Lite om AI-musik

Evolutionspsykologisk vissång? Ja, det är en gammal företeelse i min hjärna som hittills endast kommit till uttryck i text. Tack vare att världens undergång verkar komma alltmer snart har vi nu givits möjlighet att realisera idéer utan att behöva anstränga oss (aka. All Menings Död eller Meningsdöden). Njut därmed av Limbal Rings, Ovulation Love och Infanticide Fantasy. Tyvärr uttalar AI:n inte alla ord korrekt, och ibland leder det till att rim missas, men på det hela taget går det att med minimalt promtande få fram låtar som är ganska lika de man i åratal hört inne i sitt huvud men som inte kunnat komma ut.

Limbal Rings handlar alltså om limbalringen, den mörkare ring runt irisen som om den är stark upplevs som attraktiv. Alla älskar Afghan Girl men ingen vet varför - det är limbalringen!

Själva låten Limbal Rings har tidigare omnämnts här, där också texten finns, och handlar alltså om vikten av att inte låta sig luras av sexualselektionistiskt mimicry i form av falska limbalringar. Berättarjaget bryter sig in hos presumtiva partners för att säkerställa att de inte gömmer limbalringsförstärkande linser i sina badrumsskåp:

Lookin’ out for lenses that enhances women limbal rings/
pushup bras and makeup they be surely foolin’ me/
so befo’ we havin’ sex, i search yo bathroom cabinet/
no fake mate opportunity shall wear my jewellry/

Findings of such lenses that enhances women limbal rings/
wane your fingers chance of getting in my wedding ring/
and oh the vile excess of those exaggerating irises/
they’ll hide their viruses abetting them letting them in/

Daddy told me boy you better doublecheck them limbal rings/
might be emanating from women imitating/
oh them women faking things will orbit you like gimbal rings/
so thats why im breakin in to pry through all your things/

Oh your limbal rings, looking through your limbal rings/
oh your limbal rings, looking through your things/

Det är väldigt störigt att AI:n sumpar alleles/high heels-rimmet i första versen dock. Det sabbar lite första intrycket av låten. En hel del fraseringar blir konstiga också, t.ex. hur AI:n väljer att lägga "so befo’ we havin’ sex, i search yo bathroom cabinet/" lide orytmiskt och dra ut på sista ordet istället för att choppa mer.

Ovulation Love - ägglossnings-kärlek - handlar om en butchig feminist som förtrycker sin toffliga man men som vid ägglossning längtar efter en riktig karlakarl och till och med lustar efter fellatio under denna menstruationscykelns gyllene period. Senast i förra veckans Fokus kunde vi läsa om närliggande fenomen:

"Hanterar svenska kvinnor sina pojkvänner för hårdhänt, rentav diktatoriskt? 'I en lesbisk relation hade det kallats för psykisk misshandel' [...]"

Och som alla kvinnor vet och som framkommer i Antropofagis Relationsrådgivning (även i Nedsatt omtanke, sid. 92) behöver även dominanta kvinnor brutaliseras i sängkammaren ibland (inom samtyckeslagstiftningens ramar förstås): "Sanningen är att du borde hålla distans till din man, så att han likt en mystisk främling kan svepa in i er sängkammare och betäcka dig grundligt och ibland våldsamt." Ovulation Love behandlar denna gamla folk- och ev.psych-sanning i rytmiserad och rimmad form.

Slutligen då Infanticide Fantasy. Låten bygger på att människor i alla tider ägnat sig åt infanticid (lex Nils Poppe) och att en evolutionär-psykologisk rational, som förresten också behandlas i Seratonin av en annan slappt fördomsgeneraliserande (men fransk!) skribent, är att lejonhanar som tar över en flock dödar alla befintliga unga då de inte är deras avkomma. På så sätt kan honorna genast bära ny och genetiskt önskvärd avkomma. Samma tendens finns förstås hos människor och det är välkänt att fosterföräldrar plågar sina fosterbarn mer än vad biologiska föräldrar plågar sina biologiska barn. Infaticide Fantasy (störigt feluttalat av AI:n) handlar om ett berättarjag som vill befria en kvinna åt sig genom att mörda hennes barn.

***

AI:n ifråga kan även hantera svenska språket. Eftersom det blir lite dåligt ibland med rapp ska jag inte posta mer än ett exempel, men trots att den hoppar över nåt ord här och där, kommer in skevt i betoning och flow, och uttalar vissa saker på ett komiskt eller obegripligt sätt, är det ändå rätt imponerande att man kan slänga in en gammal text och generera en fullvärdig låt på några sekunder. Nedan storytelling-försöket Sisyfos om ett berättarjag som råkar ut för allsköns kollektivtrafiks- och gängkriminalitetsrelaterade dråpligheter i sin vardag.

Vi har tidigare varit inne på att LLMs inte kan rimma flerstavigt. Detta verkar fortfarande vara fallet. Claude:

"Yo! Check it:

Kärnkraften är energialternativet som är bäst i landet

Fossila bränslen? Det är ju kraftalternativet för det gångna året 

Reaktorerna klyver uran, det är fusionsprocessen som är störst 

Ger oss ren elektricitet genom fissionsprocessen allra först

Inga utsläpp av CO2 när turbinerna roterar 

Atomerna splittas upp och energin de genererar 

Medan vindkraft står still när det inte blåser nånstans 

Ger kärnkraft oss gigawatt i en konstant balans

Säkerheten är förstklassig med moderniteten vi har byggt 

Framtiden tillhör kärnkraft, det är realiteten som vi skyddar tryggt 

Sol och vind kan komplettera men vi behöver basen stabil 

Kärnkraft kör 24/7, det är därför den är vår profil!"

Vi ser här att Claude ofta misslyckas helt med att ens rimma alls, och framförallt konsekvent misslyckas med att rimma flerstavigt (bortsett från tredje och fjärde raden kanske, men "processen" på "processen" känns rätt billigt). Det är liksom inte ens tvåstaviga rim - "nånstans" på "balans"! Haha, idiot.

Chat-GPT:

"Absolut — här kommer en vers med konsekventa flerstaviga (minst fyrstaviga) rim på varje rad:

Vi bygger upp baslast med massiv kapacitet och leveransprecision
Stabil energikälla med reaktivitet och turbingenomströmning
Ingen intermittensstress eller panik över lågtrycksprognos
Vi klyver atomer korrekt, får megawattproduktion

Minimal klimatpåverkan, maximal effekt per installation
Livscykelutsläppen är låga i jämförande kalkylsituation
Från bränslestav till slutförvar med säkerhetscertifikation
Redundant barriärdesign och konsekvenseliminering

När nätet blir ansträngt ger vi frekvensreglering
Kontrollerad kedjereaktion med neutronmoderering
Hög energidensitet ger kompakt lokalisering
Teknologisk spetskompetens och ingenjörsoptimering

Så snacka om verkningsgrad och samhällsekonomisering
Vi levererar stabilitet, inte vädervariation
Från forskningsreaktor till fullskalig implementering
Kärnkraft i rotation — hållbar generationslösning."

Också undermålig, rimmar ofta inte alls, och kan inte rimma flerstavigt överhuvudtaget.

Okej, vissa rappare får behålla jobbet tillsvidare - eller i alla fall vissa spökskrivare. Det som märks tydligt när man drar in rapptexter i musik-AI:n (i detta fall Suno) är att enkla och basala rimstrukturer blir bäst. I Sisyfos ovan hör vi detta tydligt. Refrängtexten, som funkar utmärkt, går såhär:

Sisyfos! baxa’n meter mer/ 

De’en stor sten, så backa med den ner/ 

Man kan undra var tacksamheten e/ 

Men jag undrar mer var taxametern e/ 

Sen blir det svårare:

Rusning på tuben, fullpackat, bagis/ 

Väl på perongen e rulltrappan trasig/ 

Redan spenderat en timme i tryckpress/ 

Mellan en kille med ryggsvett å’ett snille med ryggsäck/ 

Här hoppar AI-rapparen helt enkelt bara över "ett snille med" och går direkt på ryggsäck, vilket sumpar rimmet och gör storyn som tellas en liten smula mer obegriplig. Det fortsätter:

vars proprioception inte kände dess position, fan ni stal min dag/ 

kränkte mitt lebensraum å varendaste rotation blev mitt stalingrad/ 

Här uttalas proprioception helt sjukt konstigt bara. Snyggt att den klarar "lebensraum" dock.

Hoppar vi över några rader kommer sen:

Studsar rakt på en jävla pappa/ 

Får dens jävla kaffe på ens jävla kappa/ 

Samtidigt känner jag blåsan pressa/ 

Så sorry fan att jag råkar stressa!/ 

De här raderna är väldigt enkla rimstrukturellt och flowmässigt sett, och funkar också riktigt bra för AI:n.

Vidare till vers två:

Jag har vart i Japan, offentliga dass har klass när de transmuterar ditt mög/ 

Och jag har vart i Stockholm, nuddar du ringen så får du fan amputera din röv/ 

Det här funkar helt okej flowmässigt men det stör kraftigt att Japan feluttalas helt. "Kände mig bankrutterad och död" funkar förvånansvärt bra också, men bryts av på ett lite störigt sätt så det låter som "pank, rutterad (?) och död".

Förvånansvärt bra går det för följande rader:

Ah! nån tjackis har svinat i stolen, å allt dass papper e stucket i stoppet/

Nån lirare med nike airsulor har Tillochmed satt skoavtryck uppe på locket/ 

Sen skiter sig i princip hela resten av versen på ett sätt som gör händelseutvecklingen svår att följa. Det som händer är i alla fall att berättarjaget noterar att det finns fotavtryck på toalettlocket på den offentliga toaletten och då plötsligt förstår att "torgetbecknarna" som springer här jämt (som nämns tidigare i versen) kanske gömmer sin stash i belysningsarmaturen. Berättarjaget hittar stashen men springer i famnen på en civilpolis som visserligen inte pallar häkta vederbörande (eller skriva rapport, vilket AI:n sumpar helt) men dock tar ifrån henom narkotikan. Detta observeras av ungarna som spanar för becknarna vilket underförstått innebär problem för berättarjaget, som sen får panikångest när han inbillar sig att en bil som åker förbi innehåller en läskig gangsterboss.

Slutsats: Det kan säkert gå att göra habil rapp med AI om man skriver texterna själv och det på ett sätt som AI:n oproblemtiskt kan tugga i sig (och spotta ur sig).

Din käpp i ekorrhjulet - Blood Meridian och dess bakgrund

Blood Meridian (Blodets meridian) är förmodligen Cormac McCarthys mest legendariska verk, om ock ej så känd och spridd som The Road ("det är The Road och vi går till kusten..."). Antropofagi har tidigare sett thrive/survive-dikotomin i The Road - en pappa och hans son försöker överleva i ett postapokalyptiskt landskap, fyllt med mördare och kannibaler, som prövar deras humanistiska moraluppfattning. När de litar på andra blir de lurade och de tvingas döda för att själva överleva.

Blodets meridian bjuder om något på än värre, och än dunklare, moraliska dilemman. The Kid, Ynglingen, reser genom sydvästra USA och deltar där i Glanton-gängets fruktansvärda massakrer på urbefolkningen, påeggade av den mexikanska regeringens erbjudande att köpa apache-skalper, men alls icke begränsat till indianska hår och huvudsvålar. Våldet kokar, allestädes närvarande, och alla är (mer eller mindre) både offer och förövare på samma gång.

Man massmördar män, kvinnor och barn och skalperar alla sorters indianfolk och mexikaner. Varje gång man passerar ett samhälle leder det till orgier, slagsmål, våldtäkter och mord. I en episod tar Glanton-gänget kontroll över ett färjeläger där man upprättar ett skräckdöme och systematiskt rånar resenärer som vill ta färjan över floden. Det är kaos helt enkelt.

Fyrbåket för läsarens uppmärksamhet är inte den diffusa och undangömda The Kid utan istället den episka och fruktansvärda karaktären Judge Holden (domaren). Holden är lärd och skicklig inom allt, men också gigantisk, omänskligt stark, hårlös och fullkomligt skrupelfri. Allting pekar mot att han också våldtar och mördar barn, även om det inte görs helt explicit.

Det absolut mest anmärkningsvärda med Blood Meridian är dock inte boken i sig, eller karaktären Judge Holden. Det absolut mest anmärkningsvärda är följande: Blood Meridian är "based on a true story."

***

På 1850-talet återvända Samuel E. Chamberlain till Boston från vilda äventyr i sydvästra USA. Som framgår av bokens förord kunde han inte släppa sina sturm und drang-år helt utan författade en memoar betitlad My Confession (fulltext här). Chamberlain började sin livskarriär som någon slags from korgosse men insåg, enligt vad som framkommer i första kapitlet, att våld säljer. I den episod som redovisas slår han en antagonist på käften varpå han inser att han observerats i detta av bekanta från kyrkan. Dessa ser dock inte dömande utan imponerande ut, och damerna flockas snart runt honom.

(Undertecknad kan delvis känna igen sig i dessa dubbla standarder som nog fortfarande föreligger i vårt samhälle till viss del. När jag vid ett tillfälle slog ned en full och störig man på ett bröllop hade man kunnat tro att jag skulle stigmatiseras och fördömas. Istället visade man mig mangrannt förståelse och uppskattning. Liknande sociala belöningar har renderats vid andra tillfällen då aggressionen tittat fram.)

Cormac McCarthy bygger händelseförloppet i Blood Meridian på den klart glättigare My Confessions. My Confessions har i sin tur visats vara historiskt korrekt i stora drag, även om det finns en misstanke om att Chamberlain framställer sig själv i fördelaktig dager och sannolikt överdriver vissa aspekter av äventyr och hjältedåd samt utelämnar komprometterande information om han deserterat. Boken var han i alla fall mäkta stolt över och hans samtid förefaller ha uppskattat när han plockade fram manuskriptet och bjöd på högläsning. Inget att skämmas för här inte!

Och varför skulle man skämmas? Jo, det där med övervåld och skalperingar... Det kommer alltså oavkortat från Chamberlains bok.

Låt oss exemplifiera med ett förtydligande utdrag:

"At the end of five days Glanton returned without money, three of the party wounded, and all as mad as hornets. Their story was as follows: The second night after thev left us, they discovered a camp of Sonorans, and judging that they must have goods of value along they resolved to plunder them, disguising themselves as Indians. At midnight they charged the camp with frightful vells; the surprised Sonorans made but little resistance and fled, leaving their camp to the supposed Apaches. Glanton found some forty mules and burros with pack saddles, blankets, provisions, &c, but no money, and five women. Three Mexicans were killed—they were scalped—as well as three of the women, who being old and ugly were knocked on the head. The murderers, turning loose the stock, withdrew, carrying away the best of the blankets and two young Senoritas. Traveling all night they reached a retired place that they considered safe from pursuit. Here they spent the day in a brutal saturnalia, the two girls being subjected to gratify the lust of the gang. At dark they in turn were surprised by a large body of Sonorans who took them for Apaches. The unfortunate girls were brained at once to prevent all unpleasant discovery, and then with the fierce war whoop of the Tontos they charged their assailants with Indian lances, with so much fury that they gained a free passage. Glanton, not deeming it safe to venture into Mapimi, returned to Frontreras additional scalps and three men wounded."

Det kan förtydligas att "brained" alltså är en lättsam term för att slå ihjäl medelst slag mot huvudet. Utan att för/döma redogör Chamberlain sakligt (eller ska jag säga eufemistiskt?) för hur hans kamrater mördar och skalperar oskyldiga människor, kidnappar och gruppvåldtar två kvinnor, och sen dödar kvinnorna "to prevent all unpleasant discovery" - för att de inte ska kunna vittna om vad de blivit utsatta för. Veritabelt IS-beteende.

***

Det som är speciellt med Chamberlains bok är att den tar så lätt på våldet. Boken är ett lättsam redogörelse för författarens äventyrliga ungdom, inte en uppgörelse med vad han - eller hans kumpaner - möjligen gjort sig skyldig till. Episoder som den ovan har nedtecknats och förevisats vänner och släktingar, och liksom Chamberlain blev erotiskt flugpapper för Bostons kyrkflickor efter att han knockat en man på gatan verkar hans äventyrliga ungdom om något ha bidragit till hans roll och status som en uppburen societetsman under senare delen av hans liv. Med en modern moralisk kompass anno 2026 framstår det hela som mycket brutalt och absurt.

Med tanke på de uppenbara etiska och moraliska dimensionerna av McCarthys författarskap, såsom i The Road, kan vi lätt tänka oss att han fastnade för Chamberlains i våra ögon mystiskt avslappnade förhållningssätt till morbida erkännanden om ungdomliga försyndelser. 1800-talet var trots allt inte vikingatiden, och vi förväntar oss nog kanske lite högre etisk svansföring från kristna 1800-talsamerikaner.

Eller gör vi inte det? Förintelsen är en tydlig brytpunkt i vår kollektiva moraluppfattning. Många folkmord har begåtts genom historien, men plötsligt blev vi alla mycket chockade och berörda över de fasor som nazisterna förorsakade i sitt industriella mördande av judar och andra minoriteter. Förvisso går oss vissa andra folk- och massmord förbi, såsom turkarnas på armenier, eller kanske dagens pågående massmord i Sudan, Syrien och Iran, men någonting verkar ändå ha hänt sedan Chamberlains tid. Det var rätt sent under 1900-talet som populärkulturen omkodade myten om Västern och de våldsamheter som - ofta storskaligt - begicks mot ursprungsbefolkningarna famously known as indianer. På Chamberlains tid var det säkert rätt läckert att taga av daga en eller ett par "red niggers." Oklart om massmord på mexikaner, våldtäkter, kidnappningar och urskillningslöst mördande av kvinnor och barn också kvalificerade sig som heroiska dåd eller i alla fall spännande ungdomliga misstag. Om man ska gå på Chamberlains förhållningssätt, så "ja".

Någonstans på vägen verkar kulturen ha ålagt oss ett mer kollektivt ansvar för missdåd som de Chamberlain beskriver. Episoden som citeras ovan förövas ju faktiskt inte av honom utan av hans kumpaner (enligt hur han beskriver händelseförloppet). Kanske ska vi förstå det som att han trots allt tittar snett på dåden i sig. Det verkar dock inte hindra honom att sedan rida vidare med detta glada gäng, mot nya äventyr (och mord, skalperingar och våldtäkter).

***

Hur som helst. Det allra mest fasansfulla med Chamberlains memoarer är - trumvirvel - det följande. Judge Holden, denna episka och fruktansvärda karaktär, har funnits på riktigt.

"The second in command, now left in charge of the camp, was a man of gigantic size called "Judge" Holden of Texas. Who or what he was no one knew but a cooler blooded villain never went unhung; he stood six feet six in his moccasins, had a large fleshy frame, a dull tallow colored face destitute of hair and all expression. His desires was blood and women, and terrible stories were circulated in camp of horrid crimes committed by him when bearing another name, in the Cherokee nation and Texas; and before we left Frontreras a little girl of ten years was found in the chapperal, foully violated and murdered. The mark of a huge hand on her little throat pointed him out as the ravisher as no other man had such a hand, but though all suspected, no one charged him with the crime.

Holden was by far the best educated man in northern Mexico; he conversed with all in their own language, spoke in several Indian lingos, at a fandango would take the Harp or Guitar from the hands of the musicians and charm all with his wonderful performance, and out-waltz any poblana of the ball. He was "plum centre" with rifle or reyolver, a daring horseman, acquainted with the nature of all the strange plants and their botanical names, great in Geology and Mineralogy, in short another Admirable [här tar sidan slut och jag orkar inte kopiera mer text...]"

Cormac har bara tagit karaktären rakt av (inklusive det faktum att domaren förefaller våldta och mörda barn)! Om du läst Blood Meridian bör detta sända en mycket kall kår längs din ryggrad. Återigen igen ger Chamberlain prov på en väldigt avgränsad moraltillämpning, ety denna starka misstanke om barnamord inte hindrar honom att slå följe med Holden och spendera månget äventyr i hans sällskap.

(6'6'' motsvarar förresten 198 cm, vilket var ännu längre på 1850-talet då genomsnittslängden verkar ha varit 168 cm jämfört med dagens 177.)

En vanligt förekommande analys av Cormac McCarthys version av Judge Holden är att han representerar någon slags Dark Enlightenment där upplysningsidéer leder till katalogisering och utplåning av världen. Återkommande håller han på att rita av intressanta naturfenomen för att sedan förstöra dem, och han lyckas förena ett intresse och en kunskap gällande indianfolken med en blodtörst och en förmåga att utplåna dem. Han gör också vissa yttranden om att saker som han inte kan äga måste förstöras, t.ex.: "The freedom of birds is an insult to me. I'd have them all in zoos".

***

En intressant detalj i Chamberlains beskrivning av Holden är att han visserligen utmålar domaren som ytterst kunnig, men ändå felbar i det att han inte förhåller sig bokstavstroget till Bibelns dateringar av världen. Text-scannings-AI:n kunde inte ta den här snea bilden så ni får läsa i bildformat:

***

Precis som den osannolika karaktären Judge Holden är även händelseförloppet i Blood Meridian väldigt nära baserat på Chamberlains memoarer. Jag nämnde ovan passagen när Glanton-gänget tar kontroll över ett färjeläger för att systematiskt råna resenärer. Såhär framställs det av Chamberlain:

"Glanton and Holden, after we made camp, had a long conference together, and from Holden's earnest manner I was sure some new devilish scheme was on foot. Next morning Glanton unfolded his plans. He told us that this ferry was our "El Dorado, our gold mine," the gate to California, and he proposed to seize it, kill the Indians if they objected, capture the young girls for wives &c. A few of us opposed the diabolical scheme, but the measure was carried by an overwhelming majority and the plan organized to make it a success.

During the day our camp swarmed with Yumas, and at a signal from Glanton the two boats and nine of the prettiest girls were secured. The Indians being unarmed fled without resistance, and Glanton's coup d'etat was a decided success. The poor captive girls, who seemed to expect death, were tied hand and foot and placed under a guard, and all the rest went to work to build a fort on the summit of an isolated hill near the ferrv. The ground was covered with loose stones of irregular shape, and with men working for their lives it did not require much time to erect a circular wall, capable of holding our entire party and well constructed for defense against any weapons such as the Yumas possessed. We named it Fort Defiance."

Fort Defiance. "Fort Trots." Det känns äckligt och fel att detta gäng av mördare och våldtäktsmän döper sitt tjuvnäste till det. Det är lite som om IS skulle döpa sitt base-camp till "Fort Motståndsrörelse" eller något sådant.

Men Du, i arbetslivet, som slavar vid ditt skrivbord. Den bloggtext du nu läser är en käpp i ditt ekorrhjul. Att du tar del av denna kuriosa, det är trots det. Ärligt, hederligt trots mot maskinen.

Väl bekomme.

40-talisterna är jävla svin som förstör för alla oss andra

Låt oss anta att the boomers nu äntligen dör av. Detta sägs (se Kvartals artikel om Köttberget, orkar inte hitta länken) leda till att deras barn, 60-talisterna, blir rika. Boomers har täljt guld genom utvecklingen av fastighetspriserna och nu ska gen X ärva deras villor och sommarhus.

Men, om nu massor av hus blir lediga när boomers dör, borde inte det sänka värdet på hus? Tillgången går ju upp. 

Förvisso finns en stor efterfrågan som inte tillgodoses eftersom många inte har råd att köpa småhus (den tekniska termen för stora hus), men det är väl antar jag för att det varit mer lönsamt för boomers att sitta kvar i sina onödigt stora hus och att omsättningen på bostadsmarknaden är låg. En viss (kanske orimlig) värdeökning är förväntad och den som kan sitta kvar avstår att sälja. Samtidigt är bostaden en investering snarare än ett boende vilket gör att många köper orimligt dyra hus när de tror sig kunna räkna med en värdeökning. Vi kanske inte pratar om en perfekt rationell marknad.

Ändock, om the boomrz dör kan ju inte gärna 60-talisterna ha fyra hus samtidigt. Denna generation är på inget sätt de mest förfördelade utan har sannolikt redan en göttig bostadssituation och har redan sett en värdeökning som gör dem täta nog. Troligen kommer 60- och 70-talisterna känna sig tvungna att beckna skiten även om det blir lite billigare än de hade hoppats.

Om tillgången på småhus går upp, och priserna relativt sett går ner (kanske åtminstone stagnerar?), borde youngins (millenials och yngre) få ökade möjligheter att få en kåk på hand. Min uppfattning är att folk avstår att föda barn för att det är för dyrt, där "för dyrt" for all practical purposes betyder att det är för dyrt att köpa vad man uppfattar som ett "tillräckligt" stort boende. Självklart kan man i teorin koka buljong själv, stjäla kläder ur förskolans borttappatlåda samt ha bunkbeds med fjorton ungar i vardagsrummet - men i praktiken vill människor keep up with the joneses och ge barnen vars ett rum, näringsriktig föda samt habila vinterkläder. Och helst en adress på respektavstånd från gängvåld.

När boomersproppen går ur kommer alltså omsättningen på bostadsmarknaden öka igen. Det är massa feta äckliga grisboomers som suttit och hållit på kvadratmetrarna i 40 år, men äntligen dör de och äntligen kommer husen ut på marknaden. Om folk kan köpa hus tidigare kan de skaffa barn tidigare och tätare. Drömmen är ett samhälle där alla flyttar in i sin villa vid 25 så att de hinner få fyra barn innan 40. Sen är man ju för trött.

Men vad ska vi egentligen förvänta oss för prisutveckling på bostäder dårå? Poängen är ju att ingen har råd idag för att stagnerade boomers som sitter och håller på jättehus undanhåller objekt från marknaden och skapar ett artificiellt låg utbud. (För egentligen behöver de ju inte husen som boende betraktat - det är bara mer lukrativt att sitta still i båten än att sälja och flytta till ett mer väldimensionerat boende.) Hur ut på marknaden måste minska priserna (återigen relativt sett - kanske stagnerar bara prisökningen, vad vet jag).

Då blir det ju inte en gigantiskt värdeöverföring till bommersarnas barn, och förmögenheterna kommer visa sig ha varit något mindre än man tror idag när huspriserna fortfarande är cp och tillgångsinflationen bananaz (med vilket jag menar att boendekostnaderna ökat mycket mer än alla andra kostnader såsom mat och elektronik och frisörtjänster).

Det känns viktigt att inte göra om misstaget att cementera folks rövar i sina hus. I själva verket borde barn ärva sina föräldrar när yngsta barnet fyller 22, så att barnen kan skaffa barn i tid utan att behöva vänta på att ens föräldrar dör av. Det borde inte heller vara så fördelaktigt att äga ett hus - det ska vara rationellt att dimensionera sitt boende. Avskaffa ränteavdrag och öka fastighetsskatten är väl the way to go, antar jag. Samt bygg mer småhus så att tillgången hänger med efterfrågan, så att priserna inte exploderar och boendeformer reduceras till investeringsobjekt.

Ett sätt att se på ekonomi är vad jag vill kalla ikigai-modellen. Folk byter tjänster genom pengar och ens tillgångar representerar hur ens eget erbjudande till omvärlden värderas. Om "köttberget" nu måste tas om hand om kommer vi se en situation där generationerna byter hus mot rövtorkning. De unga vill ha någonstans att bo och 40-talisterna vill bli ompysslade. 40-talisterna kan nu byta sina feta hus mot att zoomergenerationen kommer hem till dem med matlådor och kanske runkar av dem på dödsbädden. Detta är frånstötande men vad gör man inte för att komma över en bra villa att parkera sina arvsanlag i.

Snarare är det kanske 60- och 70-talisterna som ärver husen från sina boomerföräldrar och som byter dessa mot att yngre människor pysslar om överlevande boomers (man slipper alltså pyssla om sina egna föräldrar som 60-talist!) och 60-talisterna själva (rikedom innebär att kunna byta till sig allsköns lyx och tjänster). Detta borde i så fall betyda att det är fortsatt dyrt att köpa bostad ety det är genom ekonomisk transaktion byteshandeln sker. Det är alltså viktigt att de yngre fortfarande har kniven mot strupen och måste klara sina amorteringar, så att de fortsätter att jobba hårt (som rövtorkare och avrunkare åt de äldre som de köpt sina hus av).

Rent samhällsekonomiskt kanske det för övrigt är "bra" att det är såhär orättvist. Om det var billigt att köpa hus kunde ju hustrun bli hemma fru, mannen försörja familjen och barnen avlas i mängder utan något besvärande högt arbetskraftsdeltagande från föräldrarna ifråga. Att det nu är dödsläger-nivå på stressen under barnåren - då man måste hämta förskola, laga mar, städa och samtidigt förvärvsarbeta intensivt för att ha råd med lyxig köpebuljong, vinterskor och bostadsyta - innebär att alla måste jobba; hårt, mycket och fruktansvärt. Förvisso leder det till utbredd utbrändhet, psykbryt och magkatarr, men vad gör man inte för tillväxten.

Mer om legitimitet

Del 1.

Den kulturella frågan handlar i mångt och mycket om mekanismerna för att straffa defectors. Kristendomen löser det med inre skuld, hederskulturer med yttre skam, och Sverige med en dödlig jantecocktail av båda de nämnda. Rättrådiga gubbar upplever belöningskänslor av att altruistiskt straffa freeloaders och regelbrytare.

Om man kan upprätta en bra rationell-rättslig situation i Ukraina, och vänja befolkningen vid att systemet har både bra output-, input- och throughput-legitimitet, kvarstår problemet med att den breda kulturen tillåter defecting och social parasitism. Majdan visar att man har en gräns för storskaligt utnyttjande, och den nationella självkänslan från både Majdan och ukrainakriget som sådant skulle kunna bidra till att fostra ett större och WEIRD:are nationellt patos. Det är dock inte uppenbart att exogent inducerade (från EU) starka institutioner och en viss grad av helig folklig vrede är tillräckliga kulturella selektionstryck för att på sikt sila fram en icke-korrupt kultur i breda lager. Eller ens i smala lager - det är väl oftast eliterna som skor sig, gubevars.

Varje enskild individ måste vilja följa reglerna, och tillräckligt många individer måste orka straffa de som ändå bryter mot reglerna, för att ett stabilt kulturellevolutionärt jämviktsläge ska kunna etableras.

Kanske måste Ukraina kristnas? Jag menar riktig kristendom, inte den där östliga oppan kallad ortodox kristendom. Riktig hederlig protestantism, med dygdighet, skam-skuld, oförvitlighet och nitiskhet. Gudsfruktan.

Och ändå: Du tror ju inte på Gud; jag tror ju inte på Gud. Ändå vill vi gynna samhället, bygga ett gott liv med ärliga medel, hederligt och ömsesidigt nyttigt möta vår nästa. Vi lär väl oss detta av föräldrar vars föräldrars föräldrar en gång lärde ut detta mot en ärligt upplevd fond av gudsfruktan. Religiositeten må vara ett minne blott men etiken består alltsomoftast.

Inte under vilka som helst förutsättningar dock. Det krävs en viss nivå av output-legitimitet, en möjlighet att skapa livsmening genom familjebildning och se strävsamheten belönas. En regelbaserad, transparent rättsstat med individuell och ekonomisk frihet tenderar ju att ge oss detta.

Så är allt ett moment 22? Och är det i så fall bättre än alternativen?

Låt oss återvända en stund till kolonialismens legitimitet. Enligt Bruce Gilley (The Case for Colonialism) var det de europeiska kolonialherrarnas principfasthet och rättrådighet och förmåga att leverera säkerhet och trygghet som gjorde kolonialismen högst legitim i de kolonialiserade befolkningarnas ögon. Kanske framförallt britterna och tyskarna var kända för sin oförvitlighet och noggrannhet, och det kändes inte alls dumt för gemene man att gå från en malthusiansk fälla av episkt stamvåld till en lagom hygglig kolonial förtryckarstruktur. Lite straffarbete var en smärre form av taxering och ingenting jämfört med systematiskt slaveri, kannibalism och tribal krigsföring. Så småningom kom också de heliga folkhälsoverktygen (kända från ypperliga Plagues Upon the Earth), sanitet, vaccination och DDT (för att döda myggor) och gjorde livet klart mindre dödligt för flertalet.

Många koloniserade länder är fortfarande skitländer. Gilley menar att kolonialismen tyvärr blev för kortvarig och att britter med flera svek sina kolonialsubjekt genom att vika hädan för de västerländsk-marxistiskt influerade nationela självständighetsrörelserna (som oftast ledde till krig och kleptokrati). Hans recept på förbättring är att kolonisera och påtvinga brittisk förvaltning (och inte ens "påtvinga" i demokratisk mening, eftersom systemen kommer vinna legitimitet när kleptokratin besegras och folk får möjlighet att leva i rimliga samhällen). Problemet verkar vara resurser - hur orkar man hålla exempelvis Sudan i ett järngrepp i 200 år för att göra landet till en avbild av Storbritanien?

Problem nummer två är att dåliga och icke-WEIRD:a befolkningar snarare tvärt om infiltrerar västerlandet och eroderar hela upplysningsprojektet inifrån. Snart kanske det inte finns något rättsstatens sekulära fyrbåk att belysa resten av världen med. Som om inte islamisering och hederskultur räcker verkar många länder (såsom tungviktaren USA) röra sig mot institutionell kollaps och slapp populism samt korruption och kleptokrati. Kanske håller ett speciellt ögonblick i mänsklighetens kulturella utveckling på att ta slut. "Historiens slut" beskriver i så fall något verkligt, nämligen den liberala demokratins och den humanistiska kapitalismens död. Får se om AI hinner först.

Ukraina då? Tja, Ryssland kan ju mycket väl kolonisera landet. I så fall blir det såklart sämre snarare än bättre - Ryssland är mer korrupt och kommer använda Ukraina som resursbas för att kriga vidare i riktning mot Atlanten. Man kommer (fortsätta att) kidnappa barn som kommer tränas till soldater som kommer tåga mot Finland (precis som under Vinter- och fortsättningskrigen).

Väst kommer såklart inte kolonisera Ukraina i direkt bemärkelse, men EU kan ju förvisso påtvinga landet olika reformer. Då är vi tillbaka där vi började: Är detta verkligen en tillräcklig grad av tvång för att under tillräckligt lång tid rigga spelreglerna så att en icke-korrupt kultur evolverar ut ur tubens öppning?

Tyvärr antagligen icke.

Legitimitet

När jag läser detta slås jag av att frågan om legitimitet borde kunna formuleras spelteoretiskt. Vi har varit inne på att moral är en fråga om maktbalans och att tvingas eller önska att koordinera med en annan agent. Det finns inga starka skäl för oss att koordinera oss med kossor och därför utvecklar vi inga moraliska tumregler kring att inte äta upp dem. (Principresonemang kan förstås leda till vegetarianism men det kan aldrig få brett socialt genomslag som kristalliserad heuristic, om inte grupptrycket i sig självt blir för stort förstås och det blir viktigt att dygdesignalera.) Vi pratar således om ett reciprokalt, spelteoretiskt stabilt etiskt system som koordinerar aktörer som vill vinna samarbetsvinster och slippa bli ätna eller dödade.

I The Case for Colonialism uttrycker författaren (Bruce Gilley) en intressant aspekt som jag sällan sett annorstädes, nämligen att koloniserade folk (under 1800-tals-kolonialismen) ofta föredrog den europeiska kolonialismen framför alternativen. Boken är i övrigt dålig och polemisk men detta argument bet rätt hårt på mig. Jag identifierar därmed en viktig tumregel hos mig själv, nämligen att folk ska få bestämma själva. Detta är både kärnan i Demokrati och kärnan i frihetliga ideologier av alla de slag. Vi har kristalliserat vår moraliska intuition kring självbestämmande, för att det tjänat oss väl kulturellt och för att vi är rädda för att träda in i en rysk dominanshierarki där vi blir utnyttjade av oligarker.

Att folk ska få bestämma själva har som vi tidigare sett ekonomiska argument för sig: Det är mer resurseffektivt att folk gör saker frivilligt än att de gör saker under tvång. Därför brukar rent empiriskt också slaveri och träldom avskaffas när arbetskraft blir så billigt att "frivilligheten" ökar och man inte längre måste tvinga folk till åkrarna/fabrikerna med våld. Det är också så att människor i allmänhet känner sina egna preferenser bäst och att det därför är informationsnätverksmässigt lämpligt att låta människor tolka och uttrycka sina egna behov och preferenser. T.ex. om arbetarklassbritter stör sig på att pakistanska muslimer massvåldtar, kidnappar och torterar deras systrar/döttrar/väninnor/dem själva, så är det bättre att respektera denna ängslan än att - från etablissemangets synvinkel - mörklägga och kalla allt och alla Rasism.

Hur som helst, vi är snälla mot andra människor för att de ska vara snälla mot oss. Vi skiter i om kor är snälla mot oss, för de har ingen makt över oss, så därför är vi inte snälla mot dem. I denna nämnda korrespondens uttrycker min motpart följande. 

"Euromajdan och avsättandet av Janukovytj berodde på andra saker än konstitution och parlament men att formerna för makttransitionen skedde inom ett rättsligt ramverk skapar en rättslig kontinuitet som ger stabilitet till staten. Den rationellt-rättsliga legitimiteten om vi pratar Max Weber."

Legitimitet är förstås beroende av de koordinerande parternas syn på vad som är legitimt. Folk som är rädda för instrument för övervakning och repression brukar vara rädda för att dessa ska missbrukas av en framtida ond diktator. Jag brukar säga att en framtida ond diktator kommer skaffa sådana instrument om den vill, och att det är normer som bestämmer hur de styrande och alla vi andra beter oss. Enskilda kan såklart missbruka system (typ, tjuvläsa journalanteckningar fast man inte får det) men systemet bygger alltid på sista raden på att folk är moraliska varelser som vill bete sig rimligt. Alla system kan annars missbrukas.

Det är därför Kultur är en så viktig parameter. Kultur, that is, definierat som det script som vi alla fostras i av det samhälle vi växer upp i. Det är förstås bland annat kultur som avgör att ukrainarna revolterar från första början, men det är också kultur som gör att rationell-rättslighet kan utgöra en form av legitimitet.

Intressant nog är ryssarna famously besatta av en falsk formalism där kontrakt och regler och formaliteter uppfattas som oerhört viktiga, men där lögner och missbruk av allt detta undergräver hela skiten och gör allt till ett bisarrt gallerispel. En mer generell iakttagelser är att många diktatorer håller allmänna val som det sen fuskas i på olika sätt - varför inte bara brute-force:a makten och öppet krossa allt motstånd? Varför låtsas man?

Låt oss beakta följande fyra jämviktslägen:

Lyd/lyd

Bryt/Lyd

Lyd/Bryt

Bryt/Bryt

I Lyd/Lyd lyder medborgarna staten och staten medborgarna. Detta är en välfungerande demokrati utan värre avarter i termer av terrorism, separatism eller kriminalitet. Sverige är ett typiskt fall av Lyd/Lyd, möjligen med en trend bort därifrån mot...

...Bryt/Lyd, när medborgarna bryter mot lagar och regler men staten fortfarande följer demokratiska och rättsstatliga principer. Detta riskerar att spåra ur, antingen genom att staten tvingas bli mer repressiv, eller genom att en eller annan aggressiv minoritet eller maffia-struktur tar över makten och blir despotisk. Vi hamnar då i Bryt/Bryt tills dess att staten lyckas piska in medborgarna i...

...Lyd/Bryt, där medborgarna lyder staten men staten bryter mot reglerna och är despotisk. Kina känns som ett tydligt fall av Lyd/Bryt. Ryssland kanske inte riktigt cleant fall eftersom ryssarna också håller på med fuffens. Av alla de tre lägena är Ryssland dock ändå mest detta, Lyd/Bryt.

Jag hoppade lite raskt förbi Bryt/Bryt men generellt sett är det väl kaotiska skitländer som präglas av detta. För att tala med Why Nations Fail länder där staten är svag (men ändå ond eller despotisk).

I Bryt/Bryt föreligger ingen nämnvärd koordination. Alla agerar själviskt. I Lyd/Lyd föreligger en ömsesidig förväntan på normefterlevnad - staten litar på att medborgarna följer reglerna och medborgarna litar på att staten agerar korrekt och för det allmänna bästa (give or take). Detta är en höggradig koordination och det enligt mig mest eftersträvansvärda jämviktsläget med massiva plussummevinster. 

Bryt/Lyd är en misslyckad koordination där (delar av) befolkningen agerar parasitiskt på staten (och således på alla andra medborgare) - det är ett instabilt läge som måste klättra tillbaka upp till Lyd/Lyd eller trilla ner till Bryt/Bryt. Lyd/Bryt är nån slags orwellsk dystopi (som sagt, Kina) där befolkningen är följsamma drones och där staten utnyttjar detta. (Nordkorea också bra exempel. Svarta marknaden? säger du kanske då. Svarta marknaden frodas ju dock emellertid med statens goda minne ety ekonomin helt bygger på nattbönder och tanter som säljer hemodlad mat på busshållplatser.)

Lyd/Lyd är såklart billigare och mer effektivt än Lyd/Bryt, analogt med att frivillig arbetskraft som sagt är mer effektiv och billig än slavar. I ett land som Ryssland kan regimen behöva låtsas följa regler och lagar - vara formalistiskt och agera på ytan protokollsenligt - för att medborgarna ska kunna låtsas acceptera statens legitimitet. Blind lydnad kan kanske bli för mycket kognitiv dissonans - rysk fuskformalism kanske ger en adaptiv preferensformerings-utgång för den enskilde att spela med och inte känna direkt underkastelse och förnedring.

 Den rationell-rättsliga legitimiteten är därmed möjlig att upprätthålla både i demokratier och diktaturer, med något olika funktion. I det ryska fallet har vi att göra med en cynisk formalism och en illusion av legitimitet som gör det lättare att svälja despotin och dominanshierarkin. I Ukraina-fallet önskar vi en rationell-rättslig legitimitet med mer substans, men det är förstås en öppen fråga om man förmår bryta kulturens bojor och sluta vara ett korrupt skitland.

Vi bör komplettera med andra former av legitimitet. Traditionell legitimitet ("det har alltid varit så") kan användas precis lika cyniskt som rationell-rättslig. Isis kan åkalla Kalifatet, Ryssland kan åkalla sin ortodoxa kristna särart och Kievriket. (Obs, Ryssland och kriget om historien redogör för hur man kan kriga om traditionell legitimitet - dagens Ryssland kanske snarare är ett mongoliskt lydrike och en expansiv moskvastat medan Ukraina är Kievrikets arvtagare?) 

Karismatisk legitimitet handlar om ledarens strålglans, och det kan förstås flyga både i Nazityskland och i mer trevliga exempel. (Fan, kan bara komma på Nelson Mandela, men han var väl egentligen ett rövhål? Vem är inte det å andra sidan.) Diktaturer kan såklart tillämpa cynisk-karismatisk legitimitet och försöka skapa eller påtvinga karismatisk ledargestalt, såsom Broke Back-Putin på hästryggen eller det riktigt patologiska exemplet Nordkorea.

Sen har vi output-, input- och throughput-legitimitet. Output- handlar förstås om välståndet som genereras. Här räknas ju kontrollskador från diktaturer som nettominus medan kapitalistisk frihet tenderar att ge rikedom åt alla och bekosta välfärdstransfereringar och gemensamma plussumme-investeringar. Det ryska fallet är åter intressant; se t.ex. Kraghs Det fallna Imperiet och Kalle Knivilääs Putins folk som båda berör oljeprisets roll för rysk regimlegitimitet. Så länge det råvaruberoende Ryssland bygger nya badhus i glesbygden är folk glada, men när det är lågt oljepris kollapsar Sovjet. Svår ekonomisk situation kan då antas behöva vägas upp med insatser inom andra områden - kanske är det fattigdomen i Nordkorea som kräver så mycket påtvingas karismatisk legitimitet.

Input-legitimitet handlar om demokrati som sådan, eller om hur man som medborgare upplever delaktighet och inflytande. Säkert viktigt för vissa men historisk eye-balling tyder på att det är rätt oviktigt och absolut utklassas av output-legitimitet. Throughput-legitimitet handlar om att processerna och byråkratin är transparent och regelstyrd och förutsägbar. 

Låga scores till Ryssland, men cynisk formalism kan ju lajva throughput-legitimitet. Känns allmänt som att throughput- är nära släkt med rationell-rättslig legitimitet och kanske redundant i begreppsapparaten. Ett annat sätt att se det är att Rysslands cyniska formalism upprätthåller en rationell-rättslig legitimitet, där formella institutioner finns på pappret, allmänna val fejkas &c., men där throughput-legitimiteten är låg eftersom allt är bluff och båg och kvaliteten i institutionerna är obefintlig rättsstatligt sett.

Social eller normativ legitimitet handlar om de kulturella förväntningarna på vad som är rätt och fel. Detta ligger ganska nära traditionell legitimitet men tillåter snabbare förändringar enligt min tolkning. Till exempel kanske den normativa legitimiteten i svenskt jämställdhetsarbete är hög även om den traditionella legitimiteten är låg - många önskar och accepterar en förändring. (Figurerat exempel men ni fattar kanske.) Demokrati och allmän rösträtt skulle kunna vara ett annat exempel - en rätt ung institution med hög normativ legitimitet. Intressant dock att även unga institutioner rätt snabbt brukar tillskrivas traditionell legitimitet, tex. när man skryter om att svenska tryckfrihetsförordningen är världens äldsta eller att USAs konstitution är världens äldsta, etcetera dumheter. Assyriska mördarkungar kommer alltid vara äldre, så don't go there!

Hur som helst, min poäng är väl delvis att Social/Normativ legitimitet är ett utfall av kulturell evolution där output-legitimiteten är mer "ultimate cause" och en slags selektionsfunktion för vad som kristalliserar sig till normer, tabun och social förväntan. Så småningom aggregerar en bra frihetlig kapitalism upp till en rationell-rättslig och throughput-legitim ordning där vissa institutioner av hävd förväntas generera en bra output för flertalet - genom att möjliggöra den bästa formen av koordinering i Lyd/Lyd-jämviktslägen.

Vad är då "rättslig kontinuitet som ger stabilitet till staten" i fallet Ukraina? Kanske är det en sista kategori av legitimitet som vi kan kalla "spelteoretisk legitimitet" - en koordineringsmekanismslegitimitet där vi helt enkelt aktivt söker ett jämviktsläge som vi med fog kan anta kommer kulturellt evolvera till den sociala-normativa (kulturella) legitimitet som vi önskar. Om vi förmår upprätta en rättsstatlig och icke-korrupts situation lokalt i tiden - lyckas vräka ut diktatorer och nitiskt slå ned på mafiastrukturer och korruption - så kanske vi över tid kan visa att institutionerna levererar och hur de gör det, varpå vi vinner rationell-rättslig legitimitet och throughput-legitimitet genom output-legitimitet.

Problemet med Ryssland under goda tider och höga oljepriser är att outputlegitimiteten trumfas throughputlegitimiteten och möjliggör den cyniska formalismens falska rationell-rättsliga legitimitet, vilket under århundradena har etablerat en oönskad social/normativ legitimitet eller helt enkelt en jävligt pissig politisk kultur.

Ukraina ligger i riskzonen, eller snarare har legat i samma zon men försöker desperat klösa sig ur den, och måhända kan EU stötta i att påtvinga korruptionsmyndigheter &c. Å andra sidan, alla balkanländer som blir med i EU gör ju det bara för att kunna äta strukturfondspengar och verkar sällan klättra särskilt snabbt upp ur sin tredje världen-mentalitet. Ukraina är förmodligen sämre än de sämsta EU-länder as of today.

Dock började alla kulturer en gång som samlar-jägare så det är uppenbarligen inte omöjligt att hitta rätt path till perfection. Anders Nordström skriver i den tidigare länkade korrespondensen: "Jag tror att oligarkerna i Ukraina i högsta grad finns kvar. Det jag ser som en avgörande skillnad mot t.ex. Ryssland är att de balanserar mot varandra." Detta minner onekligen om Why Nations Fail-tesen om att många balanserade faktioner, som i Storbritannien när det begav sig, möjliggör utveckling till politisk pluralism eftersom - igen koordination - alla vinner på att upprätta institutioner som balanserar makterna mot varandra snarare än att enskilda makter får monopol; och ingen är så allsmäktig att den har råd att inte tillskapa sådana institutioner. Moral som koordinerings-nödvändighet.

Som vanligt är kulturell evolution den bästa modellen såtillvida att den närmast är en meta-modell som inkluderar alla ontologiska och alla epistemologiska nivåer.

En underlig upplevelse

Jag hade precis en underlig upplevelse.

Det har historiskt hänt att jag trippat på svamp. Ofta (men inte ofta!) gör jag detta när familjen är bortrest och jag har tid att säkerställa att set and setting är optimala. Jag tar lite lagom svamp och lyssnar på musik och vistas i naturen. Jag är en neurotisk personlighet med en naturlig misstänksamhet mot droger, och har dessutom en fobi för psykos som jag ådrog mig (fobi alltså) när jag under ett gong-bad på kundalini-yogan kände hur mitt jag höll på att upplösas och hur jag drogs in i alltet utan avgränsning. Jag aktar mig därför för för stora doser.

Idag är min familj iväg, men jag har inte planerat att trippa på svamp. Dock har jag planerat att läsa böcker, gå i skogen etc. som jag uppskattar. Framförallt har jag planerat att njuta av tystnaden och ensamheten.

När jag så gick i skogen genomförde jag en mikromeditation och därefter öppnades mitt sinne på något sätt. Jag försökte ringa en vän för att diskutera medvetandeupplevelse men han firade jul med sina barn och hade inte riktigt tid att prata. Strax därefter fick jag inre visuella hallucinationer - kraftfulla och vackra - av ett termodynamikens andra huvudsats och den globala entropiökningen som en våg av orange molnmassa som trycker sig fram genom tomrummet, och invariabilitetssträngar som mönster som bildas i det orange:a molnet, och hur dessa mönster amplifieras och växer i komplexitet och skönhet, inåt, i motsatt riktning mot molnets framåtskridande. Jag såg hur massutrotnings-events såsom perm/trias var dimensionella omjusteringar av selekttionstrycken på ett sätt som slet invariabilitetssträng-mask-mönstren i bitar men hur små överlevadne trådar slingade sig vidare och delade sig och virvlade samman och växte till nya underbara konfigurationer. Jag kunde även zooma in på maskarna och se individuella manifestationer - individer, personer, enskilda organismer - och hur deras kroppsliga och kognitita processer också formades av mönstermaskar mot orange molnmassa och hur kognitionen är sådana komplexitetsökningar i mönster i orange:a molnet. Och jag kunde se hur parasiter bildade maskmönster som tog sig in i de större maskmönstren och hur dessa bestred parasiterna med motverkande maskmönster och jag kände hur all död är lärande och allt motstånd är förutsättningar för mening. Jag förstod också att kausalitet och påverkan är meningens grund i hur mönstermaskarna endast kan finnas mening i interaktion mellan andra mönster och hur de måste överrbygga de mellanliggande vidderna av mönsterlös orange molnmassa för att nå varandra, och hur graden av mening man upplever bestäms av ens påverkansmöjligheter och ens känsla av kausal samvaro med andra mönster, andra organismer och idéer och familjemedlemmar. Jag såg för mitt inre öga hur vi människor och våra jagupplevelser är förutsättningar för framtiden att utöva kausal påverkan på sitt förflutna - det vill säga på nuet - genom att vi kan skatta sannolikhetsdistributioner och agera i enlighet med förväntningar och förutsägelser. Lärandet i evolutionen förutsätter död och alstrar mening gennom kausal påverkan på allt annat i nuet, men jagupplevelsen eller kanske till och med medvetandet alstrar mening genom att koppla samman nuet med framtiden. Detta genom att vi kan observera saktillstånden och extrapolera dem eller utifrån våra modeller förutsäga dess evolution eller utveckling, en viss tid in i framtiden, med en ökande felmarginal. På så sätt kan framtiden - våra förväntningar på den - påverka oss idag, och på så sätt kan vi skapa nya dimensioner av mönster i det orange:a entropimolnet.

Jag gick långsamt genom skogen och lät dessa bilder genomströmma mig och jag kände lycka på ett sätt som jag gjorde under mitt tredje barns första levnadsår, och nu inser att jag är förmögen att åkalla genom meditation. Jag vandrade leende genom skogen och funderade på huruvida jag borde nedteckna mina djupt kända intuitioner om kosmos' beskaffenhet. Först slog mig tanken att förmågan att tänka i bilder, som jag vanligen saknar då jag är en verbal-cerebral person, inte ska skändas genom att formeras i skrift och på så sätt tvingas in i språkets begränsade begreppsapparat. Jag förstod dock direkt att meningen med kommunikation är överordnad då utsändandet av budskap är ett sätt att kausalt påverka andra sinnen, potentiellt sett, och att detta är viktigt och att språkets begränsningar är något vi måste tolerera och i möjligaste mån övervinna. 

Tyvärr är jag som sagt en neurotisk natur och började efterhand ställa mig själv frågor om huruvida mina upplevelser på något sätt kunde förklaras med ohälsotillstånd. Kanske hade en tarm förklämts i högra delen av bukhålan och ur denna kanske gift läckte in i det limbiska systemet. Kanske hade vener i min nacke kommit i kläm varpå syretillförseln till hjärnan ströps. Kanske hade en hjärnblödning fest i någon ventrikel (om detta nu är möjligt enligt medicinvetenskapen) (ett lätt tryck bakom höger öga talade för någon form av ödem med neural påverkan). Det hela blev inte bättre av att jag gick hem och satte mig att meditera för att så att säga ta till vara på mina ändå fortfarande överväldigande lyckosensationer, men inte lätt kunde ta mig ur min meditation - det var som att jag delvis förlorat kontrollen över kroppen (eller om jag bara inte riktigt ville sluta meditera). När jag väl lyckades sluta gav jag upp och föll till golvet (under kontrollerade former) och blev liggande där. Sen åt jag en clementin och då kändes det lite bättre. I skrivande stund är jag ännu vid liv.

Kampsport som ett fall av memetisk evolution

(Relevant men frivillig bakgrundsläsning: Fördomar; memetisk parasit/symbios-dimension; själviska memetiska element; memetisk inklusiv fitness; evolution och PP; när vi växer underkastar vi oss Gud; Price:a gudarna; aztekernas dödskult och kulturell evolution; transitioner inom kulturell evolution; memes-avel; funktionell variation inom domesticerade memes.

Viktig bakgrundsläsning: Fake martial arts, a disorientation; Tolkien och evolutionsbiologiska principer; fighten som förändrade fightandet.)

Evolution handlar om att receptet "variation, urval och ärftlighet" får verka över tid. Så länge dessa faktorer är på plats kan evolution ske. Evolutionen förknippas med genetiken men är egentligen substratoberoende. Så länge det finns någon informationsöverföring över tid - ärftlighet - kan vi tala om evolution. Memetiken - en parallell till genetiken - handlar om att memes, dvs. idéer, normer, sedvänjor, uppfattningar och trosföreställningar, också är föremål för evolutionen. Människans sinnen är då substratet på samma sätt som DNA är för den biologiska evolutionen (på jorden).

Det finns många paralleller mellan biologisk och memetisk evolution (se länkarna ovan). Vi kan tala om domesticerade memes precis som om domesticerade djur. Vi kan tala om meme-konflikt som om genkonflikt. Vi kan tala om inclusive fitness för memes på motsvarande sätt som för gener. Vi kan tala om symbiotiska eller parasitiska memes, i förhållande till sina människovärdar. Inte minst kan vi tala om korta och långa livsstrategier för memes, på samma sätt som vi gör om djur. Det kan finnas elefantmemes, som lever länge och har hög föräldrainvestering, och råttmemes, som får stora kullar, lever korta, hårda liv och kryllar i avloppet.

Allt detta riskerar emellertid bli alltför abstrakt. För att bildsätta memetik-diskussionen kan vi behöva ta till exempel. Ett väldigt intressant exempel är Kampsport.

***

Kampsportens moderna historia kan inte bortse från globaliseringens krafter. Förr i tiden rådde en väldig memetisk artbildning, då kampsportskulturer levde avskilda från varandra och utvecklade unika inriktningar. Så plötsligt kom UFC, Ultimate Fighting Championship, och vips befann vi oss i en malthusiask köttkvarn där de mest effektiva teknikerna fick tillfälle att bevisa sig. Som jag redogör för i det här inlägget slutade detta ofta med att brasilian jiujitsu (BJJ) segrade. Snart nog eskalerade evolutionsprocessen och allsköns unika stilar blandades upp och nöttes ner till dagens Mixed Martial Arts (MMA), i grund och botten en hybrid mellan BJJ och thaiboxning.

Vi skulle faktiskt kunna dra en parallell till evolutionsbiologiska massutrotningshändelser. Artbildning sker ofta när populationer separeras geografiskt - exempelvis skiljer Kongofloden schimpanser från bonoboer vilket får intressanta följder i respektive arts utveckling. När geografiska barriärer överbryggas kan det få digra följder. På Nya Zeeland innebar avsaknaden av däggdjur att fåglar intog typiska däggdjursnischer och tappade flygförmågan. Världens största insekt, Jätte-Wetan, har intagit någon slags gnagar-nisch vad det verkar. Inflyttade människor kunde emellertid snabbt utrota allsköns icke-flygande fåglar, och invasiva råttor, grisar etcetera har tagit hand om resten. Samma öde har många andra isolerade populationer mött, inte minst många av Australiens pungdjur.

När homo sapiens följde ut sina människokollegor ut ur Afrika ledde detta till att andra människoarter såsom neanderthalare och homo erectus dog ut, bortsett från det DNA vi lyckades knulla till oss i akt och mening att sno åt oss lokala genetiska anpassningar för att klara klimatet. Samma sak hände, memetiskt sett, när kampsporterna började stötas och nötas mot varandra på en global arena. Länge var det okänt vilka kampsporter som faktiskt var bäst, och det finns gott om trevliga matchups på Youtube där exempelvis den lokala savate-mästaren rådbråkas av någon thaiboxare.

Det här inlägget om "fake martial arts" handlar om att många kampsporter suger med avseende på att faktiskt idka kamp. (De mest extrema exemplen kanske är capoeira och tai chi.) Det handlar också om att vidga begreppet "martial arts" till oigenkännlighet - det är väldigt mycket vi pysslar med i samhället som inte är CANCER utan snarare EVERYTHING ELSE. Det är inte alltid rått-strategin som är den mest värdefulla.

Som jag varit inne på i förhållande till både memetisk parasit/symbios-dimension och Tolkien-Midgårds evolutionsbiologi är det intressant att kika på begreppen "r-/k-selektion" och den närbesläktade distinktionen mellan lång respektive kort livsstrategi. Råttor får stora täta kullar, avkomman är självständig från första stund, och man lever korta, hårda liv. Elefanter får, sällan, enstaka avkomma, har långa havandeskap, fostrar och skyddar sin avkomma länge innan den blir självständig. Elefanter har famously effektiva cancer-supressor-gener (när livet kan förväntas vara långt selekteras man för att inte dö i cancer) och traderar kulturell kunskap (elefantmatriarker i flocken ökar sannolikhet att överleva torka pga. minns djupa, hemliga källor som annars inte ofta besöks). I inlägget om Tolkien skrev jag följande:

"En kort livshistorik (tänk: råttor) innebär att en organism selekterats för att leva hårt och dö ung. Det är då fördelaktigt att skaffa massor av avkomma, ha en låg föräldrainvestering, och lägga all energi på reproduktion snarare än till exempel cancer-supressor-gener eller sjukdomsresistans. Population bottlenecks och möjlighet att snabbt kolonisera nya territorier selekterar för kort livshistorik, men framförallt är det stora exogena dödsrisker som rovdjur som leder till kort livshistorik - om man ändå riskerar att dö ung är det onödigt att ägna resurser åt långt liv, sjukdomsresistens och exempelvis kulturellt lärande, och bättre att bara köra järnet, knulla och skaffa svinmånga barn som man sen försummar.

Kort livshistorik tenderar även att leda till mindre kroppsvolym eftersom resurser läggs på reproduktion. Det finns dock alltid massor av undantag inom biologin. Beakta t.ex. stillahavsbläckfisken som har en utpräglat kort livshisotorik, och även exemplifierar semelparitet, det vill säga att endast fortplanta sig en enda gång och sedan dö. Faktiskt kan mollusker som stillhavsbläckfisken vara ett bra exempel på kort livshistorik och att selektions-mutations-balans-fönstret stängs snabbare. Jag skrev:

'I varje individs liv föreligger varje dag en viss risk att vara död. Död, på grund av att man har ätits, eller förolyckats, eller dött av sjukdom. Ju fler dagar som går i individens liv, desto större är sannolikheten att vara död. När sannolikheten att vara död – som ju bestäms av livsmiljö relativt egenskaper – är väldigt stor, är selektionstrycket mot dåliga mutationer väldigt litet.

Således tenderar mutationer med negativa effekter sent i livet att ackumuleras i genomet. Från individens perspektiv uppstår illusionen av ett programmerat åldrande. Egentligen är det bara summan av din utvecklingshistorias mutationer som hinner ifatt dig. För oss människor blir effekten extra tydlig, eftersom vi medelst civilisation och teknologi drastiskt har minskat risken för att vara död. Därför måste många av oss handskas med privilegiet att leva i den höga ålder då mutationer med sena negativa effekter, som inte sållats bort av det naturliga urvalet, i ökande utsträckning ger sig tillkänna.'

En lång livshistorik (tänk: elefanter) innebär att en organism selekterats för excellens och långt liv. Om det inte föreligger betydande exogena dödsrisker är det värt att ägna resurser åt cancer-supressor-gener (som hos just elefanten), sjukdomsresistens, kulturellt lärande (också elefanten), och hög föräldrainvestering (elefanten!).

Intressant nog tenderar lång livshistorik innebära färre spenar, och elefanten har mycket riktigt bara två medan råttor har sex par, tolv stycken, 'bröstvårtor' (gud vilket äckligt ord i samband med råttor - blä). Lång livshistorik innebär ofta större kroppsvolym, eftersom större kropp minskar risken att dö - en värd investering för ett djur som har möjlighet att leva länge, och ett selektionstryck för att leva länge i och med att den vardagliga dödsrisken minskar. (Vi kan alltså tänka oss en dubbelverkande effekt.)

Andra strategier för att minska den vardagliga dödsrisken finns också, till exempel att kunna flyga, och low and behold har fladdermössen en lång livslängd som inte förutsägs av de allomteriska skalnings-lagarna. De flesta däggdjurs livslängd kan förutsägas utifrån kroppsvolym, men fladdermöss kan leva i fyrtio år (svartråttor lever i ett år, brunråttor i två) och har ett otroligt immunförsvar (som också gör dem till livsfarliga virusbomber för oss människor)."

Parallellen är förstås att traditionella kampsporter fått möjlighet att utvecklas som elefanter. Genom en artificiellt låg "dödsrisk" har underliga kampformer kunnat utvecklas. I råttornas värld är det dock MMA:n som selekteras för. MMA-utövare har också så vitt jag vet åtta bröstvårtor.

***

I "fake martial arts"-inlägget beskrivs följande "main standards" för att mäta kampsporter - vi kan tänka på det som två huvudsakliga selektionstryck i den naturliga miljö:

• utility in modern mixed martial art competitions
• utility in real-life self-defense situations

Om en kampsportsmeme selekteras i en miljö där faktiskt fysisk överlevnad i icke gräns-satta slagsmål är normen, kommer vi få någonting som inte ens är MMA - det kommer vara knivar i ryggen, "guns to fist-fights," förgiftning och - om det faktiskt blir slagsmål - fingrar i ögonen och sparkar i pungen. Denna miljö är dock inte legio ens i djurvärlden - varför?

Ritualiserade konflikter är vanligt i djurvärden. Fåglars dans och hjortars stångande är vanliga exempel. Frågan är varför djur inte alltid slåss till döden. Hök-/duva-modellen ur spelteorin är ett sätt att förstå kalkylen med avseende på nyttan och risken med konfliktorienterade beteenden. (Se även invandrarmän.) Ritualiserade dueller är evolutionärt stabila strategier givet vissa miljöförutsättningar. Till yttermera visso är ärlig signalering ett evolutionärt jämviktsläge, vilket gör det evolutionärt osannolikt (under vissa förutsättningar) att fejka det tills man mejkar det. (Mimicry eroderar signalvärden.) Det är därmed inte förvånande att vi ser rätt lite av "nature red in tooth and claw," eller vad de brukar säga, när relativt thrive:iga förutsättningar råder. Skulle vi hamna i Mad Max-postapocalypse skulle fler dödsdueller bli sannolika.

"Utility in real-life self-defense situations" är med andra ord inte det relevanta selektionstrycket för oss just nu (men kanske i The Road). Det som istället har hänt är att globaliseringen fört samman alla världens kampsporter på samma arena, under ett ändå förhållandevis liberalt regelverk. "Utility in modern mixed martial art competitions" är därmed ett selektionstryck att räkna med.

***

I filmen Choke möts flera fighters från olika skolor vid en turnering i Tokyo - bland annat är BJJ-mästaren Ricksson Gracie med. En annan deltagare är Gerard Gordeau som är en savate-utövare från Nederländerna. Gordeau fuskar illa i filmen och petar sånär ut ett öga på en motståndare. Han fuskar även i UFC1 mot en annan av Gracie-bröderna när han bet denne i örat. Wikipedia refererar som följer:

"[T]he Dutchman faced Brazilian Jiu-Jitsu stylist Royce Gracie in the championship bout. During the fight, Royce attempted a double leg takedown followed by a kosoto gake, but Gordeau blocked them and clamped to the cage wall to avoid being taken down. However, Gracie eventually repeated the throw and floored the Dutchman. According to Gordeau, Royce had been warned by the UFC doctors about his injuries [som han ådragit sig tidigare under turneringen] and took advantage of this to overpower him. While Gordeau was under Gracie's mount, he allegedly bit Gracie's ear in an intentional foul, but Gracie, after landing some palm strikes and headbutts, still managed to submit Gordeau with a rear naked choke to win the fight and the tournament. The Brazilian also held the choke for a long time after Gerard's tap out in retaliation for the foul play."

Det roliga är att savate-utövaren - som visserligen spöar en hel del folk i UFC1 och alls inte är någon vekling - på sista raden har svårt att hävda sig under "modern mixed martial art competitions"-selektionstrycket. Då switchar den jäveln över till "real-life self-defense"-selektionstrycket, dvs. lämnar det (förvisso minimalistiskt) regelstyrda, ritualiserade fightandet och börjar bitas och peta ut ögon.

***

Med det sidospåret ur vägen kan vi konstatera att memetisk artbildning inom kampsport kan ske på samma sätt som biologisk artbildning, när populationer hålls åtskilda. Då kan man minska "dödsrisken" för memes som kan utveckla komplicerade livscykler med hög grad av överbyggnad och låg grad av malthusiansk streamlining. Vi skulle kunna jämföra det med "domesticerade memes," som ger högre variation, och då se UFC-massutrotnings-händelsen och MMA:ns utveckling som att de domesticerade kampsporterna plötsligt släpps ut i naturen där bara de starkaste överlever.

Utsläppt

Jag hade blivit instängd i en bokaffär. Det var en mycket trevlig bokaffär, så jag hade egentligen ingenting att klaga på, men efter några dagar började började det bli svårt att få tiden att gå. Jag gjorde regelbundet armhävningar samt plundrade kassaapparaten på de få kontanter som fanns där. Jag hittade några torra gamla kex som var oätliga men som jag kunde bygga små fort av. Efterhand fann jag mig emellertid vara tvungen att börja läsa.

De första månaderna läste jag uteslutande skönlitteratur. Först läste jag om alla böcker som jag tidigare hade läst, förmodligen av ren lättja och för att inte riskera att behöva läsa något som jag inte visste om jag gillade. Så småningom tog jag mig dock ganska systematiskt an de stora klassikerna. Det var inget märkligt med dem; exempelvis Raskolnikovs samvetakval grep mig föga. Närmare kom jag kosackerna i Tolstojs kortroman med samma titel, men vår vänskap tog slut när jag tog mig genom massakrerna och antisemitism i Gogols Taras Bulba.

Bergtagen var en riktig pärs och inte heller den gav några bestående avtryck förutom en viss distans till den tristess jag ändå upplevde i akt och mening av min inlåsning. Odyssén var märkligt brutal, särskilt i sitt klimax där ett mycket omfattande mördande av kvinnligt tjänstefolk beskrevs som någon form av rättmätig hämnd, även fast flickorna bara vänslats med de så kallade Friarna. Jag kom att misstänka att detta var en eufemism för något värre och att det själva verket fanns rimliga sexualmoraliska grunder att taga kvinnorna av daga.

När jag tagit mig igenom hela Tusen och en natt förstod jag att orientalisk kultur är defaitistisk - ödet, al Quadr, är styrande för orientaler. Västerländsk världsåskådning utfaller typiskt sett i samma linjära utvecklingslinjer där karaktärer har mål och agens och utvecklas genom prövningar. Övergripande följer västerländskt berättande narrativstruktur där mål-hinder-lösning (nytt mål, nytt hinder, ny lösning) är bestämmande även i det lilla - idealiskt sett bygger varje skönlitterärt stycke på denna återkommande loop. På den höga strukturnivån innebär berättandet att en individ formerar mål (drivkrafter), hindras av antagonistiska entiteter, och agerar för att på bästa möjliga sätt hantera dessa hinder; genom att utsättas för konflikt måste agenten prioritera och välja och exekvera, och följden blir nya mål och drivkrafter. Vanligen är kärnan i västerländsk skönlitteratur att protagonisten blir varse sina mål och sedermera stegvis förstår vad som hindrar den. Orientalisk världsåskådning innebär istället ett berättande där antagonisten är helt utelämnad åt ödet, inte agerar alls, utan bara drabbas av externa krafter. En "hjälte" i orientalisk litteratur är en individ som har väldigt mycket tur eller som gynnas av övernaturliga krafter. En hjälte i västerländsk litteratur är någon som agerar rådigt för att förstå sina drivkrafter och bekämpa sina fiender. Därutöver lärde jag mig att man ska aga sin hustru med en käpp av mullbärsträd så att hon nästan förlorar förståndet, om man vill ha ett lyckligt äktenskap.

Det fanns även svenska klassiker. De ockulta inslagen i Selma Lagerlöf fann jag direkt stötande, billiga dramaturgiska verktyg som inte adderade till karaktärsutvecklingen. Något bättre kändes det väl med utvandrareposet.

Om klassikerna var en besvikelse var den moderna skönlitteraturen en ren vånda. Jag ångrar minnet av den.

Efter vart tröttnade jag på nöjesseglatser och påbörjade en liten bildningsresa. Bokhandeln hade en välförsedd avdelning för facklitteratur inom blandade sakområden, och snart nog fann jag mig beläst på politisk filosofi, konspirationsteorier, barnuppfostran, konjak och prepping. Efter att ha tillgodogjort mig kanske två, tre tusen böcker inom fackgenren började jag emellertid uppfatta oöverstigliga motsägelser. Jag kunde inte enkelt harmonisera innehållet i böckerna. Jag började därför bygga upp ett intrikat system för hur jag skulle gradera böckernas trovärdighet och vilken vikt jag skulle lägga vid de sakpåståenden och slutledningar som redovisades i respektive bok. Efterhand emanerade en metabok som samlade och värderade all världens kunskap. Tyvärr visade det sig då att inte ens harmoniserandet av all världens kunskap räckte för att eliminera de motsägelser jag kunde slutleda ur de så att säga "viktade" slutledningar som metaboken redovisade. Jag insåg att världen som vi upplever den inte är motsägelsefri och att till och med våra djupaste och mest samvetsgranna försök att bringa ordning i kosmos är gagnlösa.

Sen kom vaktmästaren och släppte ut mig. Jag tog genast droskan hem för att runka och äta glass.

Det började

Det började när Bosses fru dog.

Om vi sa till våra fruar att vi skulle gå ut och ta en öl, så sa dom nej det går inte. Larssons kommer ju på middag ikväll. Eller så sa de: Lillan är ju så liten. Ni kan inte gå hemifrån och lämna oss ensamma med Lillan. Nej det går inte, ikväll skall vi ju städa. Eller måla om. Det ena, ena, ena eller det andra. Nej nej nej och åter nej.

Men så dog Bosses fru. Nu ändrades allt. Fruarna tyckte så synd om Bosse. Kan inte gå ut och ta en öl med Bosse? Han är ju så ensam, tyckte dom. Ok, sa vi. För Bosse skull. För Bosses skull kan vi gå ut och ta en öl.

Bosse var en riktig guldgruva. Snart tog vi "en" öl två gånger i veckan, tisdagar och torsdagar. Och ofta kom Bosse hem till oss på fredagar, och då då var man ju tvungen att konversera Bosse, då kan man ju inte snyta Lillan eller springa med disken eller örfila illbattingarna. Då fick man snällt luta sig tillbaks i kökssoffan med Bosse.

Bosse köpte mountainbike. Då köpte alla vi andra mountainbike också. Vissa dagar var vi ute i skogen hela dagen tillsammans tillsammans med Bosse, bara körde omkring och plingade på våra plingklocka och rasslade med våra ekrar, iklädda ytterst illasittande tights. Det var härliga dagar i skogen med Bosse.

Om det kärvade på kvällen därhemma gick vi allihopa hem till Bosse. Där kunde vi sitta i hans soffa och titta på porr och dricka sprit och ha trevligt. Utan att behöva snyta några barn eller springa med någon disk överhuvudtaget. Och på detta kunde fruarna absolut inte ha några synpunkter. Bosse hade ju blivit lite ledsen just den kvällen, tyckte vi, och behövde vårt sällskap.

***

Det började när Bosse började dejta.

Bosse var någorlunda stilig. Hans arbetsuppgifter var, så vitt vi kunde förstå, präglade av ett visst ansvar. Vissa av hans intressen appellerade till kvinnfolk; exempelvis snickrade han gärna platsbyggda förvaringslösningar. Då hade han ibland på sig trasiga jeans som vi uppfattade som sexiga.

Efter ett tag träffade Bosse en kvinna som hette Agneta. Hon var väldigt trevlig och snäll och även vacker, och påpassade Bosse väldigt bra med mat och dryck och annan trivsel. Vi märkte, tyvärr, hur hans sorg efter hustrun mognade och blev till vackra minnen. Även fruarna märkte detta.

Kan jag gå ut och ta en öl med Bosse ikväll? Nej, ikväll måste Lillan snytas och så ska vi ju måla om. Ja, men... Bosse är ju så ensam!

Bosse är inte alls ensam. Jag träffade Bosse på torget idag när jag var och handlade, och jag vet att Agneta skulle komma hem till honom ikväll. Hon är så snäll, Agneta. Hon är bra för Bosse. Nu behöver Bosse inte ränna på krogen längre.

Guldgruvan hade stängt. Det blev ett verkligt jobbigt uppvaknande för många av oss. De glada dagarna var över. Fanns det verkligen ingenting vi kunde göra åt det?

***

Det började när vi bestämde oss för att döda Agneta.

Chapman borta i kröken skaffade kulsprutor. Roger hade ett svärd och jag tog lien från farfars fäbod. Svenne hade karatepinnar från när han var liten samt även en granat som Ebbe fick gömma i kalsingarna. Vi målade oss svarta i ansiktet och gav oss av i natten, smygande som pantrar, blodtörstiga som minkar.

Det kalla gruset knastrade under skosulorna när vi smög upp längs trädgårdsgången. Något glittrade till i månskenet och plötsligt small en granat vid sidan av gången. Rogers arm slets av och han sprang omkring och vrålade av smärta. Chapman började peppra vilt omkring sig. Jag fick en träff i halsen och tuppade av snabbare än man säger "kringla."

När jag vaknade befann jag mig i Bosses källare. Agneta, som hade ridstövlar och nazistskjorta, marscherade omkring och granskade våra lemlästade kroppar. Vi var alla fastbundna, svårt skadade men vid liv, och Agneta log skälmskt mot mig när hon såg att jag var vid medvetande.

I hörnet av källaren stod en slipsten. Intill den stod en hög pall som Agneta satte sig gränsle över. Hon började slipa en lång och läcker kniv.

***

Det började när Agneta bestämde sig för att döda oss.

Hatläsning

Kortromanen Moral är, ska först sägas, usel och dålig. Läs den aldrig. Här kommer ändå några reflektioner som bygger på att du läser den så att jag slipper ge ett utförligt referat.

Handlingen i Moral är svag men låt gå: Det "handlar" om en filosofidoktorand som ligger med sin handledare, som dock är gift och vill hålla det hela hemligt. Boken är skriven i en du-form som man om man vill vara snäll skulle kunna kalla för innovativ (även om jag använt samma perspektiv i novellen Don't Get Up), men som egentligen är en smutsig genväg för att slippa det stora arbetet som det innebär att skriva en riktig roman med tredjepersonsperspektiv i fri indirekt stil. (Det är MYCKET lättare att skriva i förstaperson (presens som här), och i andraperson såsom Moral, än att skriva i tredjeperson och fri indirekt stil. Det är nästan fusk, faktiskt.) Berättarjaget vänder sig genomgående till du:et som är älskaren, och bölar över hur orättvist nånting (oklart vad) är med deras så kallade maktrelation.

Temat för boken är moralfilosofi. Varning dock för den som vill vinna några insikter eller ens intressanta spaningar. Boken är så tom på substans att man endast genom att låtsas tro att författaren önskar understryka distinktionen mellan (moral-)filosofi och skönlitteratur, kan tycka att det finns ett tema. Författaren har också - för det här är fuskig autofiktion där verkligheten används för att krysta fram en story, så att man slipper krävande världsbyggande, berättarstruktur eller ens använda sin fantasi - skrivit en avhandling i verkligheten, och hör och häpna om denna uppsats inte är precis lika tom. Den avhandlar distinktionen mellan filosofi och skönlitteratur, precis som romanens berättarjags uppsats.

Låt oss ändå dröja oss vid vad för sorts substans en sådan fråga skulle kunna rymma.

***

Idag, när vi har analytisk filosofi, Less Wrong, rationalistbloggare och långformspoddar som Mindscape, Making Sense eller Tyler Cowens vad den nu heter, är det förstås absurt att tänka sig att man skulle kunna nå närmare Truth medelst skönlitteratur; i alla fall inte lika effektivt och rigoröst som medelst vetenskap.

Filosofi är dock inte vetenskap, men det är inte heller skönlitteratur - det är till exempel logik eller metafysik eller vetenskapsfilosofi eller moralfilosofi i sina icke-empiriska inkarnationer. Det är dock rigoröst på ett sätt som fantasi och berättelser inte är, eller vill vara.

Med det inte sagt att skönlitteratur inte kan förmedla (även praktisk) filosofi, lex Three Worlds Collide. (Obs, "praktisk filosofi" är "en gren inom filosofin som fokuserar på tillämpningen av teoretiska principer och resonemang på praktiska frågor och problem som rör människors liv, handlingar och samhälle. Några av den praktiska filosofins huvudområden är etik, politisk filosofi och social filosofi." Ofta nog avser man moralfilosofi. Teoretisk filosofi är vad jag skulle kalla "riktig filosofi.") Platon gav famously sina insikter vingar medelst dialoger kompletta med karaktärer. (Exempel.) Sanningar kan sägas av författare, som inte sägs av filosoferna - lex Michel Houellebecq. (Exempel.) Ted Chiang är också ett fantastiskt exempel på hur bra det ändå kan bli när man skrivet filosofisk skönlitteratur. Ayn Rand är förstås ett klassiskt och effektivt exempel på hur både analytisk filosofi (i form av hennes objektivism) och moralfilosofi kan enas i en skönlitterär berättelse. Men ack: I vår samtid är det klart futilt att bedriva systematiskt filosofiskt tänkande via skönlitteraturen.

Så var det dock inte förr. Vi vet att mänsklighetens samlade kunnande under större delen av vår arts existens traderats muntligt genom myter och berättelser. Idag är (exempelvis) Bibelns status som kunskapskälla skrattretande, men så har det inte alltid varit - det är först sedan vi uppfunnit rigorösa recept för kunskapsinhämtning och hypotesprövning som vi kan tillåta oss att skratta åt forna tiders auktoriteter. Ändå har det ibland varit vi som skrattat bäst som inte skrattat sist - vi kanske har slutat förvälla cassava för att det är irrationellt, och sen insett att gamla traderade kulturella normer har hemliga nyttor som vi bara inte förstått.

Vi vet att evolutionen är substratoberoende. Vi prata gärna om memetisk evolution. Det som skedde i och med upplysningen var att vi upprättare rigorösa protokoll för att domesticera memes - vi uppfann vetenskaplig metod och debatt. Även dessförinnan pågick dock memetisk evolution enligt andra selektionstryck - kombinationer av symbiotiska och parasitiska och ofta horisontellt överförda genom mimesis eller utrotning - som premierade fitness över truth. (Där diskrepansen mellan vår fitness och memsens fitness alltså uttrycks gneom parasit/symbios-dimensionen.)

Det var förstås rimligt att lära sig saker av Beowulf innan den vetenskapliga revolutionen skett. Det var rimligt att Platon skrev i dialogform. Det är dock rimligt att vi idag använder formella metoder för att strukturera vårt tänkande.

"Filosofi som skönlitteratur" var med andra ord en icke-fråga innan vetenskapen gjorde entré. Filosofi är visserligen någonting mer än vetenskap, men det är ändå sannings-producerande metoder som skall tillgripas.

***

Vilket för oss till frågan från motsatt håll. Hur dålig får filosofi vara för att räknas som sådan? Hur dålig forskning får vara vetenskap?

Visserligen är Vetenskapen större än den enskilda studien - det är debattens metastruktur som ska selektera bort de felaktiga resultaten. Det är ändock viktigt att enskilda utövare följer vetenskapens normer och regler, eller i alla fall basal logik.

På samma sätt som Moral är dålig skönlitteratur utan koppling till filosofi, är författarens avhandling i filosofi dålig filosofi utan koppling till vetenskap. Det finns ingen intellektuell komplexitet i arbetet överhuvudtaget, vara slappa citat, lösryckta påståenden och anti-resonemang som för tankarna till Jonna Bornemark (också "filosof" - tvi för den svenska ankdammen).

Genusvetenskap kan förstås vara vetenskap men är oftast aktivism och tesdrivna cirkelargument. Frågan om kopplingen mellan skönlitteratur och filosofi kan förstås beforskas vetenskapligt, eller i alla fall (om vi alltså avstår empirin) hanteras filosofiskt. Huruvida så görs är dock en empirisk fråga i sig, och fallet vi står inför är riktningslöst vattentrampande på gymnasieuppsatsnivå.

***

Vi kan alltså förstå att distinktionen mellan skönlitteratur och filosofi var meningslös (eller i alla fall mindre meningsfull) innan den vetenskapliga revolutionen. (Detta är förstås en kraftig avrundning, men ni kan bergis fatta poängen.) När väl den memetiska evolutionen förgrenade sig i en domesticerad del, där våra vetenskapliga eller argumentatoriska principer bestämmer selektionstrycken, och i en "naturliga urvalet"-gren där våra människosinnen utgör selektionstrycket, då hamnar vi i att Moral och den uppsats som författaren åsamkat oss inte lever upp vare sig till estetiska eller dramaturgiska kriterier för god skönlitteratur, eller till kriterier för filosofi eller på något sätt strukturerat eller insiktsfullt eller kreativt tänkande. Varför har jag då läst boken?

Den bittra sanningen är att jag tvingats läsa boken eftersom jag är med i en bokcirkel. Varför har då någon annan velat att vi ska läsa boken i vår bokcirkel? Förmodligen, måste jag anta, för att det är känt att boken är så att säga snaskig. (Säg för all del inte upp ditt PornHub-account... Snaskig för en rigid tant, kanske. Vi snackar inte Berättelsen om O precis.)

Det vi har att göra med är alltså just precis ett fall av meme-parasitism. Genom att författaren positionerat sig i någon för mig okänd svensk ankdammig statushierarki har författaren fått ge ut en bok med mycket låg verkshöjd. Genom att integrera vissa snaskiga element i berättelsen samt anspela på #metoo har boken dessutom fått uppmärksamhet. Självklart inte så att det kan bli en kommersiellt framgång - det blir sällan "litteratur" i Sverige, både för att marknaden består av kretiner och för att utövarna ofta är charlataner. Bara precis lagom för att hamna i en medelklassig bokklubb, och kanske för att författaren ska få ett icke pensionsgrundande stipendie eller två, samt få befolka Babel eller liknande viktigt skattefinansierat Public Service-program.

***

Sammanfattningsvis har jag slösat tid på att läsa en dålig bok, mer tid på att läsa en dålig avhandling, och nu ytterligare tid på att gnälla i och med detta spontant tillkomna inlägg. Författaren till Moral verkar i alla fall ha fått ligga.

Däri ligger kanske den egentliga evolutionära analysen.