Vi har idag en arbetslöshet
på uppemot 10 procent. Det är var tionde arbetsför person som går utan kneg, och följaktligen utan pengar och förmåner. Att vi har en så
hög arbetslöshet beror på medvetet förd politik – åtstramning
på moralistiska grunder, i stället för en bevisat effektiv stimulanspolitik. Samma politik försämrar även situationen för de arbetslösa, när sociala skyddsnät blir genomsläppliga och social mobilitet ett minne blott.
Hög
arbetslöshet leder till lägre löner och sämre villkor, eftersom det skapar en
konkurrens om jobben. Denna mekanism kan smörjas med några jobbskatteavdrag,
som ger ”extra pengar i plånboken” till arbetarna och därmed minskar deras krav på
arbetsgivarna. Se där, en lönesänkningspolitik! De extra plånbokspengarna
tas för övrigt direkt från arbetarnas egen pott, dvs. det offentliga.
De arbetslösa utgör den verkliga underklassen idag. De är
fattigast och mår
sämst. Medan de tillsvidareanställda desperat och med panik i blicken
klamrar sig fast vid sina privilegier (sjukförsäkring, semester,
pensionsförsäkring, heder och ära, avdrag och dolda välfärdstransaktioner) så
sitter arbetslösa, svartjobbare, visstidsanställda, och andra människor med ett
osäkert leverbröd, djupt i skiten. Prekariatet
har du kanske hört talas om. Osäkerhet skapar stress, stress skapar ohälsa.
Fattigdom sopar undan dina möjligheter att ens resonera om saken – forskning
visar att fattigdom hämmar hjärnans förmåga att fokusera på komplexa problem.
Även den sociala aspekten, den där känslan av att vara sämre än andra,
genererar ohälsa i kvadrat och kubik. Och naturligtvis kan man glömma gymm-kort
och hälsokost när pengarna tryter.
Samtidigt, på andra sidan stängslet: Välfärdssjukdomar som
hänger ihop med stress, övertidsarbete, brist på motion, dålig kost, etc. Symptom
dels på en stressande ojämlikhet (vem vill trilla ner i den hotande abyssen?),
och dels på en osund arbetslivskultur. (Här
kan man läsa lite om arbetsmiljöforskning.)
Vi har även problem med att kombinera heltidsarbete med
familjebildande, vilket drabbar främst kvinnor då dessa oftare går
ner i arbetstid. Detta ger i längden lägre lön och lägre pension, och karriären
hamnar såklart on the back burner. Att
det är kvinnor som drabbas blir tydligt i statistiken. Samtidigt drabbar
det också mannen, som cementeras i sin breadwinner-roll, och blir alienerad
från sin egen familj. Den
traditionella mansrollen kopplar till annan typ av ohälsa, såsom våld och
alkoholism.
Men vi får mer gjort på jobbet, eller? Det visar sig att produktiviteten minskar, i alla
sektorer, när folk jobbar för mycket. Det är alltså inte ens så att outputten
påverkas positivt av det myckna övertidsarbetet. Tillåt mig citera James
Surowiecki, som
skriver om övertidskulturen i The New Yorker:
”The perplexing thing about the cult of overwork
is that, as we’ve known for a while, long hours diminish both productivity and
quality. Among industrial workers, overtime raises the rate of mistakes and
safety mishaps; likewise, for knowledge workers fatigue and sleep-deprivation
make it hard to perform at a high cognitive level. As Solomon put it, past a
certain point overworked people become ‘less efficient and less effective.’ And
the effects are cumulative. The bankers Michel studied started to break down in
their fourth year on the job. They suffered from depression, anxiety, and
immune-system problems, and performance reviews showed that their creativity
and judgment declined.”
Sammanfattningsvis har vi ett samhälle där jättemånga är
arbetslösa och mår jättedåligt, samtidigt som de som jobbar också mår dåligt – eftersom de jobbar
för mycket. Kolla här, vad vi har gått och skaffat oss:
- Fler arbetslösa
- Lägre löner, sämre villkor
- Ökad ohälsa
- Minskad jämställdhet
- Minskad jämlikhet
- Minskad produktivitet
Det är dags att införa 30
timmars arbetsvecka – ja, det hade funkat skitbra. Dessutom måste övertidsarbete
regleras så att det blir väldigt kostsamt för arbetsgivaren. Det ska inte gå
att smyga in övertidsarbete i så kallad flextid – 30 timmars vecka ska stå
fast. Vidare bör alla människor ha 6 veckors semester, med rätt till ytterligare
4 veckors tjänstledigt per år utan att detta påverkar antalet semesterdagar. Det
bör naturligtvis även vara obligatoriskt att dela föräldraledighet lika.
Genom dessa enkla och högst realistiska åtgärder kommer arbetstillfällen frigöras, och de som väl har arbete kommer må bättre.
Genom dessa enkla och högst realistiska åtgärder kommer arbetstillfällen frigöras, och de som väl har arbete kommer må bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar