I och med den omfattande insektsdöd som inträffade under Antropocen, tvingades vår förfader Plecotus auritus ge upp sin huvudsakliga födokälla som bestått av myggor, flugor och småfjärilar. När dessa brunlångöron så gav upp sin nisch som insektsätare, kom de istället att livnära sig som omnivorer. Då arten sedan tidigare övervintrat i homo sapiens närhet, blev en tillvaro som statslevande opportunist det naturliga utvecklingssteget. De sociala, kolonilevande brunlångöronen kom snabbt att anpassa sig till det leverna som dittills främst förts av råttor och kackerlackor. De mer flexibla, flygkunniga fladdermössen kunde snart konkurrera ut såväl statsduvor som de flesta råttpopulationer.
I och med den nya livsstilen selekterades Plecotus auritus för en grad av intelligens som andra fladdermöss inte haft anledning att investera i. Brunlångöronen förde nu en explorativ tillvaro som krävde uppfinningsrikedom och förmåga att ständigt ta sig ann och lösa nya problem. De nyfikna och kreativa fladdermössen överlevde och reproducerade sig i högre grad än de konservativa och försiktiga. Selektionstrycket med avseende på detta bör ha varit massivt, eftersom människoapan ständigt innoverade nya lösningar för att utrota vad man sannolikt såg som "skadedjur". Då den mänskliga arten i sig själv ständigt manipulerade och förändrade sin omgivning, blev också selektionstrycket på anpassningsbarhet och andra metaförmågor desto påtagligare.
I kombination med den sociala tillvaron som brunlångöronen först sedan tidigare - i grupper om hundratals individer - kom brunlångöronen kort sagt att selekteras för ökande intelligens. När arten i allt större omfattning investerade resurser i sin kognitiva förmåga, växte emellertid inte hjärnans volym på det sätt som tenderat att ske hos valar och primater. Istället bestod selektionstrycket för luftlevnad och flykt, varvid neurontäthet istället ökade - så som tidigare skett inom fågelgruppen corvus och hos flygande insekter såsom bin. Brunlångöronens neurontäthet kom att närma sig just binas, det vill säga 15 000 gånger den högsta neuron-täthet som någonsin konstaterats hos något annat ryggradsdjur.
När homo sapiens sedermera dog ut, var den högintelligenta opportunisten Plecotus auritus ett av de få däggdjur som lämpade sig att fylla nischen som topp-predator i alla jordens människo-manipulerade ekosystem. Vitt spridd över världen, förmögen till komplex social interaktion och samarbete, och med en bredd av förmågor inklusive flykt och klättring, exploderade brunlångöronen i en stor artrikedom. Den dominerande förklaringsmodellen ger att vår art utvecklades i Tokyos ruiner, där brunlångöron till följd av ymniga proteinkällor snabbt växte i storlek och blev landlevande, lufsande fladdermöss i 100-kilosklassen.
När våra kroppar ökade i massa växte även våra hjärnor till volym sett, dock utan att minska i neurontäthet. Vi kom sedermera att konkurrera ut övriga brunlångöron och dominerar idag planeten på samma sätt som homo sapiens en gång gjorde. Det är värt att notera att homo sapiens förmodligen besatt en intelligens omkring en tjugondel av våran egen. Så lyckades man också orsaka ekologisk kollaps och utrota sig själva. Det kan också noteras att homo sapiens levde korta liv, omkring 80 år, till skillnad från vår kvadrupelt längre genomsnittliga livslängd.
Eftersom jag i det ovanstående nämner corvus, kan det vara värt att påpeka att de dominerande daglevande flygarna på jorden faktiskt var fåglarna. Våra förfäder fladdermössen var nattaktiva, emedan risken för predation i dagsljus var för stor för att motivera annat än nocturnalt födosökande. Dagens taxa av flygande amfibier utvecklades först när fåglarna dog ut under sen Antropocen, i och med att miljögifter gjorde deras äggskal bräckliga och således deras ovipara fortplantning omöjlig. Då inga fågelarter var vivipara, höggs deras utvecklingslinje tvärt av och hela denna gren av livets träd blev dödved.
Groddjurens utveckling till luftlevande varelser tycks ha tagit sin början i och med att Homo sapiens förvandlade en utsträckt våtmark till ett omfattande system av dagbrott. När grodornas väg till vattendragen hindrades av höga stup, överlevde de grodor som förmådde klara fallet och lägga sina ägg. När strandlevande minkar och andra semiakvatiska jägare kom att kongregera på stränderna, i och med den stora mängden grodkadaver som samlades där, selekterades de hoppande grodorna för förmågan att kunna platta ut sina kroppar och glidflyga längre ut i vattnet, bort från rovdjuren i strandbrynet. Flera arter av grodor och paddor synes ha tagit utvecklingssteget till glidflygande amfibie under denna period. Endast en grodart utvecklade senare full flygförmåga, och lade därmed grunden till dagens rika fauna av flygamfibier.
...och i böljan vältrar sig väldiga havslevande giraffer.
Slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar