that the category of collective representations subsumes social facts, including their psychological, subjective dimension.

 

Collective representations manifest themselves especially in religions and in mythologies containing 'vast systems of representations' which 'far from being engraven through all eternity upon the mental constitution of men . . . depend, at least in part, upon factors that are historical and consequently social'. Durkheim’s collective representations appear to have their origins in distant time, but because of their synthetic nature and ability to form and reform, specific collective representations exert a time-limited effect upon humans. Yet this effect may exhibit great power, a power in part due to unconscious factors.

 

Again, let us remember that collective representations, while unfamiliar to modern day sociologists, was a commonplace term in fin de siecle society. Jung explained that collective representations, described by Levy-Bruhl in primitive tribal lore, have been modified from unconscious to 'conscious formulae . . . generally in the form of esoteric teaching. This last is a typical means of expression for the transmission of collective contents originally derived from the unconscious'. As with Durkheim, ambiguity appears in this statement as we attempt to determine the similarities between Jung’s archetypes and Durkheim’s collective representations.

 

Through the preceding comparative analysis, I conclude that Durkheim and Jung are indeed describing the same process [...]"

Schelling-punkter

(Rekommenderad bakgrundsläsning: David Friedman om äganderätt; Thomas C. Schellings The Strategy of Conflict.)

(Antropofagisk bakgrundsläsning: Schelling, Somalia och SSC; Trädgårdhsarbetet; postmodernism ändå; mot kulturrelativism.)

***

Shelling points är punkter där vi tenderar att samlas pga. att våra kognitiva kategorier gör att vi vet att andra kommer identifiera dessa punkter som meningsfulla, och vi vet att andra vet att vi kommer göra detsamma. Det handlar således om punkter med egenskaper som gör dem till lämpliga fyrbåk för samordning, när samordning inte kan lösas uttryckligen genom explicit kommunikation. Då jag har länkat Schellings bok i fulltext ovan, tänker jag att den som vill ha mer kött på benen med lätthet kan plöja kapitel tre, sidan 53. Friedman sammanfattar annars i sin text, också länkad i fulltext.

***

Antropofagi har tidigare diskuterat detta med partikularitet och kulturrelativism. Svenska normer är bäst i Sverige och somaliska i Somalia, har jag hävdat - även om förväntad medellivslängd kan vara ett mått för att berätta att Somalia är sämre än Sverige med ca 100 års marginal.

Vi noterar även att t.ex. demokrati, detta heligaste av heliga värden, verkar fungera på lite olika sätt givet olika underliggande kulturella, sociala och ekonomiska förutsättningar.

Och, den som glatt menar att staten är den optimala samordningsmekanismen, kan behöva uppmärksamma att andra samordningsmekanismer har tenderat att uppstå.

***

Friedmans modell ger oss en vink angående varför, om nu, väsensskildas system kan antas vara optimala lokalt. Friedman noterar att det som är mest effektivt, det som är moraliskt riktigt, och det som de facto bara är, ofta sammanfaller. Han ger också en förklaring till varför så kan tänkas vara fallet.

Först, moralen, för det är den lätta:

"What ought to be, on the other hand, is, at least in this essay, simply a description of my moral intuitions. If I conclude that the rules that would be just are similar to both the rules that exist and the rules that would be efficient, that may simply be evidence that my moral judgments are ex post rationalizations of the world I live in or the conclusions of my economic analysis."

Vi håller på hemmalaget, liksom. Sen kan vi rationalisera vår uppfattning med en Life expectancy-graf om vi har lust. Eller varför inte en hänvisning till någon gudom.

Så, varför det effektiva och det faktiska kan sammanfalla, dvs. varför effektiva system överhuvudtaget kan finnas. Friedman argumenterar för att det i vår kontinuerliga interaktion - vårt kontinuerliga förhandlande - spontangenereras Schelling-punkter. Avstampet är att våra kroppar och i viss mån våra tillhörigheter är våra som en funktion av att de är mest resurseffektiva för oss själva att använda. Jag kan lätt röra mig, men du måste använda resurser för att få mig att röra mig - genom teknologi, våld, hot eller manipulation.

(En i min mening otroligt intressant parentes här är Evsay Domars land/Labour-ratio-teori, som varit en av Antropofagis återkommande favoriter: Livegenskap är framtiden; lönetaket under 1300-talet; gött stoff angående slaveriteori; patriarkatet förklarat. I korthet går teorin ut på att tillgång-och-efterfrågan bestämmer priset på arbetskraft, och när arbetskraften blir för dyr är lösningen att förslava den. Men, varför inte förslava hela tiden? Enligt Domar, och enligt Friedmans modell, är det helt klart mer resurseffektivt att ha billiga men fria arbetare!)

Allt efter vår egen kropp, och möjligen några få andra utskjutande enheter, är fall för förhandling. Eftersom det är kostsamt att förhandla, och eftersom hala backar gör att vi vill etablera ultimativa ståndpunkter för att inte glida in i alltför otrevliga situationer, enas vi om naturliga samförstånd, vilka kan manifesteras men även skapas genom kontrakt. Friedman:

"I can control the motions of my body by a simple act of will. You can control its motions by imposing overwhelming force, by making believable threats to which I will yield, or in various other ways. Controlling it may be possible for both of us, but it is much cheaper and easier for me. In this sense, we may describe my body as my natural property. The same description applies to my gun—because I know where I hid it and you do not. Even land may be natural property to some extent if my detailed knowledge of the terrain makes it easier for me to use or defend it. Such property is natural inasmuch as my possession of it exists in the state of nature and is independent of social convention. The fact that I can control certain things more cheaply than you can is technology, not law or morals.

Natural property is a useful starting point for explaining the similarities among what is, what should be, and what would be efficient because it is relevant to all three.

If the account I have offered is correct, our actual civil order is the result of extended bargaining, based ultimately on natural property. It was my control over my body that made the initial steps out of the state of nature possible. So natural property is relevant to what is—to the existing pattern of laws and norms.

In a world of no transaction costs, any initial allocation of property rights is efficient. In a world with positive transaction costs, the basis for choosing among alternative allocations is the cost of enforcing and changing them. A set of rules in which I own my body and you own yours is superior to one in which each owns the other's body, or each has a half interest in each body, in part because it is so much easier to enforce. So we have a Coasian argument for the relevance of natural property to what is efficient.

This argument also provides a second connection between natural property and what is. My earlier arguments suggest that the evolution of rules tends to move in a direction that is at least locally efficient. If so, and if rules that allocate natural property to its natural owner are efficient, we would expect to observe such rules. Put differently, the argument for local efficiency of evolved norms provides a reason for some similarity between the rules we observe and the rules that are efficient."

Den andra delen är den "kulturella evolutionen" - effektiva Schelling-punkter kommer att sprida sig genom att andra tar efter, eller genom att vissa grupper dominerar, enligt en slags memetisk evolutionsprocess.

Så - somaliska systemet uppstår i Somalia, svenska i Sverige - kanske pga. skillnader i förutsättningar såsom - exempelvis - läskunnighet. (Mer på detta.)

Allt optimerar på förutsättningar. En ganska optimistisk tanke, faktiskt. Men - vilket kopplar starkt till demokrati-diskussionen - ger det oss insikten att det inte går att pådyvla system top-down! Det är istället förutsättningarna som behöver förändras.

***

Låt oss gå vidare. Friedman argumenterar för att rättssystem kan förstås som en slags överbyggnad som emergerar ur befintliga överenskommelser/normer/Schelling-punkter:

"If my analysis is correct, civil order is an elaborate Schelling point, maintained by the same forces that maintain simpler Schelling points in a state of nature. Property ownership is alterable by contract because Schelling points are altered by the making of contracts. Legal rules are in large part a superstructure erected upon an underlying structure of self-enforcing rights."

Varför ser vi då olika objektiva utfall? Vi har redan noterat skillnaden i förväntad medellivslängd mellan Somalia och Sverige, och pekat på att det finns variationer i förutsättningar som givetvis kan ha genomslag i sig själva, men också gör att olika normsystem blir optimala i relation till de varierande utgångspunkterna.

Så slår det oss att den intressant frågan är - varför är Sverige objektivt bäst i världen?

Ja, dels var det ju det där med "that my moral judgments are ex post rationalizations of the world I live", vilket motverkas med nämnda kulturrelativism. Jag skulle tycka det var lika kul att vara en huvudjägad hjärna på Borneo som en HR-chef i Limhamn, liksom. (Kanske är det sant, givet att Borneo är mer likt ancestral Environment - men i så fall är det inte pga. kulturrelativism utan pga. att den objektiva bedömningsgrunden är till Borneos fördel, vilket - återigen - är motsatsen till kulturrelativism.)

Jo, för att tillit är bra, har vi ju sagt. Och varför det? Jo, för att jämlikhet är bra, va? Eller så är jämlikhet bra för att tillit är bra.

(Om jämlikhet och tillit: Bakgrund; bakgrund; bakgrund; bakgrund; bakgrund; bakgrund.)

Det är ungefär samma länder, och samma lokalsamhällen, som har hög tillit, hög jämlikhet, låg korruption, etcetera positiva aspekter. Och ojämlikhet samvarierar med en uppsjö av samhälleliga problem.

Vad betyder då tillit, eller jämlikhet, i Schelling-punkt-sammanhanget?

