Jag är kvar här

Gränser måste överträdas, om du ska komma nån vart.

För den läsande kan den skrivandes upptagenhet med själva skrivandet verkar patetiskt och inskränkt. Men, den skrivande lever i allmänhet på en annan abstraktionsnivå än den läsande. Därför är skrivandet för den skrivande inte bara ett uttryckssätt, utan en faktisk arena för i alla fall det inre livet, och det inre livet är ofta nästan helt och hållet livet, punktum. För den skrivande.

Att skriva är att tänka högt. Men, det är också - i den mån vi någonsin ska kunna aktivera några fördjupande emotioner - att känna högt. Att lägga ut den kognitiva ansträngningen i rummet, på pappret, i det första fallet. Att lägga ut den känslomässiga ansträngningen i rummet, i det andra.

Allmänt sätt är känslolivet mer vad vi kan kalla freudianskt organiserat, än vad den rationella tankens liv är. Särskilt i utgångsläget. Att överträda organisationsgränserna är kanske därmed känsloskrivandets essens. Huruvida det är kännandets essens kan diskuteras. Resan kan i alla fall leda i fördärvet.

Men innan vi kommer dit: Det finns undantag. Det finns självsäkra individer som alltid befinner sig i en värld där det de anser sammanfaller med vad som är faktiskt föreliggande. De tycker alltså det som är korrekt, och det gör de alltid, och det har de alltid gjort. Intressant nog kan de ha tyckt något annat igår än vad de tycker idag, utan att de faktiska omständigheterna egentligen ändrat sig, men då är det centrala budskapet att de alltid har tyckt rätt.

För att tillåta sig ett en smula utlämnande, från verkligheten inhämtat, exempel. Jag råkar känna en man som levat med en sannskyldig gold digger - en slags "sol-och-vårare light". Relationen har upphört, till en kostnad av många miljoner och mycket missär, men det har visat sig att mannen ifråga fortfarande månatligen gör stora inbetalningar till gold digger-kvinnan, som en slags passiv delägare i hennes många hästar. Vid en diskussion med den annars intelligenta och rationella mannen visar det sig att han betraktar de här hästarna som otroligt bra investeringar, med en stor och säker framtida avkastning! På frågan om varför han inte i så fall investerar allt han äger i hästar, kommer inget tydligt svar. (Och en möjligen viktig kontext är att mannen ifråga inte vet shit om hästar, hästsport, eller investeringar.) Den kognitiva dissonansen av att ha blivit utnyttjad, blåst, lurad och rånad - på åtskilliga miljoner liksom värdighet och andra relationer - är för stark för att kunna lösas ut, och därför är han inte heller fri, trots att relationen i övrigt avslutats.

Så, poäng: Det finns personer vars rationella tänkande också är freudianskt organiserat. På grund av en oförmåga till självrannsakan - en nedsatt förmåga till metakognition - kan de inte kompensera för sina kognitiva bias. Och deras starkaste kognitiva bias är i allmänhet uppfattningen om att de själva inte kan ha fel. Givetvis tenderar dessa personlighetsdrag att sammanfalla. Kanske är de sprungna ur samma genvarianter; kanske ser vi ett fall av genmiljöinteraktion där det ena beteendet skapar förutsättningar för det andra. Hur som helst - personer som är dåliga på självrannsakan, är dåliga på att förstå att de själva kan ha fel. Och personer som är obenägna att se sina fel, är - per definition - dåliga på självrannsakan. Så, då gömmer sig sanningen bakom tavlan:

Tavlan på hästarna är sannerligen skön. Men, bakom tavlan gömmer sig den bittra sanningen: Du har blivit utnyttjad.

Det finns alltså undantag; människor vars rationella tänkande också präglas av lönnluckor, dolda gångar och hemliga rum. Innan vi återvänder till huvudspåret behövs därutöver ännu en utvikning.

Rationellt tänkande och känsloliv är givetvis interdependenta. Ett logiskt och sammanhängande argument väcker en typ av känsla; ett ologiskt och osammanhängande en annan typ. Lögner väcker en viss typ av avsmak, och sanningar bär en viss typ av skönhet. Våra rationella fakulteter drivs av känslor. Det är icke frikopplat.

Och, motsvarande, så kan vi tänka rationellt på känsloliv. Det är faktiskt ett ypperligt sätt att bemästra sina känslor, i de fall de är svårhanterliga. Att skapa distans till känslor - att se dem utifrån istället för inifrån - att observera dem istället för att kontrolleras av dem - är en ypperlig metakognitiv metod, tillämpad inom såväl KBT som mindfulness. (Och, misstänker jag, faktiskt även inom psykoanalysen, om än mer outtalat - att förstå grunden till en känsla eller tanke är i någon mening att avväpna det och göra den världslig.)

Låtom oss då gå vidare. Jag har hävdat att känslolivet är freudianskt organiserat, och att gränsöverskridandet är känsloskrivandets essens. Skrivandets resultat - den från skrivandet förvånansvärt frikopplade texten - är intressant, ur ett känslomässigt perspektiv, när den förmår avslöja lönnluckorna; vandra i de dolda gångarna; och tända lampan i de hemliga rummen.

Jag har även hävdat att kännandets essens kanske inte nödvändigtvis är samma sak. Att blottlägga det dolda kan har stora psykologiska kostnader. Att gå från blind funktionalitet till en större känslomässig finess och skörhet, kan vara suboptimalt i en normalstörd värld. Så, kontentan blir att den som vill skriva något som är emotionellt meningsfullt - något som slår ann djupa strängar i det läsande systemet - också måste acceptera att fjärmas ännu mer från den normalstörda, konkreta verkligheten. Den skrivande måste acceptera att sjunka till en högre (sic) abstraktionsnivå, där dens funktionalitet visavi den vanliga verkligheten är svårt eroderad.

När du väl väckt en vilande känslighet, kan du lättare brista i gråt, lättare brusa upp i vredesmod, och lättare förbittras. Du kan möjligen också lättare älska och uppleva passion, samt hänföras av naturens skönhet, men du är i allmänhet en sämre konsument och arbetstagare än vad du en gång var. Även de positiva delarna - att känna mening i relationer, att uppleva skönhet i himmel och skog, att låta andra känsloskrivares diffusa beskrivningar fästa på dina ömma och svullna receptorer - även detta gör dig i strikt bemärkelse till en svagare och mer utsatt varelse. Vi har även anledning att tro att du, om du är man, kommer att uppleva sänkta testosteronnivåer, och att du således faktiskt blir mindre lycklig. Samma sak gäller, i genomsnitt, adrenalinet.

Det är inte heller så att ditt sinne blir mer stillsamt av en djupare känslobrunn. Snarare kommer du att kastas mellan farlig extas ("DOUBLE RAINBOW!") och genomgripande ångestspasmer, i ett starkt upplevt men bipolärt präglat känsloliv. Du kommer att bli svårare att leva med, och en mindre trygg vårdnadshavare och förebild till din eventuella avkomma.

***

Så, låt oss då, för våran egen skull, stanna där, vid den rationella analysen av känsloskrivandets mening och risker. Ett traktat som detta förmår givetvis icke förmedla en emotionell exformation mäktig att svepa med läsaren. En text som denna öppnar inga lönnluckor i sinnet - belyser inga dunkla vinds- eller källarutrymmen - drar kort sagt inga nya linjer på den befintliga planritningen.

Men, det vi vinner på att skriva ett fullkomligt neutralt och sakligt textum som detta, är att vi slipper mala ner några barriärer. Vi överträder inga gränser, och vi behöver därmed icke vara gränslösa. Vi kan fortsätta fungera i vårt sedvanliga ekorrhjul, och vi kan fortsätta att månatligen bidra med en större slant till en kvinnas hästaffärer.

För att förhålla mig strikt rationell och neutral till detta strategiska val, så vill jag också påstå att den skrivande - "jag" - härmed vunnit en kompatibilitet med världen som den saknar som väljer att istället sväva iväg i adfectus. Jag ska tillstå att min text inte förmår stimulera en läsares egna känsloliv det ringaste. Men, då jag inte heller har betalt för att kunna göra detta - jag har så att säga inte sålt mig själ till Nyx dotter Oizys - så är min text känslomässigt stum.

Gränser måste överträdas, om du ska komma nån vart. Omvänt måste gränser respekteras, om du ska stanna nånstans.

Jag är kvar här.