Stockholm har drabbats av någon slags skånsk vinter. Tuben är proppfull med hostande, nysande blek-fejjor. Antropofagis cykliska musik-lyssnande har följaktligen rört sig tillbaka till bubbel-främjande meditations-muzak. Dead Prez Information Age är tillbaka i lurarna. Så är det bara att blunda och slappna av. Plötsligt bleknar känslan av att vara en packad sill i lokaltrafikens konservburk.
För en sensibel själ är budskap och stämning en faktor att beakta i selecta-skapet. Att bara lyssna på Z-Ro the Crooked, King of the Ghetto, är kanske rapp-konnessörens dröm, men ur psykiatrisk synpunkt är det en risky business. Bitterhet och motmänniskoskap är vanliga bieffekter. Information Age's verkningar på sinnet är istället ett sakralt lugnt och en känsla av upplysning. Samt, inte minst, gynnandet konstruktiva tankebanor.
Låt oss bortse från ljudbilden. Dead Prez har länge jobbat budskap och konkreta rekommendationer. Skivan RBG kom med en affisch med levnadsregler: 1) No snitching; 2) Protect self, family and community at all times; 3) Each one teach one; 4) Be organized; och 5) Be productive. Framförallt regel nr. ett, no snitching, kan diskuterats – Antropofagi har tidigare gjort så, och kommit fram till att regeln är fullkomligt rimlig ur ett spelteoretiskt perspektiv. Givet en fientligt inställd poliskår kan det vara gynnsamt för gruppen att inte sätta personlig vinning i första rummet, även när snitching exempelvis är förknippat med straff-lättnader för tjallaren själv.
Det som gör Dead Prez så oerhört appellerande är för Antropofagi bland annat deras take på struktur-agent-dokotomin. Antropofagi har tidigare diskuterat denna onödigt ofta havererade problemställning. Är det individen som bestämmer, eller är det strukturen? När stic.man, en av två rappare i gruppen, tidigt i karriären rappar att "we can blame it on the system, but the problem is ours", serverar han lösningen på hela "problemet" i mycket koncentrerad form. Det går naturligtvis att förklara fenomen genom att hänvisa till strukturer, men vill vi förändra måste vi aktivera oss själva. Låt mig ta det tillbaka till Foucault.
Foucault anklagas ofta för att vara överdrivet strukturalistisk. Enligt anklagelserna glömmer Foucault individens agentskap, dvs. egenmakt och initiativkraft. Detta är dock gravt felaktigt. Liksom Bourdieu menar att individen skapar strukturen, som skapar individen, som skapar strukturen, så korar inte heller Foucault någon vinnare i struktur-agent-tävlingen – han ser det inte ens som en tävling. Så som Antropofagi tolkar Foucault, betonar denne dessutom att individen blir ett subjekt först i kampen mot strukturen. Motstånd är således det som genererar individualitet.
Dead Prez förklarar en situation genom att identifiera strukturerna, men skrider till handling genom att angripa dem. I kampen mot strukturer blir de subjekt, kapabla att bryta mönster och skapa nya. Demontera somliga strukturer, producera och/eller reproducera andra. Så jävla konstigt är det faktiskt inte. Myran och myrstacken finns bevisligen samtidigt. Ingen människa existerar i ett socialt vakuum, fri från normer, och att diskutera den fria viljan genom att fråga sig hur man väljer vad man vill vilja är ett utmärkt sätt att distansera sig från tankens ekorrhjul.
Dead Prez agentskap utesluter således inte en strukturalistisk syn. Detta inser de själva med råge, varför de också betonar det konstruktiva tankesättet. Att falla till föga för strukturen, ge efter och låta sig bäras med, är inget alternativ. En identifierar problem ej för att förbittras över dem, men för att lösa dem. Försvinn, smutsiga nihilism; väck me' sig, ruttna relativism.
För att effektivt angripa befintliga strukturer – och för att skapa nya, önskvärda – måste individen organisera sig. Detta fruktar makten alltid mest, vilket är en indikation på att det är den mest effektiva strategin. När Antropofagi ser dokumentären Förortens pantrar på SVT, om Pantrarna i Göteborg, så ser Antropofagi Dead Prez' arv i en förorts-svensk tappning. Inte bara är Mutulu Olugbala (M-1), den andre av DPZ' två medlemmar, med och organiserar ett seminarium kring motstånd, organisering och musik. Filosofin som Dead Prez förmedlar genomsyrar organisationen, och även estetiken. Antropofagi har egentligen inte så mycket på fötterna här, men jag misstänker att fler än Antropofagi har tagit till sig Dead Prez katalog helhjärtat. Ett vältummat manifest i musikform.
Men, Dead Prez tillhandahåller inte "bara" verktyg för organisering och politisk kamp. stic.man har under senaste tiden serverat träningsfokuserade plattan The Workout och lanserat RBG Fitclub, samt spridit kostråd omkring sig som en annan Jamie Oliver. Det uttalade syftet är att minska ohälsan bland minoritetsgrupper i USA, men även en majoritetsmedlem från Nordeuropa kan med fördel nyttja motivationen och rådgivningen.
Hur som helst, tillbaks till Information Age. Antropofagi inser att många DPZ-fantaster förmodligen har sovit, och kommer fortsätta sova, på denna något new age-iga full-längdare. Det, mina vänner, är upp till var och en. Antropofagi vill emellertid gärna berätta vad en själv får ut av na.
David Deutschs The Beginning of Infinity stressar att problem är oundvikliga, men lösbara. (Antropofagi har skrivit mer om detta här.) Det handlar mindre om att gömma sig i det förgångna, än om att vara redo för förändring. Information Age's apokalyps-fettischism betonar samma sak. A New Beginning menar att:
Times is getting rough, huh? That's nothing new to us
There's nothing to discuss. Just make adjustments, time is up
― “A New Beginning” by Dead Prez
What if the Lights Go Out är inne på samma spår:
Water in my canteen ready
When the shit hit the fan I’m ready
Can’t get no dough off your car
Can’t eat no money, no credit
Can’t get no food from the store
But the struggle won’t break my spirit
― “What If The Lights Go Out” by Dead Prez
Det är till och med så att Dead Prez ser kollapsen som något positivt, som en möjlighet – skulle förtryckar-systemet rasa, så uppkommer nya möjligheter, att skapa nya strukturer.
Som jag har skrivit om här, också i anknytning till Deutsch men framförallt till vetenskapsfilosofi rent generellt, är kausal realism en rimlig hållning. Detta bland annat tack vara det metodologiska postulatet:
All knowledge is fallible – and correctable
Återigen får jag medhåll av Dead Prez, som gör bangers av vetenskapsteoretiska teorem som om det inte fanns någon morgondag.
I Learning, Growing Changing låter det såhär:
Keep on learning, and soaking up gameEfter hooken sätter första versens första rader temat med all önskvärd tydlighet: "Nobody know it all/ as soon as you think you do, that's when you fall". Vers två inleder med "The more you know, the more you know you don't know/ and if you don't know there's more you can know, then you won't grow". Vi får även konkreta tips avseende pedagogik:
We gon' make mistakes, we gon' go through some things
Keep on growing, keep on soaking up game
If something ain’t working, don’t be afraid to change
― “Learning Growing Changing” by Dead Prez
Huey said the best education is observation and participationÄven perspektivets betydelse (jämför subjugated knowledge) betonas: "Nobody knows everything, but everybody knows something".
― “Learning Growing Changing” by Dead Prez
Så har vi No Way as the Way. Låten mördar det inskränkta (parochial) perspektivet som Deutsch talar om:
They say you’re not supposed to question GodLåten predikar även tolerans och ödmjukhet, med orden "My way, might not be your way/ but it's OK, it's all right". Samtidigt passar M-1 på att blottlägga lite hyckleri: "They say God will take care of it/ but you a terrorist, if you say the same thing in Arabic".
Well is it okay to question the pastor?
Was it passed down from the slave-master?
― “No Way As The Way” by Dead Prez
När höstmörkret lägger sig över Linje 17, men en inte vill fastna i hopplöshetens gyttja, då måste en finna ljuskällan inom sig. Själv-KBT via hjärntvätt medelst kontemplativ rapp rekommenderas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar