走婚 (zǒu hūn), eller gående äktenskap, är ett form av seriell bigami som utmärker det kinesiska Na-folket. Kvinnan bor typiskt sett i storfamilj med sin egen mamma och dennes systrar och bröder, tillsammans med sina syskon och kusiner. Mannen bor på motsvarande sätt hos sin mamma, mostrar och morbröder, samt syskon och kusiner. Om en man fattar erotiskt tycke för en kvinna, kan hon ge honom tillåtelse att besöka hennes bädd om natten för "torra samlag", på villkoret att han försvinner spårlöst innan soluppgången.
Storfamiljerna, som kontrolleras av en matriark eller Ah mi, inkluderar emellertid inte metaxer. Dessa bor istället i egna sammanslutningar i intilliggande byar - 市郊 (Shìjiāo), dvs. förstäder - oftast under betydligt enklare förhållanden. (Na-folkets traditionella livsstil är överhuvudtaget vad vi skulle betrakta som enkel.) Vanligast är att metaxer bor tillsammans med jämnåriga könsfränder, enligt Yuan (1984) inte sällan med syskon, kusiner och sysslingar. När Ah mi i en storfamilj beslutar att en man och en kvinna som träffas - som går tillsammans i zǒu hūn - bör avla barn, skickas kvinnans närmaste morbror till metaxernas Shìjiāo för att välja ut en lämplig 情人 (Qíngrén) för ett fullvärdigt trepartssamlag.
Na-folkets barn träffar i princip aldrig sina fäder under dagtid, utan lever tillsammans med modern och dennes nära släktingar på mödernet. Framförallt är det moderns bröder som står för försörjning, fostran och övrig föräldrainvestering. Det är dock en missuppfattning, om än vitt spridd, att barnen aldrig får veta vem deras pappa är. Tvärt om anses det djupt skamligt bland Na-folket att inte kunna identifiera sin far, och det förekommer även vissa rituella möten mellan barn och Ah mi från faderns storfamilj, framförallt i samband med initiationsriter. Däremot hålls det hemligt vem som är barnets met. Guànjun Ma (1952) beskriver ett fall då en metax givit sig till känna och försökt ta kontakt med sitt barn, men hindrats av barnets släktingar på mors och fars sida. Enligt samma redogörelse, som dock har ifrågasatts av senare kommentatorer, ledde detta normbrytande beteende till rent handgriplig utstötning ur Shìjiāo.
En annan likvärdigt spridd missuppfattning är att Na-folkets kvinnor är promiskuösa. De tar sig visserligen ofta ett flertal män under livet, men aldrig samtidigt. Antropologiska data, som stöds av sentida genetiska studier, indikerar att Na-kvinnor avlar i snitt 5,4 barn med 2,7 män. Då barnens met endast deltar i det fördolda, och endast i samband med själva aveln, är det troligt att varje barn har en unik och för tillfället utvald metax. Detta stöds även av nämnda genetiska studier, men har i övrigt inte kunnat studeras närmare, på grund av nämnda hemlighetsmakeri. Konsensus i litteraturen är ändock att referera till Na-folkets äktenskapsmönster som just seriell bigami, även om seriella relationer framförallt kan beläggas mellan kvinna och man.
Reeves (2002) argumenterar för att den sociala och äktenskapliga marginalisering av metaxerna som karakteristisk för Na-folket, även till stor del förklarar kvinnans och mannens begränsade utbyte och låga grad av parbindning. Skillnaderna mellan kvinna och man kan inte överbryggas utan en medlande part. Därmed förklaras, enligt Reeves, även faderns obefintliga föräldrainvestering i den egna avkomman.
Även det Paraguayanska Aché-folket kan få exemplifiera den bristande terminologin som vi menar begränsar den socialantropologiska diskursen. Även Aché-folkets traditionella äktenskapsmönster benämns som seriell bigami, trots att att begreppet knappast lämpar sig särskilt väl. Även här ser vi seriella relationer mellan män och kvinnor, där kvinnor typiskt sett har tre till fyra fördjupade relationer under en livstid. Tresamheten är emellertid inte synkroniserad. Under den tidsperiod som en man och en kvinna håller samman tenderar metaxen att skifta ett tiotal gånger (sic!).
