Antropofagi

fredag 5 april 2024

Summarum

Det är viktigt att ta tillvara på de gånger man har fel. Har man fel lika ofta som Antropofagi är denna resurs dessutom potentiellt mycket ymnig.

En gång gjorde Antropofagis nära samarbetspartner mer eller mindre en hel platta om Covid-19-pandemin. Ett genomgående tema var hur dum Anders Tegnell var och hur fel Sverige hade som inte stängde ner samhället mer.

Hur blev det då?

Låt oss beakta fallet Australien.

I Australien var det hårda bud under pandemin. Alla laddade ner en "smittapp" som innebar att om man varit i exempelvis samma butik som någon som senare testat positivt för Covid, ålades man själv karantän. (Jag har inte lyckats förstå exakt hur obligatorisk denna app var, men som jag uppfattar det väldigt.) Karantän innebär förstås frånvaro från arbete, vilket inte renderade någon form av ersättning eller sjukpenning. Ganska snart tog folks semesterdagar slut för att täcka upp karantänen och sen var det utebliven lön som gällde. Många hamnade i ekonomiska trångomål.

Sverige? Sverige klarade sig på det hela taget rätt bra. Färre döda än jag befarat och mindre påverkan på ekonomin än i andra länder, som jag uppfattar det. Coronakommissionens klagovisa var inte värre än att den totalt glömdes bort när Ryssland samma dag som publicering anföll Ukraina.

***

Varför trodde jag då fel?

1. Viss panik eller i vart fall oro. Läskigt med en okänd pandemi och det kan kännas helt rätt att ta det säkra före det osäkra.

2. Kännedom om hur dysfunktionella svenska statliga myndigheter är i allmänhet, och hur dysfunktionell Folkhälsomyndigheten (FHM) är i synnerhet. Antropofagi har arbetat med FHM och insett att de är befolkade av ganska konstiga, obegåvade, långsamma människor som generellt sett gör väldigt få knop. Enligt vänner som arbetat på FHM är organisationen och arbetsmiljön väldigt djupt under all kritik. Det är kort sagt ett skitställe. Varför skulle FHM i så fall klara att dra rätt slutsatser kring en pandemi?

3. Kontrarian-bias. Alltid kul att vara motvals och det fanns en viss kultbildning kring Tegnell och den svenska strategin. Tumregeln är som bekant att det alltid är värdefullt att säga emot även om man har fel.

Slutsatser av detta?

1. Jag är en neurotisk person - det är bara att fortsätta jobba med kost, meditation och motion för att motverka sig själv.

2. Kanske att ett kulturellt evolverat institutionellt system är bättre än vad vi kan förvänta oss av de dåliga delarna?

3. Jag gjorde ändå rätt. Någon måste ta kostnaden för att - och ha nöjet utav att - säga emot alla andra.

En tanke är att "faktiska effekter är inte bästa sättet att utvärdera en process," eftersom vi kan ha agerat rätt eller fel givet det vi visste när vi inte visste så mycket. Det blir dock lite löst resonerat eftersom det då blir möjligt att påstå att det kanske är påväg aliens för att döda oss så nu måste vi alla pausa all annan verksamhet och bygga en ... sån grej som man använder för att hindra aliens.

Summa summarum var jag, är jag, och kommer jag alltid förbli en idiot.

tisdag 19 mars 2024

Islam åter i skottgluggen

Den stora frågan är varför Japan klarade att göra det Turkiet inte klarade.

"Antropofagi: To my delight you address this in the final chapter of The Weirdest People, and yet I want to know more about your thoughts on the matter. Previously, I was all Inglehart and modernization-theory, but now I feel like the reduction of kin-intensive institutions is primary to economic and political development. What implications does this have on the global project of modernization? And why do some manage to make the leap to WEIRD? [...]

Henrich: We'll many things matter and we are still sorting all that out. Pre-existing kin-based institution. Openness to brands of Christianity, Other cultural psychological traits, etc.
Antropofagi: Do you see any arabic and/or islamic equivalent of the Meiji Restoration? Can kinship-intensive MENA-societies at all implement democracy, or do we have to stand Saddam Hussein for a few centuries before they can move on to a western model? Was Atatürk an islamic (though secular) Meiji, and how should we then understand the current backlash under Erdogan?

Henrich: Well, Turkey under Ataturk imported tons of European laws, etc. (including the Swiss Civil code).
Antropofagi: Is Islam a cause or a symptom of the dissaray in the arabic world? Is Islam just very attractive for kinintensive cultures, or is Islam actually amplifying the kinship-based institutions through norms of cousin marriage, polygamy, etcetera?

Henrich: The impact of Islam is complex. The inheritance rules foster parallel cousin marriage, but also inhibit polygamy (4 wives, max).
Antropofagi: Did the Meiji Restoration really accomplish a decline in cousin marriages, or was the actual rate low already? My current view is that the rate of cousin marriages was only about 4 to 20 percent of all marriages in feudal Japan, which is way less than for example MENA-rates. Is the successful japanese transition to WEIRD:ness partly explained by a comparatively favourable starting-point?

Henrich: That seems plausible to me. We need to assemble all the data."

Nu börjar jag dock undra om det inte är i Why Nations Fail som svaret finns på varför Meijirestaurationen lyckades där Ataturk gick bet. Det finns institutionella dimensioner som förklarar varför vissa länder lyckas absorbera WEIRD:ness.

Jag tror följande: Kusinäktenskapsförbud förklarar det som Why Nations Fail kallar "institutional drift" och kan säkert ha gjort skillnaden mellan hur Östeuropa och Västeuropa reagerade på Digerdöden (men där tror jag nog mer på Evsey Domar). Det är tack vare katolicismen som WEIRD:ness kan evolvera överhuvudtaget, och det är bland annat proto-WEIRD:ness som gör att kolonierna i Australien och USA utvecklas på det sätt de gör. WEIRD:ness skapar också industriella revolutionen som i sig blir en kataklysm à la Why Nations Fail.

När WEIRD väl är ett faktum är det inte länge "stokastisk kulturell evolution" som är det mest intressanta, dvs. inte framåtdriften i någon given kulturell utvecklingskurva. Istället är det den horisontella mekanismen där människor lånar in kulturella paket av mer framgångsrika grupper. Förmågan att implementera WEIRD varierar kraftigt beroende på ... grad av centralisering? Grad av släktskapsintensitet (ändå)? Geografiska faktorer à la Diamond/Zeihan? Mänsklig agens à la David Deutschs Diamond-kritik? (The Beginning of Infinity.) Slump (att Tokugawa-shogunatet inte segrade mot Sakamoto Ryoma och hans allierade)?

Det känns som att Why Nations Fail har bättre svar på frågan om varför Japan lyckas och Turkiet misslyckas. Deras teori gör en distinktion mellan ländernas institutioner som skulle förutsäga den utfallsskillnad vi observerar. Post-dicting, liksom.

***

Vilket för oss tillbaka till islam. (Muslimerna ej judarna; hjältar; fel sida av historien; symptom eller orsak; FGM.) Den avgörande institutionella skillnaden som jag kan se mellan Japan och MENA är faktiskt religionen. Vi cirklar sålunda tillbaka till frågan om vilka religioner som är bäst respektive sämst. Förmodligen är shintoism bättre än islam. (Ompröva tes; religionskriterier; sapiensfråga.) Givet allt jag vet om islam verkar det sannolikt att denna religion manifesterar sig i sämre och mer extraherande politiska institutioner än shinto. Dessutom verkar islam per se innebära ett hinder för inklusiva ekonomiska institutioner.

***

Vad är institutioner, memes och kultur? Låt oss tänka på memer som gener, det vill säga i själva verket godtyckligt avgränsade stycken av informationsmassa som manifesterar sig i fenotyper och därmed är föremål för selektion. (Förkasta?; reduktionism och sånt; händelseutveckling.) Detta perspektiv innebär att det egentligen är fenotypen vi bryr oss om, och fenotypen i kulturell evolution är förstås beteenden (och vad de leder till i termer av artefakter och fysisk infrastruktur). Både memer och gener selekteras därmed på samma spelplan.

Idéer som finns i individens huvud är en sak. Mänsklighetens öde handlar annars inte minst om koordination. Memes kan verka genom att möjliggöra (eller för den delen hindra) koordination av många individer. Memeplex kan ses som stora sammansättningar av memes som uttrycker sig genom koordinationsmöjligheter, dvs. samfällt agerande i former av samhällen - vi kan prata om ideologi, religion, eller mer generellt om intersubjektiva fenomen (lögner som förändrar verkligheten; religion som en "functional meme" på rationalist-autistiska).

"Institutioner" är förstås fenomen som beskriver mänsklig (formaliserad) koordinering. De baseras på memes, både explicita (vad står det i konstitutionen/lagen/riktlinjerna/planen?) och implicita (kulturella, dvs. hur tenderar folk att ändå agera). Institutioner är formaliserade bastioner av intersubjektiva fenomen - samhälleliga Schelling-funktioner i stor skala. Intersubjektiva fenomen är mer spridda funktionella memer som möjliggör implicit kulturell koordinering.

Givetvis producerar islam som ideologi också formaliserade institutioner, som givetvis har betydelse. Vi kan se hur Why Nations Fail med sin betoning av institutioner här möter Henrichs kulturella evolutions-perspektiv.

På memetisk nivå handlar det om enskilda informationssträngar som uttrycker sig i beteende på ett sätt som möjliggör differentiering via selektion. Komplexitet uppstår när andra människors beteenden blir ett selektionstryck och när koordinering mellan människor bygger nya världar där memer selekteras enligt en ny och syntetisk logik. (Lex domesticering av memes, del 1 och del 2.)

De skadliga muslimska institutionerna har vi redan ägnat alltför mycket tid åt att beskriva (se många av länkarna ovan). De shintoistiska är mindre kända för mig. Intressant nog verkar självmordskult och auktoritetstro vara framträdande fenomen både inom islam och i Japan (vågar pga. dålig koll inte säga inom shintoism, men kanske).

Tillsvidare väljer jag att tro att skillnaden mellan Meiji och Ataturk är att islam är rekord-dålig religion som ger upphov till (på Nations Fail-språk) extraherande politiska och ekonomiska institutioner.

onsdag 6 mars 2024

Why Why Nations Fail Fail

Why Nations Fail är en gammal statsvetenskaplig kioskvältare som i korthet handlar om att institutioner förklarar skillnader i utfall mellan länder. Författarna skiljer på inclusive och extractive politiska respektive ekonomiska instsitutioner. Framförallt förklaras industrialismen med att inklusiva (eller pluralistiska) institutioner växte fram i Storbritannien med start i digerdöden under 1300-talet, när arbetskraft blev scarce och det av olika skäl blev svårt för adeln att införa livegenskap (vilket skedde i Östeuropa till följd av samma massdöd). På skalan mellan kaos och totalitarianism är det någonstans i mitten man vill vara för att utveckla pluralistiska politiska institutioner; man vill varken vara Somalia eller Nordkorea, men lagom centraliserad, maktdelad stat mittemellan. Då blir det frihet, liberalism, innovation och tillväxt.


Why Nations Fail har ett väldigt bra naturligt experiment att luta sig mot, men inleder med ett väldigt dåligt. En stad/by på gränsen mellan USA och Mexiko delar kultur och historia men har olika utveckling till följd av olika institutioner i Mexiko respektive USA. Fallet tas som intäkt på att alternativa förklaringar som geografi och kultur inte spelar roll; det handlar om institutioner, institutioner, institutioner. Det dumma med detta exempel är att lokala utfall kommer att påverkas av den större politiska enheten (Mexiko, USA) som i sin tur kan formas av kultur respektive geografi. Exemplet övertygar icke.

Det som kittlar förnuftskänslorna bättre är Nordkorea vs. Sydkorea. Samma kultur och så vitt känt i relevanta avseenden liknande geografi skapar - på grund av väsensskilda institutioner - en extrem variation i utveckling och utfall. Nordkoreaner är i snitt fyra cm kortare än sydkoreaner pga. undernäring. Bara för att ta ett exempel.

Why Nations Fail polemiserar uttryckligen mot Jared Diamond (geografiska förklaringar) samt kulturella förklaringar. (Samt, mot förklaringen att vissa politiker helt enkelt är dumma i huvudet/okunniga.) Istället använder författarna olika historiska fallstudier och skeenden för att visa hur kulturell drift och critical junctures [uppdatering: "formar utvecklingen"?]. Boken straw-mannar röven av både geografiska och kulturella förklaringar, och det skulle vara oerhört önskat att sätta Peter Zeihan, Joseph Henrich och Why Nations Fail-killarna i samma rum i sju timmar för att reda ut motsättningar och likheter mellan sina respektive förklaringsmodeller.

Antropofagi känner nu tvånget att lassa in fem cent i debatten. Det skramlar så i muggen och Nyfikenhetens Tiggare På Tunnelbanan ser så hungrig ut.

I min ödmjuka mening är det just den kulturella förklaringsmodellen som Why Nations Fail ägnar sig åt. Särskilt om vi pratar kulturell evolution-modellen. Why Nations Fail verkar tycka att kulturella förklaringsmodeller enbart handlar om individers normer, men en mer sofistikerad variant rör hur individer samordnar sig och hur deras kulturellt scriptade normer och preferenser aggregeras i institutioner. Why Nations Fail ägnar sig till och med uttryckligen åt "evolutionära låneuttryck" när man pratar om institutionell drift (jmfr. genetisk drift) och critical junctures (kataklysmer).

Diskussionen om hur kataklysmen Digerdöden pga. små skillnader i institutionella ingångsvärde leder till olika utvecklingsvägar i Öst- respektive Västeuropa är ett gyllene tillfälle för Why Nations Fail att notera det potentiella värdet av geografiska faktorer. Evsey Domars land/labor-ratio-teori gäller just hur tillgång till öppna vidder påverkar arbetarnas möjligheter och eliternas motagerande - geografiska faktorer kan definitivt sägas spela en roll. De exempel som tas upp i diskussionen om Jared Diamond känns också klart missriktade och missar imo. Diamonds ambition att förklara "kolonialismens riktning" - istället fördummas det ner till halmgubben att "folk är latare i varmare klimat." (Hoppas jag inte gör mig skyldig till en meta-halmgubbe nu.)

Precis som att Teoribildningar inom IR kan sägas falla ihop till tre sidor av samma mynt kan kultur/geografi/institution-debatten rätt lätt lösas genom kulturell evolutions-modellen, där vi låter geografiska faktorer vara initiala selektionstryck, kultur utvecklas utifrån dessa selektionstryck och mänsklig natur, samt spelteori förklara uppkomsten av institutioner och annan social samordning som en funktion av kulturella normer och preferenser. Why Nations Fail polemiserar därmed helt i onödan.

Då kanske Du, kära läsare, menar att Korea-frågan kvarstår. Kanske lite. Men, det är rätt lätt att se att Sovjets och Kinas inflytande på Nordkorea och USA:s på Sydkorea både leder till kulturella och politiska skillnader by virtue of brute force. Historiska skeenden och kataklysmiska händelser tillåts enligt vår modell vara avgörande. Det är därför jag tidigare kritiserat Zeihan för att bortse från en "kulturell flaskhals-effekt" i fallet USA, där kulturell homogenitet och snabb befolkningspåfyllnad skapat en monolitisk politisk enhet och därmed en skillnad mot det splittrade Europa:
"I boken The Accidental Superpower (2014) framför du flera skäl till varför USA befinner sig i världens bästa geopolitiska situation. Jämförelsen med ett splittrat Europa är särskilt slående för läsaren. Flera av dessa geografiska aspekter verkar uppenbart korrekta. Dock uppfattar jag en del som "historiskt orättvisa" som förklaringsverktyg betraktade.

Det jag menar är detta: Visst, USA har hav mellan sig och alla potentiella fiender. Visst, USA har stora vattenvägar som underlättar ackumulation av kapital. Visst, USA har utmärkt jordbruksmark och är till yttermera visso glest befolkat vilket kan ha inverkan på kulturell och institutionell utveckling som ökar innovationshastigheten.

Men: Tänk om Columbus och andra aldrig "upptäckte" Amerika och att de inhemska kulturerna kunde växa och utvecklas, eller att vikingarna för länge sedan förde vissa grödor, djur och virus till Nordamerika så att ursprungsbefolkningen skyddades från "Jared Diamond-faktorerna" när européerna anlände. Låt oss föreställa oss ett Nordamerika där flera utvecklade civilisationer tävlar på ett sätt som liknar Europa.

Då skulle "NEP-problemet" eller Rysslands geopolitiska säkerhetsfrågor eller Kinas etniska heterogenitet, eller alla dessa, också vara närvarande (i någon form) i ett kontrafaktiskt Förenta Staterna. Kanske skulle befolkningstätheten också vara större och därmed kulturell utveckling annorlunda (förutom de uppenbara kulturella skillnaderna som kommer från "Cheyenne-grundareffekter" och liknande).

Och nu föreställ dig också ett tredje scenario där mongolerna nästan utrotade den europeiska befolkningen och sedan själva kollapsade, och att aztekiska upptäcktsresande upptäcker Europa och begår nästan totalt folkmord på de europeiska ursprungsbefolkningarna (kanske med hjälp av något konstigt sengångarvirus som européerna saknar immunitet mot). Europa skulle vara ett kulturellt homogent aztekiskt rike med några anständiga vattenvägar, hamnar och den tomma eurasiska stäppen som en enorm barriär mellan dem och Östasien. (Ett annat scenario skulle kanske vara ett överlevande romerskt imperium som enade Europa.)

Min poäng är att det inte är den geografiska uppställningen som skapar den oavsiktliga stormakten [USA]. Det är den koloniala och demografiska historiska utvecklingen och den kulturella evolutionen från den unika utgångspunkten."

Sammanfattningsvis är Why Nations Fail en härlig läsning för den historisk intresserade. Boken rör sig på nivån "institutioner" och kan läsas som en komplement till Joseph Henrichs The Weirdest People in the World och Peter Zeihan/Jared Diamond. Att man polemiserar mot andra ontologiska skikt är måhända en försäljningsteknik eller dramaturgisk vurpa, som är onödig och dum men inte ödesdiger.

lördag 24 februari 2024

Tvärt om

Februarigruset knastrade under sulorna. Himlen och parkeringen var lika grå. En förlupen solstråla lösgjorde sig från en dåligt tätad mur av mulet och träffade honom rakt i ansiktet. Det var kanske inte precis så att den värmde, solstrålen, men den underströk ändå känslan han bar som en quetzalfjäder i bröstkorgen: Det var lugnt. Det var fan lugnt.

Arrestvaktens gula tänder berättade om tyngre koffeinmissbruk. Nämndemännen hade alla samma, låt oss säga, patinerade hud. Notarien var fet. Inte ens åklagaren kunde misstas för något annat än en socialdemokrat.

Mustafa andades nöjt ut mellan tänderna som för att säga: Shieeeeeet. Vilka jävla suckers. De kunde inte sätta dit mig sist och inte gången innan det. Och den här gången har jag inte ens gjort något.

Det var fan lugnt.

***

Vittnesintimidationen

- Rätten kallar första vittnet!

Det var åklagarens tur att kalla ett vittne. En tant med undersätsig hållning intog vittnesbåset.

- Berätta om kvällen ifråga!

- Ja, alltså, det är för mig helt oklart vilken kväll det ens rör sig om. Jag har inte sett nånting och framförallt har jag inte [och här pekade tanten på Mustafa] sett honom förut!

- Vilket land skulle ni gissa att det tilltalade härstammar ifrån?

- Ursäkta?

- Vilket land, fru Nilsson!

- Jag skulle tro att han härstammar från Laos.

- Utmärkt. Och visst är det gatugäng från Laos som generellt sett terroriserar tant Nilssons grannskap?

- Jo det stämmer.

- Så skulle tant Nilsson, om det vore så att hon de facto observerat den tilltalade på brottsplatsen, överhuvudtaget våga yppa detta?

- Det är möjligt att jag skulle dra mig för att... yppa. Men jag har å andra sidan mitt rykte som en Nilsson att se efter. Bosse, min framlidne make, hade ett civilkurage av Guds nåde. Efter lite eftertanke skulle jag nog ändå träda fram och vittna.

- Till den tilltalades nackdel?

- Absolut.

Mustafa kliade sig på halsen och rättade till sin guldkedja. Häkteskläderna satt illa men han kände ändå självförtroende nog att bära upp dem. Exakt vad åklagaren ville åstadkomma med vittnesförhöret var dock oklart för honom.

- Nå, tant Nilsson, jag beslår dig då med ett klart nedsatt civilkurage jämfört med normalbefolkningen. Kalla in nästa vittne!

Tant Nilsson fick sitta kvar men båset bredvid hennes besattes av en ung tjej som Mustafa kände igen som ICA-kassörska.

- Fröken Enoksson! Har du vid något tillfälle observerat snatteri i din butik?

- Självklart. Det är vanligt förekommande att de laotiska gängen i områder raidar butiken. De tar allt från lösgodis till rakblad, fläsk och cigaretter.

- Utmärkt! Har du då, fröken Enoksson, någonsin observerat tant Nilsson observerandes detta ohämmade snatteri?

- O ja. Vid åtskilliga tillfällen. Tant Nilsson brukar dricka kaffe med de andra tanterna i kvarteret vid våra ståbord bakom tulpanerna. Vi har en kaffeautomat där som är billig. Och ibland ställer vi ut gårdagens wienerbröd så tanterna får snaska lite.

- Strålande! Och kära lilla Fröken Enoksson, har tant Nilsson, vid något av dessa tillfällen, någonsin, överhuvudtaget... åkallad er eller den övriga personalens uppmärksamhet i syfte att förhindra det pågående brottet!?

Nu stänkte saliven från åklagarens mun så att den likt ett lätt duggregn smattrade - närmast gemytligt - mot en kvarglömd gammal coronaplastskärm som avdelade vittnesbåsen från det podium där åklagaren ivrigt vankade av och ann.

- Nej. Aldrig.

Åklagaren stannade upp och spände blicken i vittne nummer ett, tant Nilsson.

- Stämmer detta, "tant" [och här gjorde åklagaren airquotes med fingrarna] Nilsson!?

- J-j-j-ja... D-d-d-det stämmer.

Stammade tant Nilsson.

***

Mobilmasten

Mustafas självförtroende var inte egentligen ruckat, men det är svårt att riktigt känna den där goa känslan när man samtidigt är ganska förvirrad. Så här brukade inte rättegångar utspela sig såvitt han erfor. Och värre skulle det bli.

- Herr Lagman! Jag vill nu åkalla den tekniska bevisning som förundersökningen framhåller som avgörande. Nämligen... Den tilltalades mobiltelefon! Och, mer specifikt, den tilltalades mobiltelefons lokalisering!

- Låt höra!

- Som ni kunnat ta del av i förundersökningsmaterialet har vi genom data från mobiloperatören kunnat triangulera mobilens lokalisering utifrån dess uppkoppling till mobilmaster, och därigenom har vi kunnat belägga med 99,78 procents säkerhet att den tilltalades mobil inte överhuvudtaget befunnit sig i närheten av brottsplatsen! Däremot kan vi visa att flera helt andra mobiltelefon dock befunnit sig nära brottsplatsen kvällen ifråga!

- Mycket intressant. Vill ni vänligen förtydliga hur detta stärker åtalet.

- Självklart. Som vi vet från denna typ av mål tenderar gängaktiva barbarer konsekvent att påstå att deras mobiler i dylika fall använts av någon annan. Enligt den gängse och rådande sedvänja som synes råda i gängkretsar verkar det synnerligen ovanligt att någon överhuvudtaget någonsin använder sin egen mobiltelefon. Istället använder man konsekvent varandras telefoner!

- Synnerligen intressant!

- Låt mig bli något mer specifik! Genom bayesiansk inferens kan vi härleda sannolikheten till att den tilltalades mobiltelefon skulle befinna sig på brottsplatsen givet att den tilltalade begått brottet. Sannolikheten för det - och låt oss för enkelhetens skulle benämna denna storhet P(A|B) - är identiskt med (P(A)P(B|A))/P(B) .... Det vill säga sannolikheten för att den tilltalades mobil skulle befinna sig på brottsplatsen gånger sannolikheten för att den tilltalade har begått brottet givet att den tilltalades mobil befinner sig på brottsplatsen, delat med sannolikheten att den tilltalade begått brottet.

- Finns det möjlighet att närmare kvantifiera dessa storheter, för nämndemännens skull?

- Självklart! Sannolikheten för att den tilltalades mobiltelefon skulle befinna sig på brottsplatsen givet att den tilltalade begått brottet är extremt låg, eftersom det hade varit helt jävla dumt i huvudet, vilket också praxis visar i denna typ av rättsmål gällande grova våldsbrott i gängmiljö. Därmed sätter vi helt enkelt sannolikheten till 0.

- Intressant.

- Herr Lagman. Arrest my case.

***

Ansvarsdiffusionen

- Det har blivit försvarets tur att plädera för sin sak.

- Tack, Herr Lagman.

Mustafas advokat var nästan lite fnissig. Åklagarens åthävor var så urbota dumma. Det här var en promenadseger. Eller närmast en walk-over. Om det nu inte är samma sak. Skitsamma.

- Som vi kunnat påvisa har tre personer befunnit sig på brottsplatsen vid tiden för brottet. Detta finns dokumenterat på fyra olika vittnens mobilkameror, tre övervakningskameror samt gärningsmännens egna Instagram-konton. Samtliga tre personer har krutstänk på händerna samt offrets blod över hela ansiktet och bålen. Alla har dessutom skrutit för sina kurdiska mammor i SMS att de har "plockat shunno" eller motsvarande.

- Det har rätten noterat. Vad är din poäng?

- Ja alltså det finns tre uppenbart skyldiga personer som...

- Objection! Herr Lagman!

Det var åklagaren som åter kastade sig in i matchen. Advokaten gapade bara klentroget och flipprade med blicken mellan domaren och podiet där åklagaren åter tagit plats. Med, ska sägas, yviga gester och ännu mer sprutande saliv. Mustafa var nästan rädd att någon skulle halka i det.

- Det är en mycket känd taktik i gängkriminella kretsat att orsaka en så kallad ansvarsdiffusion. Genom att inkludera flera olika personer i ett brott är det ofta omöjligt för rättsvårdande myndigheter att peka ut ett specifikt ansvar för någon enskild jävla fitta. Därför kan vi utan någon som helst tvekan fastslå att det tilltalade skitkuken genom att inte själv direkt uppehålla sig på brottsplatsen avsett avleda utredarens uppmärksamhet till eventuella kumpaner samt - självklart - så tvivel kring sin egen roll i utförandet.

- Jag... 

Advokaten hade fått tunghäfta. Det hade inte åklagaren:

- Du, smuts-Nisse, har vigt ditt yrkesliv till att försvara precis såna som han!

Här gjorde åklagaren en liten piruett i sitt eget saliv och lät armen stå rakt ut åt sidan - accentuerat av ett utsträckt pekfinget - som en gammaldags vindflöjel. Den som till äventyrs extrapolerade flöjeln fann sig snart vila med blicken mot Mustafas visserligen icke oangenäma nurna. Han hade svårt att ordna sina anletsdrag.

Knack-knack-knack!

Domaren - Herr Lagman, tydligen - dunkade - tydligen - sin - tydligen - hammare i bänken.

- Det står nu klart att denna fähund ska steglas! Eller i brist på lämpliga redskap i alla fall slängas i fängelset under sjutton år... tionden! Jag dömer på rak arm ut 170 års fängelse! Hurra! Hurra!

***

Alla - utom Mustafa och hans advokat - hurrade och skrek. Från någonstans regnade konfetti.

Mustafa andades missnöjt ut mellan tänderna som för att säga: Shieeeeeet. Vilka jävla fuckers. De kunde inte sätta dit mig sist och inte gången innan det. Och den här gången har jag inte ens gjort något.

Den där förlupna solstrålen? Den kunde aldrig rymma mer. Ty mulenhetens gråa mur var tätad.

tisdag 6 februari 2024

Tillbaka till Leibniz

Mänsklighetens ok är att oroa sig för framtiden och ångra det förflutna. Eftersom youth is wasted on the young är det inte sällan just förslösandet av ungdomen som är föremålet för förflutenhets-ångest.

Ett bra sätt att slippa ångra det förflutna är att skaffa barn. Barn är nämligen vad vi kan kalla regret stoppers.

Om vi accepterar en fysikalisk-deterministisk verklighet är allt som hänt bakåt nödvändigt för att det som händer nu ska hända. Ponera att du ges makten att resa tillbaka i tiden och exempelvis
  • undvika pinsamma händelser
  • fatta alternativa livsavgörande beslut
  • göra saker du ångrar att du aldrig gjorde
  • vara mer driftig och handlingskraftig och bättre förvalta din tid
etcetera. Givet en deterministisk block-universe-ontologi skulle ett sådant tidsresande förutom att förstöra din epistemologi också döda dina barn.

Barn är väldigt osannolika. På rent övergripande nivå: Det är lättare att göra omelett än ägg, men ändå finns det ägg. Den ökande entropin gör att världen förfallet till mer ointressanta tillstånd, men evolutionsalgoritmen gör att det uppstår komplexitetsfickor av intressanta tillstånd, och att dessa replikerar sig själva. Därför finns människor, och därför kan människor skapa människor.

Mer specifikt innehåller varje ejakulation svinmånga spermier, och kvinnan huserar för övrigt en försvarbar mängd ägg, så varje given kombination av könsceller har en sjukt låg sannolikhet. Om du gillar just ditt eget barn ska du erinra dig att just ditt eget barn är en väldigt osannolik händelse.

Eftersom varje specifikt barn är så osannolikt är det mycket svårt att hitta alternativa arrangemang av verkligheten som också inkluderar samma barn som du har idag. Skulle du rakt av ändra exempelvis dina utbildningsval eller gud förbjude partnerval skulle dina barn förmodligen försvinna puts väck. Skulle du mer sofistikerat försöka ändra allt utom just den specifika tillkomsten av dina barn skulle du få jobba väldigt, väldigt hårt. I alla praktiska avseenden skulle det vara omöjligt.

(Jag började fundera på ett scenario där du klonar dina barns mamma i miljarder exemplar och sen klonar dig själv och sen tar tillvara på alla dina spermier och kombinerar dem med alla möjliga iterationer av baby-mamans ägg. Och att du sen försökte känna igen dina barn bland alla miljarder bebisar - skulle du kunna särskilja dem från sina syskon ens? - och sen dödade alla som inte var dina barn. Det hela verkar kostsamt och omständligt på en sådan skala att en smart fysiker säkert kan räkna ut att universums atomer inte räcker till för all smet.)

Barn är med andra ord regret-stoppers. Så fort du har fått barn vill du inte använda tidsmaskinen.

***

Men om du använder tidsmaskinen och skaffar andra barn? Skulle inte då dessa nya regret-stoppers motverka dina befintliga barn?

Låt oss säga att du har tre gosiga ungar. Du ångrar dock den där gången du glömde dra upp gylfen i femman, så du åker tillbaka i tiden och åtgärdar situationen innan den hinner spåra ur. Vips försvinner dina barn eftersom de aldrig kommer skapas. Du har dragit världsväven bara lite, lite i fel riktning.

MEN! Du lever vidare (utan gylf-minnet) och skaffar i vuxen ålder fyra gosiga ungar. Nu har du en extra regret-stopper! Detta borde göra att du inte kan ångra att du använde tidsmaskinen. Du minns visserligen dina ursprungliga barn (eller gör du?) men du kan ju inte gärna offra dina befintliga för att återfå dina gamla.

Möjligen finns inte det här problemet i MWI.

***

Det sägs att det inte finns några lösningar, bara målkonflikter och trade-offs. Ökar du personalen i välfärden så uppstår kompetensförsörjningsbrist i näringslivet. Höjer du skatten på plastpåsar huggs det ner mer regnskog. Slutar du fiska torsk måste Styrbjörn omskola sig till konferenspersonal. Vilket snöre du än drar i så kommer den andra änden att flytta sig - eller så kommer snöret antingen töjas eller brista. Mer snöre blir det aldrig.

Leibniz - determinist av rang - brukade säga att vi lever i den bästa av möjliga världar. Detta baserade han (så vitt jag minns av Filisofi A) på att Gud är allsgod och därmed kommer arrangera världen på det mest fördelaktiga sättet. Även Gud är dock begränsad av logikens lagar och alla i fantasin tänkbara scenarier är därmed inte åtkomliga. Som Elizier Yudkowsky påpekat är det kanske i någon mening möjligt att tänka sig ett flygplan som flyger baklänges, men så fort man har kunskap om fysiken bakom blir det otänkbart. Guds fördel är att han tydligen har oändlig computational power (här missade Leibniz kanske att även datorer och hjärnor är en del av en fysikalisk-deterministisk verklighet) och därmed kan han arrangera verkligheten på det bästa logiskt möjliga viset. Allt skit som händer blir då ett nödvändigt ont.

Vi kan se politik som ett Leibniz-pussel. Människan vill gärna skapa en så bra värld som möjligt, och då kommer vi lockas att dra i vissa trådar. En lösning blir dock till ett annat problem. Resursallokering är alltid en kompromiss. Om vi investerar i järnvägen kanske vi måste pausa uppbyggnaden av försvaret. Om vi tightar till trans-vården kanske någon sann könsdysforiker blir utan insatser. (Men ärligt talat, tighta för guds skull till trans-"vården"!)

En klok policymakare ser helheten, inte bara delen. Det är väldigt lätt att identifiera brister och det är till och med görbart att hitta på åtgärder. Men så fort skolan ska implementera en ny handlingsplan, eller statens ska ge kreditgarantier till en ny satsning på vätgasmasugnar, så uppstår nya risker och problem i någon annan ände. Policymakaren måste hålla koll på alla trådarna samtidigt och se hur väven flyttar sig och tänjs när man drar och sliter i den.

Som indikerats redan ovan i denna text är processen också rekursiv. Detta såtillvida att allokering av beräkningskapacitet är en form av resursallokering, som påverkar förmågan att överblicka systemet och de olika trådarnas verkningar vid vidare manipulation. Därmed hade Leibniz fel - även Guds förmåga att identifiera den bästa av möjliga världar kan vara logiskt omöjlig, eftersom den bästa av möjliga världar kanske inte allokerar tillräckligt mycket beräkningskapacitet till Gud. Måhända leder detta till infinit regress och världsaltets omedelbara utplåning.