Jämlikhet är inget som händer av sig själv. Tvärt om,
faktiskt. I The Origin of Wealth skriver Eric Beinhocker om
ojämlikhetens självamplifierande natur. Beinhocker visar hur resurser
automatiskt kongregerar i the sugarscape,
en snitsig datorsimulation. Det hela går dock att enkelt koka ner till bibliska
termer: Den som har ska vara given. (Egentligen: ”Ty den som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har,
från honom skall tas också det han har” – Matt 13:12.) Enda
sättet att kringgå detta är att aktivt omfördela.
Då och då kommer lite forskning och påminner oss om hur
viktigt det är med jämlikhet. På den tiden då jag fortfarande pallade läsa
böcker var det The Spirit Level som sparkade in den öppna dörren ifråga. Författarna visar
effektivt att alla världens tråkigheter orsakas av ojämlikhet, förutom
självmord som faktiskt är mer frekvent i mer jämlika samhällen. The Spirit Level blev så poppis att
jämlikhet seglade upp som en så kallad ”fråga” på en och annan dagordning.
The Spirit Levels
författare driver tesen att även de rika förlorar på ojämlikhet, dels på grund
av den rat race-stress som drabbar
även dem, och dels på grund av de samhälleliga slitningar som uppstår när
människor iakttar stora och orättvisa skillnader i fördelning. Men precis när
vi hade bestämt oss för att alla
tjänar på jämlikhet, så
sköt ojämlikheten i höjden istället. (Vissa
mörkar, så klart.) Varför blev det så, när vi var överens om att jämlikhet
är bra för alla?
Därför att det är bara struntprat. Jämlikhet är inte alls
bra för alla. Den poäng som förbises
i diskussionen är att ingen kan vara rik, om inte någon annan är fattig –
rikedom är relativt. Resultatet är att policymakare, penningmäklare och
politiker alltid kommer att sträva efter att hålla en del av världspopulationen
i fattigdom. Det är nämligen samma sak som att befästa den egna rikedomen.
Scenario 1: Du är rik. Skulle du massera en äcklig gubbes
fötter för 100 spänn? Nä, inte en chans. "Would you give a guy a footmassage?"
Scenario 2: Du är luspank och har inte käkat på en vecka. En
äcklig gubbe svassar fram, trycker en smutsig sedel i din hand, sträcker fram
foten. Du tvekar inte en sekund. Din enda polare är Carl von Linné.
Vänd så blicken till dagens globala ekonomi. Din levnadsstandard
bygger på att någon person, någonstans på jorden, är beredd att producera varor
för en usel lön och under usla villkor.
Att större delen av våra konsumtionsvaror produceras i
låglöneländer är inte någon hemlighet direkt. Vi skiter regelmässigt i det,
eftersom det är jobbigt att hela tiden gå omkring och tänka på barnarbetare som
jobbar 18 timmar om dygnet för någon krona om dagen. Ibland tänker vi på det,
när några tusen människor brinner inne i någon fabrik i Bangladesh. Men det går
snabbt över. Vår tanke, that is, inte deras innebrunnenhet. Innebrunnenhet är en
icke övergående egenskap.
Det är våra varor, det. Tjänstesektor är mer besvärlig. Vi
kan inte outsourca tjänster till nån sweatshop i nån frihandelszon en kontinent
bort. Tjänster måste nämligen produceras i direkt anslutning till vår person.
Den totalitära kapitalismen måste därmed acceptera ett visst mått av migration.
Dubbel-D. Nej, det har inget med Rosie Perez att göra, vad Kanye
än vill få dig att tro. Det står för
Dirty och Dangerous, Smutsiga och Farliga jobb som oftast invandrare utför.
Dessa jobb hade naturligtvis inte behövt vara smutsiga och farliga, men ju
smutsigare och farligare desto mer profit för arbetsgivaren. Eftersom den
strukturella rasismen skapar en extra stor arbetslöshet bland invandrare,
kommer denna grupp vara något mer benägen (pga. desperation) att trots allt ta
skitjobben. (I 00-talets yppersta fall av arbetarklasslitteratur, Kristian
Lundbergs Yarden, är det generellt
sett inte Sven och Svenna som parkerar bilarna. Till exempel.)
I EU är jordbrukssektorn en stor arbetsgivare för
papperslösa som arbetar illegalt, under usla förhållande. Jordbruk går
egentligen enkelt att outsourca – det är inte alls som tjänstesektorn. EU:s
protektionistiska politik subventionerar dock europeiskt jordbruk, och skadar
samtidigt lantbrukare och matproducenter i utvecklingsländerna. På så sätt kan
man säga att EU:s jordbruks-fuckerism både 1) skapar de miserabla förhållande
som utgör pushfaktorer i avsändarländer i tredje världen, samt 2) skapar de
pullfaktorer i form av underbetalt och oreglerat arbete som erbjuds i Fort
Europa. Det finns alltså intressen som hindrar viss produktion från att outsourcas,
trots att detta enkelt hade kunnat göras – och det är dina skattepengar som
pröjsar subventionerna!
Hur som helst måste låglönearbetare importeras. Den
intressanta följden är att kapitalismen både är en rasistisk och
migrationsvänlig ideologi. Rasistisk, eftersom den måste rasifiera vissa
personer för att skapa en slavklass. Rasistisk, eftersom den måste substituera
underklassens revolutionsvilja med främlingshat. Migrationsvänlig, eftersom
den kräver import av billig och desperat arbetskraft. Igen rasistisk, eftersom
den måste tillhandahålla mekanismer för exkludering – migranterna får inte
släppas in i den sfär av rättigheter som systemets vinnare vill fortsätta ta
del av.
Att den strukturella rasismen håller invandrade personer på
armslängds avstånd från de trevligare delarna av arbetsmarknaden är även en
strategi för att bygga bilden av invandrare som parasiter. Den arbetslösa
invandraren är, för at återvända till Jonssons
universalistiska nyrasism, inte
en lika god värdeskapare, och därmed inte lika mycket värd. En individ som inte
är lika mycket värd behöver inte ha riktigt samma rättigheter. de Sousa Santos skriver:
”In general, states do not treat aliens,
including legal resident aliens, the same way they treat citizens […] Thus, by
definition, migrants are second or third class citizens, but their legal status
varies considerably according to whether they are legal or illegal migrants.”
Jag har använt ordet ”slavklass”, även om dessa personer
inte är slavar enligt en sträng definition. Det finns otroligt många människor
som lever under förhållande som är snarlikt vidriga, utan att vara slavar i
bemärkelsen egendom som kan köpas och säljas. Men så finns det också äkta
slaveri.
Uppskattningsvis 27 miljoner människor lever som slavar idag
– och då menar jag verkligen riktiga slavar, Rötter-stil. Forskarna Mark &
Faith berättar för oss att ”the dynamics of modern slavery
differ in that now there is more of a supply and demand for cheap human labour
[…] The process can be illustrated by examining the push factors that propel
people into slavery and the pull factors that enhance demand for slaves” (”The challenge of human
trafficking and contemporary slavery”, Journal
of Comparative Social Welfare, 2009). Kontentan: Vi måste titta på
de bedrövliga omständigheter som utgör push-faktorer, och det göttiga överflöd
som utgör pull-faktorer, för att förstå slaveri. Det är alltså skillnaden
mellan nivåer av välstånd som är den drivande mekanismen som möjliggör fenomenet.
Det är oftast outbildade människor, som försöker fly från extremt fattiga
omständigheter, som blir offer för slavhandel.
De allra flesta känner till begreppet trafficking. Här ingår
”involuntrary sevitude, peonage and debt bondage”. De
som forskar på saken beskriver fenomenet som en opportunism som beror på
omfattande begränsningar av migration i kombination med ett lika omfattande
behov av att migrera. Vid varje givet ögonblick är 2,5 miljoner traffickingoffer
på väg. Här
är ett, i P3 Dokumentär.
Faktum är att offer för trafficking regelmässigt behandlas
värre än t.ex. slavar i den amerikanska södern när det begav sig. En slav i den
kontexten innebar en investering, och slavägaren hade därför ett visst intresse
av att den förslavade individen skulle överleva samt vara tillräckligt frisk
för att ge avkastning i och med sitt arbete. Att frakta en slav över atlanten
var relativt kostsamt. Hur ser det ut idag? Jo:
”Employers maximize the return on their
investments by providing a minimum level of wellbeing for trafficked labour and
do not have to be concerned about government-regulated human rights [...],
safety issues, or benefits for workers […] ‘Disposing’ a no longer profitable
worker is done at a very low cost.”
Ojämlikhet är en jättebra affär. Ojämlikhet måste nämligen
finnas för att rikedom ska kunna finnas. Rikedom är ett relativt begrepp. Du är
rik när du har mer än någon annan, eftersom denna någon då kan tänkas göra saker
för dig till en ersättning som är låg relativt vad du har.
Fattigdom behöver dock inte
vara ett relativt begrepp. Det finns också absolut
fattigdom, när misären är så djup att man helt enkelt måste därifrån. Det
globala ekonomiska systemet skapar just den typen av fattigdom, i syfte att generera
mer rikedom (åt få). Som extra grädde på moset kan fattigdomen, i kombination
med begränsning av människors rörelsefrihet, dessutom förse marknaden med
äkta slavarbetskraft.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar