Nu ska jag berätta hur jag ser på ekonomin. Inte den dagsaktuella, utan generellt hur jag modellerar makroekonomi i min lilla tröga och dåligt skolade hjärna.
Pengar är ett intersubjektivt fenomen, "en lögn som förändrar verkligheten." Pengar funkar så länge folk tror att pengar funkar. Som socioteknologi är pengar extremt bra för att möjliggöra handel, ur den rent praktiska synvinkeln att man kan jämföra alla varor och tjänster samt slipper släpa med sig boskap och malm och grejer till marknaden.
Bakom pengarna finns emellertid de egentliga värdena. Värde definierar vi också i intersubjektiva termer, eftersom värde oftast inte är rent relativt (saker kan ha faktiskt funktionalitet, men kan också vara delvis socialt-random såsom varumärken) men inte heller är frikopplat från människors preferenser. Det är bara det att människors preferenser har ett visst samband med funktionalitet, och funktionalitet definieras i ärlighetens namn också utifrån preferenser. Men, tack vare att vi är rätt likartade som varelser tenderar vi att uppskatta samma funktionalitet, i grund och botten för att vi vill är selekterade för att överleva och reproducera oss.
Människor har inte bara preferenser - vi har också förmågor. Genom våra förmågor kan vi göra saker och skapa saker som i sin tur tilltalar andra människors preferenser. Den intressanta ekvationen gäller hur mycket det vi kan skapa medelst våra individuella förmågor värderas i förhållande till vad andra människor uppskattar.
Det finns en intressant parallell till ikigai-konceptet här. Ikigai innebär (i min ringa tolkning) att man som människa bör sträva efter en sysselsättning som tillåter en att göra det man tycker är kul, som man är bra på, och som andra värderar. På så sätt skapar man en upplevelse av mening. I någon mening kan man tänka på kapitalismen och makroekonomin som en i bästa fall uppskalad ikigai-modell, där vi försöker göra saker som andra värderar, vilket ger både social mening och ekonomiska intäkter.
Beroende på hur mycket andra människor värderar (outputten av) de förmågor man råkar ha, och beroende på vilka resurser andra människor kontrollerar, kommer man kunna få olika mycket i utbyte (via pengar) för sin egen output. Har man en unik förmåga - är ganska ensam om att kunna producera en viss output - kommer ens output allt annat lika värderas högre, eftersom tillgången då är lägre. Har man en ganska vanlig uppsättning skills är det troligt att man kommer ha en sämre växelkurs för sin output. Vi kan alltså tänka oss en ganska enkelt tillgång-och-efterfrågan-modell.
Tyvärr (pga. orättvist) leder detta till en automatisk ojämlikhet, eftersom vissa har mer efterfrågad output relativt tillgång, medan andra är totalt oförmögna att generera någonting som alls är av värde (enligt definitionen "värderas av andra, oftast utifrån upplevd funktionalitet").
***
Så, ekonomin består av massor av aktörer (individer) som agerar utifrån sina preferenser och förmågor. Nu passar det med en liten tillbakablick till corpus. En gång skrev Antropofagi:
"En annan slapp läse-anteckning i min telefon lyder: 'Dopaminsystemet assignar value - detta aggregerar upp i ekonomin.' Och ja jävlar vad läsning om dopaminsystemet pumpar intuition för mig vad gäller ekonomi och spelteori.
Det blir plötsligt väldigt lätt att tänka sig hur vi är massa hjärnor som går omkring och lär oss olika preferenser utifrån vårt dopaminsystem. Sen agerar vi, beroende på kapacitet till exteroceptiv och interoceptiv filtrering och exekutiv funktion, på förutsägbara sätt utifrån dessa lärda preferenser.
Sen går vi omkring där tillsammans, med våra assignade values och preferenser, och interagerar. Vi börjar byta saker med varandra, eller agera i relation till varandra på ett sätt som söker efter de belöningar vi förväntar oss givet vissa payoffs, givet vissa stimuli.
Nationalekonomin har historiskt anklagats för att felaktigt förutsätta en rationell människa. Homo economicus skojas det ju om dagligen på kultursidorna. Men, det är liksom inte en fråga om att vi inte är rationella. Det är en fråga om att vi bildar oss preferenser på ett visst sätt, så att vi endar upp med individuella nyttofunktioner beroende på olika inlärda habit-loops - samt att vi har en viss individuell kapacitet att prioritera mellan olika impulser, och en viss individuell kapacitet att agera på långsiktiga målsättningar. Utifrån dessa förutsättningar agerar vi i någon mening 'rationellt.' Det vill säga, mycket av innehållet i begreppet 'rationellt' har nog trollats bort på vägen, men givet att vi vet allting om individernas förutsättningar så kan vi teoretiskt sett förutsäga hur de kommer att agera givet vissa stimuli, givet varandra, och givet en viss miljö. Nationalekonomin har således rätt i att ställa upp teoretiska modeller, men nästa lager i the layer cake of science är neurologisk, och vi måste komplettera nationalekonomin med de korrekta individuella nyttofunktionerna."
***
Nå. Nu är det också så, att ett samhälle totalt sätt blir rikare ju mer värdefull output (såsom definierat av aggregerade preferenser) som vi tillsammans förmår generera. Därför är det viktigt att alla hittar sin ikigai, och alltså bidrar på ett sätt som värderas av andra. Rent psykologiskt viktigt pga. ger troligen mening till individen; samt privatekonomiskt viktigt pga. betalar sig för individen. För samhället viktigt pga. att individen per definition tillhandahåller något som värderas av andra individer.
Ekonomin handlar i stor utsträckning om att lösa interaktioner och byteshandel-via-pengar på ett sådant sätt att människor hålls sysselsatta (i lagom grad och under rimliga förutsättningar). Att skicka pengar hit och dit är bara en proxy för att byta genererat värde, i olika mer eller mindre komplicerade nätverk. Att öka eller minska pengamängden påverkar inte egentligen det bakomliggande värdet, utan ändrar bara korrespondensen mellan en peng och det värde den konnoterar.
Att misslyckas med att hålla människor i sysselsättning handlar alltså om att vi misslyckas med att allokera incitament på ett sätt som speglar preferens-förmåge-matrisen. Det kan till exempel handla om att vi bestämmer att vissa betalningsnivåer är oacceptabla, dvs. att vi förbjuder vissa transaktioner. Om vi säger att en individ inte får ha lägre än X i lön, förbjuder vi alla som har produktivitet lägre än X att arbeta. Det kan också handla om att vi ersätter människor i utbyte mot ingenting, vilket fuckar upp deras ikigai och tar bort deras incitament att generera på sin givna produktivitetsnivå. Eller att vi beskattar ökning av inkomst på ett sådant sätt att ökad produktivitet (genom ökad investering i utbildning eller ökad arbetstid eller ökad effektivitet) inte får en utväxling som speglar preferens-tradeoffen mellan ökad belöning och minskad chillness (marginaleffekter).
Ett intressant fall som måste nämnas är Evsay Domars teori om träldom. Tidigare inlägg:
"Teorin utarbetades av nationalekonomen Evsay Domar som, född i då ryska Łódź, speciellt intresserade sig för det ryska fallet. I The Causes of Slavery or Serfdom: A hypothesis (1970) frågar sig Domar varför livegenskap återinfördes i det muskovitiska storfurstendömet. Domar skriver:
'Suppose now that the government decides to create, or at least to facilitate the creation of, a non-working class of agricultural owners. As a first step, it gives the members of this class the sole right of ownership of land. The peasants will now have to work for the landowners, but as long as the workers are free to move, competition among the employers will drive the wage up to the marginal product of labor, and since the latter is still fairly close to the value of the average product (because of the abundance of land) little surplus will remain. The Russian situation prior to the peasants' enserfment corresponds to this case.
The next and final step to be taken by the government still pursuing its objective is the abolition of the peasants' right to move. With labor tied to land or to the owner, competition among employers ceases. Now the employer can derive a rent, not from his land, but from his peasants by appropriating all or most of their income above some subsistence level.
As population continues to increase and the society eventually becomes Malthusian, the marginal product of labor descends to the subsistence level. Now the free man costs little more to employ than the slave while, hopefully, being less bothersome and more productive. The ownership of human beings becomes pointless because of the great multiplication of slaves, and they become free provided they stay poor.'
Domar pekar på fallet Storbrittanien efter Digerdöden som en anomali. När befolkningstätheten drastiskt sjönk, borde livegenskap ha återinförts. Antropofagi har dock tidigare diskuterat det lönetak som adeln såg till att införa för att motverka marknadskrafterna. Uppror som följde på denna lönesänkarpolitik slogs ned med stor brutalitet."
The take away här är väl att tillgång/efterfrågan "tvingar" eliterna att förslava arbetare, om det är brist på arbetare och lönerna går upp, eller om arbetarna har möjligheter att göra någonting helt annat, t.ex. arbeta som egenföretagare i egna jordbruk. Man fuckar alltså med marknadsekonomin genom att tvinga människor att arbeta till vissa (låga) löner, och förbjuder dem att lämna för att söka andra utkomster. Det kan anses hämma produktiviteten eftersom människor inte får arbeta till de löner som marknaden stipulerar - men å andra sidan tvingas de (på icke marknadsmässiga termer) generera värde till feodalherrar, så produktiviteten kanske finns kvar men omfördelas på ett orättfärdigt sätt.
Domar är dock också inne på att ofrihet blir dyrt och att man helst har fria arbetare, om de är så många och sett till möjligheter begränsade att priset på deras arbete ändå blir lågt. Därför behövde industrialisterna (oftast) inga slavarbetare, eftersom produktivitetsökningen i jordbruket fyllde städerna med arbetslösa.
Hur som helst. I en svensk modern kontext handlar det alltså om att så många människor som möjligt ska jobba så mycket som möjligt utan att må (alltför) dåligt av det (lite jobbigt kan det såklart vara att gå upp på morgonen, tillstår Antropofagi). Att vi håller på med pengar är bara ett sätt att effektivt allokera värde som individer genererar, relativt alla individers preferenser. I en idealsituation har vi att göra med ett perfekt thymos-samhälle, men oftast finns det komplicerande preferenser som gör att vi inte är perfekt släktskapsneutrala, vilket innebär att preferenserna inte skalar proportionerligt.
Det finns även preferenser som i sig motverkar perfekta flöden i systemet, såsom somewheres-preferenser, riskaversion, och allmän bekvämlighet eller motsträvighet. Slutligen finns det också individer som tillskansar sig själva bytesmedlet - pengarna - utan att byta in output. De stjäl eller fuskar helt enkelt. Att köpa något för stulna pengar skapar perversion, eftersom individen som blir bestulen får minskad utväxling för det den genererar; individen som stjäl får ökad utväxling för dito; och signalerna till styrsystemet (betalningarna) blir godtyckliga. (Givetvis finns det även folk som säljer skit till idioter, vilket också kan betraktas som en slags stöld.)
(Godtyckligt=en mindre korrekt spegling av preferenser-i-populationen-viktade-för-förmågor-i-populationen. Därför dåligt när människor med låg IQ förfogar över för mycket kapital. De fattar katastrofala inköpsbeslut och så plötsligt finns en tandborstmuggshållare i plast. Men elitism å sido, poängen med både ikigai och kapitalism är att vi inte ska moralisera över människors preferenser. Men jag gjorde det ändå. Ha!)
En intressant aspekt är att människor oftast får högre lön än de så att säga förtjänar givet sin produktivitet. Detta beror på att arbetsgivare idag inte har någon möjlighet att straffa anställda om de maskar på jobbet eller på annat sätt bryter kontraktet som är anställningen - förutom att ge dem kicken, vilket inte egentligen innebär ett retroaktivt återkrävande av bortmaskade resurser (stulen lön). (Obs, pga. LAS är även "kicken" en osannolik åtgärd just i Sverige.) Om arbetsgivare betalde exakt vad anställda var värda skulle anställda kunna ta ett annat jobb när arbetsgivaren upptäcker att de maskar och kickar dem - de förlorar då ingenting. Om arbetsgivaren däremot ger en högre ersättning än ekvilibriumlönen så kommer avskedande vara ett "straff."
Därför gillar också arbetsgivare att anställda inte endast utifrån kompetensnivå utan även utifrån detekterade normer, eftersom det är normer som garanterar att anställda beter sig på ett visst sätt (jobbar hårt, inte maskar). Proxy för normer? Tja, kulturell samhörighet antagligen, vilket också i vissa fall kan ha samband med biologiska markörer via mellan-kategorin "etnicitet" (som ju uttrycker en slags blandning av kulturell och genetisk samhörighet). Om inte kulturell samhörighet, så fördomar om kulturellt typiska normer via samma kulturella och etniska markörer. Fördomar!
Så, (bland annat) därför är arbetsmarknaden inte en perfekt tillgång-efterfrågan-funktion, utan innehåller arbetslöshet. Och (bland annat) därför finns det diskriminering (men också viss stereotype accuracy som gör att innehållet i "diskriminering" blir något mindre stötande.)
***
Allt det här innebär att Du använder dina förmågor till att generera output på arbetsmarknaden; beroende på hur denna output korresponderar med andra människors preferenser får Du en viss ersättning i pengar; och Du använder dina pengar till att, i enlighet med dina preferenser, byta till dig varor och tjänster i ekonomin. Känns det inte helt sjukt att du jobbar lite, och sen går till en affär och hämtar lite saker? Eller att du klickar på lite knappar på internet och så kommer det hem en gubbe med möbler till dig? Ju mindre krävande själva betalningsritualen blir, desto mer absurt känns det.
***
Okej, så varför spelar det här roll?
Tänk kompetensförsörjningsfrågor. Det saknas sjuksköterskor. Okej, vi höjer lönerna! I första hand påverkar det inte, eftersom det på kort sikt finns en begränsad mängd sjuksköterskor. Det blir bara dyrare att ha samma antal sjuksköterskor i arbete och få samma sjuksköterskearbete gjort.
På längre sikt; fler väljer att utbilda sig till sjuksköterskor. Bra! Men, då plötsligt kanske färre väljer att bli poliser, eftersom det nu är mer lönsamt att jobba som sjuksköterska. Okej, då höjer vi lönen för poliser. Men fan också, då börjar det saknas brandmän!
Inte alla jobba är lika viktiga, men vårt mål är ju att alla ska hitta sin ikigai och helt enkelt nyttja sin förmåga så väl som möjligt för att öka vår totala produktivitet (som ju definieras utifrån vad andra värderar). Om det finns brist i alla yrken, som det finns idag i både industrin och välfärden, ja då är det inte fel i lönerna utan i demografin.
Det kan vara så att invandring som selekterar för lågt humankapital har ökat befolkningens totala mängd behov i förhållande till totala mängd förmåga. Det kan vara så att ålderspyramiden gör att färre arbetar. Hur som helst kan vi inte fylla alla kompetensförsörjningshål med högre löner, för då får vi bara inflation - alla människor har mer pengar, men samma mängd arbete utförs varför samma mängd värde produceras och alla konkurrerar med mer pengar och måste betala mer för att byta till sig det värde man vill ha.
Så, vi måste förbättra demografin. Det kan vi göra genom att ha en
hög invandring av välutbildade individer, eller - på längre sikt - se till att välbemedlade familjer skaffar fler barn, eller genom att investera i humankapital (vilket tenderar minska arbetskraften under en period, men i bästa fall göra den mer produktiv på sikt).
Men, vi kan inte förvänta oss att lösa kompetensförsörjningsproblematik på helheten genom ändrad lönestruktur. Kanske, på marginalen, om vi tillåter lägre löner kan viss kompetensväxling ske och lågproduktiva individer till låg lön utföra sysslor som frigör högproduktiva individer och gör dem mer produktiva. (Typ, helt outbildade vårdbiträden kan göra vissa små delar av sjuksköterskornas eller iaf. undersköterskornas jobb.) På det hela tagen är det på kort sikt dock bara ett nollsummespel där olika branscher slåss om människorna som finns i landet. Ökar vi inte antalet (rimligt välutbildade/kapabla) människor kommer det bara sluta med att vi krigar om kompetensresurserna.
Det finns ytterligare ett bra sätt att öka antalet människor: Minska antalet människor som behövs för syssla X. Detta gör vi genom innovation, effektivisering och automatisering. Ju dyrare människor är, desto större tryck på att investera i sådana lösningar och på så sätt frigöra människor. Hittills har tjänstesektorn inte kunnat automatiseras i samma utsträckning (vi har byggt robotar som bygger bilar men inte robotar som klipper hår), men med Chat-GPT verkar vi automatisera bort en del vitkragar i den övre tjänstesektorn.
En annan viktig del av lösningen är att förinta perversioner som överskott av HR/kommunikatörer/onödig myndighetspersonal. Dessa människor borde för allas skull istället tvingas hitta sin ikigai i typ välfärden eller på fabriksgolvet. Dock oklart hur många de här onödiga tjänstejobben egentligen är. Förmodligen är det marginellt jämfört med hur mycket folk som verkar behövs i välfärd och industri.
