REVAn i rättighets-väven

Super-REVA är inte bara alldeles extraordinärt vidrigt och anti-mänskligt. Det är också ett ypperligt exempel på den strukturella rasismen. Människor väljs ut utifrån visuella attribut såsom hud- och hårfärg, och tvingas bevisa sin rätt att vistas i Sverige. Den som inte har förärats denna rättighet får vända hem. Den som har sina papper i ordning får känna sig utpekad och tacksam.

Vad menas, tacksam? Ekis Ekman, geniet, beskrev en gång ett av vår tids mest grumliga missförstånd – att förväxla rättigheter med privilegier. Det välmenade fokuset på exempelvis white privilege, medelklassens håvor, och mannens orättfärdiga förmåner, gör att mer och mer går under etiketten "privilegium". Mat för dagen? Skatta dig lycklig! Kläder på kroppen? Prisa regeringen! Tak över huvudet? Halleluja!

Visst är det viktigt att göra sig medveten om vad en har, som andra inte har; vad en får gratis, som andra får kämpa för. Visst finns det rimlighet i att betona den stora tur en haft som fötts in i vissa livsbetingelser, snarare än vissa andra. Men.

Mat för dagen, kläder på kroppen, tak över huvudet, är mänskliga rättigheter. Så även sjukvård, utbildning, frihet att uttrycka sin kreativitet, med mycket mera. Det är inte den som har mat som ska vara tacksam – det är den som inte har mat som ska vara jävligt förbannad. Att kalla något ett privilegium, som egentligen är en rättighet, är att erkänna det rättmätiga i att denna rättighet godtyckligt kan tas ifrån en. Att tacka för maten är att legitimera makten.

Det Super-REVA gör är att ingjuta en känsla av privilegium i den trakasserade. Med Super-REVA som megafon säger den strukturella rasismen: "Du, som är brun, har ingen rätt att vara här, i Europa. Du ska därför vara tacksam, för att vi dig denna gåva givit."