En Schelling-punkt är relevant eftersom den är lösningen på ett samordningproblem. Vi kan acceptera ett sämre-än-idealt utfall, eftersom det kostar att förhandla, och vi inser att överträdelse av Schellingpunkter ger glidning som kanske vi själva, kanske motparten, inte kan acceptera.

Men, är utfallet tillräckligt suboptimalt är det lätt att tänka sig att Schelling-punkten ändå är oattraktiv. Det kan vara en för dålig deal för att vara acceptabel, även om det är en deal som förhåller sig till en naturligt samordnings-gräns.

Sociala problem såsom brott och elände är fina exempel på detta. Vi har extremt tydliga Schelling-punkter, utmärkta och/eller producerade av rättssystem och ordningsmakt. Men, är upplever jag min lott som tillräckligt dålig, bli Schelling-punkten irrelevant, och samhällskontraktet ifråga illegitimt.

Fuck y'all, kanske jag tänker då. Och slänger sten på tanks eller rappar om Detroit.

Utan att varken dra eller utesluta några kausala pilar mellan jämlikhet och tillit, är det också nära till hands att tänka sig att tillit kan vara en funktion av att vi tror oss veta att andra människor upplever Schelling-punterna som legitima.

För att referera till Schellings kartexempel (för dig som läst boken): Är det tillräckligt jävla långt till bron kanske man bara skiter i att möta upp med sin fallskärmshopparkompis, och satsar på att klara sig själv istället.

Det måste såldes finnas ett intresse för samordning från första början.

***

Nästa högflygande idé - för nu är det dags att hoppa rakt från socialismen in i kognitionsfilosofin - är följande: Är intersubjektiva fenomen, och kanske begreppsliga kategorier i allmänhet, att betrakta som kognitiva Schelling-punkter?

(Frågan är såklart lide meta, eftersom även kognitiva Shelling-punkter är en kategori, som jag nu försöker lansera. Men häng mä!)

Vi vet sedan idogt LessWrong-läsande att verkligheten är den enda perfekta kartan, men att verkligheten inte går att vika ihop och lägga i handskfacket. Vi vet också att alla generaliseringar läcker, och att etiketterna kan spela mindre roll, men att så länge vi vet vilka element och attribut som konstituerar Pluto så skiter vi i om det är en planet eller ej; och vi kan ha nytta av att förhålla oss till multidimensionella normalfördelningar i sak-rymden. (Där finns alltså alla objekt, och på alla axlar alla egenskapers alla värden - och vi ritar in våra begreppsliga bubblor för att så konstruktivt som möjligt fånga alla faktiska fall, utan att behöva hålla koll på alla faktiska fall.)

Så, vi måste skapa kategorier för att kunna tänka och tala, tolka och förstå, dela exformation och kommunicera information. Vi kan förhålla oss på lite olika sätt till dessa kategorier, bl.a. beroende på om vi har lärt oss knepet att dissolve:a the question eller ej.

För att vi ska förstå någon annan måste vi dela exformation - dvs. samma kategorier måste finnas i den andres hjärna. Ju mindre perfekt överlapp, desto svårare att förstå varandra - men kanske desto mer att lära av den andre, om glaset sas. ska ses som halvfullt.

Att göra sig förstådd är, conversely, att bearbeta någon annan (indirekt, gissar jag, via närliggande eller sammanlänkande kategorier - typ kanske t.ex. kan ses som att man går in och skär lite i någons befintliga kategorier, plockar bort en del, visar på varför det är en mer relevant avgränsning, etcetera - lite kognitiv titthålskirurgi medelst argumentation...) tills en tillräckligt överlappande kategori rent neurofysiologiskt uppstår i deras hjärna.

Ska vi hålla på att samordna med många personer, eller behöver vi snabbt samordna även bara med få personer, måste vi sannolikt förhålla oss till befintlig exformation/befintliga kategori-överlapp. Dessa, menar jag nu, out of the blue, kan beskrivas som vad jag vill kalla kognitiva Schelling-punkter. Kategorier som vi kan samordna oss runt.

("Vedertagna begrepp" är en lite less fuckedi-fuck-fejsig term för det, antar jag. Men så har jag heller aldrig skämts för min fuckedi-fuck-fejsedness. Vedertag eder bak - eller för att tala med en Schelling-punkts-ignorerande nihilist: Fuck y'all.)

***

Vi slänger utan vidare addendum oss in i korrespondensens underbara värld, för att inhösta ett närmast dagsfärskt exempel. Möt Majestät Maximiliam, 23 år, och hans pen-pal Erika Trotzig, 44. (Alla likheter med verkliga personer eller verklig korrespondens är slumpmässiga.)

 

MM: Jag tycker att Jungs arketyper är ointressanta, eftersom Jung påstår att varje arketypisk bild i sinnevärlden är förvrängda versioner av de verkliga arketyperna. Det är jävligt convenient och ad hocigt som tusan. Kontentan är att det finns oändligt många mikro-arketyper, som tvingas in i de övergripande arketyp-kategorierna. Men inte nog med att det finns oändligt många arketypiska bilder... Det finns tydligen även oändligt många verkliga arketyper, som vi aldrig kan uppleva, i en oändlig hierarki av super-arketyper, super-super-arketyper, osv. Så vad är då en arketyp annat än en godtycklig del av en oändlig helhet?

 

ET: Men - fördelar sig inte allting på ett oändligt kontinuum tillslut? Så Jungs gränsdragningar i det thingspace där olika medvetandestadier och deras fysikaliska representationer finns, kan vara ändamålsenliga enligt något kriterium, även om vi kan finfördela antalet arketyper in absurdum, eller kan notera avvikelser eller överlappningar. Jag menar att din kritik mot Jung kan vara fall av isolated demand for rigor givet att du godtar andra generalsierningar utan motsvarande invändningar, i andra sammanhang.

 

MM: Jag ändrar mig plötsligt men låtsas som inget! Jag har ingen kritik mot arketyperna i sig, eller några andra kategorier för den delen. Varför tror du det? Jag menar bara att teorin inte direkt säger något särskilt i sitt överdrivna generaliserande. 'Allt är allt, men går att dela upp' är ingen bra teori.

 

ET (försöker desperat förklara varför just Jungs arketyper är mer relevanta kategorier än vilken som helst annan godtycklig avgränsning av den ting-rymd-domän där olika mänskliga medvetanden tenderar att befinna sig): Nu tänker jag att alla kategoriseringar som vi använder oss av är Schelling-punkter, dvs. ngn slags minsta gemensam nämnare för vilka kategorier vi kan enas om som relevanta - men spontangenererade såsom Schelling-punkter är. Då kanske Jungs arketyper är extra rimliga eftersom de är precis på den nivå där vi alla kan enas! Vi enas kring Hjälten, Vise mannen, Narren, med flera. I förlängningen kring Analytikern och de andra i det Jung-baserade personlighetstestet som Antropofagi brukar slösa digital trycksvärta på. Dessa kategorier är kognitiva Schelling-punkter, dvs. begreppsliga fyrbåk att samordna oss kring.

 

MM (citerar Friedman och insinuerar i samma andetag att ET har en agenda): 'One can interpret a good deal of bargaining behaviour in this light—as an attempt by one party to make the other see the situation in a particular way, so as to generate a Schelling point favorable to the first party.'

***

Det som MM konstaterar är att diskursiv påverkan kan ske genom att en aktör försöker etablera vissa kategorier - detta ser vi ständigt i den sk. "debatten", kring hur politiker och lobbyister vill vara först med problembeskrivningar. Är väl kategorierna på plats, så är det svårt att inte använda dem att samordna kring. "Vi ses vid ett av de många likadana husen", liksom, "istället för vid den enda och väldigt unika bron". Inte så lätt!

ET:s poäng står sig möjligen dock: Finns det anledning att nyttja vissa kategorier, om de nu är våra minsta gemensamma nämnare? Samordning kommer hur som helst att uppstå. Oavsett om kategorierna är kulturellt betingade, eller biologiskt hårdkodade i våra kognitionsmaskiner.

***

I alla fall. Det här med intersubjektiva fenomen, som onekligen är en ganska speciell kategori av kategorier. Är det så att intersubjektiva fenomen är väldigt bra som Schelling-punkter? Att vi alla kan samlas kring "kristendom" eller "pengar"? Eller, är det till och med så att intersubjektiva fenomen är Schelling-punkter? Att det är därför de finns, för att något varit bra att samordna kring?

(Bakgrund: Sönderfallet; flägz; diskade; postnihilism i rapp-Sverige; o-originellt; det fina med Houellebecq; vilken -pi; satyren och satiren; ideologi = religion; parentes; Pomerantsevs bok; världsjaget.)

"Samhället" är ju om inte annat både ett intersubjektivt fenomen - eller ett antal sådana i en intrikat väv - och en samordningsmekanism.

(Bakgrund: Allas lika värde; värderingar; igen om lika värde.)

Intersubjektiva fenomen bygger ju på att vi har gemensamma kategorier, vars ontologiska status så att säga enbart bestäms av vår gemensamma tro; vårt ömsesidiga bedrägeri.

Den ontologiska statusen ska dock för den sakens skull icke nedvärderas - vi noterar att monetary shocks har större effekter på t.ex. sysselsättning än vad real shocks - såsom jordbävningar, terrordåd och tsunamis - har. Det är också intersubjektiva fenomen som har samordnat mänskligheten i organiserade samhällen - i stort och smått, imperium och lokalsamhälle - oavsett om vi i dagsläget kan vara skeptiska till sanningshalten i t.ex. nazistisk esoterism, salafism, sufism, zoroastrianism, buddism, eller scientologi.

Någonting, kanske skapelsebloopers i form av kognitiva buggar, har gjort oss benägna/förmögna att samordnas kring mer eller mindre dumma idéer. Som själva begreppet "intersubjektivt fenomen" öht. förstås - i Houellebecqs ord som en "lögn som förändrar verkligheten" - så är själva samordningen, inte själva sanningen, det höggradigt centrala. Det spelar ingen roll om din ideologi är dum i huvudet, om den får dig och dina kompisar att kötta tillräckligt enträget i grupp.

Schelling-punkter är relevanta endast där kommunikation är omöjligt - det handlar som bekant om att samordna icke-uttalat. Hade vi kunnat säga "vi ses vid trädet" så hade vi inte behövt ses vid bron.

Vad är då kommunikationsbristen i fallet "intersubjektiva fenomen"? Tja, förmodligen själva lögnaspekten. Det går liksom inte att ha en explicit diskussion om vilken guldkalv som ska dyrkas, på vilket sätt, eftersom hela poängen är att man faktiskt tror på skiten. Förmodligen är det därför all möjlig dyrkan uppstått kring väldigt naturliga Schelling-punkter, såsom solen eller månen. (Ack, så sci-fi det är med dessa synliga himlakroppar - och så tufft med fenomen som är helt singulära, individuella. Månen är fan ingen kategori, änna! Månen är månen! Den enda representationen av sin egen klass. Extremt fett.)

 

På samma sätt är guld, eller snäckskal, eller tulpanlökar, att betrakta som ursprungliga Schelling-punkter i det intersubjektiva fenomenet "pengar". Sedermera har vi upprättat mer komplexa system av punkter, men i begynnelsen fick man hålla till godo med att samordna kring det som glittrade. Inte bara säga "kottar", byta alla mat mot den andres kottar, och så säger den andre "nu skiter jag i kottar plötsligt". Då faller ju alles.

***

Så har kategorin "Schelling-punkt" uppstått i Antropofagis hjärna, och som synes genast infiltrerat flera av bloggens kärnverksamheter. Ökar förståelsen när ett nytt begrepp tillgodogörs av hjärnan, eller flyttas bara begreppen omkring i den skramlande asken med stenar där inne? Jag tror ändå det förra, i viss mån. För få kategorier gör analysen andefattig och ensidig.

Och, där fick kanske MM rätt tillslut. Vi vill inte stå där med fem jungianska arketyper. I alla fall inte hela tiden. Vi vill ju se nya kategorier födas i våra hjärnor; vår förståelse finfördelas och blomstra, vissna och fördelas om; ånyo planteras än ute på balkongen, än i fönstersmygen.

Ack MM. Din listigt planterade kognitiva fälla har nu slagit igen, så som du sannolikt förutsåg. Ja, jag ser på vår korrespondens ungefär som duellen mellan de exponentiellt-ökande-IQ-mutanterna i Ted Chiangs novell Understand. Och du vann den här ronden.

Koordinering, kultur, och kategorier

(Bakgrundsläsning: SSC om predictive processing (PP); David Friedman om äganderätt; Thomas C. Schellings The Strategy of Conflict.)

 

(Antropofagisk bakgrund: Schelling-punkter; for the record; gränserna för postmodernismen; allt det där jag nånsin skrivit om intersubjektiva fenomen, jämlikhet, tillit, och exformation.)

 

***

 

Det Schelling i grunden diskuterar är koordinering. I nollsummespel vill vi inte koordinera, men i plussummespel vill vi det.

 

Schelling-punkter är punkter man tenderar att koordinera kring, då de har en unicitet. Uniciteten bör vara uppenbar för båda att den är uppenbar för båda, och således vara intersubjektiv - det råder interdependens.

 

Exempel: Jag och en bekant har kommit bort från varandra, och vill återträffas. Vi väljer då en geografisk punkt som vi tror att den andre hade trott att vi hade valt.

 

Viljan att koordinera gör att vi kan låta ett utfall vara suboptimalt, eftersom vi föredrar något utfall framför inget utfall. Men, det måste vara acceptabelt. Det oacceptabla är när vi föredrar inget utfall framför detta utfall.

 

Exempel: Jag vill kanske sälja en stol. Jag accepterar priser överstigande 99 kronor. Du vill köpa en stol, och är villig att betala upp till 200 kronor. Vår överlapp av acceptabla utfall föreligger då mellan 100 och 200 kronor. Vi vet emellertid inte den andres acceptnivå respektive betalningsvilja, och det finns heller inget sätt för oss att få veta det eftersom det ligger i våra respektive intressen att ljuga. (Vi har ingen metod för att övertyga den andra om att vi talar sanning.) Vi vet dock båda att vi båda har intervaller av acceptabilitet - i detta exempel öppna i ena änden, eftersom jag så klart kan tänka mig oändligt mycket pengar för stolen, och du kan tänka dig att betala oändligt lite - det intressanta är därmed hur långt intervallen sträcker sig i den andra riktningen. Vi vet båda att för att få tillstånd ett utfall, vilket vi båda önskar inom acceptabel intervall, så måste vi koordinera kring en punkt, och det finns ingen möjlighet för någon av oss att säkerställa att det är det mest optimala utfall som kan komma ifråga.

 

 

Det vi vill åstadkomma är att koordinera kring en punkt i överlappet. Den visar sig då ofta falla sig naturligt att vi koordinerar kring en siffra som verkar "jämn", dvs. har en unicitet. Vi måste nämligen ha ett naturligt sas. "stopping-criteria" i vår förhandling, för att inte hamna i en slippery-slope-problematik som riskerar att antingen förhala förhandlingen in absurdum, eller halka oss ur det acceptabla intervall-överlappet.

Den här typen av förhandlingssituationer för oss in på Friedmans diskussion om äganderätt - vi pratar ju om de förhandlingar som bestämmer hur vi koordinerar ägandet av all materia som någon kan äga. Vi erinrar oss att Friedman säger att äganderätt om den egna kroppen, och t.ex. ägor man är komparativt välbekant med, är "naturliga" då de är resurseffektiva - det är lättare att få den egna kroppen att göra något, än att tvinga någon annan att göra något. Utifrån detta vad vi kan kalla äganderätts-axiom förhandlas sen allt annat ägande fram över tid, vilket skapar mönster av tradition, hävd, juridik, avtal, civilrätt, normer, etcetera. Den kulturella evolutionen, menar Friedman, gör det sedermera sannolikt att vi hamnar i effektiva situationer, eftersom mer effektiva resursutnyttjande kommer sippra ut ur änden av den evolutionära optimeringsprocessen. Att vi sen också upplever de situationer vi finner oss i moraliskt riktiga, hänför Friedman åt någon sorts moraliskt rationaliserings-bias.

 

Äganderätt kopplar givetvis direkt till frågan om ekonomisk jämlikhet. Jämlikheten är ju ett mått på hur äganderätten är fördelad. Som nämnts kan vi ofta acceptera suboptimala utfall för att få möjlighet att koordinera - vi föredrar något utfall framför inget utfall, dvs. t.ex. en äganderättsbestämmelse framför hobbsianskt urtillstånd - men det finns helt klart oacceptabla utfall, vilket korrelation mellan ojämlikhet och sociala problem exemplifierar. Vi är ointresserade av att koordinera till varje pris - alltför ojämlika situationer kommer ligga utanför den acceptabla intervallen för de on the loosing end. Deras intresse av att koordinera inom ett sådant samhällskontrakt kan visa sig vara obefintligt, även om det system som evolverat ur historiens dimma medför kostnader för att bryta mot även det ojämlikhetsgenererande samhällskontraktet ifråga.

 

Så kommer vi till de intersubjektiva fenomenen; våra gemensamma trosföreställningar; de lögner vi delar som förändrar verkligheten. (Ganska exakt Durkheims kollektiva representationer, så vitt Antropofagi kan förstå.) Intersubjektiva fenomen är fall av koordinering av många människor - vi har sett att intersubjektiv fenomen möjliggör större grupper än vad individens kognitiva kapacitet tillåter i jägar-samlar-tillståndet.

 

Människor enas kring något, som onekligen ofta saknar sas. objektiv ontologisk status, kanske enligt devisen att ”en plats i en hierarki är bättre än ingen plats” givet att hierarkin väl är på plats. Vad jag vill peka på är skillnaden mellan att koordinera kring en befintlig, kanske dominerande trosföreställning, jämfört med att koordinera kring en sprillans ny sådan. Så småningom bildar koordineringen själva systemet som bestämmer koordineringen, i någon slags feedback-loop. Konventioner, vanor, men också utformning av spelplanen i termer av kostnader, risker och möjligheter.

Pengar är fall av koordinering. Vi föredrar att ömsesidigt acceptera dem, eftersom det gynnar oss. Den ekonomiska - och juridiska - systemet som vuxit fram har också cementerat vissa samordningspunkter.

 

***

 

Det kan finnas anledning att skilja på hävd, lagstiftning, traditioner och prejudikat å ena sidan, och Schelling-punkter å andra sidan. (Däremot är bägge leden fyrbåk för koordinering.) Schelling-punkts-begreppet kanske främst är tillämpligt i nya situationer, där koordineringsprocessen inte är sas. automatiserad, men där en punkts unicitet hjälper oss att ändå lyckas samordna oss.

 

Exempel i dialogform:

 

J: Jag tycker liksom inte att output från vilken beräkning som helst (t ex "hur dags ska jag gå hemifrån for att hinna med tåget") kvalificerar som en Schelling-punkt, även om beräkningen kan formuleras i termer av optimeringsproblem, priors, etc. Då tycker jag liksom att poängen med begreppet har gått förlorad.

En Schelling-punkt är en fokus-punkt som vi (ibland) lyckas koordinera kring, där det "egentligen" inte borde finnas någon --- dvs det faktum att det ända finns en, är en slags "godtycklighet", t ex en följd av några till synes oviktiga konventioner eller bias (exempel Central station at noon, eller jämna tal).

 

Under-kalifen ger ju ett exempel här, där han egentligen koordinerar med (en framtida version) av sig själv. Han tror att midnatt är bättre val av Schelling-punkt än t ex 00:10, pga midnatt är mer "speciell" tidpunkt, men det är ju helt godtyckligt, egentligen.

 

Men ok, jag förstår ju att man kan strecha begrepp också. Om du och jag varje vecka mots vid en viss bänk i en viss park for att dricka folköl, och vi säger "vi ses på tisdag", så är det ju underförstått var vi ska ses, och jag skulle väl kunna acceptera att kalla bänken för en Schellingpunkt. Men jag gillar det nog egentligen inte så jättemycket, för det kanns lite för trivialt -- som jag tänker på Schellingpunkter ska dom gärna ha nåt oväntat men ändå oundvikligt över sig.

 

ET: Hm, ja, det kan jag hålla med om. Så en vana eller konvention räcker inte. Men, en vana eller konvention kan vara vägledande, dvs. generera en Schelling-punkt, i en ny och ovan situation - men det måste inte vara så, eftersom nya och ovana situationer inte by default har något prejudikat, vilket ligger i sakens natur.

 

Tänk dig att vi dricker folle vid samma bänk i statsparken varje tisdag. Så en kväll gör vi inbrott i en liten, liten kiosk. Polisen jagar, inbillar vi oss, och vi kommer bort ifrån varandra. Vi splittar upp på bantorget (kiosken ligger vid stationen), och du springer vänster mot Grönegatan. Jag springer den där lilla söta skitgatan mot statsparken.

 

Polisen rullar bara förbi, eller släpper jakten, eller liknande. Vi har inga mobiler, för det är fortfarande lapp-med-hemnummer-i-fickan-tider. Vi har senast sett varandra springa vägar som - om extrapolerade - leder till statsparken. Vi råkar båda vilja återses. Vi står inför ett koordineringsproblem.

 

Är det inte sannolikt att vi möts vid en viss statsparksbänk?

 

En konvention från annan situation kan vägleda oss i den nya situationen.

 

Hade vi dock ingen naturlig punkt för att återsamlas, skulle vi sannolikt misslyckas med att koordinera oss.

 

J: Håller helt med, i den situationen känns det mycket bättre att kalla bänken for Schellingpunkten!

 

***

 

Det hela handlar således om vad vi gör i möjliga, oväntade plussummespel. Saknas samordnings-punkter, så missar vi oftast plussummöjligheterna. Samordningspunkter i nya situationer är således en resurs som kan explorateras. Friedmans kulturella evolution gör att grupper som lyckas samordna kommer frodas, relativt sett. Återigen handlar det om effektivt resursutnyttjande - i det här fallet av resurses "samordning".

 

Ekonomisk jämlikhet betyder i princip att överlappen mellan människors intervaller av acceptabla samordningspunkter är betydande. Detta är tillit - vi tror oss veta att acceptansöverlappen är stor i förhållande till våra medmänniskor.

 

(Möjligen intressant sidospår: När Plussummemöjligheterna minskar, minskar anledningen till samordning. Därför kanske den kommande medeltiden kommer leda till minskad tillit, och mer nollsumme-beteende, dvs. rent-seeking.)

 

***

 

Exformation innebär att vi har motsvarande begrepp eller kategorier i vår hjärna som en annan person, dvs. att vi delar förförståelse, vilket möjliggör kommunikation. Man kan säga att vi koordinerar vår kommunikation kring gemensamma begrepp. Ju större överlapp av begrepp, ju mer gemensam exformation, desto lättare att kommunicera. En slags analog till tillit, en begreppsmässig ”jämlikhet.”

Jungs arketyper är (djupt inbäddade, historiskt och konventionsmässigt spridda och robusta) kategorier. Mer specifik, kategorier av människor/människotyper/personligheter. Då dessa, som Jung menar gemensamma undermedvetna arketyper, är vitt spridda, blir de ofta samordningspunkter i bemärkelsen exformation - vi tenderar att ha dessa gemensamma kategorier, och när två eller fler vill koordinera erbjuder dessa kategorier en samordningsmöjlighet.

 

***

 

Predictive Processing (hädanefter PP) innebär ungefär att våra top down priors måste samordna med våra bottom up perceptions. På svenska, ungefär att vår förförståelse måste samordna med våra intryck. När intrycken verkar avvika lite från våra modeller så slätas avvikelserna i regel över för att inte störa oss - allt enligt Bayes Teorem. (Antropofagis ringa tolkning - det pågår en sannolikhetsberäkning som inkluderar hur vi ska vikta nya bevis, och hur mycket vi ska lita på våra priors.) Schelling skriver faktiskt om vad jag måste tolka som ungefär samma process, men utifrån gestalt-psykologin:

 

 

PP-teorin ger en fördjupad och nyanserad förståelse av gestalt-psykologin; ibland slätar våra priors över inkonsistenta intryck, och ibland får intrycken oss att ifrågasätta våra priors. (Allt enligt en bayesiansk ekvation, får jag förmoda.) Kopplat till Jungs arketyper, eller för den delen andra kategorier som är etablerade i våra hjärnor, känns det rimligt att dessa sedda som priors kan tendera att släta över motsägande bottom up-intryck.

 

(För att helt hämningslöst ägna mig åt det kritiker kanske skulle kalla pattern-matching, så noterar jag även att Jung och gestalpsykologin kan förenas. Den här källan gör t.ex. gällande att gestalt-psykologi influeras av Jung via en Otto Rank.)

 

***

 

Mäktiga datorspelet The Witness lär oss att det oftast finns en djupare regel. Spelet ger en perfekt illustration av på vilket sätt generalisations kan vara leaky: Vi kanske löser flera pussel genom att alltid dela upp spelplanen mellan svarta och vita symboler, men då uppstår en ny situation där vi måste inse att detta bara var en approximation av den egentliga, djupare regeln - som i sin tur kan vara en approximation av en ännu djupare regel. (Jämför mekaniken och relativitetsteorin.)

 

 

 

Antropofagi spekulerar: Om Bayes Teorem står för koordineringen i PP, dvs. koordineringen av priors och perception - kan då Bayes säga oss någonting om koordinering i Schellingpunkter?

 

Vi avslutar med exempel i dialogform; nu som en fortsättning både på J&ET-dialogen ovan, och på tidigare MM&ET-dialog:

 

ET: Om det istället var en obelisk av guld, på ett fält av bajs, skulle vi nog samordna där - och kanske träffa andra samordnings-par. För, vår bänk är bara speciell för oss. Men vissa Schelling-punkter är speciella mer i sin egen rätt, dvs. av anlednignar som gör dem speciella för fler. En mer allmängiltlig unicitet. Personer kommer tendera att samordna kring vissa sådana punkter, desto mer ju mer allmän-unika de är. Och i Schellingpunkter som ej är geografiska, men t.ex. begreppsmässiga, kommer vi kunna (kanske, om stor population) se en normalfördelad mängd samordningar runt punkter med "unicitetens allmängiltlighet" som ett värde på andra axeln. Förstår ni vad jag menar? Det kommer uppstå kluster av samordning kring unika punkter!

 

MM: [...] allting fördelar sig på ett oändligt kontinuum tillslut. Så t.ex. Jungs gränsdragningar i det thingspace där olika medvetandestadier och deras fysikaliska representationer finns, är en godtycklig uppdelning av detta oändliga kontinuum. [...] Dessa kategoriseringar liknar varandra hos olika människor, i någon grad, och är således en sorts tyst överenskommelse. De överlapp vi ser hos kategoriseringarna är det vi kallar arketyper. Någon gång i tidens begynnelse kunde vi inte prata, och ju längre tillbaks vi blickar, desto mer liknar överlappet hos dessa kategorier Schelling-punkter. Djurvärldens kommunikation/koordination kanske enbart består av Schelling-punkter? Bajshögen där koprofagerna samlas för att festa kräver varken särskilda öppettider eller marknadsföring för att locka med sin avföring. Bayes teorem säger att sannolikheten att träffas vid guldobelisken givet att din tjuvkompis vill träffas är det samma som sannolikheten att stöta på honom där när som helst multiplicerat med sannolikheten att din tjuvkompis vill träffas givet att ni stöter på varandra vid obelisken, dividerat med sannolikheten att din kompis också vill träffas. Så det låter rätt troligt att din kompis fortsätter vandrar runt i bajset nånstans, som den evige koprofag han är.