(Relaterat: GAL-TAN-synkronisering och sexualkultur; vad UK måste vilja; Sverige är en subkultur; naturligt vs. ickenaturligt; uppvärdera klimatskammen; klimatskam och köttäckel; heder del 3; extremexemplifierare; Ragnarök; SchäsLong del 14; klaga vidare på borgarna; Tjeckien, ett rop på hjälp.)
Alla generaliseringar läcker. Vi ska inte förvänta oss att en modell som GAL-TAN är ofelbar. Däremot är den lite väl felbar för att vara användbar. Kan en hålla med om.
Inte minst då
"konservativa är ekofascister. Nazisterna återplanterade den europeiska bisonen, och är erkända för sin skogsvård. Fredrik Lindström är miljöpartist. Konservatismen har tre hörn."(Källa.)
Det är inte på något sätt, för den delen, uppenbart att de "gröna" är de grönaste. MP är skeptiska mot kärnkraft och GMO, exempelvis, och det är nog en öppen fråga huruvida detta är bästa strategin för eko-optimering. Vilket jag redan rantat en del om.
Det är också uppenbar rundgång från progressiv/konservativ sida när feminister är sexualmoralister (det brinner i mitt huvud!). Eller när socialdemokrater är Bejerothska maoist-absolutister med narkotikarelaterad dödlighetsblod på sina ändå rosröda, vinternariga arbetarhänder.
Det loopar överallt. GAL-TAN är inte stabila poler. Antropofagi vill hävda att kategoriseringen faktiskt funkar bra rent deskriptivt idag, dock, eftersom partierna lägger sig ungefär som en fyrfältare med höger<-->vänster/GAL<-->TAN skulle förutsäga (även om "auktoritär/liberal" funkar bättre än GAL-TAN). GAL-TAN-idén funkar således inte så bra historiskt, men passar bra just nu på det aktuella politiska landskapet. Således tar jag bladet från munnen och anklagar GAL-TAN för overfitting.
Eftersom GAL-TAN alltså funkar helt okej just nu, är det inte en modell med som kan säga oss något om framtiden, men snarare en slarvig etikett på samtiden. Helt okej. Så kan det få vara.
Antropofagi har varit inne på att TAN:are förstår GAL:ler, men inte vice versa. Vilket också är exakt vad Strimlings forskning visar:
"Strimling et al mäter ett gäng moraliska principer, där harm och fairness är två. Övriga är authority, loyalty, och purity. Liberaler och konservativa tenderar att lita till harm och fairness, men konservativa också till authority, loyalty, och purity - vilket liberaler inte har mycket till övers för."Däremot har jag pekat på att vissa politiska trender under senaste decenniet nog ändock har fått GAL:ler att faktiskt uppvärdera TAN - exempelvis fick 2015 års flyktingskris många att resonera i termer av begränsade resurser och begränsad altruistisk kapacitet på ett paradigmotypiskt vis.
Men, här ser Antropofagi en viktig skillnad mellan GAL och TAN, utifrån crystalized metaphysical heuristics-modellen. En GAL-person kan, vill jag tro, förstå poängen med en auktoritet i en viss typ av situation, eller poängen med en kulturell tradition som en spelteoretiskt optimerande meme. Däremot verkar det generellt sett som att TAN-personer ser sina pet-values som stängda lådor. Dvs., det behöver inte förklaras varför auktoritet eller tradition är bra - det är bara bra. Detta är givetvis en smidig genväg i många sammanhang, samt har mer magkänsle-traction än en teoretisk modell (vilket är exakt varför köttäckel och klimatskam möjligen möjligen skulle kunna ha en funktion som koordineringsmekanismer).
Finns det någon möjlighet för TAN att vinna tillbaka mark från GAL, givet att man adopterar en lite mer teoretisk approach? Är den akademiska konservativismen den enda öppna vägen bakåt?
Vi har pratat lite om memes och deras dålighet. En dålighet är om en meme inte lossnar när den inte behövs längre. T.ex. verkar det som att kristendomen kunde fasas ut när vi började utveckla en vettig vetenskaplig metod. Ett sätt islam skulle kunna vara sämre på, är om det inte vill släppa taget, dvs. inte övergå i en sekulär fas. (Apostasi-dödar-mekanismen skulle kunna vara en illavarslande mekanism, som motverkar sund upplösning/"modernisering".)
Islam är väldigt TAN, obviously. Andra former av konservativism delar med islam att man inte känner sig ålagd att förklara nyttorna med sina respektive institutioner. Även om vi i något givet sammanhang ser tradition eller auktoritet eller något annat som positivt, så kommer det ofta i form av intersubjektiva fenomen som för att fungera måste ses som gott-i-sig. Exempel: Även om det finns en spelteoretisk förklaring till afroamerikanska maskulinitetsnormer, så måste normerna enforce:as oreflekterat. Det är liksom sacred values som gäller. Stängda lådor. (Relaterat: Allt om Schelling.)
***
Antropofagis GAL-TAN-klagande bekant menade på att "optimism/realism" var en mer användbar skala. Vi skulle givetvis kunna placera värderingen lite annorlunda och säga "optimism/pessimism", eller något sådant, men värderandet är inte poängen. "Optimism" ska stå för framåtanda, och "realism" för försiktighet - ungefär "progressiv/konservativ". (Resonemanget resonerar uppenbarligen med thrive/survive-distinktionen, men det lämnar jag därhän för nu.)
Antropofagi håller med om att detta är en tillsynes bättre kategorisering. Men, även denna kategorisering innehåller fallgropar när den synas närmare.
Exempelvis kan vi hävda att en David Deutsch/Pinker/Rosling-type utvecklings-optimist strävar framåt... Mot avgrunden. Ja, det är väl exakt det en realist-pessimist skulle hävda.
Men, då skulle vi vidare kunna hävda - som Pinker gör - att allt dåligt med utveckling följer en Kuznetskurva, dvs. att det i själva verket är framåtsträvar-optimisterna som undflyr den malthusianska fällan och skördar ett nytt valkadaver. Medan "realisterna" blir nazister:
"Parallellt med ett militärt betingat teknikberoende, så förnekade Hitler möjligheten till ökad produktivitet för att lösa resursbrist, vilket var det som lade grunden till den koloniala tanken om lebensraum i Östeuropa. Hitler blundade för den agrara utveckling som skulle eskalera och bli känd som den gröna revlotionen; ett Deutschskt hopp ur den malthusianska fällan.
Snyder igen:
'När vetenskapen lösgörs från politiken avslöjar sådana enkla analyser varför Hitlers territoriella lösning på en ekologisk kris var meningslös. Som han själv visste fanns det ett politiskt alternativ på 1930-talet, nämligen att den tyska staten gav upp tanken på kolonisation och gick in för bättre jordbruksmetoder. Den vetenskapliga lösningen på krympande resurser, som Hitler envist hävdade var en judisk lögn, var mycket mer lovande för tyskarna (och för alla andra) än ett oändligt raskrig. Forskarna, av vilka många var tyskar, banade redan väg för de förbättringar av jordbruket som kom att kallas 'den gröna revolutionen' [...] [senare skulle] Vetenskapen [ta] fram livsmedel så snabbt och rikligt att Hitlers idéer om en kamp miste sin genomslagskraft.'
Resursbristen som låg som uttalad grund för Nazitysklands aggressioner kan anses vara tillbaka. Diamonds Collapse delförklarar Rwanda-massmorden på 90-talet som utfall av resursbrist och -konflikt. Snyder hakar på den förklaringen, och beskriver Afrika som en miljö full av exempel på lokal resursbrist och -konflikter, vilket leder till tragedier i kombination med svaga institutioner. (Antropofagi har tidigare skrivit om Syrien-konflikten som klimatkrig.) Här är nämnda en Bikonts Vi från Jedwabne en intressant fallstudie i någon slags motsvarande mönster i ett antisemitiskt Polen där tyskarna och ryssarna gemensamt gjort slarvsylta av staten.
Snyder ser också Kinas resurstörst som en potentiell global risk, inte minst då matförsörjning är en politiskt känslig fråga i minnet av den massvält som regimen och Mao orsakat under 1900-talet. Kineserna gör intrång i Afrika och har i fallet Sudan redan visat sig vara beredda att stödja etnisk rensning för att skydda efterfrågade resurser. Däremot pekar Snyder också på att den kinesiska regimen inte är vetenskapsfientlig i samma bemärkelse som Hitler, och att satsningar görs på desalinationsteknik och gröna energityper. Emellertid kan den känsliga globala livsmedelsmarknaden, i interaktion med en nervös kinesisk regim, orsaka livsmedelsbrist och svält på andra håll i världen.
Resursbristen är alltså åter över oss, men i utvecklade samhällen främst på en relativ nivå. Kineserna är sannolikt inte de som kommer svälta – liksom tyskarna inte var tillnärmelsevis så fattiga som polackerna eller ryssarna i öster. Så var Hitler också medveten om att lebensraum var ett relativt begrepp. Snyder:
'Sedan 1945 har två betydelser av ordet Lebensraum spritt sig över större delen av världen. Den ena är ett vardagsrum, en dröm om trivsam komfort i ett konsumtionssamhälle. Den andra är en odlingsbar yta, ett område som man måste ha kontroll över för att överleva fysiskt, kanske tillfälligt bebott av varelser som inte fullt ut betecknas som mänskliga. Genom att förena dessa båda drömmar i ett enda ord smälte Hitler samman levnadssätt med liv. För drömmen om ett välfyllt skafferi skulle man ställa sig bakom den blodiga kampen om andra människors mark. Så snart levnadsstandard förväxlas med att leva kan ett rikt samhälle i överlevnadens namn gå i krig mot fattigare. Tiotals miljoner dog i Hiters krig, inte för att tyskarna skulle få leva utan för att tyskarna skulle kunna förverkliga en amerikanska drömmen i en globaliserad värld.
Det var exakt här som Hitlers teori gav honom möjlighet att förena globalisering med inrikespolitik. Han hade rätt som trodde att begreppet välstånd hade blivit relativt och flytande i en epok av global kommunikation. När hans strävan efter Lebensraum hade gått om intet med det slutliga tyska nederlaget 1945, tillgodosåg den gröna revolutionen efterfrågan i Europa och stora delar av världs och försåg dem inte bara med livets nödtorft utan också med en känsla av trygghet och en föraning om ymnighet. Men ingen vetenskaplig lösning är evig.'
Så ser vi idag, när en ökande ojämlikhet äter upp en minskande produktivitetsökning, en skepsis avseende just framtida ymnighet. (SSC länkar till den här genomgången, och Antropologi har tidigare fördjupat sig i peniafobins dynamik här.) I Deutschs ordalag faller vi in i ett provinsiellt, pariochalt, tänkande, vilket är detsamma som ett antivetenskapligt. Destruktiv alarmism istället för konstruktiv framåtanda."Så, framåt kan ses som bakåt. Men, framåt kan också ses som framåt. Och bakåt kan ses som framåt: Typ, vi odlar potatis i leran för att slippa undan växthuseffekt och överbefolkning. Eller nåt. Även om det inte låter så kul. (Okej, värderandet kanske är poängen.)
Vad som leder till utopi respektive undergång kan vi låta vara osagt. Poängen är ju dock att klustra idéer på någon slags användbart sätt. Där kan nollsummevänstern mycket väl sägas vara pessimister tillsammans med andra konservativa krafter, medan utopiska vänsterprojekt á la 1900-talet (aka. sci-fi-sossar) kan sägas vara optimister tillsammans med goda konservativa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar