Kausalitet, effekter och rumtid

Antropofagis återkommande gästbloggare Greider Becker skrev en gång:

"En vikti grej e å skilja på korrelation å kausalitet. I samhällsvetenskap såväl som medicinen e detta centralt. Vettitt å använnbart koncept härvilag stavas 'mekanismer'. Nåt ska rimligen kunna tänkas påverka nåt annat, för att förklaringshypotesen ska synas sannolik [...] 

Men, tänk om även kausalitet e korrelation? 

Tänk om de finns en metafysisk x-variabel som gör att fenomen uppträder i en sån följd, å på ett sånt sätt, att vi tolkar de som kausala samband, trots att sådana samband ej alls föreligger? Tanken e svindlande. 

Låt mig förklara hur ja menar. Vi tänker oss att kosmos innehåller en kraft som gör att saker å processer uppträder i en viss ordning. När en sten kastas, då far den iväg, och när den träffar en fönsterruta, då spricker glaset. Vi tänker oss i regel att de föreligger kausala samband härledes. Ja påstår dock att så icke e fallet. De e en bakomliggande kosmisk variabel som orsakar alla dessa skeenden, å dom samspelar på inget sätt me varann sinsemellan."

Det börjar nu mer och mer verka som att Becker här anslutit sig till Donald Hoffman, här i ett Ted Talk:

Hoffman pekar på att organismer som inte ser verkligheten som den är, är mer optimala evolutionärt sett. Detta formulerar Hoffman som ett matematiskt teorem. Vi ska därför inte tro att vi kan se ding an sich, vilket som känt redan Kant påpekade.

Hoffman beskriver vår bild av verkligheten som ett interface. Det finns en objektiv verklighet inne i datorn, men den ser inte egentligen ut som skrivbordet på skärmen. Men, för våra hjärnor är vår interface inte en PC desktop, utan rumtiden.

(Antropofagi har redan harvat att tid kanske är det sätt vi upplever termodynamikens andra huvudsats. Så det där med tiden i rumtiden är jag helt med på.)

Kausalitet och korrelation är lurigt, även inom verkligheten-så-som-vi-ser-den. (Relaterat: SchäsLong del 4; faderskapspremie.) De lätta, självklara fallen har tyckts vara det klassiska biljardspelet - kö stöter till klot som stöter till annat klot etcetera. Men, en följd av Hoffmans resonemang är att kausalitet överhuvudtaget kan vara ett koncept i våra hjärnor, snarare än en aspekt av verkligheten-så-som-den-verkligen-är. Vår upplevelse av korrelation kan då vara en behändig förkortning för någonting annat som på något sätt uppträder någonstans.

Eftersom kausalitet synes vara beroende av rumtid, borde kausalitet som vi förstår det faktiskt vara helt fel om rumtiden inte "finns". Även om det rimligen "symboliserar" någonting som är värt för oss att veta om världen.

Det känns också lite som att vi är så otroligt bra (dvs. dåliga) på att spåra kausalitet i korrelation överhuvudtaget, att det nästan känns möjligt att föreställa sig att vi skulle vara mistaken även om "uppenbar" kausalitet.

***

Mäta effekter är klurigt. Först, det triviala: Man kan inte bara mäta ett utfall Z och låtsas som att det beror på insats X. Man måste också undersöka vad som hade hänt utan insats X; hade det då varit utfall Z, eller inte? Vi vill således veta hur den kontrafaktiska utvecklingen hade sett ut. Hur ser världen utan X ut?

Vi vill alltså inte bara mäta korrelation: X har hänt och Z har hänt. Vi vill också utreda kausalitetsfrågan. Dvs., säkerställa att Z har hänt på grund av X, vilket vi tolkar som att Z inte hade hänt utan X.

Men, är det ens tillräckligt? Om inte X hade hänt, så hade kanske något annat hänt? Vad vet vi om alternativa verkligheter? Om X i sin tur beror på politisk vilja A, eller ekonomisk utveckling B, så kanske en värld utan X med nödvändighet hade varit en värld där insats Y istället hade genomförts och lett till utfall Z.

Slate Star Codex skrev en gång en relaterad intressant post om vad som händer med trender när man plockar bort en insats. "Does Realty Drive Straight Lines On Graphs, Or Do Straight Lines On Graphs Drive Reality?"

"[S]uppose that as the economy improves and stuff, the American people demand cleaner air. They will only be happy if the air is at least 2% cleaner each year than the year before. If one year the air is 10% cleaner than the year before, environmentalist groups get bored and wander off, and there’s no more progress for the next five years. But if one year the air is only 1% cleaner, newly-energized environmentalist voters threaten to vote out all the incumbents who contributed to the problem, and politicians pass some emergency measure to make it go down another 1%. So absent some event strong enough to overwhelm the system, air pollution will always go down 2% per year. But that doesn’t mean the Clean Air Act didn’t change things! The Clean Air Act was part of the toolkit that the control system used to keep the decline at 2%. If the Clean Air Act had never happened, the control system would have figured out some other way to keep air pollution low, but that doesn’t mean the Clean Air Act didn’t matter. Just that it mattered exactly as much as whatever it would have been replaced with. 

If this were true, you wouldn’t see the effects of pollution-busting technologies on pollution. You’d see them on everything else. For example, suppose that absent any other progress on air pollution, politicians would regulate cars harder, and that’s what would make air pollution go down by 2% that year. In that case, the effects of inventing an unexpected new pollution-busting technology wouldn’t appear in pollution levels, they would appear in car prices. Unless car prices are also governed by a control system – maybe car companies have a target of keeping costs below $20,000 per car, and so they would skimp on safety in order to bring prices back down, and then the effects of a new anti-pollution technology would appear in car accident fatality rates. 

How do we tell the difference between this world, and the world where the Clean Air Act really doesn’t matter? I’m not sure [...]"

Ska vi tro Hoffman och/eller Becker så är kanske svårigheten att veta vilken fråga man ska ställa för att utreda kausalitet, helt enkelt en svårighet som föreligger eftersom kausalitet inte föreligger (annat än som koncept). Eftersom effektmätning, dvs. frågan om kausalitet, handlar om det kontrafaktiskt - om möjliga världar - så inbegriper diskussionen en hel del metafysiska antaganden. Som att världen hade kunnat vara på något annat sätt, till exempel.

Att bara döda kausalitetskonceptet hade inte gjort det mycket lättare att leva. Men möjligen hade det gjort att vi undsluppit en eller annan jobbig frågeställning om hur fan saker blir som de blir och vad det beror på.

Kausalitet är ju givetvis endast viktigt i en värld där vi kan ändra orsaker för att ändra utfall. Men vad menar vi ens med detta? När det inte ens finns fri vilja?

Ja, obviously kan någon med "ofri" vilja också ändra orsak och på så sätt utfall. Det jag menar är bara att vi själva oundvikligen är livärdiga länkar i den kausala kedjeväven (i den mån den nu finns, i rumtiden), och att hela kausalitets-frågeställningen handlar om vad vi kan göra annorlunda. Eller, på ett sätt inte, eftersom vi kan påstå att det finns kausalitet oavsett om det bar finns en enda möjlig värld. Men dock finns det ju då, rent konkret, inga kontrafaktiska referenspunkter. Vilket ger kausalitetsbegreppet om inte annat så en annan praktisk betydelse.

***

Metafysik is playing tricks on me. Godnatt.

Liberalism är för män och vice versa

Du har säkert någon gång hört din mest slentrianvänstraste woke-kompis reflektera över vilken himla patriarkal ideologi som kapitalismen egentligen är. Well I gots a newsflash fo' ya - din mest slentrianvänstraste woke-kompis just might be right.

Givetvis dock inte på det vis hen föreställer sig - i den mån hen nu överhuvudtaget har några koherenta föreställningar, det vill säga i den mån som hen överhuvudtaget tror, till skillnad från anser. För att tala med Willy Kyrklund/Pontus Pilatus. (Ironiskt nog är det som Pontus Pilatus så axiomatiskt anser, till skillnad från tror, att moral kan byggas på förnuft. Men mer om det i Om Godheten, såklart.)

Anyhow. Anledningen till att kapitalismen - eller, egentligen dess underliggande ideologiska bas, liberalismen - kan sägas vara "patriarkal", är att den är för män.

Rulla upp underkäken ur bröstbehåringen, vettja. Och följ plotten istället. Så våldsamt förvånande är det inte.

Vi börjar med Parental Investment-, PI-, -modellen. Som har nämnts tidigare handlar teorin ifråga om att föräldrar investerar i sin avkomma.

En tradeoff föreligger mellan att investera i befintlig avkomma och sig själv (dvs. indirekt i framtida avkomma). Då varje individ blott är en farkost för sin DNA-molekyl, är vi i allmänhet selekterade för att optimera DNA-molekylens överlevnad. Därför kommer vi vilja göra så mycket som möjligt för vår avkomma, men bara till den grad att vi inte kan gör ännu mer för vår DNA-molekyls fortlevnad genom att skaffa ännu mer avkomma.

Eftersom det är kostsamt att skaffa avkomma, kommer det kön som har högst PI - i vårt fall kvinnan - vara en attraktiv resurs för det kön som har lägst PI - i vårt fall mannen. Män kommer tävla om kvinnor, eftersom kvinnor representerar PI-resurs som kan komma avkomman tillgodo. Kvinnan, on the other hand, kommer inte vilja kasta bort sin dyrbara PI på vem som helst - kvinnan kommer vilja välja omsorgsfullt vems gener hon ska investera i, dvs. blanda sina egna gener med. Män, som har lägre PI, kommer oftare att prioritera att skaffa så mycket avkomma som möjligt, med "hopp" om att kvinnornas PI tillser avkommans överlevnad och välmåga.

Som vi har sett uppvisar människoarten en förhållandevis låg könsdimorfism - män och kvinnor är ganska lika. Detta indikerar en mer jämt fördelad PI, eftersom ojämt fördelad PI förväntas driva könsolikheter. Vi observerar även empiriskt att män kan ha hög PI, även om kvinnor obviously tenderar att ha högre, och som vi har sett kan situationer uppkomma då män tävlar om kvinnor genom att signalera hög PI (t.ex. vid skev ASR, då övervikt av män kan göra en promiskuös reproduktionsstrategi mindre lukrativ, relativt sett).

Eftersom män oftare satsar på många reproduktionstillfällen, och kvinnor investerar mer i avkomman, förväntar vi oss - och observerar även i tvärkulturella studier - att män attraheras av fysisk attraktivitet och fertilitet, medan kvinnor attraheras av makt och rikedom/resurser. Män attraheras också av slampighet, eftersom det signalerar "billiga" reproduktionsmöjligheter, medan kvinnor attraheras av cash dollars och gråa tinningar. Typ.

Vidare är det i kvinnans intresse att binda mannens PI, inklusive materiella resurser, till sin egen avkomma. Mannen vill emellertid förfoga över sina egna resurser själv, för att kunna fortsätta vara attraktiv och således få tillstånd nya reproduktionstillfällen.

Kvinnan fruktar detta - hon fruktar all avledning av PI (inkl. pengar) från den egna avkomman. Här inkluderas även den egna faderns "GPI", dvs. grand parental investment. Döttrar blir mycket beklämda när deras fäder träffar en ny, eftersom det riskerar att avleda GPI från kvinnans avkomma. Söner bekymrar sig inte fullt så mycket om detta, eftersom de själva ändå avser sprida sin säd så mycket som möjligt och således inte inordna sig i genetiska stuprör av monogami.

***

Vart för oss då allt detta? Jo: Till att mannen bejakar AUTONOMI och SJÄLVSTÄNDIGHET som absoluta värden. Som man (jag anar att du är man, kära läsare) tänker du kanske att dessa värden är absoluta, oomkullrunkeliga, och rena. Tja, så kan det kanske verka för dig. Men conveniently enough så passar de också din könstypiska reproduktionsstrategi väldigt väl. Givetvis vill du vara självständig - givetvis vill du förfoga över dina egna resurser.

Kolla på hiphop/rapp. ca 37 procent av alla lyrics handlar om ... Typ detta:

Eeny meeny decisions, with precision I pick or
Make my selection on who I choose to be wit', girl
Don't touch my protection, I know you want it to slip
But slippin' is somethin' I don't do, tippin' for life
That's like makin' it rain every month on schedule
Let me tell you, get your parasol umbrella
'Cause it's gonna get wetter
Better prepare ya for the C support
She supposed to spend it on that baby, but we see she don't
"Ask-ask Paul McCartney, the lawyers couldn't stop it
Slaughter-slaughterin' of them pockets
Had to tie her to a rocket"
Send her in to outer space, I know he wish he could
'Cause he payin' 20K a day, that bitch is eating good

Det är alltså riktigt illa om du låter din protection slippa - för that bitch vill bara bli befruktad av dig för att komma åt dina resurser. Paul McCartney borde veta.

En av de mest centrala konflikterna i hiphop/rap handlar alltså om könskriget om mannens resurser. Juridiken tvingar männen att ge upp resurser till kvinnan, under vissa förutsättningar. Ärvdabalken och äktenskapet och allt det där handlar om samma sak - skapa institutioner för att formalisera männens ansvar för sin avkomma och deras PI-intensiva moder. Innan vi hade lag och rätt, ja då hade vi hederskultur, som ju handlar om ungefär samma sak. Se till att kvinnan är gift innan hon ligger, och hugg huvudet av alla som kliver utanför skaklarna utan en tillbörlig prästerlig välsignelse. På ett ungefär.

Och, vi vet ju att hiphop aldrig ljuger. Det är därför det är så jävla vidrigt ibland. Ty sanningen ÄR stygg. Inte snygg.

***

Så, Mannen, givetvis är du för autonomi och självständighet. Det gynnar din PI-parasiterande reproduktionsstrategi.

Detta syns inte bara i rapp, utan i varje enskild parbildning i nationalstaten Sverige. Mannen vill ha "egentid" - kvinnan vill inskränka denna egentid. Detta bråkar man om inför en psykolog, som måste låtsas som att det bara handlar om individer med lite olika perspektiv på livet. Den underliggande konflikten handlar om att kvinnan vill utverka så mycket PI som möjligt ur mannen, dvs. vill att mannen ska investera i barn och familj, samtidigt som mannen vill investera i sig själv istället. För att bli mer attraktiv, och optimera för framtida reproduktionstillfällen - på bekostnad av den befintliga avkomman.

Mannen ska ha ledigt från familjen en kväll i veckan för att spela i punkband? Han vill ligga med groupies! Mannen ska ha ledigt från familjen för att träna? Han vill va' snygg för luder på stan! Han vill köra en distansutbildning, en master i business and administration? Investerar i sig själv, den rackaren, på bekostnad av familjen!

Denna konfliktlinje kan verka nog så uppenbar, och djupgående. Men - shit runz even deepah.

Mannen vill också effektivt lösa problem i relationen. Detta, tycker mannen, borde vara det rationella sättet att hantera problem som uppstår. Att var lösningsfokuserad.

Nixpix. Kvinnan är problemfokuserad. Att vilja lösa problem, effektivt! och medelst ansvarsfördelning! är ett hot vad kvinnan anbelangar. Det signalerar nämligen, förmodligen helt riktigt, att mannen vill få det där jobbet som heter Familjen överstökat. För att istället kunna ägna sig åt annat. Sånt som är kul. Rappa. Träna. Bygga prestige-baserade allianser med andra män. Sånt som är kul eftersom folk som tyckt att det var kul har blivit din jävla förfader!

Mannens pragmatiska effektivitet är ett sätt att allokera resurser på ett sätt som kvinnan inte vill veta av. Kvinnan vill istället att mannen ska diskutera förvaringslösningar i hemmets trygga härd. Inte skaffa jävla deffade abs, eller en master i B&A, eller ge ut en diktsamling.

Granted: Kvinnans intresse är delat härvidlag. Hon vill ju gärna att mannen ska fortsätta investera i familjen, och en strategisk bromance med högsta chefen kan ju mycket väl gynna barn och barnbarn på lite sikt. Så vissa utomäktenskapliga aktiviteter måste godkännas. Den dåliga stämningen uppstår när du tror att det givetvis är chill att göra vad du vill!

***

Mannen skattar självständighet och autonomi högt. Så högt att han gjort det till dygd, och gjort det till självklarheter. Liberalismen passar mannen perfekt - en ideologi som betonar individens primat. Kvinnan är mer skeptisk. För henne är det självklart att mannen är en resurs som hon ska få, eller i alla fall vill lyckas att, kontrollera. Mannen kan inte enkelt förstå detta. Med PI-modellen kan han ändå förstå. Även om det fortfarande känns sinnessjukt.

Kvinnan kan, i det rådande paradigmet, möjligen inte argumentera för sin magkänsla - att hon vill dominera och kontrollera mannen. Det är dock det hon vill, på en känslomässig nivå. Feminismen har dessvärre hittills inte gjort det lättare för henne här, eftersom den normkritiska feminismen gjort sitt bästa för att upplösa äktenskapet som institution. Och, äktenskapet handlar ju om att knyta en man till en familj. Det handlar om monogami. Om jämlik male-to-female breeding ratio. I alla fall i vårt kära västerland, där vi möjligen tillämpat älskarinnor och älskare, men inte så värst mycket haremlösningar.

***

Liberalismen har inte segrat. Harari har noterat att den falska idén om fri vilja mals ner av den teknologiska utveckling som gör det lättare och lättare att förutsäga och kontrollera människors vilja. Liberal demokrati har varit bra, eftersom det är bättre att låta alla få som de vill. Men, när vad de vill lätt styrs av en tredje part, har aggregatet av preferenser inte längre samma betydelse. Slumpmässigheten har minskat, från det perspektiv som kan förutsäga och kontrollera.

Men, liberalismen har inte heller segrat, eftersom feminismen inte längre är liberal. Feminismen rörde sig en gång i tiden mot en liberal punkt, där mäns och kvinnors rättigheter och skyldigheter skulle få vara desamma. När den rörde sig förbi och vidare så avlägsnade den sig istället från liberalismen. Den rörde sig mot den feminism som gör skäl för sitt namn genom att inte längre handla om jämställdhet, utan faktiskt om kvinnans överhöghet och dominans.

Idag är det uppenbart att männen, eller i alla fall jävligt många av dem, är det feministiska samhällets offer och förlorare. Det räcker emellertid inte att designa ett samhälle som inte passar män - vi måste även skambelägga männen, och ytterligare reducera deras möjligheter. Se här, en liten åsikt: Män klarar sig sämre i skolan, så därför ska vi ta bort högskoleprovet, där många män klarar sig bättre. Detta för att ytterligare bidra till en könsobalans på universitet och högskola!

Debattartikeln är givetvis barrock, och man kan konspirationsteoretiskt undra om inte GP släpper igenom sådant bara för att ha en halmgubbig feminism att kriga mot på sina ledarsidor. Hur som helst verkar debattartikeln representera en verklig åsikt, vilket är sjukt nog. Åsikten är att männen är samhällets förlorare, men det finns ännu något vi kan ta ifrån dem.

***

I den illiberala tappningen av feminismen handlar det inte om jämställhet. Det handlar om att göra mannen till det Onda - "vit, heterosexuell cis-man" är tyvärr inget argument, tjejer 😉

Samtidigt är Kvinnan det goda - det helgonlika, alltid offer, alltid rättrådig.

Den liberala, kapitalistiska ordningen gynnar mannen, eftersom den fokuserar på individens frihet. Detta är till mannens fördel, inom PI-modellen.

Den dominanta feminismen stoltserar inte med någon påtaglig logiskt resonemangsstruktur, eller idémässig koherens. Den kan se ut att bygga på godtycke, men om vi vågar ta dess identitära anspråk på allvar så ser vi att det inte är så. Premissen är istället att mannen är ond och har fel och ska ge upp allt, medan kvinnan är god och har rätt och ska ha allt. Detta är visserligen en sorts godtycke, om vi utgår från att alla individer är lika inför lagen etcetera. Men det är inte godtycke om vi helt enkelt ger män och kvinnor olika rättigheter och skyldigheter. Vilket i någon mening kan rationaliseras genom PI-modellen.

(PI-modellen ger givetvis inga rekommendationer. Den visar emellertid, i den mån vi tror på dess trossatser, var intressekonflikterna mellan män och kvinnor föreligger inom den reproduktiva sfären. Vilken såklart är den sfär som män och kvinnor måste navigera tillsammans.)

***

Det sägs ibland att den socialdemokratiska välfärdsmodellen, med Sverige i spetsen, är feminiserade samhällen. Och visst har feminismens röta spritt sig igenom hela bygget; så mycket är uppenbart.

Men vi borde fråga oss varför inte den bismarckianska, eller konservativa, eller kooperativa, välfärdsregimen inte nödvändigtvis bör ses som den mest feminina. Här är ju familjen den enhet som välfärdssystemet tillerkänner rättigheter. I länder som Sverige är det i allmänhet individen som är föremål får insatser och transfereringar. (Med undantag för t.ex. ekonomiskt bistånd, där familjen är biståndsmottagare.) Det bismarckianska systemet kanaliserar således resurser till kvinnans maktcentra; familjen.

I Sverige kan förslappade Hjärtat-killar få pengar direkt in på kontot, givet att de pallar infinna sig på Arbetsförmedlingens webbtjänst för att lova att man ska söka lite jobb nån gång. (Granted, dock, att det knappast är dessa killar som dominerar äktenskaps- eller knull-marknaden.) I Tyskland åker Europengarna från staten direkt ner i kakburken i köket, och den har bara Frau Brünhild nycklarna till.

De anglosaxiska välfärdsregimerna har visserligen mekanismer för att stjäla pengar från Big Boi och Paul McCartny, i de fall att PI-modellens konfliktlinjer skulle aktualiseras. Så just detta segment av blogginlägget får nog anses som mindre väl genomtänkt. Till skillnad från det övriga då, givetvis.

***

För att runda av resonemanget: På grund av den dynamik som PI-modellen beskriver, kommer män hålla individualistiska värden högt, medan kvinnor håller familjen högt -  ffa. i den mening att Mannens PI och resurser ska tillfalla familjen och dess överhuvud Kvinnan. Mannen är därför av naturen liberal, medan kvinnan av naturen är konservativ.

Äggskalet

Känslan av ensamhet är något att rulla dig i. Det är en gyttja för dig, din mänskogris.

Den torra glöden sväljer mellanrummet mellan er och får luftröret att svida värme. Vinternattluft i Gävle, typ, eller var som helst som du känner godtyckliga känslomässiga band till.

Men bara känslomässiga band, i betydelsen fullkomligt subjektivt genererade. För det finns inga faktiska band längre. Bara dimmor av inbillad tillhörighet. Som, om något alls, får dig att känna dig ensammare än om du bara vore på besök i en främmande stad.

Vinternattluft är så starkt förknippat med smak av starköl att du förvånas första gången du går ute om natten nykter. Förvånas av att smaken av starköl inte infinner sig. Men, som när du föreställer dig ett föremål med öppna ögon, infinner sig ändå. Den inbillade världen konkurrerar med den verkliga världen om herraväldet.

All din detaljkännedom är borta. Du lever i en approximation. Du har ingen materialkännedom. Ingen uppfattning om konkurrerande tillverkare eller varumärken. Du skulle kunna simulera detaljkännedom genom enkla internetsökningar. Men, du skulle genast hamna i det man inte vet att man inte vet-problematik. Du skulle inte kunna simulera verklighetstroget. Du skulle enbart kunna lura andra människor som du. Som också saknar detaljkännedom.

Bristen på detaljkännedom ger dina teorier övertaget. Den motsatta strömmen av observerad verklighet tvingas enklare än pepparkaksdeg in i dina färdiga formar.

Du inser att du inte ens vet vad du sörjer. Även om detta saknar du alltså detaljkännedom. Själva frågan är okänd.

I alla fall kan du stansa ut nya pepparkakor ur den eftergivliga data-degen. Detta tillsammans med andra halvlevande, känslomässigt övertända, inte längre särskilt unga män.

När du inser att ditt rättvisepatos bara är en borderline-diagnos. Då. Då.

Då stansar du ändå bara vidare.

Du inser att ”fri vilja” är ett förlist begrepp där bara ”vilja” kan bärgas. ”Fri” äts av sexbågig kamtandhaj, som blundar extatiskt när den roterar sin hajkropp och river loss kött som säckväv.

Du inser att liberalismen och demokratin, den politiska och ekonomiska, helt är predicerade på myten om den fria viljan, men att det filosofiska problemet nu växt samman med verkligheten såtillvida att konsumenters och väljaren beslut är uppenbart spårbara tillbaka till identifierbara agenter med egna mål.

Du glaserar den färdiga pepparkakan med ett solkors.

***

Den halvlevande, känslomässigt övertända, inte längre särskilt unga mannen framför dig kan verka som en närvaro. Det är samma misstag som när du lyssnar på pianomusik, och när de knarrande ljuden från klaviaturen som oavsiktligt finns med på inspelningen får dig att vända dig om eftersom du tror att någon kommer gående över parkettgolvet. Det är ingen där.

Du har nu lärt dig att eliminera alla distinktioner mellan sakerna du ser i ditt synfält. Även den halvlevande mannen kan försvinna in i den homogena ytan av syndata. Det är en del i din behandling, för borderline-diagnosen.

Den del av synfältet som är halvlevnadsmannen säger ändå: ”Att ta sig ur das ding für mich genom att gå in i det, är den manöver som Kant förbisåg. Men det finns alltid en självreferentiell nödutgång ur varje givet system. Den vita fläcken i Eschers Prentententoonstelling markerar utgången. Det finns ett mikroskopiskt hål i verklighetsväven, just där bilden konsumerar sig själv i virvelns mittpunkt.

Vägen till ding an sich är vidöppen. Kant förstod det bara inte. Hur skulle han ha kunnat. Det ligger ett sekel mellan hans död och Gödels födelse. (Ironiskt att tid ska vara barriären mellan dem, när flykten från das ding für mich kommer att innebära en upplösning av rumtiden.)

Ingenting kan omfatta sig själv och sakna självmotsägelse. Vi hittar ut till nästa lager genom att koncentrera oss just på själva upplevelsen av detta! Det mest odelbara, mest mystiska, mest centrala. Vårt medvetande. Där världen vi upplever upplevs. Där ska vi äta oss in. Där ska vi inrikta vår analys. Där kommer verkligheten avslöja sin begränsning, eller sin självmotsägelse, för där finns självreferensens epicentrum.”

Du känner smaken av starköl igen. Men nog på riktigt nu.

***

En öm, vek länk bär upp din torso. Du vilar som på en piedestal som när som helst kan brytas.

Alla gånger du stirrat inåt har samlats i en ensam promenad längs Landwehrkanal i Kreützberg. Det var innan alla jävla hipsters och restauranger. Du var samma smuts som nu, men i en svart manchester-rock. (Trots allt lite materialkännedom: Manchester är som små små stuprör som vill låta den självgenererade förudmjukelsens träck rinna längd med och ner. Strålande material, således, särskilt i den tidigare tjugoårsåldern.)

Egentligen har du mest gått omkring full och låtit ord strömma igenom dig. Ord utan uppenbar källa, och oftast utan någon vidare avlastningsyta att tala om. Känslorna har också blivit ord. Det ger dem viss struktur, men påtvingad. Pepparkaksformarna igen.

”Struktur men påtvingad” = helt godtyckligt beskrivning som inte samvarierar med, utan döljer, det verkliga känsloflödet. Vars slumpmässighet i sin tur kanske å andra sidan ligger utanför ”det terapeutiska intervallet” för vad som kan anses vara intressant. En oändlig rad godtyckliga faktum utan övergripande struktur är omöjlig att meddela till någon annan, eller ens själv reflektera över.

Nu är du en cyborg på en bräcklig piedestal. En skrivande torso med fluorescerande vågor av Internal Communication genom nervcellerna. Ditt förflutna är en osammanhängande simulation som har mer släktskap med nuets pianomusik än med faktiska förflutna händelser.

But that’s trivial!

När ett överdrivet fokus på proprioception blandas med overklighetskänsla så är det lätt att av misstag omsätta ensamhet i nån slags bitterljuv solipsism. Känslan av ensamhet är – som nämnts – något att rulla dig i.

***

Att skriva är att isolera nuet. Det är inte att spara det, eftersom det som sagt alltid kommer vara närmare besläktat med element som närvarar vid läsandet. Men, att isolera nuet just nu är också en övning i att uppleva tidens gång.

När du blickar tillbaks genom texterna kommer du aldrig att minnas hur du känner nu, när du skapar dem. Egentligen är det en mycket oväntad och rent av sinnessjuk bieffekt, att texter som skrivs vid ett senare tillfälle låter sig läsas!

Du sträcker ut din proprioception i rummet där du sitter. Lampan, tavlan, tygen, fåtöljerna, soffan, böckerna, glaset, krukväxterna – allt existerar på ett förhöjt sätt i din upplevelse, liksom din kropp och dess tunna, veka länk till ryggrad genom midjan. Den nära verkligheten uppbär en så överlägsen verklighet att den känns overkligt avgränsad från världen utanför. Din egen kub av rymd kan vara allt som finns. Vilket givetvis gör den fullkomligt orealistisk i sin isolation.

***

Det är dags att sammanfatta:

1. Ensamheten som avsaknad av anknytning till det förflutna. Du saknar relation till platser. Du saknar känsla för släktband, tradition och samhälle. Du saknar anknytning. Du ejakulerar lite känslosäd på platser vars namn du vagt förknippar med tillhörighet, men du äger ingenting där och du känner ingen där och känner inte terrängen där. Du har bara minnen av att du har hört historier om människor som en gång bodde där; du minns ingenting av själva historierna, och givetvis inte heller av människorna de relaterar. Släktleden som slingrat sig från artens födelse, tar slut innan dig. Du föds ur ingenting, av en slump vid tidpunkten för den tidigare generationens slutord.

2. Ensamhet som avsaknad av band till verkligheten. En ensamhet i förhållande till materialen, tingen, växterna och djuren. Denna form av ensamhet manifesterar sig i diffus ångest över att inte känna sig levande. Den beror på att du fötts upp i en glatt och ljummen sarkofag av plast och glas. Du har aldrig rört vid jord eller bark eller faktiskt tagit ur ett djur eller byggt en bostad. Du kan inte förhålla dig till keramiken eller metallen eller träet. Du vet ingenting om hur de reagerar på din beröring. Du vet ingenting om hur du ska beröra dem för att forma den efter dina syften. Du vet inte hur du ska skaffa mat, om den inplastade styckdetaljen slutar komma i brevlådan. Denna ensamhet består i en djupgående sensorisk depravation, och den berövar dig allt självförtroende i förhållande till att agera självständigt i den fysiska världen.

3. Ensamhet som avsaknad av relationer. Du speglar dig själv i andra till den grad att du bara lever i en spegelsal. Du upplever därför inte att du lever i en värld med andra människor. Du vet ingenting om andra människor, och därför vet du inte heller någonting om dig själv. Det finns inga relationer; bara reflektioner. Inga människor vet någonting om dig, eller varandra, och därför inte heller någonting om sig själva. Dumma, tomma behållare passerar varandra – sträcker ut klåfingriga grådvärgshänder för att ta på varandra – men relaterar inte till varandra. Autonomin är det enda imperativet – skräck för att andra människor ska bryta igenom spegelbilderna av dig själv skapar moralpanik och nya barriärer. En människa utan relationer är som en bläckfisk med avklippta armar.

4. Ensamhet som intellektuell isolation. Den här är enkel – det är bara oförmågan att dra ut konkreta implikationer ur dina teorier. De betyder ingenting när de inte manifesterar sig i verkligheten. De handlar i princip om verkligheten, men berör den inte, och bryr sig inte om den. De svävar fritt. Varken förnuft eller känsla fäster vid dem.

5. Ensamhet i förhållande till dig själv. Som ett resultat av punkterna 1–3 saknar du kunskap om dig själv. Du vet ingenting om var du kommer ifrån. Du vet ingenting om var du är. Du vet ingenting om vem du är, eftersom du bara är spegelbilders spegelbilder utan att egentligen betraktas. Du är spöklik. Du är förfrämligad för dig själv. Du kan inte tolka dina tankar, ditt tal, eller dina handlingar. Du kan inte spåra källan till dina impulser. Du kan inte härleda framtida utfall ur dina nuvarande mål.

6. Ensamhet i tid och rum. Avsaknad av övertygelse om att det existerar någonting förutom det du upplever just här och just nu. En kanske psykopatologisk känsla, kanske orsakad av ovanstående punkterna 1–3 och 5.

***

En vansinnig känsla av att vara ett äggskalstunt skal, som i onödan avskiljer tomrummet utanför från tomrummet innanför.

[Rättelse: "Starköl" ovan ska vara "stor stark". "Stor stark" smakar på intet sätt som "starköl". "Stor stark" smakar Falcon och diskmedel.]

(Relaterat: Ärligt känd civilisationskritik; Gott nytt år.)

Din käpp i ekorrhjulet - Lite om hur det kommer att bli framöver

(Relaterat: Härskararten.)

I och med den omfattande insektsdöd som inträffade under Antropocen, tvingades vår förfader Plecotus auritus ge upp sin huvudsakliga födokälla som bestått av myggor, flugor och småfjärilar. När dessa brunlångöron så gav upp sin nisch som insektsätare, kom de istället att livnära sig som omnivorer. Då arten sedan tidigare övervintrat i homo sapiens närhet, blev en tillvaro som statslevande opportunist det naturliga utvecklingssteget. De sociala, kolonilevande brunlångöronen kom snabbt att anpassa sig till det leverna som dittills främst förts av råttor och kackerlackor. De mer flexibla, flygkunniga fladdermössen kunde snart konkurrera ut såväl statsduvor som de flesta råttpopulationer.

I och med den nya livsstilen selekterades Plecotus auritus för en grad av intelligens som andra fladdermöss inte haft anledning att investera i. Brunlångöronen förde nu en explorativ tillvaro som krävde uppfinningsrikedom och förmåga att ständigt ta sig ann och lösa nya problem. De nyfikna och kreativa fladdermössen överlevde och reproducerade sig i högre grad än de konservativa och försiktiga. Selektionstrycket med avseende på detta bör ha varit massivt, eftersom människoapan ständigt innoverade nya lösningar för att utrota vad man sannolikt såg som "skadedjur". Då den mänskliga arten i sig själv ständigt manipulerade och förändrade sin omgivning, blev också selektionstrycket på anpassningsbarhet och andra metaförmågor desto påtagligare.

I kombination med den sociala tillvaron som brunlångöronen först sedan tidigare - i grupper om hundratals individer - kom brunlångöronen kort sagt att selekteras för ökande intelligens. När arten i allt större omfattning investerade resurser i sin kognitiva förmåga, växte emellertid inte hjärnans volym på det sätt som tenderat att ske hos valar och primater. Istället bestod selektionstrycket för luftlevnad och flykt, varvid neurontäthet istället ökade - så som tidigare skett inom fågelgruppen corvus och hos flygande insekter såsom bin. Brunlångöronens neurontäthet kom att närma sig just binas, det vill säga 15 000 gånger den högsta neuron-täthet som någonsin konstaterats hos något annat ryggradsdjur.

När homo sapiens sedermera dog ut, var den högintelligenta opportunisten Plecotus auritus ett av de få däggdjur som lämpade sig att fylla nischen som topp-predator i alla jordens människo-manipulerade ekosystem. Vitt spridd över världen, förmögen till komplex social interaktion och samarbete, och med en bredd av förmågor inklusive flykt och klättring, exploderade brunlångöronen i en stor artrikedom. Den dominerande förklaringsmodellen ger att vår art utvecklades i Tokyos ruiner, där brunlångöron till följd av ymniga proteinkällor snabbt växte i storlek och blev landlevande, lufsande fladdermöss i 100-kilosklassen. 

När våra kroppar ökade i massa växte även våra hjärnor till volym sett, dock utan att minska i neurontäthet. Vi kom sedermera att konkurrera ut övriga brunlångöron och dominerar idag planeten på samma sätt som homo sapiens en gång gjorde. Det är värt att notera att homo sapiens förmodligen besatt en intelligens omkring en tjugondel av våran egen. Så lyckades man också orsaka ekologisk kollaps och utrota sig själva. Det kan också noteras att homo sapiens levde korta liv, omkring 80 år, till skillnad från vår kvadrupelt längre genomsnittliga livslängd.

Eftersom jag i det ovanstående nämner corvus, kan det vara värt att påpeka att de dominerande daglevande flygarna på jorden faktiskt var fåglarna. Våra förfäder fladdermössen var nattaktiva, emedan risken för predation i dagsljus var för stor för att motivera annat än nocturnalt födosökande. Dagens taxa av flygande amfibier utvecklades först när fåglarna dog ut under sen Antropocen, i och med att miljögifter gjorde deras äggskal bräckliga och således deras ovipara fortplantning omöjlig. Då inga fågelarter var vivipara, höggs deras utvecklingslinje tvärt av och hela denna gren av livets träd blev dödved.

Groddjurens utveckling till luftlevande varelser tycks ha tagit sin början i och med att Homo sapiens förvandlade en utsträckt våtmark till ett omfattande system av dagbrott. När grodornas väg till vattendragen hindrades av höga stup, överlevde de grodor som förmådde klara fallet och lägga sina ägg. När strandlevande minkar och andra semiakvatiska jägare kom att kongregera på stränderna, i och med den stora mängden grodkadaver som samlades där, selekterades de hoppande grodorna för förmågan att kunna platta ut sina kroppar och glidflyga längre ut i vattnet, bort från rovdjuren i strandbrynet. Flera arter av grodor och paddor synes ha tagit utvecklingssteget till glidflygande amfibie under denna period. Endast en grodart utvecklade senare full flygförmåga, och lade därmed grunden till dagens rika fauna av flygamfibier.

...och i böljan vältrar sig väldiga havslevande giraffer.

Slut.

Härskararten

(Lästips: fladdermus.net; fladdermusforskning av Wilkinson, ffa. rörande livslängd; Other Minds om bläckfiskars intelligens. Relaterat här på Antropofagi: Art, avkomma, och biologiska skal-lagar; min filosofiska intuition; homo vetenskapiens.)

Det finns en teori om att flygande hundar egentligen inte är fladdermöss, utan flygande primater. Teorin verkar idag kullkastad av DNA-analys, och fladdermössens taxonomi verkar rörig. Kanske är närmaste släktingen små fruktätande hästar. Det hela är dunkelt. Men vad bryr sig den med ekolokalisering om det?

Förmodligen uppstod fladdermössen som en insektsätande gryningsjägare för kanske 70 miljoner år sedan, i och med att en global temperaturökning medförde en explosion av blommande växter och insekter. Fladdermössens är idag en mycket artrik gren av livets träd. Mellan var femte var fjärde däggdjursart är en fladdermus.

Antropofagi har tidigare ägnat på tok för lite entusiasm åt dessa fantastiska flygande däggdjur. Det finns flera anledningar att tro att de kommer att utvecklas till en vida överlägsen härskar-art. Utvecklingen krona.

Kråkfåglar är luftens primater, sett till intelligens. Detta trots små hjärnor. Istället för volym har corvusarna mycket tätt packade neuroner. Ration neuron-antal/kroppsstorlek är imponerande. Antropofagi hypotiserar att detta beror på att kråkfåglarna har utvecklat intelligens under bördan av ett speciellt selektionstryck: Vikten av att kunna bära med sig hjärnan när man flyger.

Kära vänner: Fladdermössen flyger också. Även deras intelligens bör kunna se en utveckling som innebär optimering för flykt. Och tänk er: Skulle vi människor och neuron-täthet som kråkfåglar, vore vi bergis 40 gånger smartare än vad vi är idag. (Enligt min egen vilda gissning, erkännes.)

Vidare: Bläckfiskar är mycket smarta. De har gott om neuroner, och lever i många fall - liksom kråkfåglar och primater som oss - oppurtinistiska liv med multipla födokällor och "metaanpassning" (förmågan att anpassa sig till allsköns miljöer och habitat). Men, bläckfiskar dör unga, och är föga sociala. Skulle bläckfiskar faktiskt använda sina oändliga kommunikativa resurser, dvs. sin seende och evigt färgskiftande hud, skulle deras sociala kapacitet vara gränslös. Bläckfiskars ringa ålder, och obefintliga PI, gör också att de inte ackumulerar någon kulturell kunskap. Bläckfiskar lär sig inget av sina föräldrar, och inget av varandra. Fladdermöss, however, lever ofta i otroligt omfattande och tätbefolkade samhällen. De är ytterst sociala djur.

Varför lever bläckfiskar så kort tid? En rimlig förklaring omfattar allas våran dödlighet: Mutation-selection balance, lyder termen.

Vi tänker oss att en individ var dag med en viss sannolikhet är död. Sannolikheten ökar varje dag, då död orsakad av predation, sjukdom eller olyckor med viss sannolikhet tar livet av individen varje given dag i livet. När dagarna ökar i antal, stiger sannolikheten att vara död.

Evolutionen sker inkrementellt genom att egenskaper som ger högre fitness selekteras för. Förändring sker emellertid också i och med mutationer. De flesta är dåliga, och selekteras bort, men vissa är bra.

De mutationer som har negativa effekter som uppträder vid en (sen) tidpunkt i livet när sannolikheten för att individen ändå är död är hög, selekteras emellertid inte för så kraftigt. Ju senare den negativa effekten uppträder, desto lägre är selektionstrycket. Därför tenderar alla djur att ackumulera mutationer vars negativa effekter visar sig sent i livet. Vi människor, som på senare tid lyckats hacka vår livsmiljö och drastiskt reducera sannolikheten för att vi ska dö av våld, infektioner, parasiter eller rovdjursangrepp, tvingas nuförtiden uppleva den period i livet som våra förfäder med hög sannolikhet skulle "slippa". Vi behöver alltså möta våra dåliga mutationer, och så småningom dö av dem.

Bläckfiskar har evolverat från skalbärande ammoniter och deras likar. När bläckfiskar blev mjuka, oskyddade djur i ett hav fyllt av hajar och muränor, blev sannolikheten för att de skulle vara döda snabbt ganska hög. Detta visar sig också i att de fortplantar sig en enda gång i livet. Även de största bläckfiskarna, som 50 kilo tunga stillhavsbläckfisken, lever i fyra fem år, och får alla sina 400 000 ägg på ett bräde för att sedan dö. De få bläckfiskar som överlever till hög ålder faller snart i bitar, förmodligen beroende på ett extremt fall av mutation-selection balance. Selektionstrycket mot mutationer med negativa konsekvenser har varit obefintligt, eftersom bläckfiskarna ändå i regel dött av annat.

Men, mina vänner: Fladdermöss är kända för att i flera fall leva extremt länge relativt sin ringa storlek. Detta förmodligen bland annat för att deras flygande och kollektiv-dväljande livsstil minskar risken för att dö, varför det funnits ett selektionstryck mot mutationer med sena negativa effekter. (Dessutom kan de ofta styra sin kroppstemperatur och lite sånt coolt.)

Så, vad har vi här: En art med flygande däggdjur som lever länge, i stora kolonier. Det som stör är att de oftast är väldigt nischade på specifika födoslag, men å andra sidan är de många och nischade på helt olika födoslag, så utvecklingslinjerna bör kunna korsa en mer generalistisk och opportunistisk livsstil som är förknippad med högre intelligens.

Beakta! Ett flygande däggdjur! Socialt! Opportunistiskt! Långlivat! Tätt packade neuroner för att kunna vara intelligent samtidigt som det ska kunna flyga med sin hjärna! Få mutationer med ens sena negativa effekter!

Vi har en motherfucking härskarart på våra händer, gubevars. En flygane primatekvivalent som blir gammal som en grönlandshaj, och som lever i mäktiga civilisationer om miljontals individer. Med en intelligens flera storleksordningar över människans.

Buga eder. Snart är den här.

Superhjälten

Jag tyckte att det hade blivit värre ganska länge. Gängen hade blivit fräckare, till exempel. De körde upp sina feta SUV:ar mitt på torget och övervakade langarna utan att bekymra sig om span eller patruller. En och annan butik sprängdes i luften, när någon vägrat betala någon något förmodar jag. Och det förekom en och annan avrättning - de hittade kroppsdelar i plastsäckar i reservatet titt som tätt. Automateld hördes ibland om nätterna, från fjärran parkeringsplatser eller skogsdungar.

Men det var faktiskt inte de proffsiga gangstrarna som störde ordningen mest för gemene man. Det var ungarna, kidsen. De perifera. De som såg upp till gangstrarna, och som såg att det var fritt fram att ta för sig när samhället stod handfallet.

Mopedstölder, buskörning, skadegörelse, rån och misshandel. Inbrott. Faktiskt våldtäkter. Man såg sig om över axeln under den här perioden. Ändå blev man överraskad när man själv blev drabbad. Så funkar det mänskliga sinnet, antar jag. Man tror att man kan gömma sig i flocken på nåt sätt.

I mitt fall överskuggades förvåningen över att utsättas för brott, av den mycket större förvåningen över att undsättas. Jag gick min vanliga höstslaskiga kvällsrunda förbi utegymmet, och tänkte dra mig upp några gånger i en chinstång. Några kids hängde på gymmet, men jag förträngde min obehagskänsla och steg in i ljuset från gatubelysningen. Jag skulle naturligtvis ha lyssnat på intuition istället.

Obehagskänslorna växte snabbt när ungdomarna hela tiden slog snävare lovar kring bänkpressen där jag låg och pustade. När jag var mitt inne i ett set, satte sig en unge på stocken och tyngde ner stången så att jag inte kunde lyfta mer. Jag lirkade mig ur bänkpressen, men när jag skulle resa mig från bänken puttades jag tillbaka ner i sittande läge. Nu stod sju unga killar runt mig, i uppdragna luvtröjor och med aggressivt stirrande blickar.

Adrenalinet pumpade i kroppen, och en impuls från någonstans djupt ner i reptilhjärnan fick mig att springa. Jag kom ca en meter innan jag fälldes till marken. Som om mitt flyktförsök var signalen för misshandeln, började sparkarna hagla över mig. Tunga, hårda, sparkar rakt i kött och ben. Ingen återhållsamhet. Mitt ansikte mulades ner i leran och det kalla, våta gruset rev upp huden på kinder och haka.

Det var då händelsen tog en helt oväntad vändning.

Belysningen slocknade tvärt. Innan ögonen hann börja anpassa sig till mörkret, for en gestalt rakt in i hopen och började svinga vad som senare visade sig vara en kofot. Två av killarna segnade direkt ner på marken.

De återstående fem kidsen lyckades avväpna gestalten med tillhygget. En av dem fick fram en telefon och drog på ficklampsfunktionen. Han försökte lysa på gestalten, samtidigt som en annan av ungarna fick fram en fjäderbatong och gick till angrepp. Nu utspelade sig en osannolik scen.

Gestalten sparkade batongen ur handen på angriparen med en perfekt högerspark, och följde upp med en 360 graders rundspark med vänsterbenet. Spark nummer två satt rakt i huvudet och slog utan vidare batongkillen medvetslös. Parallellt med att denne föll till marken gick en annan luvtröja in i situationen med en vild högerkrok. Gestalten fångade upp slaget och retalierade med en snabbt, rak armbågsjabb rakt på näsbenet. Nästa angripare trycktes bakåt med en pushkick, och när åter nästa klev in med en rak höger klev min räddare en smula åt sidan och undgick slaget i samma rörelse som han spann runt i en spinning elbow.

Allt hände inom loppet av några ögonblick. Den sekundlånga paus som sen följde kändes som ett avbrott mellan två halvlekar. Två av killarna stod fortfarande på benen. En av de försökte hålla ljuskäglan från telefonen på deras motståndare, men i alla skuggor och snabba rörelser blev effekten mer stroboskopisk än taktiskt klargörande.

Killen som tidigare pushats undan med en rak pushkick i mellangärdet kippade efter andan men gick åter på offensiven. Kofotsmannen mötte upp och låste ett grepp om nacken. De drog i varandra i något ögonblick, i en kamp om tyngdpunkt och balans, men så fick kofotsmannen upp ett starkt muay thai-knä i buken på sin kontrahent. Luften gick helt ur denne, och min räddare kunde svepa undan kiddots fötter så att han dråsade i backen. Killen med telefonen hade redan börjat springa därifrån. Kofotsmannen satte sig gränsle över den knäade, och avslutade med några stenhårda hammarslag.

Nu var allting tyst sånär som på mina egna andetag. De lät, å andra sidan, som flygplansmotorer.

När den disparata belysningen nu tagit till flykten kunde ögonen vänja sig vid mörkret. En framsträckt hand blev bilden som tonade fram på min retina. Fortfarande på autopilot skakade jag handen i en hälsning. Samtidigt med mörkerseendet kom smärtan från sparkarna. Gradvis, när adrenalinet avtog, började jag känna mig som ett överkört djur.

***

Tjugo minuter senare satt vi hemma i mitt kök och drack te. Nåt ska man ju bjuda en superhjälte på. Mannen på andra sidan köksbordet hade vinröd cape och åtsittande helkroppsdräkt i mörklila. Längs benen på dräkten löpte limegröna revärer, och ansiktet doldes under den övre halvan av en plastmask föreställandes Demokritos. Underdelen av masken kunde kopplas loss, och låg nu mellan oss på bordet. Bredvid tekannan i gjutjärn.

Vi hade ännu inte bytt så många ord. Hjälten hade lånat mitt badrum för att tvätta av sig lite. Han var vid god vigör och verkade mest väldigt upprymd. Jag var blåslagen och chockad.

- Tack. För... Tack för. Tack för de

Han avbröt min mumlande ansats:

- Du behöver inte tacka mig. En superhjälte gör sitt jobb oavsett samhällets synpunkter och moraliserande.

- Ja...ha. Ja. Det märker jag ju. Men det var väldigt fint gjort. Jag kunde nog ha dött rätt mycket.

- När samhällets institutioner sviktar måste Lag och Rätt upprätthållas utanför Lag och Rätt. Det är en paradox. Men jag uppehåller mig inte vid den. Jag bara agerar.

- Ja. Sannerligen.

Jag satt lite tyst, som om jag tänkte. Det gjorde jag kanske, även om min inre röst var dumbstruck. Därnäst frågade jag nämligen:

- Vad är dina superkrafter?

Han log. Jag tvekade och kände lite social ångest pocka på uppmärksamheten strax utanför mina dominerande smärtsensationer. Han tog udden av ångesten nästan genast.

- Det är helt rätt att fråga. Jag kan uppenbarligen göra slarvsylta av ett gäng skitungar. Det är kanske ingen superhjälte-bedrift i sig. Men, ändå: Jag utsätter mig för en betydande risk. Min "målgrupp" är i regel beväpnad, ofta med kniv och knogjärn, och inte sällan med pistol eller revolver. Att jag ger mig in i en så numerärt ojämn situation, utan information om min motståndares beväpning, kan anses vara dumdristigt. Emellertid - och här kommer svaret på din fråga - är en av mina superkrafter överlevnadsbias. Även känt som Casanova-kraften.

Jag såg givetvis frågande ut. Han fortsatte.

- Jag har lånat termen av Nassem Taleb. Superkraften består i att jag är intressant som superhjälte betraktat, just eftersom jag ständigt lyckas med avsevärda bedrifter. För varje gång jag själv lyckas segra i en ojämn kamp, så misslyckas 99 andra med en motsvarande uppgift. Jag trotsar alltså oddsen, för att jag är det osannolika utfall som är intressant att berätta om.

Jag ska inte ljuga. Jag såg fortfarande precis lika frågande ut.

- Men det är bara en av mina krafter. En annan viktig förmåga är min one box-kraft. Jag kallar den Newcombs kraft, eftersom den alluderar till det filosofiska problem som vi känner som Newcombs problem.

Jag var dessvärre inte bekant med problemet, vilket jag gissar att jag genast avslöjade med ett säkert mycket korkat minspel.

- Newcomb's problem består i följande tankeexperiment. En superintelligent entitet, känd som The Predictor, visar dig två stängda lådor. Du får välja vilken av dem du vill öppna. Ett tillåtet alternativ är: Båda lådorna. Du får behålla det du hittar i den eller de lådor som du öppnar.

Han tog en sipp på sitt te.

- Vi kallar lådorna 1 och 2, men du kan inte skilja dem åt. Innehållet i 1 varierar; ibland är där 1mkr, ibland 0. Låda två innehåller alltid 1000 kr. Du kommer givetvis att välja att öppna två lådor, för att maximera din payoff. Men! The Predictor kan förutse ditt låd-öppnar-val med 100 procents säkerhet. Utifrån sin förutsägelse har The Predictor redan preparerat lådorna och bestämt deras innehåll (1mkr eller 0kr, respektive 1000 kr). Lådornas innehåll är således redan bestämt.

Jag nickade lite symboliskt.

- Om The Predictor förutsåg att du skulle välja två lådor, är innehållet i låda 1 alltid 0kr. Om hen förutsåg att du skulle välja en låda, är innehållet i låda 1 alltid 1mkr. Innehåller är redan bestämt, innan du väljer. Hur många lådor väljer du att öppna?

Jag försökte låtsas som att jag faktiskt funderade på saken.

- Beakta dock: The predictor har alltid rätt i sina förutsägelser. Hur många lådor väljer du att öppna?

Jag fortsatte låtsasfundera.

- Taktiken two box innebär att man väljer två lådor, eftersom man då försäkrar sig om att få sina 1000 kr i låda 2. Man kan ju ändå inte påverka lådornas innehåll - det är redan bestämt. Taktiken one box innebär att man väljer en låda, för att ha en chans på 1mkr. The Predictor har ju alltid rätt, så om man väljer en låda har hen såklart förutsett att man ska göra det, och därmed preppat låda 1 med 1mkr.

Vid det här laget stod han upp i köket, och gestikulerade med höggradig entusiasm. Trots att plastmasken täckte delar av hans ansikte kunde jag inte undgå att se pur glädje signaleras av hans mimiska muskler.

- Så, min one box-kraft består i att jag alltid one box:ar alla situationer! Det vill säga: Jag väljer att manifestera att jag lever i en värld där jag lyckats optimera utfallet av alla givna situationer, oavsett vilken riktning de kausala pilarna pekar. Jag kommer alltid att ha just den utrustning som situationen kräver. Jag kommer alltid ha tränat på just de förmågor som hjälper mig att lyckas. Jag kommer alltid på förhand ha planerat för just de eventualiteter som uppträder i den värld där jag befinner mig!

Han såg så glad ut när han sa det. Jag kunde bara glädja med honom. Vad fan det än var han pratade om, så verkade det ha räddat mitt liv.

***

Vi tog avsked när téet var drucket. Han dröjde sig något ögonblick på hallmattan, med kofoten lite ambivalent hängandes i vänsterhanden.

- Tack för att du lyssnade

sa han. Jag nickade och sa

- Det var det lilla. Ha en fin kväll!

Jag stängde dörren efter honom när han gick mot hissen.

Jag fick känslan av att det där lyssnandet på något vis var den tribut han krävde. Att det var det bränsle som drev maskinen. Att det var Superhjältens drivkraft.

Den rödaste rosen slår ut

Eftersom Liv Strömqvist tidigare både hyllats och myllats av Antropofagi, kan det vara värt att ta sig rätten att bilda sig uppfattningar om hennes senaste verk: Den rödaste rosen slår ut.

Kort om innehållet: Strömqvist harvar på ett hyfsat underhållande sätt sig igenom ett antal sociologiska teorier om kärleken, med fokus på hur den tar - eller inte tar - sig uttryck i vår samtid. Det är en rätt kul och på det stora hela läsvärd skapelse, med fokus text och citat snarare än straight up comedy. Skratta högt får man göra någon annanstans. Tankeställare och givande reflektioner tillhandahålles emellertid.

Nu till det roliga: Kritik!

***

Låtom oss begynna med det mest graverande: Det är Antropofagis bestämda uppfattning att Strömqvistarn gravt feltolkar myten om Theseus och Ariadne.

Den bärande premissen i Den rödaste rosen...:s sista kapitel är att Theseus lämnar Ariadne på Naxos, helt utan någon som helst anledning. Eller, att anledningen till detta svek är att Theseus kort och gott slutar vara kär i Ariadne.

Så såg det givetvis ut från Ariadnes perspektiv. Men sådan var icke sanningen. Eller, sådan är icke myten.

Theseus får av Ariadne hjälp att döda Minotarus, Ariadnes halvbror. Ariadne, som är bortlovad åt Dionysos, flyr därefter Kreta på Theseus skepp. När de slår läger på Naxos uppenbarar sig Dionysos för Theseus medan Ariadne sover. Vinguden berättar att Zeus dömt Ariadne till döden pga. halv-brodermordet, men att Dionysos kan upphäva domen om Theseus går med på att segla ifrån Naxos medan Ariadne fortfarande sover. Villkoret för att Dionysos ska rädda Ariadne är att Theseus inte på något sätt meddelar Ariadne om att han lämnar henne av kärlek. Det ska verka som att han bara kallblodigt dumpar henne. Theseus blir naturligtvis otroligt ledsen över tanken på vad Ariadne ska tycka och tänka om honom, men eftersom han verkligen älskar henne så prioriterar han hennes liv och välmåga framför sin egen stolthet. Kort sagt: Theseus lämnar Ariadne för att han älskar henne. Inte för att kärleken tagit slut.

Även i andra versioner av myten, där Dionysos inte ställer dessa explicita villkor, så framgår det att det är vinguden som övertalar Theseus att segla från Naxos utan sin kvinna. Det är inte något total-random övergivande vi har att göra med.

Men, detta är egentligen på marginalen. Det allra mest bisarra med Strömqvists hantering av Ariadne-myten är att hon tycks analysera den så att säga at face value. Som om hon verkligen undrar hur den verkliga personen Theseus tänkte när han övergav Ariadne.

Myter är väldigt intressanta fenomen. De säger oss nämligen någonting om mänskliga ideologier och norm-komplex. De är bärare av ideal och idéer. De är analyserbara ur detta perspektiv. (Relaterat: For the record; det lägsta; koordinering, kultur, kategorier; Schelling-punkter; intersubjektiva fenomen.)

De är kanske inte precis intressanta ur perspektivet: Exakt hur tänkte den verkliga personen Rödluvan faktiskt?

Okej, gränsen kanske inte är klar ens när vi pysslar med förment verkliga, historiska karaktärer. Däremot är myten ju uttryckligen fiktiv! Den historiska kärnan är så långt tillbaka i tiden, och så inrullad i tolkningslager, att vi inte gärna kan betrakta dem som historiska förstahandskällor. Det är därför vi t.ex. försöker skilja på Nya Testamentet och den faktiskt existerande historiska personen Jesus från Nasaret. Strömqvist verkar på ett ytterst postmodernt vis missa denna centrala distinktion. Sammanblandningen av nivåer ger här upphov till stor ofrivillig komik.

***

En annan, något mindre specifik iakttagelse om Den rödaste rosen..., är författarens stora ängslighet. Vid vissa tillfällen framstår det som ett stilgrepp - Strömqvist strösslar med "kanske", vilket givetvis inte borde behöva - men definitivt behövs - sägas i samma andetag som varje endaste sociologisk teori/gissning om världen. (Jag har tidigare noterat "att socialkonstruktivismen har [...[ rätt rätt [...] [och att] vi möts vid vägskälet; att spelteori och sociologi är släkt, även om spelteorin gör att vi slipper en evigt jäsande degvarelse av uddlöst magkänsle-teoretiserande." Inte minst vad gäller samtidsspaningar.)

Vid många andra tillfällen framstår det som om författaren verkar inom ett paradigm som gjort moraliserande till en dygd. Var eviga pseudostatistisk utsaga föranleder en ursäkt, eftersom det är fult att generalisera, generellt sett.

Eftersom allting är ett missförstånd, och det är viktigt att kunna säga "dinner time", så antar jag att Strömqvists strategiska krypande för den tänkte läsaren betalar sig i lite färre hat-brev (eller hur nu woke:a människor kommunicerar nuförtiden). Det är ändå sorgligt att en konstnär är så nervös över att råka trampa någon på tårna att hon måste stanna och ursäkta sig mellan vartenda penseldrag. Det är också ett sätt att nedvärdera läsaren - vilket alltså kanske är en korrekt kalibrering av Strömqvist, givet att hennes publik är en skock ideologiskt marinerade får.

Vi har sett det förut i En varg söker sin pod. Jag noterade:

"Det är underhållande att se/höra Liv Strömqvist red-pill:a sig fram genom pod-avsnitten. Inte minst för att hennes tonläge tidvis är så plågat, som om hon nästan föder fram sina meta-contrarian-sägningar. Och ack alla brasklappar, 'så att inte alla börjar maila'. Små utrop om att En varg söker sin pod-podden lätt har högst i tak i hela pod-Sverige (det har den alltså by all accounts EJ)."

Det skulle vara härligt om nästa seriealbum helt enkelt skiter i brasklapparna.

***

I övrigt är innehållet i stora delar att likna vid en mindre besjälad, och mindre djuplodad, Alexander Bard-rant. Antropofagis egna inlägg om male-to-female-breeding ratio (M2FBR), sexrecession, med mera känns igen. Ett exempel är just Hypotes avseende sexrecession, där jag ger exakt samma förklaring till incel-fenomenet som Strömqvist (gällande homogami och hypergami), även om Strömqvist har en underförstått socialkonstruktivistisk lutning på sin förklaringsmodell.

Att Strömqvist tillåter sig en slags ekonomisk modell vad gäller homo- och hypergami och M2FBR, får mig att önska att hon vågat go there när det gäller vad gäller 1) "ett-annat-du-på-en-minut-doktrinen", samt vad gäller 2) omkodningen av manlighet från känslostormande och romantisk till likgiltig.

1) "Ett-annat-du-på-en-minut-doktrinen" handlar om prestationssamhället, till skillnad från pliktsamhället - "kan" till skillnad från "bör". I det gamla plikt-/bör-samhället var man helt enkelt tvingad att göra på ett visst sätt. Nuförtiden, i prestations-/kan-samhället,vill man helt enkelt göra på ett visst sätt. Enligt en sociolog som Strömqvist refererar till är det helt enkelt billigare att exploatera människor genom att få dem att vilja göra något, än vad det är att tvinga dem.

Det hela minner naturligtvis om Evsay Domars land- labour-ratio-teori, som i grund och botten förklarar träldom genom en tillgång-/efterfrågan-modell för arbetskraft. (Relaterat/bakgrund: Alla inlägg om Evsay Domar.) Antropofagi har anfört att livegenskap är sällsynt idag, eftersom det verkar finnas ett överskott på arbetskraft. Vi skulle också kunna gissa att teknologisk- och teknisk utveckling och automatisering ytterligare förskjuter maktbalansen till ondo för arbetssäljarna, och att gigekonomi och kan-samhälle är den naturliga följden av en svag förhandlingsposition.

Det skulle vara kul att höra Strömqvists sociolog-referat kötta ut en sådan förklaringsmodell en smula. Det vill säga - det skulle vara kul att komplettera den kulturella förklaringsmodellen med en reflektion kring bakomliggande strukturer. Att bara postulera zeitgeist är att öppna en alltför övergripande låda i lådkomplexet.

2) Omkodningen av manlighet från känslostormande och romantisk till likgiltig, är mina egna ord. Strömqvists poäng, så som jag tolkar den, är att 1800-talsmän trånade och skrev kärleksbrev, medan män av idag inte bryr sig så mycket. Så, vad står på min önskelista kopplat till det här då?

Jo: Varför? Kan det ha att göra med köns(o)balans? Eller mer specifikt, den obalans i vad vi lite slarvigt kan kalla operational sex ratio, fast att vi menar att parnings-poolen bestäms av mäns- och kvinnors relativa status enligt tidigare nämnda homo- och hypergama modell. Som jag en gång skrev:

"Om vi tänker oss att o/jämlikhetspyramiden formar sig enligt följande... 

Toppen: Ett litet skikt rika, framgångsrika män

Mitten: En stor grupp högpresterande kvinnor

Botten: En stor grupp lågpresterande, lågutbildade män 

...och kombinerar det med antagandet att kvinnor i allmänhet icke ligger sig nedåt i status, så innebär det att varje given kvinna har en lägre sannolikhet att träffa en fuckable kille än i en mer jämlik distribution... 

Toppen: 50/50 framgångsrika kvinnor och män

Botten: 50/50 misslyckade kvinnor och män 

...eller för den delen än i en mer traditionell, patriarkal distribution: 

Toppen: Mäktiga, rika män

Botten: Förtryckta kvinnor 

Dvs., klustringen av män på botten skapar relativt sett en större andel o-liggbara killar. Män med lågt äktenskapsvärde, i relativa termer. Kvinnor exponeras för färre attraktiva män, för att dessa är färre."

Könsekonomin blir alltså förskjuten mot att de killar som väl överhuvudtaget får ligga kan välja och vraka och skita i att binda sig, medans kvinnor får allt svårare att hitta partners som är högre i status än de själva. Statusmännen behöver då inte bry sig om varje given romans, eftersom det står dem tusen åter, och de vill inte heller binda sig, eftersom de kan minimera sin PI och få större reproduktiv avkastning genom en promiskuös strategi. Kvinnorna är i en desto mer desperat situation, där de behöver knyta till sig män och i idealfallet deras PI. Varje interaktion är därmed betydligt mer laddad för kvinnan än för mannen, då mer står på spel, och då intressena inte är alignade. Strömqvist hintar för all del åt den här typen av samband, men det som jag verkligen saknar är en lite mer uttrycklig "evolutions-ekonomisk" analys. För det är sånt jag gillar. förlåt förlåt förlåååååt! haha så grovt generaliserande som om JAG hade en enhetlig och stabil preferens!!!! ååååh ursäkta grovheten haha förlåt förlåt förlåt

***

Nåväl. Jag vill verkligen inte göra Strömqvists jobb åt henne. Jag kan bara kallt konstatera att allt är som vanligt, vilket alltså är bättre än man kan frukta men sämre än man kan önska. Helt okej läsvärd seriebok har vi att göra med.

Kort uppdatering om Newcomb's problem

(Relaterat: Allt om Newcomb's problem.)

Ett annat sätt att se på Newcomb's problem är att The Predictor är omöjlig pga. Gödels Teorem. Det "paradoxala" med problemet är att The Predictors prediktion omfattar ens hjärnas fullkomliga tillstånd i valögonblicket, inklusive tillståndet att veta att The Predictor har preppat lådorna utifrån hur den förutsäger att du kommer att välja. Därför måste förutsägelsen omfatta sig själv, och Gödels Teorem ger oss att inget logiskt system kan vara allomfattande och samtidigt ofelbart.

En medlem i Antropofagis filosoficirkel påpekar även att man skulle kunna göra sitt val beroende av godtyckliga omständigheter i omvärlden, och att The Predictors prediktion sålunda måste omfatta hela den för dig observerbara världen. Med en så mäktig Predictor kanske det börjar bli dags att fråga sig "where did the improbability come from?"