Ytterligare konstituenter i denna glädje är distraktionsfritt umgänge med ens barn - som man ju älskar, och älskar att umgås med. Det är ett fullkomligt fokus på stundens aktivitet. På att skejta omkring på cykelvägarnas djungelstigar. På att gå i skogen. På att leka på en lekplats. På att pyssla, eller rita, eller bygga med lego.
Denna nivå av glädje upprätthålls genom balanserat livsnjuteri. Genom att inte stressa. Genom att ta en skogspromenad. Genom att gå runt i linne och badbyxor och kolla på folk i solen. Genom att ta en smoothie på balkongen när andan faller på. Genom att motionera dagligen, och ibland två gånger om dagen!
Genom att se till att det finns storkok i kylen och att man alltid är mätt.
Problemet med denna nivå av glädje är att den är skör. Den kan sopas bort i ett enda slag, och under den döljer sig en bottenlös sorg. Den är visserligen äkta och djupt känd, men den är ändå som en tunn fernissa över verkligheten. Den nöts bort av kränkningar och osämja. Under den gapar abyssen, ner i ens egen tomma själ.
Problemet kan vara en underutvecklad gyrus angularis. Boten kan vara att förlåta, och katalysatorn för boten att bli ombedd om ursäkt.
***
Hej kära Akademien,
jag vet inte vem hos er som är mest lämpad eller beredvillig att besvara detta mitt spörsmål, men kanske kan er högvördiga registrator/info-adress råda bot på detta och VB:a till lämplig individ. Jag hoppas!
Jag tolkar det som att "att förlåta" och "att be om ursäkt" motsvaras av aktivitet i gyrus angularis. Vidare förstår jag det som att personer som drar åt en borderline-personlighetsstörning (EIPS) har avvikande dito del av hjärnan i termer av massa och struktur. (T.ex. här och här.) Vad vet vi om neurologiska förklaringar till borderline? Det förefaller för mig, en enklare än enklaste lekman, att borderlajnarens känslomässiga kast - plötslig ilska, långsinthet, extrema känslolägen, misstänksamhet, etcetera - på någon slags neurologisk förklaringsnivå kan förstås som en funktion av dessa delar av hjärnan.
Kan de delarna i så fall påverkas t.ex. av en intermittent bekräftelse-lutande fostran, eller är det - såtillvida detta anförs som typiskt på personer med EIPS - kanske en samvariation som förklaras av att föräldrarna typiskt sett också uppvisar tvära kast i sitt humör? Vilket föranleder följdfrågan - hur ärftligt är EIPS, och vad säger t.ex. tvilling- eller adoptionsstudier om ärftlighetens komponenter?
Med hopp om att bli upplyst,
[Antropofagi]
***
Hej [Antropofagi],
Tack för din fråga. Jag är ingen expert på EIPS (så kallad borderline personlighetssyndrom), men försöker mig på ett svar. Det kom en svensk studie förra året om ärftlighet där de visade en heritabilitet på cirka 50 % och att resterande del förklarades av individuella skillnader i miljön snarare än sådant som är gemensamt för syskon i samma familj. En stor del av förklaringen ligger alltså i generna.
Angående gyrus angularis så tror jag det är svårt att lokalisera sådan komplexa psykologiska funktioner till ett enskilt område, utan sådana funktioner involverar troligast ett nätverk av områden i hjärnan. De kraftiga svängningarna i känslor som EIPS ofta förknippas med kan förstås som svårigheter att reglera sina känslor, och då brukar man ofta prata om frontalloberna, specifikt delar i prefrontala cortex och dess kopplingar till andra områden i hjärnan som kan sägas generera känslorna. Generellt tror jag vi kan säga att vi behöver mer forskning för att bättre förstå hur hjärnan fungerar och hur vissa delar eller nätverk i hjärnan bidrar till EIPS.
Mvh,
Andreas Frick, docent
Institutionen för neurovetenskap
Uppsala universitet
***
Nestorn inom EIPS i Sverige verkar vara Predrag Petrovic, som skrivit den här ypperliga genomgången i Läkartidningen, som är medförfattare till nämnda artikel om EIPS-ärftlighet, och som skrivit boken Känslostormar.
En grundläggande poäng som Petrovic driver är att EIPS borde ses som en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning istället för en personlighetsstörning; och att EIPS är närliggande ADHD sett till mekanistiska underliggande neurologiska förklaringar (typ samma delar i pannloben verkar vara underutvecklade), vilket föranleder förslaget att kalla EIPS för "emotionell ADHD" - där individer med ADHD har svårt att sortera information har EIPSare svårt att sortera känslor.
Boken är otroligt effektiv läsning, högintressant och ekonomisk. Det finns föga anledning för mig att rapa upp alla delar av hjärnan som Petrovic pekar ut inom ramarna för sin och sin forskargrupps teori om EIPS som en känslornas ADHD. Däremot finns det många intressanta tangenter att utforska.
Boken är otroligt effektiv läsning, högintressant och ekonomisk. Det finns föga anledning för mig att rapa upp alla delar av hjärnan som Petrovic pekar ut inom ramarna för sin och sin forskargrupps teori om EIPS som en känslornas ADHD. Däremot finns det många intressanta tangenter att utforska.
En sådan sak är dopaminsystemets roll i att bilda preferenser. Människor med ADHD har problem med att prioritera vad de ska fokusera på, troligen pga. av ett underutvecklat dopaminsystem. Antropofagi har ju tidigare spenderat en del tänkande på dopaminsystemet, most notably i kapitlet om Motivation i Frågan på vilken människolivet är ett svar, samt i lösa tankar om Samsara, libido/mortido, och explore/exploit. Jag citerar härmed Frågan på vilken människolivet är ett svar (kapitel 8 Motivationen, avsnitt 8.2 Att vilja leva, men utan referenser och fotnoter):
Nå, alltså, för att återgå min tolkning av Petrovic. (Och bear in mind att jag drar lite hjärndelsbenämningar ur mitt usla minne nu, men det är som sagt inte benämningarna som är det viktiga för att förstå modellen. Läs boken för fan.) Det flödar allsköns signaler till en hjärstruktur som kallas de basala ganglierna, som filtrerar alla impulser och släpper fram det som nu ska initieras. (Striatum, som Antropofagi tidigare omskrivit, är en viktig del av de basala ganglierna.) Kort och gott kan vi se de basala ganglierna som det filter som bestämmer vilka av alla impulser vi ska låta hända. Vilka vi ska agera på.
Men, det är frontala lober som hanterar regelverket, dvs., kriterierna för att agera på impulser. Här finns alltså de målsättningar som i förlängningen styr vår filtrering av impulser. Andra frontallober pysslar med den exekutiva funktionen, dvs. förmågan att medvetet agera på mer långsiktiga mål, dvs. att välja att handla även bortsett från omedelbara impulser. Även den exekutiva funktionen får sin input från våran målstruktur. De här mer långsiktiga delarna av hjärnan får mindre att säga till om när amygdalan är aktiv och vi känner rädsla, eller när reptilhjärnan är aktiv och vi känner skräck. I vissa situationer är vi direkt impulsstyrda, givetvis eftersom det evolutionärt sett varit framgångsrikt att agera illa kvickt enligt sannolikt framgångsrika mönster.
Min ringa förståelse och mitt skrala minne av Petrovics bok gör gällande att vår frontal-lobs-baserade målstruktur - för filtrering av impulser och för långsiktigt, icke-impulsivt agerande - faktiskt bildas genom input från dopaminerga system i hjärnan. Dopaminsystemet förser oss alltså med våra mål. Det är jävligt fett.
Och, den exekutiva funktionen influeras så vitt jag förstår det också av dopaminsystemet. Den exekutiva funktionen är en funktion av hur bra vi är på att prioritera, det vill säga hur mycket vi "vill" vad vi nu "vill". Har vi ett svagt exekutivt system är vi ambivalenta.
(Ironiskt nog beror denna jävligt vaga redogörelse på två saker: 1. Jag läste boken för rätt länge sedan, och har inte kommit till skott med att skriva det här fören nu. 2. Boken ligger i ett annat rum, ca fem meter bort, men jag pallar inte hämta den och kan därför inte dubbelkolla det jag skriver. 1=Dålig på att prioritera, 2=Dålig exekutiv funktion!)
ADHD-folkets problem är att ett underutvecklat dopaminsystem gör det omöjligt för dem att prioritera mellan olika intryck. Som Petrovic beskriver så är det inte möjligt att assigna prioritet till exempelvis den människa som pratar med dig - alla intryck i rummet är exakt lika intressanta. Det är i någon mening en fråga om att inte ha
På ett motsvarande sätt har EIPS-folket inga prioriteringar av sina känslolägen. Filterfunktionen saknar kriterier för att filtrera de emotionella impulserna. Pga. av ett underutvecklat dopaminsystem har inga tydliga kriterier utvecklats. Utan att minnas terminologin exakt så beskriver Petrovic saken som att ADHD är ett problem med exteroception - utifrån kommande intryck - och EIPS är ett problem med interoception - inifrån kommande motsvarande "intryck".
Om jag nu fattade rätt när jag läste, och minns rätt så här i efterhand. Många lager av osäkerhet här, som du märker! En slapp läse-anteckning i min telefon tyder på att jag kanske minns lite rätt: "Hur dopaminsystemet formar målstrukturerna som instruerar filtret för att prioritera impulser."
En intressant tangent till det här är att de här neuropsykiatriska funktionsnedsättningarna kan ses som extremer på en gausskurva. Alla finns på kurvan, men svansen - extremen - har det svårt. Men, var man ska skära normalfördelningen - var man ska dra gränsen för subkliniska problem vs. faktiskt funktionsnedsättning - är en definitionsfråga. Som kommer att vara relativt miljön - hur mycket impulskontroll eller exekutiv funktion eller interoceptionsfilter som behövs i en given miljö, och givet en viss förväntad minimi-prestation.
I vårt nuvarande samhälle har vi i allmänhet höga krav på både impulskontroll och exekutiv funktion. Men, vi designar också samhället för att innehålla otroligt mycket distraktion. Kapitalismen är såklart en drivkraft här, eftersom vår uppmärksamhet är en handelsvara. Det är alltså inte bara så att samhället kräver en hög kapacitet - det har också en jävligt hög svårighetsgrad vad gäller att hålla fokus på any one thing.
Det är äckligt uppenbart att ingen läser böcker nuförtiden. Det är likaledes äckligt uppenbart att detta beror på att alla tvångsmässigt scrollar meningslösa sociala medier-flöden istället för att spendera sin tid vist. Folk har mer fritid än i gångna tider, men den är numera uppdelad i "time confetti". Jag menar, stäng av telefonen helt i en vecka och känn skillnaden. Ät i tystad, utan att lyssna på en podd. Kolla på film utan att samtidigt WhatsApp-chatta. Gör en sak i taget, och fokusera på varje sak länge. Läs en hel dag utan avbrott. Jag vet att du inte kommer att göra det, men du vet att du skulle känna skillnaden om du gjorde det.
I någon mening kan vi säga att vi hamnat i en miljö som ger alla ADHD. Cut-offen på gausskurvan, ovanför vilken en individ har tillräcklig kapacitet för att inte ständigt roama mellan uppmärksamhetstjuvarna, har hamnat jävligt högt upp. För uppmärksamhetstjuvarna har blivit jävligt listiga.
Klart att ingen läser böcker, om alla - per definition/relativt miljö - har ADHD.
En annan slapp läse-anteckning i min telefon lyder: "Dopaminsystemet assignar value - detta aggregerar upp i ekonomin." Och ja jävlar vad läsning om dopaminsystemet pumpar intuition för mig vad gäller ekonomi och spelteori.
Det blir plötsligt väldigt lätt att tänka sig hur vi är massa hjärnor som går omkring och lär oss olika preferenser utifrån vårt dopaminsystem. Sen agerar vi, beroende på kapacitet till exteroceptiv och interoceptiv filtrering och exekutiv funktion, på förutsägbara sätt utifrån dessa lärda preferenser.
Sen går vi omkring där tillsammans, med våra assignade values och preferenser, och interagerar. Vi börjar byta saker med varandra, eller agera i relation till varandra på ett sätt som söker efter de belöningar vi förväntar oss givet vissa payoffs, givet vissa stimuli.
Nationalekonomin har historiskt anklagats för att felaktigt förutsätta en rationell människa. Homo economicus skojas det ju om dagligen på kultursidorna. Men, det är liksom inte en fråga om att vi inte är rationella. Det är en fråga om att vi bildar oss preferenser på ett visst sätt, så att vi endar upp med individuella nyttofunktioner beroende på olika inlärda habit-loops - samt att vi har en viss individuell kapacitet att prioritera mellan olika impulser, och en viss individuell kapacitet att agera på långsiktiga målsättningar. Utifrån dessa förutsättningar agerar vi i någon mening "rationellt". Det vill säga, mycket av innehållet i begreppet "rationellt" har nog trollats bort på vägen, men givet att vi vet allting om individernas förutsättningar så kan vi teoretiskt sett förutsäga hur de kommer att agera givet vissa stimuli, givet varandra, och givet en viss miljö. Nationalekonomin har således rätt i att ställa upp teoretiska modeller, men nästa lager i the layer cake of science är neurologisk, och vi måste komplettera nationalekonomin med de korrekta individuella nyttofunktionerna.
Nå. Den mest intressanta frågan för mig är ändå:
Varför klättrar vi så jävla mycket på tak, vi EIPS:are?
Säg det tak i Lund jag inte varit uppe på. Och säg det skattningsformulär för EIPS-diagnosticering som inte ställer frågan: "Klättrar du ofta på tak?"
Äh, skit i det. Tillbaka till gyrus angularis. Det jag verkligen vill veta är hur förlåtelse fungerar, och mer specifikt hur det fungerar för EIPS:are. Som självdiagnosticerad "subklinisk" EIPS:are har jag en mycket stark upplevelse av att man kan hata en annan människa bottenlöst pga. en upplevd oförrätt. Jag har skrivit:
Det där kristna tipset är givetvis inte så dumt. Att förlåta är att försätta sig i ett sådant sinnestillstånd som man vill vara i, hellre än i den Glödande Döden.
Ack, gyrus angularis - hur tusan samspelar du med EIPS och Petrovics modell? Hur kommer FÖRLÅTELSEN in i bilden?
I Vi vantrivs i kulturen framgår det att Freud känner sig låst av sin samtids begränsningar, och att han ser fram emot vetenskapens landvinningar för att förklara hur människan är funtad. Psykologin och psykoanalysen var något man fick hålla till godo med i väntan på att hjärna, nervsystem och signalsubstanser på riktigt skulle bli kartlagda.
I en diskussion av njutning och lycka pekar Freud på att narkotika ("för kroppen främmande substanser") kan göra oss nöjda, avtrubbade eller euforiska, men att kroppen även tycks ha motsvarande kapacitet i sig själv. Framtida "metapsykologiska" upptäckter kommer, tror Freud, att kunna förklara detta. Han (död 1939) mer eller mindre förutsäger upptäckten av dopamin (1960- talet), seratonin (1935), oxytycin (redan 1906, men före sent 1930-tal endast kopplat till amning) och andra viktiga signalsubstanser.
Premissen för Vi vantrivs i kulturen är att människan har biologiska grundegenskaper som inte riktigt finner sig tillrätta i den kulturella överbyggnaden – exempel är aggression och sexualitet. Freud framstår överhuvudtaget som en biologist med en biologisk-funktionell eller evolutionsteoretisk grundsyn.
Vi vantrivs i kulturen utgavs på svenska 1932. Knappt 70 år senare fick Arvid Carlsson, Paul Greengard och Eric Kandel nobelpriset i medicin för sina upptäckter rörande signalsubstanser i nervsystemet, företrädelsevis rörande dopamin och seratonin. Trions upptäckter ledde till flera praktiska medicinska tillämpningar.
Utveckling av dopamin som signalsubstans skedde när livets träd var förhållandevis ungt. Pleurobranchaea californica är en mysig liten sjösnigel, som ser ut som en kaka med florsockermjäll och tomtemustasch. Redan i detta enkla djur finner vi paralleller till den riggning som håller oss sentida primater vid liv och vid lust – detta inklusive seratonin och dopamin. Vår evolutionära historia är givetvis lika gammal som livet självt, om vi ska gå till botten med det hela. Och mellan det första urtida livet och dagens Homo sapiens kryper det alltså en sjösnigel.
Dopamin frisläpps i hjärnan när vi tar vår cigarett, vår öl, eller vår sil; när vi äter, idkar coitus, eller motionerar. Det har även visat sig att dopamin frisläpps före vi får vårt efterlängtade stimuli, vilket förklarar varför det känns bra redan när du öppnar den första ölen.
Det här är en central insikt i den moderna beroendeforskningen. Dopamin är inte bara belöningen när vi exponeras för vårt stimuli; det är även en central ingrediens i vår motivation på vägen till detta stimuli.
Utan dopamin hade vi varken letat mat eller försökt föröka oss. Förekomsten av den här signalsubstansen, och av hela vårt belöningssystem, har således en uppenbar evolutionär orsak. Motivationen som dopaminet föranlett, har gjort vissa människor till våra förfäder. Emellertid befinner vi oss inte längre i våra förfäders miljö.
”Missbruk” kan brett definieras som beteenden som vi fortsätter med, trots att de har negativa konsekvenser. Varför äter sig vissa människor feta? Varför ger andra bort sina sista pengar på nätcasinon? Vad är det som gör att vissa röker hela sitt liv, trots att det riskerar att göra att de inte ens får leva hela sitt liv?
Det mesolimbiska dopaminsystemet (MDS) är en dopaminerg nervbana, som bland annat har som funktion att upprätthålla vad som kallas motiverande saliens. Det handlar alltså om motivation, snarare än om faktiskt belöning – en belöning för ett uppsökande beteende. Det som händer är att vi skapar ett kontextberoende minne av en belöning. Det har ofta en funktionell adaption i vår ursprungsmiljö, där belöningarna inte förekom i samma överflöd som idag. Kanske behövde vi lära oss att vänta på honungsgöken för att hitta till en bikupa, högt belägen uppe i ett träd. Där var vi tvungna att röka ut bina, klättra upp i trädet, och hämta honungen – som vi sedan delade med nämnda fågel.
Att få tag på honungen var, när det begav sig, inte en lika enkel match som att vandra in på närmaste 7-Eleven och hämta godis. Men, båda aktiviteterna skapar kontextberoende minnen som MDS belönar med dopamin om vi upprepar. MDS lär oss alltså att upprepa beteenden som tidigare givit avkastning i termer av belöning. I en värld där det enda knappa är knapphet, kommer det system som motiverade oss att leva i en samlar-jägar-tillvaro, nu istället motivera oss att äta oss feta, röka oss döda, och spela oss fattiga. Samma belöningssystem är förmodligen det som gör oss beroende av det beroendeforskaren Judson Brewers kallar ”weapons of mass distraction” [och Antropofagi samt Anonym Internetz-rappare översätter till "massförströelsevapen"], det vill säga sociala medier och smarta telefoner.
Alla de människans villkor vi redan – sexualdrift, sökande efter social status och prestige, känsla av dygd eller godhet, känsla av tillhörighet och sammanhang – är kategorier för våra belöningssystem.
Dopaminduscharna vi upplever är i bruk, eftersom de tillförlitligt lett oss till evolutionärt sett konstruktiva beteenden. Idag ser dock världen annorlunda ut, och det adaptions-exekverande som vi ägnar oss åt är inte längre nödvändigtvis önskvärt. Frågan som kvarstår då är om vi har förmågan att överlista oss själva – om vi kan springa ifrån vår inre sjösnigel.Nå, det här är givetvis allt annat än en komplett representation av dopaminsystemets funktioner. Den fetstilade raden sätter emellertid fingret på någonting viktigt: Dopaminsystemet ger oss våra mål.
Nå, alltså, för att återgå min tolkning av Petrovic. (Och bear in mind att jag drar lite hjärndelsbenämningar ur mitt usla minne nu, men det är som sagt inte benämningarna som är det viktiga för att förstå modellen. Läs boken för fan.) Det flödar allsköns signaler till en hjärstruktur som kallas de basala ganglierna, som filtrerar alla impulser och släpper fram det som nu ska initieras. (Striatum, som Antropofagi tidigare omskrivit, är en viktig del av de basala ganglierna.) Kort och gott kan vi se de basala ganglierna som det filter som bestämmer vilka av alla impulser vi ska låta hända. Vilka vi ska agera på.
Men, det är frontala lober som hanterar regelverket, dvs., kriterierna för att agera på impulser. Här finns alltså de målsättningar som i förlängningen styr vår filtrering av impulser. Andra frontallober pysslar med den exekutiva funktionen, dvs. förmågan att medvetet agera på mer långsiktiga mål, dvs. att välja att handla även bortsett från omedelbara impulser. Även den exekutiva funktionen får sin input från våran målstruktur. De här mer långsiktiga delarna av hjärnan får mindre att säga till om när amygdalan är aktiv och vi känner rädsla, eller när reptilhjärnan är aktiv och vi känner skräck. I vissa situationer är vi direkt impulsstyrda, givetvis eftersom det evolutionärt sett varit framgångsrikt att agera illa kvickt enligt sannolikt framgångsrika mönster.
Min ringa förståelse och mitt skrala minne av Petrovics bok gör gällande att vår frontal-lobs-baserade målstruktur - för filtrering av impulser och för långsiktigt, icke-impulsivt agerande - faktiskt bildas genom input från dopaminerga system i hjärnan. Dopaminsystemet förser oss alltså med våra mål. Det är jävligt fett.
Och, den exekutiva funktionen influeras så vitt jag förstår det också av dopaminsystemet. Den exekutiva funktionen är en funktion av hur bra vi är på att prioritera, det vill säga hur mycket vi "vill" vad vi nu "vill". Har vi ett svagt exekutivt system är vi ambivalenta.
(Ironiskt nog beror denna jävligt vaga redogörelse på två saker: 1. Jag läste boken för rätt länge sedan, och har inte kommit till skott med att skriva det här fören nu. 2. Boken ligger i ett annat rum, ca fem meter bort, men jag pallar inte hämta den och kan därför inte dubbelkolla det jag skriver. 1=Dålig på att prioritera, 2=Dålig exekutiv funktion!)
ADHD-folkets problem är att ett underutvecklat dopaminsystem gör det omöjligt för dem att prioritera mellan olika intryck. Som Petrovic beskriver så är det inte möjligt att assigna prioritet till exempelvis den människa som pratar med dig - alla intryck i rummet är exakt lika intressanta. Det är i någon mening en fråga om att inte ha
På ett motsvarande sätt har EIPS-folket inga prioriteringar av sina känslolägen. Filterfunktionen saknar kriterier för att filtrera de emotionella impulserna. Pga. av ett underutvecklat dopaminsystem har inga tydliga kriterier utvecklats. Utan att minnas terminologin exakt så beskriver Petrovic saken som att ADHD är ett problem med exteroception - utifrån kommande intryck - och EIPS är ett problem med interoception - inifrån kommande motsvarande "intryck".
Om jag nu fattade rätt när jag läste, och minns rätt så här i efterhand. Många lager av osäkerhet här, som du märker! En slapp läse-anteckning i min telefon tyder på att jag kanske minns lite rätt: "Hur dopaminsystemet formar målstrukturerna som instruerar filtret för att prioritera impulser."
***
En intressant tangent till det här är att de här neuropsykiatriska funktionsnedsättningarna kan ses som extremer på en gausskurva. Alla finns på kurvan, men svansen - extremen - har det svårt. Men, var man ska skära normalfördelningen - var man ska dra gränsen för subkliniska problem vs. faktiskt funktionsnedsättning - är en definitionsfråga. Som kommer att vara relativt miljön - hur mycket impulskontroll eller exekutiv funktion eller interoceptionsfilter som behövs i en given miljö, och givet en viss förväntad minimi-prestation.
I vårt nuvarande samhälle har vi i allmänhet höga krav på både impulskontroll och exekutiv funktion. Men, vi designar också samhället för att innehålla otroligt mycket distraktion. Kapitalismen är såklart en drivkraft här, eftersom vår uppmärksamhet är en handelsvara. Det är alltså inte bara så att samhället kräver en hög kapacitet - det har också en jävligt hög svårighetsgrad vad gäller att hålla fokus på any one thing.
Det är äckligt uppenbart att ingen läser böcker nuförtiden. Det är likaledes äckligt uppenbart att detta beror på att alla tvångsmässigt scrollar meningslösa sociala medier-flöden istället för att spendera sin tid vist. Folk har mer fritid än i gångna tider, men den är numera uppdelad i "time confetti". Jag menar, stäng av telefonen helt i en vecka och känn skillnaden. Ät i tystad, utan att lyssna på en podd. Kolla på film utan att samtidigt WhatsApp-chatta. Gör en sak i taget, och fokusera på varje sak länge. Läs en hel dag utan avbrott. Jag vet att du inte kommer att göra det, men du vet att du skulle känna skillnaden om du gjorde det.
I någon mening kan vi säga att vi hamnat i en miljö som ger alla ADHD. Cut-offen på gausskurvan, ovanför vilken en individ har tillräcklig kapacitet för att inte ständigt roama mellan uppmärksamhetstjuvarna, har hamnat jävligt högt upp. För uppmärksamhetstjuvarna har blivit jävligt listiga.
Klart att ingen läser böcker, om alla - per definition/relativt miljö - har ADHD.
***
En annan slapp läse-anteckning i min telefon lyder: "Dopaminsystemet assignar value - detta aggregerar upp i ekonomin." Och ja jävlar vad läsning om dopaminsystemet pumpar intuition för mig vad gäller ekonomi och spelteori.
Det blir plötsligt väldigt lätt att tänka sig hur vi är massa hjärnor som går omkring och lär oss olika preferenser utifrån vårt dopaminsystem. Sen agerar vi, beroende på kapacitet till exteroceptiv och interoceptiv filtrering och exekutiv funktion, på förutsägbara sätt utifrån dessa lärda preferenser.
Sen går vi omkring där tillsammans, med våra assignade values och preferenser, och interagerar. Vi börjar byta saker med varandra, eller agera i relation till varandra på ett sätt som söker efter de belöningar vi förväntar oss givet vissa payoffs, givet vissa stimuli.
Nationalekonomin har historiskt anklagats för att felaktigt förutsätta en rationell människa. Homo economicus skojas det ju om dagligen på kultursidorna. Men, det är liksom inte en fråga om att vi inte är rationella. Det är en fråga om att vi bildar oss preferenser på ett visst sätt, så att vi endar upp med individuella nyttofunktioner beroende på olika inlärda habit-loops - samt att vi har en viss individuell kapacitet att prioritera mellan olika impulser, och en viss individuell kapacitet att agera på långsiktiga målsättningar. Utifrån dessa förutsättningar agerar vi i någon mening "rationellt". Det vill säga, mycket av innehållet i begreppet "rationellt" har nog trollats bort på vägen, men givet att vi vet allting om individernas förutsättningar så kan vi teoretiskt sett förutsäga hur de kommer att agera givet vissa stimuli, givet varandra, och givet en viss miljö. Nationalekonomin har således rätt i att ställa upp teoretiska modeller, men nästa lager i the layer cake of science är neurologisk, och vi måste komplettera nationalekonomin med de korrekta individuella nyttofunktionerna.
***
Nå. Den mest intressanta frågan för mig är ändå:
Varför klättrar vi så jävla mycket på tak, vi EIPS:are?
Säg det tak i Lund jag inte varit uppe på. Och säg det skattningsformulär för EIPS-diagnosticering som inte ställer frågan: "Klättrar du ofta på tak?"
Äh, skit i det. Tillbaka till gyrus angularis. Det jag verkligen vill veta är hur förlåtelse fungerar, och mer specifikt hur det fungerar för EIPS:are. Som självdiagnosticerad "subklinisk" EIPS:are har jag en mycket stark upplevelse av att man kan hata en annan människa bottenlöst pga. en upplevd oförrätt. Jag har skrivit:
När de bryter sitt ord, spottar på avtal, och ljuger en rakt upp i ansiktet; då pockar den starka lusten att bruka ett gravt och - i juridisk mening - oförsvarbart övervåld.
"Pockar", förresten. Vreden far genom ens samtliga kapillärer som en orkan av glödande Död. Svenskjävlarna vet inte - eftersom de är diarré-ryggade horungar - hur nära döden de befinner sig. De är nämligen vana vid att man sitter och pissar varandra i munnen utan några som helst konsekvenser. De förstår inte att en Man från en Hederskultur bara är millimetern ifrån att kasta hela sitt liv på soptippen med en enda jävla roundkick i deras rövfärgade ansiktsbölder. Krossa glaskrus mot deras spröda pannor. Mosa deras snuskiga näsor mot bordet och piska dem med deras egna slaka snoppar.
Men så får man naturligtvis inte göra. Istället ska man vända andra kinden till, om man ska tro senare delen av Bibeln.Men, om någon ber mig om ursäkt, då är vreden som bortblåst och jag accepterar omedelbart ursäkten. Jag kräver ingen kompensation, endast ett erkännande av att man felat och att jag blivit utsatt för en oförrätt. Då dör orkanen av glödande Död.
Det där kristna tipset är givetvis inte så dumt. Att förlåta är att försätta sig i ett sådant sinnestillstånd som man vill vara i, hellre än i den Glödande Döden.
Ack, gyrus angularis - hur tusan samspelar du med EIPS och Petrovics modell? Hur kommer FÖRLÅTELSEN in i bilden?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar