Antropofagi

måndag 7 mars 2022

6

Kriget i Ukraina verkar ha blivit en reality-check för många. Plötsligt känns inte Gazprom-finansierad miljörörelse och nedläggning av kärnkraftverk så himla smart längre. Plötsligt verkar V inte bara ha en dålig analys, utan dessutom inte ens "ha hjärtat på rätt ställe" som annars ska vara deras paradgren.

Dummast blir svensk ankdammsdebatt i frågan om flyktingmottagande. Regeringen verkar ha haft svårt att skilja på PR och rykte när de först gick ut med att Sverige inte skulle ta emot ukrainska flyktingar. Uppenbarligen har S missförstått all invandringskritisk debatt och trott att det handlar om att svenska folket nu blivit onda, och att det är en ond opinion som sossarna snällt ska anpassa sig efter. Antirasisterna på Twitter har blivit de nya rasisterna - fullgångna narcissister som tänker på sig själva när de hör talas om flyende ukrainska barn.

Låt oss bortse från det rent osmakliga och helt enkelt tålmodigt förklara för Ygeman och Atefeh Sebdani varför svenska folket reagerar som det gör. Här, sex synpunkter:

1. Konsekvent hjälpa i närområdet

Många har länge argumenterat för att det mest effektiva är att hjälpa flyktingar i närområdet. Nu är Sverige i större utsträckning att betrakta som närområdet, och ska principen om hjälp i närområdet helgas ska vi således ha ett betydande flyktingmottagande. Your avarage SD:are (eller för den delen the late Hans Rosling) som vill ta emot ukrainska flyktingar har således inte på något sätt ändrat åsikt.

2. Faktiska skyddsskäl

Sverige har tagit emot hundratusentals anhöriginvandrare och ekonomiska migranter. 2010-2020 tog vi emot 117 900 anhöriga till flyktingar (källa), och då ska sägas att anhöriga till flyktingar är en liten andel av den totala anhöriginvandringen. T.ex. 2020 var bara 11% anhöriga till flyktingar medan 25,7% var anhöriga till arbetskraftsinvandrare och 33% "övriga" (vad det nu är). 2018 och 2019 fick 68 015 respektive 57 233 personer uppehållstillstånd som anhöriga i Sverige (källa). Det rör sig alltså om jäkligt många anhöriga, både till flyktingar och till andra grupper. 

(Då de tio vanligaste länderna för asylsökande under 2020 var Syrien, Uzbekistan, Irak, Iran, Afghanistan, Ukraina, Eritrea, Mongoliet, Somalia och Turkiet får vi anta att de vanligaste länderna för anhöriginvandring är ungefär samma - mestadels inte länder i närområdet, förutom då Ukraina som ligger drygt 20 timmar bort med bil.)


Sverige har även tagit emot ett mycket stort antal ensamkommande flyktingbarn. Toppnoteringen var 2015 då drygt 35 000 personer sökte asyl i denna kategori. (Afghanistan, Somalia, Eritrea och Irak är stora avsändarländer i denna kategori.) Bland marockanska ensamkommande har endast en bråkdel de facto varit barn - t.ex. har gränspolisen uppgivit att endast två av femtio som påstått sig varit minderåriga har varit det. I en grupp ensamkommande som Rättsmedicinalverket ålderbedömt visade sig 442 av 581 vara över 18. Hur vi nu än vill kategorisera de ensamkommande flyktingbarnen så är de i alla fall oftast inte barn.

Sverige har alltså tagit emot ett mycket stort antal migranter från hela världen (eller i alla fall Syrien, Irak, Afghanistan, Eritrea, Somalia, Uzbekistan &c.), varav många varit anhöriginvandrare och många varit "ensamkommande vuxna." Det är en artskillnad mellan dessa migranter och de människor som nu flyr för sitt liv undan ryska bombningar. Vi har fyllt landet med utrikesfödda från fjärran länder, men nu ser vi en flyktingvåg av människor som faktiskt och akut har ett behov att fly.

3. Relativt låg integrationsrisk

Integrationsrisken för Sverige är avsevärt mycket lägre vad gäller ukrainska flyktingar än andra flyktingar. Vi har redan varit inne på att ukrainare är ganska välutbildade, är kulturellt nära Sverige i vissa avseenden, är läskunniga, och har en okej IQ-nivå. Här skiljer sig ukrainarna drastiskt från somalier, afghaner, eritreaner och andra. 

Att bara titta på statistik på land-nivå är dock såklart missvisande - självklart hade det varit jackpot för Sverige att få hit de 10 procent smartaste, driftigaste och med högutbildade afrikanerna och centralasiaterna, medan det hade varit fiasko att få hit de tio procent mest korkade, mest lata och lägst utbildade japanerna eller nordamerikanerna. Sveriges problem är inte bara att vi tar emot människor från dåliga länder - det är också så att vi i någon mening tar emot de sämsta från dessa länder. 

Sverige har en arbetsmarknad som ställer mycket höga krav på utbildning och produktivitet. Vi har kanske minst andel "enkla jobb" i EU, på den konkurrensutsatta arbetsmarknaden. Den som saknar gymnasieutbildning göra sig icke besvär. Samtidigt har vi ett högt skattetryck och en låg lönespridning, vilket betyder att avkastningen på utbildning inte är särskilt hög. Vidare har vi en väldigt generös och generell välfärd, som sprutar ur sig miljarder i socialbidrag, sjukersättning, bostadsbidrag, dagersättning, &c. in absurdum. Dessa strukturella faktorer skapar selektionseffekter som formar vår invandring - personer med hög produktivitet söker sig hellre till andra länder, medan Sverige attraherar personer med låg utbildningsnivå och lång grad av entreprenörskapsanda. I fallet Ukraina gäller inte dessa selektionseffekter lika tydligt, eftersom ukrainarna inte främst flyr till Sverige, utan främst från Ukraina.

Sverige har extremt stora utmaningar med integrationen, eftersom vi har importerat otroligt mycket människor som är inkompatibla med vår arbetsmarknad, och för den delen kulturellt inkompatibla med vår förvaltningstradition. Ukrainare riskerar inte att bidra till de här problemen i samma utsträckning som t.ex. afghaner och somalier. Kanske är ukrainska flyktingar till och med en del av lösningen på problemet.

4. Your enemy's enemy is your friend

Ukraina slåss mot vår fiende. Varje rysk stridsvagn en ukrainare spränger, är en rysk stridsvagn mindre för Sverige att oroa sig för. Eftersom ukrainarna i praktiken utkämpar vårt krig åt oss är det minsta vi kan göra att stödja dem - med humanitärt stöd, krigsmateriel, och tillflyktsort.

5. Inga perversa incitament

Den här situationen skapar inte perversa incitament för människor att dö på Medelhavet. (Ack om Sverige hade sådana här politiker!) Tidigare har Sverige lockat fattiga människor med sitt honungskrus till välfärdsstat, men utan att erbjuda trygga flyktvägar eller möjlighet att söka asyl på plats. Istället har man tvingats anlita flyktingsmugglare och korsa Medelhavet i rangliga båtar. Många har dött drunkningsdöden. Ukrainarna behöver varken söka asyl eller korsa Medelhavet, och de skulle i många fall helst stanna i Ukraina om de kunde. Det är push-faktorerna som spelar roll nu när Ryssland anfaller, inte pull-faktorerna i Sverige.

Och så det dåliga argumentet som dock galna vänster-feminister skulle kunna tänkas köpa:

6. Människors olika värde (kvinnor>män)

Det är kvinnor och barn som flyr. Ukrainska män får inte lämna landet om de är mellan 18 och 60. Många ukrainska män som har lämnat landet återvänder för att strida. En feministisk gärning torde vara att förbarma sig över kvinnor och barn, istället för att låta sig utnyttjas av den övervägande del manliga migranter som sökt sig till Sverige i tidigare flyktingströmmar. (T.ex. har de ensamkommande vuxna sk. barnen varit till 99% män.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar