Den torra glöden sväljer mellanrummet mellan er och får luftröret att svida värme. Vinternattluft i Gävle, typ, eller var som helst som du känner godtyckliga känslomässiga band till.
Men bara känslomässiga band, i betydelsen fullkomligt subjektivt genererade. För det finns inga faktiska band längre. Bara dimmor av inbillad tillhörighet. Som, om något alls, får dig att känna dig ensammare än om du bara vore på besök i en främmande stad.
Vinternattluft är så starkt förknippat med smak av starköl att du förvånas första gången du går ute om natten nykter. Förvånas av att smaken av starköl inte infinner sig. Men, som när du föreställer dig ett föremål med öppna ögon, infinner sig ändå. Den inbillade världen konkurrerar med den verkliga världen om herraväldet.
All din detaljkännedom är borta. Du lever i en approximation. Du har ingen materialkännedom. Ingen uppfattning om konkurrerande tillverkare eller varumärken. Du skulle kunna simulera detaljkännedom genom enkla internetsökningar. Men, du skulle genast hamna i det man inte vet att man inte vet-problematik. Du skulle inte kunna simulera verklighetstroget. Du skulle enbart kunna lura andra människor som du. Som också saknar detaljkännedom.
Bristen på detaljkännedom ger dina teorier övertaget. Den motsatta strömmen av observerad verklighet tvingas enklare än pepparkaksdeg in i dina färdiga formar.
Du inser att du inte ens vet vad du sörjer. Även om detta saknar du alltså detaljkännedom. Själva frågan är okänd.
I alla fall kan du stansa ut nya pepparkakor ur den eftergivliga data-degen. Detta tillsammans med andra halvlevande, känslomässigt övertända, inte längre särskilt unga män.
När du inser att ditt rättvisepatos bara är en borderline-diagnos. Då. Då.
Då stansar du ändå bara vidare.
Du inser att ”fri vilja” är ett förlist begrepp där bara ”vilja” kan bärgas. ”Fri” äts av sexbågig kamtandhaj, som blundar extatiskt när den roterar sin hajkropp och river loss kött som säckväv.
Du inser att liberalismen och demokratin, den politiska och ekonomiska, helt är predicerade på myten om den fria viljan, men att det filosofiska problemet nu växt samman med verkligheten såtillvida att konsumenters och väljaren beslut är uppenbart spårbara tillbaka till identifierbara agenter med egna mål.
Du glaserar den färdiga pepparkakan med ett solkors.
***
Den halvlevande, känslomässigt övertända, inte längre särskilt unga mannen framför dig kan verka som en närvaro. Det är samma misstag som när du lyssnar på pianomusik, och när de knarrande ljuden från klaviaturen som oavsiktligt finns med på inspelningen får dig att vända dig om eftersom du tror att någon kommer gående över parkettgolvet. Det är ingen där.
Du har nu lärt dig att eliminera alla distinktioner mellan sakerna du ser i ditt synfält. Även den halvlevande mannen kan försvinna in i den homogena ytan av syndata. Det är en del i din behandling, för borderline-diagnosen.
Den del av synfältet som är halvlevnadsmannen säger ändå: ”Att ta sig ur das ding für mich genom att gå in i det, är den manöver som Kant förbisåg. Men det finns alltid en självreferentiell nödutgång ur varje givet system. Den vita fläcken i Eschers Prentententoonstelling markerar utgången. Det finns ett mikroskopiskt hål i verklighetsväven, just där bilden konsumerar sig själv i virvelns mittpunkt.
Vägen till ding an sich är vidöppen. Kant förstod det bara inte. Hur skulle han ha kunnat. Det ligger ett sekel mellan hans död och Gödels födelse. (Ironiskt att tid ska vara barriären mellan dem, när flykten från das ding für mich kommer att innebära en upplösning av rumtiden.)
Ingenting kan omfatta sig själv och sakna självmotsägelse. Vi hittar ut till nästa lager genom att koncentrera oss just på själva upplevelsen av detta! Det mest odelbara, mest mystiska, mest centrala. Vårt medvetande. Där världen vi upplever upplevs. Där ska vi äta oss in. Där ska vi inrikta vår analys. Där kommer verkligheten avslöja sin begränsning, eller sin självmotsägelse, för där finns självreferensens epicentrum.”
Du känner smaken av starköl igen. Men nog på riktigt nu.
***
En öm, vek länk bär upp din torso. Du vilar som på en piedestal som när som helst kan brytas.
Alla gånger du stirrat inåt har samlats i en ensam promenad längs Landwehrkanal i Kreützberg. Det var innan alla jävla hipsters och restauranger. Du var samma smuts som nu, men i en svart manchester-rock. (Trots allt lite materialkännedom: Manchester är som små små stuprör som vill låta den självgenererade förudmjukelsens träck rinna längd med och ner. Strålande material, således, särskilt i den tidigare tjugoårsåldern.)
Egentligen har du mest gått omkring full och låtit ord strömma igenom dig. Ord utan uppenbar källa, och oftast utan någon vidare avlastningsyta att tala om. Känslorna har också blivit ord. Det ger dem viss struktur, men påtvingad. Pepparkaksformarna igen.
”Struktur men påtvingad” = helt godtyckligt beskrivning som inte samvarierar med, utan döljer, det verkliga känsloflödet. Vars slumpmässighet i sin tur kanske å andra sidan ligger utanför ”det terapeutiska intervallet” för vad som kan anses vara intressant. En oändlig rad godtyckliga faktum utan övergripande struktur är omöjlig att meddela till någon annan, eller ens själv reflektera över.
Nu är du en cyborg på en bräcklig piedestal. En skrivande torso med fluorescerande vågor av Internal Communication genom nervcellerna. Ditt förflutna är en osammanhängande simulation som har mer släktskap med nuets pianomusik än med faktiska förflutna händelser.
But that’s trivial!
När ett överdrivet fokus på proprioception blandas med overklighetskänsla så är det lätt att av misstag omsätta ensamhet i nån slags bitterljuv solipsism. Känslan av ensamhet är – som nämnts – något att rulla dig i.
***
Att skriva är att isolera nuet. Det är inte att spara det, eftersom det som sagt alltid kommer vara närmare besläktat med element som närvarar vid läsandet. Men, att isolera nuet just nu är också en övning i att uppleva tidens gång.
När du blickar tillbaks genom texterna kommer du aldrig att minnas hur du känner nu, när du skapar dem. Egentligen är det en mycket oväntad och rent av sinnessjuk bieffekt, att texter som skrivs vid ett senare tillfälle låter sig läsas!
Du sträcker ut din proprioception i rummet där du sitter. Lampan, tavlan, tygen, fåtöljerna, soffan, böckerna, glaset, krukväxterna – allt existerar på ett förhöjt sätt i din upplevelse, liksom din kropp och dess tunna, veka länk till ryggrad genom midjan. Den nära verkligheten uppbär en så överlägsen verklighet att den känns overkligt avgränsad från världen utanför. Din egen kub av rymd kan vara allt som finns. Vilket givetvis gör den fullkomligt orealistisk i sin isolation.
***
Det är dags att sammanfatta:
1. Ensamheten som avsaknad av anknytning till det förflutna. Du saknar relation till platser. Du saknar känsla för släktband, tradition och samhälle. Du saknar anknytning. Du ejakulerar lite känslosäd på platser vars namn du vagt förknippar med tillhörighet, men du äger ingenting där och du känner ingen där och känner inte terrängen där. Du har bara minnen av att du har hört historier om människor som en gång bodde där; du minns ingenting av själva historierna, och givetvis inte heller av människorna de relaterar. Släktleden som slingrat sig från artens födelse, tar slut innan dig. Du föds ur ingenting, av en slump vid tidpunkten för den tidigare generationens slutord.
2. Ensamhet som avsaknad av band till verkligheten. En ensamhet i förhållande till materialen, tingen, växterna och djuren. Denna form av ensamhet manifesterar sig i diffus ångest över att inte känna sig levande. Den beror på att du fötts upp i en glatt och ljummen sarkofag av plast och glas. Du har aldrig rört vid jord eller bark eller faktiskt tagit ur ett djur eller byggt en bostad. Du kan inte förhålla dig till keramiken eller metallen eller träet. Du vet ingenting om hur de reagerar på din beröring. Du vet ingenting om hur du ska beröra dem för att forma den efter dina syften. Du vet inte hur du ska skaffa mat, om den inplastade styckdetaljen slutar komma i brevlådan. Denna ensamhet består i en djupgående sensorisk depravation, och den berövar dig allt självförtroende i förhållande till att agera självständigt i den fysiska världen.
3. Ensamhet som avsaknad av relationer. Du speglar dig själv i andra till den grad att du bara lever i en spegelsal. Du upplever därför inte att du lever i en värld med andra människor. Du vet ingenting om andra människor, och därför vet du inte heller någonting om dig själv. Det finns inga relationer; bara reflektioner. Inga människor vet någonting om dig, eller varandra, och därför inte heller någonting om sig själva. Dumma, tomma behållare passerar varandra – sträcker ut klåfingriga grådvärgshänder för att ta på varandra – men relaterar inte till varandra. Autonomin är det enda imperativet – skräck för att andra människor ska bryta igenom spegelbilderna av dig själv skapar moralpanik och nya barriärer. En människa utan relationer är som en bläckfisk med avklippta armar.
4. Ensamhet som intellektuell isolation. Den här är enkel – det är bara oförmågan att dra ut konkreta implikationer ur dina teorier. De betyder ingenting när de inte manifesterar sig i verkligheten. De handlar i princip om verkligheten, men berör den inte, och bryr sig inte om den. De svävar fritt. Varken förnuft eller känsla fäster vid dem.
5. Ensamhet i förhållande till dig själv. Som ett resultat av punkterna 1–3 saknar du kunskap om dig själv. Du vet ingenting om var du kommer ifrån. Du vet ingenting om var du är. Du vet ingenting om vem du är, eftersom du bara är spegelbilders spegelbilder utan att egentligen betraktas. Du är spöklik. Du är förfrämligad för dig själv. Du kan inte tolka dina tankar, ditt tal, eller dina handlingar. Du kan inte spåra källan till dina impulser. Du kan inte härleda framtida utfall ur dina nuvarande mål.
6. Ensamhet i tid och rum. Avsaknad av övertygelse om att det existerar någonting förutom det du upplever just här och just nu. En kanske psykopatologisk känsla, kanske orsakad av ovanstående punkterna 1–3 och 5.
***
En vansinnig känsla av att vara ett äggskalstunt skal, som i onödan avskiljer tomrummet utanför från tomrummet innanför.
[Rättelse: "Starköl" ovan ska vara "stor stark". "Stor stark" smakar på intet sätt som "starköl". "Stor stark" smakar Falcon och diskmedel.]
(Relaterat: Ärligt känd civilisationskritik; Gott nytt år.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar