Döttrar

Allt jag ville ha var en dotter.

I den lilla byn invid havet har jag fötts och levat, likt mina förfäder.

Jag föddes med navelsträngen tre varv om halsen. Jag var kritvit i ansiktet. Jordemoren snärjde loss mig och gnuggade färg i min lilla kropp.

Jag sprang längs stranden, fram och tillbaka, och fäktades mot sjöodjur. Jag samlade snäckor som jag ännu sparar.

Jag blev förälskad i den flicka som jag skulle vigas med. Båten kom hem till henne varje gång den seglat ut. Ofta med fångst. Därmed var vi lyckliga.

Jag fick söner. En, två, tre, fyra, fem.

De föddes blåa eller vita och de gnuggades röda av samma jordemor som fört mig själv till världen.

De sprang längs stranden, fram och tillbaka, och fäktades mot sjöodjur. De vigdes med flickor, och seglade ut för att fiska. Tre av dem återvände med fångst, en inte alls. En mördade en kamrat i ett fylleslag och tog värvning i armén.

På det hela taget kunde vi ha varit lyckliga.

***

Men allt jag ville ha var en dotter. Och det fick jag.

"En liten flicka", sa Jordemoren. Men när hon granskade planeternas ställning blev hon dyster. "Flickan är som det finaste porslin, så len och så ren. Men som porslinet kommer hon att slås sönder."

Flickan sprang längs stranden. Det rena, vita håret fyllt av vind och sol.

Benen knäcktes som torra kvistar. Hon föll och revbenen blev flisor. Hon dog av blödningar och lämnade så vackra lockar av sitt hår, som jag ännu sparar.

Allt jag ville ha var en dotter till.

Och det fick jag.

Jordemoren drog ut henne med en bister min, skakade på huvudet och gick. Den lilla flickans skalle hade krossats utav påfrestningen.

Allt jag ville var en tredje dotter. Och det fick jag.

Jordemoren fångade en levande flicka i sina vana armar. Trots det skakade hon på huvudet när hon gick.

Min älskade dotter fick vila i de mjukaste bolster. Ingen annan fick bära henne. Hela hennes barndom hölls hon bältad och beskyddad. Hon dog av sorg. Kistan vägde nästan tom vid jordfästningen.

Allt jag ville fick jag. Min fjärde dotters huvud tippade över när jag höll henne, och nacken knäcktes genast. Min femte dotter föddes död, med genomborrad buk där de små söta revbenen stack ut.

Jag sparar alla deras lockar ännu.

***

När mina söner vigdes sa jag: "Allt jag vill ha är barnbarn. Flickebarn."

Allt jag ville fick jag.

De dog också, en efter en, och deras lockar har jag här:























Vita som porslin.