Antropofagi

onsdag 7 februari 2018

Vad UK måste vilja (+ Kyrklund-fabel)

(Bakgrund: Högergökar etcetera; trivial analogi; Nebukadnessar II; kkk.)

En följd av synen på höger-vänster, eller i alla fall GAL-TAN, som triving/surviving-optimerande värderigar, ger en liten bonusinsikt:

Utilitarist-konsekventialisten (UK) är inte by default varken GAL eller TAN. UK vill bara helt enkelt optimera för förutsättningarna, och kommer således att vara TAN i en zombieapokalyps, men GAL i en valkadaversituation.

UK vill få ut alla plussummevinster, och vill således i plussummespel ha värderingar som gynnar cooperate-valet. "Allas lika värde" är ett sådant exempel.

UK kommer dock inse att om maten bara räcker till en person, är det bättre att en person äter maten och överlever, än att två personer delar på maten och dör. Är det nollsumme så är det, liksom.

UK kommer att tycka att xenofobi är bra, om xenofobi är bra. Finns det smittsamma sjukdomar kan det vara bra att undvika främlingar; finns det underskott på mat kan det vara bra att begränsa distributionen. Bättre att en hoppar i havet än att hela livbåten sjunker.

UK kommer att tycka att konservativ sexualmoral är bra, om konservativ sexualmoral är bra. Frodas syfilis och hiv så kommer det vara bättre att inte alla knullar alla hela tiden. Uppfinner man då medicin eller effektiva preventionsåtgärder, så förlorar återhållsamheten sin exklusiva nyttogörande funktion, och det kan åter knullas fritt.

Dock måste en UK alltid, anser Antropofagi, ta metaperspektivet och inte bara optimera för den lokala situationen. Det måste också gå att försöka flytta ett ekvilibirum - som Khalifen pratar om i sin senaste bok, är suboptimala ekvilibrium ofta en fråga om samordningsproblematik. UK måste vilja upptäcka metoder för att döda Moloch och möjliggöra flytt till optimalt ekvilibrium.

På lite mer global nivå så bör UK söka uppnå evinnerliga utveckling, och försöka sträva mot globalt överflöd - för att skifta spelplanen i plussummeriktning globalt.

***

Det kan vara värt att låta (pga. digital tillgänglighet en engelsk översättning av) Willy Kyrklund (Om godheten) få exemplifiera vad som händer när en tar till thrive-värderingar i en survive-miljö:
"But when goodness has started to develop, it can not be stopped. The lower tooth, which should grind on the upper, does not find its target and the tooth root is open. 
When goodness exceeds not only the limits of the herd, when it expands to include all living beings, then it has exceeded the boundary that is set by the conditions for survival. Numerous reports have been presented concerning such exceedences, none of which deserves any belief. As typical for the genre the following may be presented, which concerns a lion (Felis leo) and a lamb (Agnus castus).
A lion had got a thorn in his foot and limped around miserably on three legs. Then came a lamb who said: 
– Gladly would I pull the thorn from your foot, o lion. But then you must first listen to my exposition of limitless goodness or the all-embracing love particularly in relation to Mo Di (or Mozi) from Lu (ca. 400 B.C.).
– Very well, said the lion.
The lamb spoke for fourteen days and fourteen nights about the all-embracing love particularly in relation to Mo Di (or Mozi) from Lu. Thereafter she pulled out the thorn.
By then the lion was rather hungry. The lamb’s discourse had however had a powerful impact and the lion said: 
– I am not the same as before. Particularly regarding the limitless goodness and the
all-embracing love have I gained an insight. Never again will I hurt another living being.
With this the lamb was quite satisfied and suggested, that one should go out on a green alp meadow and rest after the discourse. The lion shambled after. And the lamb and the lion grazed side by side. And in the afternoon when the lamb was full and laid down to rest the lion said: 
– I am hungry. Moreover the vegetables make me nauseous. You are my natural food. But with respect to the all-embracing love I see no other way out than to starve to death.
– With respect to the limitless goodness, said the lamb, I see no other way out than for you to eat me.
– No! said the lion. I have gained insight. 
– In that case, said the lamb, I must also refrain from my natural food and starve to death. The message of goodness is directed to all of us without consideration for fur color.
Then the lion laid down by the lamb’s side and caressed its delicious belly, where stomach, liver and intestines hissed under the thin delicate skin. And the lamb looked upon the alp meadow’s fresh grass that glittered in the morning sun. So passed their last days, which were few, before they starved to death.

This fable bears the full impression of improbability. But even if one conceives that some isolated specimens of the sheep and lion breeds had acquired this extraordinary susceptibility for goodness, the fable shows how it must end. The behavior will not be inherited neither biologically nor socially.

We find that the behavior 'goodness' is well established as an anomaly in nature, typical for the wolf. Its domain is primarily the own herd; the structure of the behavior is however such that it allows an arbitrary expansion of application. The final boundary is set by the conditions of survival."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar