Aztekernas dödskult och kulturell evolution

Antropofagi har länge burit på insikten att AZTEKERNA VAR HELT SJUKT MORBIDA! (Relaterat:
Norm-determinism, förvetenskaplig rasism, nazistisk dödskult, azteker, och liberalismens segertåg; en tanke i sank; vi är antimateria, och lite om existentiell urvalsproblematik; things we do for things; häng dem högre än högt; smutskastning av guden Dumuzi.)

Den grundläggande aztekiska ontologin var sannerligen apokalyptisk. Tiden delade man upp i fem epoker - de fem solarna - som alla slutade med jordens undergång. Vid ett tillfälle åt jaguarer upp alla människor; vid ett annat tillfälle regnade det ner eld över jorden. Aztekerna trodde sig leva i den sista och femte epoken, då jorden skulle gå under medelst jordbävningar, och man offrade febrilt människor för att skjuta upp denna slutliga förintelse.

En hel del människooffer, och en hel del självplågeri.

En helt vanlig arkitektonisk detalj var tzompantli, dvs. ställningar med rader av mänskliga kranier. Dessa prydde de flesta offentliga platser.

Karneval! För, ordet "karneval" stammar ju från latinets carne levare, dvs. "att avlägsna kött".

I princip samtliga aztekiska gudar var någon slags dödsgudar. Tonatiuh var "en vildsint gud som drack blod från människooffer", och en av krigsgudarna. Han var ursprungligen en snäll kille vid namn Nanahuatzin, men offrade sig själv i en eld och blev bad-ass. Även Huitzilopochtli var krigets gud, liksom Tezcatlipoca. De enda harmlösa gudar som fanns var Centzontótochtin, som var ett gäng berusade kaningudar som endast söp och drog fräckisar.

Inte ens de snälla gudarna var snälla. Chalchiúhtlicue var vattnets och barnafödandets gudinna, och således dränkte hon hela världen i sin gråt så att den gick under. Tlaloc var regnets gud men även stormens och översvämningarnas. Den högsta guden var Ometeotl, men han sket uttryckligen i alla andra gudar och i människorna. Vi kan lugnt påstå att aztekerna slapp brottas med teodicéproblemet, eftersom deras allsmäktiga guda-gud på inget sätt var allsgod.

Famously var fruktbarhetsguden en flådd och torterad figur vid namn Xipe Totec, som vattnade jorden med sitt eget blod - vilket såklart föranledde massiv flagellantism och människooffer i syfte att kompensera för Xipes (ja, jag är "du" med Herr Totec) lidande. Till och med den gud som ger människor majs och nice, var alltså en morbid stackare. Fruktbarhetsgudinnan Chimalma var också en dödsgudinna, då hon representerade fertilitet, liv, död och återfödelse. Hon var också mamma till jätteormen Quetzalqoatl, som förresten var chokladens gud. För givetvis behövs en extremt monstruös jävla drake för att representera godis.

För chokladens gud är det DU som är godis!

Chimalma. Notera att fruktbarhetens gudinna alltså har hängpattar. Deppigt.

Jag är lite osäker, men det här skulle kunna vara Xipe Totec. Det skulle också kunna vara håravfallets gud, om det nu funnes någon sådan.

Låt oss vara lite vetenskapliga, om så bara på skoj. Att fruktbarhetsgudar och -gudinnor är fruktansvärda monster kanske är som det ska vara? Var är kontrollgruppen, liksom? Jo: Xipe Totec och Chimalma kan med fördel - dock till deras nackdel - jämföras med några andra fruktbarhetsgudomar genom tiderna:

Igbo-fertilitetsgudinnan Ala.

Den irländska Brigid.

Den fornnordiska Ēostre (jämför engelskans "easter").

Tydligen kan man heller inte efterforska aztekernas trosföreställningar utan att springa på en Aztec Human Sacrifice Trivia Quiz, som den intresserade läsaren kan ta - kanske min beskrivning ovan kan hjälpa dig att besvara frågorna!

***

Antropofagi har tidigare beskrivit aztekernas vibb som klart mortidinal, i bemärkelsen fastkörd i tvångsmässigt självskadebeteenden på en samhällelig nivå:

För att hedra Xipe Totec, den flådde aka. regnguden, behövde människor torteras på allsköns sätt, så att det skulle regna och gro. Vi kan betrakta aztekernas kulturella institutioner i termer av människooffer som Mortido - tvångsmässigt och självdestruktivt upprepande av suboptimal habit-loop på samhällelig nivå. För att komplettera analogin individ/grupp är det ju intressant att de offrade ofta tycks ha offrats "frivilligt", och att mycket självtortyr ingick som en del i ritualerna, då allmänheten åderlät sig genom tungan och annan flagellantism.

Den högintressanta frågan är den som det teoretiska ramverket kulturell evolution låter oss ställa:

Varför!?

***

I Frågan på vilken människolivet är ett svar tar Antropofagi upp subincision:

Vad som borde ha blivit uppenbart vid det här laget är hur mycket normer varierar. I många kulturer är infibulation en helt accepterad sedvänja, medan andra inte enkelt kan föreställa sig hur man kan skära bort både klitoris, inre- och yttre blygdläppar, samt sy ihop huden till ett minimalt hål, när det är uppenbart att ingreppet förstör alla möjligheter till sexuell njutning, samt gör det svårt och plågsamt att både urinera och menstruera. Ett annat, mindre utbrett exempel kan vara det aboriginska Arunta-folket, som tillämpade en initiationsrit för unga pojkar där deras penisar klövs i ett ingrepp som brukar benämnas subincision eller yttre uretrotomi.

Exemplet är hämtat från Joseph Henrichs The Secret of Our Success, där författaren argumenterar för att absurda och plågsamma ritualer kan syfta till att stärka sammanhållningen i en grupp. En hypotes kan alltså vara att sjuka sedvänjor bygger in-grupp på något sätt, antingen som en slags extended kin-recognition-exaption - som exempelvis inkafolkets kraniedeformation - eller genom en slags signalvärde à la "jag underkastar mig den här sjuka tortyren, kolla vad lojal jag måste vara". 

Samtidigt är det lite svårt att se varför extremt storskaliga människooffer, inte minst av egen befolkning, skulle vara en attraktiv trend i någon befolkning överhuvudtaget. Alla dumma idéer behöver såklart inte ha selekterats för på merit av att gynna bäraren. En människa som manipuleras till att låta sig själv halshuggas uppe på toppen av en trappstegspyramid, kanske inte precis är den som för vidare mest av sitt genom till nästa generation. Vi behöver liksom inte förklara nazismens memetiska företräden med en beskrivning av den stora nyttan Förintelsen hade för judarna.

Om vi ändå ska tillskriva fitness till denna ytterst självuppoffrande handling, måste det ske genom inclusive fitness, dvs. att den dödes nära släktingar vinner väldigt mycket status. Analogt med KSH-hypotesen - dvs. att manlig homosexualitet förklaras med att en "gay uncle" ger mycket inklusiv fitnessvinst, via syskonbarn - skulle det kunna vara rimligt att framförallt yngre söner i stora syskonskaror avstår egen fortplantning för att på andra sätt gynna familjens arvsmassa. En sådan förklaring verkar inte a priori vara extremt kompatibel med Ockhams rakkniv, eller med andra ord. Den kräver ett helt gäng kontraintuitiva antaganden.

Kulturell evolution handlar om varför vissa sedvänjor vinner mark jämfört med andra. Sedvänjor kan vinna mark genom att de mänskliga bärarna, vars hjärnor är sedvänjornas substrat, överlever bättre och reproducerar sig mer än människor som bär på andra sedvänjor. Intressant nog verkar det här vara en rätt stor del av den kulturella evolutionen - att kultur går ganska hand i hand med gener. Se exempelvis min korrespondens med en frispråkig dansk, eller Henrichs aborigin-exempel i The Secret of..., där bruk av vissa redskap och språk verkar korrelera hårt med faktisk släktskap.

Kulturell evolution handlar emellertid också om att människor härmar andra - framgångsrika - människor, dvs. att idéer sprids enligt någon slags "Price-ekvations-approximation" av egna meriter. Om en coolare kille snusar, så börjar man snusa - det verkar ju ge coolhet! Jag skrev:

Därför vänder vi oss med fördel till the Price equation (här omformulerad av Okasha):

Ekvationen betyder (i den här varianten) att förändring i en genomsnittlig egenskap (fenotyp) i en given population, är lika med (=) samvariationen (Cov, covariance) mellan den egenskapen (fenotypen) och fitness, plus hur hög ärftligheten för egenskapen (fenotypen) är till nästa generation (dvs. hur sannolikt det är att egenskapen överförs, och/eller hur korrekt den överförs). [...]

Detta är enligt mig själv "rätt nice", eftersom samvariation inte implicerar kausalitet, vilket innebär att alla egenskaper som samvarierar med fitness "åker med". T.ex. schizofreni, eller manlig homosexualitet enligt SAGH. Så, det spelar ingen roll om någon gen är nödvändig och tillräcklig för att förklara en egenskap, eller om det är ett oändligt komplext nät av interagerande gener vars uttryck bestäms av okända mekanismer. Det är helt enkelt fenotyperna som selekteras för eller emot på vår emergensnivå."

Om vi tänker en motsvarande approximation vad gäller kulturell eller memetisk överföring, mellan generationer eller mellan olika samtida grupper, så skulle ju slumpmässigt sammansatta kulturella paket innebära att rätt konstiga sedvänjor är fit på merit av att förknippas med andra, faktiskt nyttiga, sedvänjor. Även om det är svårt att förstå alla dolda nyttor, vilket i sig så klart är anledningen till att idéer uppträder i paket på det här sättet. (Läs som sagt gärna Henrichs bok, eller varför inte Scotts recension som tar upp en hel del bra exempel.)

Jag föreslår även att den intresserade läser ACX om "tradeoffs and failures", som bättre formulerar hur vi kan se på olika tillstånd som antingen selekterade-för-i-en-tradeoff-modell-på-bekostnad-av-något-annat, eller helt enkelt ett genetiskt-misslyckande-som-rimligen-kommer-att-selekteras-bort-över-evolutionär-tid. Detta kan sägas gälla även vid kulturell evolution, i överförd bemärkelse. Frågan om aztekerna kan i någon mening ställas som frågan om huruvida storskaliga människooffer- dödskult och flagellantism har några egna meriter i en tradeoff-modell, eller om den helt enkelt är en ren och skär failure.

Slutligen verkar även kulturell evolution genom att människor byter grupp, dvs. "röstar med fötterna". Det verkar inte som att just aztekerna var särdeles gästfria mot andra folk. Eller, tja, de bjöds ju så att säga in till deras motsvarighet till både jul och midsommar. Vilket alltså innebar en ond, men inte så bråd, död.

***

Så vitt mina sökningar ger vid handa är aztekernas mytologi förhållandevis svagt efterforskad ur ett kulturell evolution-perspektiv. Jag springer dock på artikeln "Classic Maya Bloodletting and the Cultural Evolution of Religious Rituals: Quantifying Patterns of Variation in Hieroglyphic Texts", som alltså handlar om rituell åderlåtning i en annan amerikansk kultur, nämligen maya. Artikeln föreslår att "[r]eligious rituals that are painful or highly stressful" kan vara just värdefulla signaler, eftersom de är så kostsamma. 

Genom att analysera nära 2500 hieroglyfiska alster gällande rituell åderlåtning, och samköra dessa förekomster med en analys av "sociopolitisk kontext", tillåter sig artikelförfattarna att konkludera att sedvänjan "were typically documented in association with antagonistic statements and may have signaled royal commitments among connected polities." Min förståelse är alltså att man hävdar att man sysslade mer med rituell åderlåtning, ju mer fientliga de politiska motsättningarna var. (Nebukadnessar II?)

Studien är intressant, men ger oss inte alltför mycket ökad förståelse för aztek-fallet. Möjligen vad gäller det utbredda självplågeriet, och då enligt "subincision-modellen". Att skära sig i tungan och annat tref kan säkert signalera rätt mycket lydnad och/eller lojalitet och/eller övertygelse och/eller ... &c.

Här kan vi kanske behöva tillägga att modellen inte säger att någon individ övervägt skär sig i tungan för att signalera lojalitet, utan att egentligen alls tro på Xipe Totec. Som sagt så exploderar saker när vi analyserar dem, och bästa sättet att verka vara övertygad är dessutom ofta att faktiskt vara övertygad. Vi ifrågasätter alltså inte att aztekerna i allmänhet genuint trodde på Xipe Totec eller på människooffrens effekter - den kulturella evolutions-frågan handlar om om och i så fall varför dessa normer och trosföreställningar selekterats för. 

Här är det givetvis som vanligt viktigt att skilja på den individuella respektive samhällelig nivån - som sagt har underkastelsen en individuell nytta, men vi undrar också om hur olika kulturer konkurrerar med varandra på gruppnivå. Vi kan tänka oss ett system som selekterar för konstiga normer till samhällets förfång. Det är ju faktiskt det vi borde förvänta oss, i avsaknad av någon form av koordinationsmekanism som selekteras för på gruppnivå och som motverkar defect-beteende. Vi kan således tänka oss att aztekriket inte precis var ett hållbart samhälle - mycket tyder på att de överexploaterade sin resursbas, och redan var i dåligt skick när spanjorerna anlända för att leverera Vapen och Virus. (När jag säger "mycket tyder på" så menar jag i bästa fall "jag har läst på Wikipedia". Jag tar tacksamt emot expertgranskning av den här vilda gissning-kavalkaden.) Att offra massor av människor var kanske inte bra för varken individer eller samhälle.

Som vi lär av den evolutionära spelteorin kan koordinationsspel leda till att aktörer av egennytta trillar in i basins of attraction som - likt ett myrlejons grop - ofrånkomligen drar ner dem till ett väldigt oönskat jämviktsläge. Genom att till ömsesidig nytta koordinera sig med män, kan kvinnor kedjas vid spisen. Genom att koordinera sig med brahminer, kan kastlösa (nej, inte tätorten tillika kyrkbyn i Kastlösa socken i Mörbylånga kommun i Kalmar län... jag syftar på daliter) behöva leva av träck på en soptipp i tusentals år. Sen finns det ju också allmänningar och deras tragedier: Genom att koordinera sig med alla andra människor på jorden i en global ekonomi, kan alla människor på jorden dras ner i ett ofrånkomligt fall mot massutrotning medelst växthuseffekt.

Vi kan tänka oss att individuella azteker har trasslat in sig i någon form av spelteoretisk trål, där man plötsligt ser ett sämre utfall av att inte skära sig i tungan eller frivilligt offra sina barn till gudarna. Upprättas tillräckligt hårda sanktioner, hamnar hela samhället i ett koordinationsproblem som inte lätt kan lösas. För varje individ kan det vara smidigast att bara offra några barn eller piska sig själv, även om det bästa hade varit att alla slutade med det samtidigt som alla slutade med att på olika sätt straffa de som inte självplågade/människooffrade. Vi kan också tänka oss att vissa kaster eller klasser hamnar i ett orättvist jämviktsläge där de förväntas hålla på med självplågeri och frivilligt suicid, medan andra grupper slipper göra detta. Kind of shitty nash demand-game, men kanske finns det sanktioner på plats som gör att förlorarna inte har något rimligt alternativ. Och kanske, kanske ex post-rationaliserar inte bara överklassen, utan även underklassen, denna samhällsordning i viss utsträckning.

***

Om vi rent hypotetiskt antar att aztekernas samhällsskick selekterats för på något sätt på gruppnivå, dvs. haft några företräden relativt andra grupper (relativt-relativt ekologiska faktorer) - vilka selektionstryck kan då detta handla om? Tja, som sagt verkar aztekerna ha haft problem inte bara med sin värdegrund utan även med sitt hållbarhetskoordinatorsplanearbete. Att mytologin byggde på idelig världsförstörelse, samtidigt som man bor i fucking Mexico, skulle kunna tolkas som att man ofta drabbats av hemska naturkatastrofer, torka och/eller översvämning, människoätande jaguarer, eldstormar och missväxt. (Jordbävningar härnäst, som sagt.) Om maten är knapp, men befolkningsökningen stor, så kanske det är en fördel att döda av lite människor ibland. (Jag menar, man är inte precis ensamma om att tillämpa infanticid.) Kanske har man bara glömt att uppfinna kondomen - avsaknad av domesticerbara djur kanske innebär att det inte finns några bra fårtarmar att linda runt kuken.

Vi skulle kunna tänka oss att fluktuerande resursbas, till följd av klimatfenomen eller otur, skulle selektera för kulturer som kunde fortplanta sig rejält under vissa perioder (och således dominera andra kulturer, vilket aztekerna sannerligen bemästrade till fulländning). men skära ner på antalet munnar att mätta under andra perioder. Man verkar ha offrat människor i dåliga tider, för att blidka Totec med flera, och en sådan sedvänja träffar ju ganska rätt härvidlag, i den mån "dåliga tider" innebär "mindre mat".

Aztekerna verkar ha varit väldigt koloniala, och förslavade och utrotat alla andra folk som man kom i kontakt med. Yonomami-folk och andra som lever lite mer i samklang med naturen kinda-like, kanske ligger i lä i jämförelse med aztekerna - som ju hade feta arméer med obsidian-svärd (macuahuitl) och annat läbbigt. Vi kan tänka oss att en sorts grupp-nivå-adaption är att kalibrera nativitet och mortalitet enligt vad naturen ger - dvs. inte fylla upp jorden. En annan grupp-nivå-adaption skulle kunna vara aztekernas "föd skitmånga barn och ge dem svärd och en askrigisk ideologi och peka mot horisonten". Aztekernas mer expansionistiska lösning skulle alltså visserligen leda till en växande resursbas, genom erövringar och ett ökat antal presumtiva jordbrukare/trälar - men givet en fluktuerande resursbas skulle de behöva döda av folk under de tuffare perioderna. (Alternativet är såklart att alla ändå dör av svält, men en bra härskarideologi kan såklart fördela mortaliteten på ett ännu mer rättvist sätt, för att exempelvis förekomma matbrist - som ju inte bara leder till undernäring och död, utan även till instabilitet och uppror, typiskt sett.)

Även på gruppnivå kan kanske fruktansvärt plågsamma-och-förför-starka signaler à la självspäkning vara gångbara. Så även allmänt krigisk och blodtörstig ideologi. Det var troligen rätt skräckinjagande att träffa på aztekerna, om man var vem som helst som inte var marinerad i dödskult sedan tidigare. Jag upprepar: Deras chokladgud var en människoätande drake. De var fanemig hardcore. Mjäkiga naturfolk hade nog inte mycket att sätta emot denna ändå tidvis fett mäktiga högkultur, som ju hade en stor befolkningstäthet till följd av ett utvecklat jordbruk, och som därmed kunde tillåta sig att hålla sig med ett krigarkast. Skulle vi kunna åka tillbaka i tiden och vaccinera aztekerna mot smittkoppor, så är det min bestämda uppfattning att vi ABSOLUT INTE borde göra det. De hade får Assad och Kim Jong-Un att likna nallebjörnar.

***

Den här lilla genomgången andas förhoppningsvis en kärlek - om än inte till aztekerna, så till ämnet. Jag hyser dock inga illusioner om att jag lyckas besvara min egen fråga: Finns det kultur-evolutionära skäl till aztekernas dödskult, och i så fall: Vilka är dessa? Jag anser inte ens att jag lyckas föreslå särskilt övertygande hypoteser, eller överhuvudtaget göra den viktiga åtskillnaden mellan selektion på individ- respektive kollektiv-nivå. Se gärna hela texten som ett nyfiket rop på hjälp.

Den som känner till bra böcker eller artiklar på ämnet får gärna ge sig - eller ännu hellre, sina källor - tillkänna. (Men jag håller inte andan, och kommer väl snart bli tvungen att börja maila forskare.)