Det kanske allra mest intressanta med Aché-folkets sexual-kultur är emellertid hur mannen och kvinnan knyter till sig föräldrainvestering från ett stort antal metaxer. Tresamheten är tenderar att "monogam" mellan man och kvinna, men fullkomligt promiskuös med avseende på metax. Ofta sker veritable orgier där ett flertal metaxer deltar i kopulationen i en familjehydda. (Och det ofta inför de befintliga barnen, vilket Dirkheim [1972] helt torrt noterar.) Resultatet är att mor och far är kända för varje given avkomma, medan barnets met i praktiken är okänd. Aché-folkets kulturella uttolkning är emellertid att alla metaxer som deltagit i kopulation under en viss tidsperiod, anses ha bidragit till konceptionen, och därmed bär ett delat föräldraansvar.
Sentida studier utifrån antropologisk data (se t.ex. Leander & Lundh, kommande) identifierar ett optimalt antal metter utifrån det antal barnbarn som en given föräldrakonstellation ger upphov till. Intressant nog verkar nyttan av detta samlande av föräldrainvestering vara som störst vid fyra till fem mette, och avta brant efter åtta. Faktum är att barn med nio mette ger en lika dålig utdelning i nästa generation som barn med endast en enda met. Leander & Lundh argumenterar för att ett allt för stort antal föräldrar försvagar det individuella ansvarstagandet och således vid en viss punkt leder till en minskande total föräldrainvestering.
Från enskilda exempel till mer generella iakttaganden. Young (2010) noterar att promiskuitet uppträder i över 80 procent av alla kända kulturer. Bigami eller seriell bigami är dock det vanligast förekommande äktenskapsmönstret i de flesta kulturer, och det dominerande mönstret i samlar-jägar-kulturer. Fördelen med bigami verkar framförallt handla om möjligheten att investera i den egna avkomman och öka faderskaps- och metskaps-säkerheten, vilket minskar risken för infanticid. (Den vetgirige kan även se klassiska Sexual Behavior: The Patterns [Bird & Finch 1951].)
Framförallt är det i floddalskulturer som månggifte tenderar att förekomma, och då oftast i haremskonstruktioner där flera kvinnor betjänar en man, ofta under överinseende av en eller ett par metaxer som fungerar som haremsvakter. Faktum är att altitud är den variabel som bäst förutsäger äktenskapsmönster för förindustriella samhällsskick.
1900-talets västerländska ideal, med livslånga tresamhetsrelationer, manlig familjeförsörjare, hemmafru och metaxen som relationens kit, ser därutöver ut att krackelera i den senmoderna kapitalismen. Dating-appar och en ständig omförhandling av tresamhetsnormen ser, enligt namnkunniga forskare som exempelvis Simon C. Turn, ut att föra oss tillbaka till de seriella relationerna. Evolutionspsykologin säger oss att det finns något djupt inom oss som kräver en tresamhet, men ingenting tyder på att denna måste vara stabil över en hel livstid. Historiska liksom tvärkulturella studier ger framförallt prov på den mänskliga förmågan att laga normer och sedvänjor efter läge. Inom ramarna för vår kulturella evolution har vi förmågan att anpassa våra sociala och sexuella liv efter ekologiska och ekonomiska faktorer. Allt annat lika verkar det emellertid finnas en standardläge som många av oss tenderar att föredra. Bigami kommer ur detta perspektiv troligen fortsätta att vara den dominerande normen. Men inte med samma två personer genom hela livet.
***
Tvärkulturella jämförelser, som de ovanstående, ger i allmänhet två typer av tillsynes motstridiga insikter: Människor är oväntat lika, och människor är oväntat olika. Det är i kraftfältet mellan dessa två insikter som ett tvärkulturellt studium finner sina svar.
Vissa beteenden och preferenser verkar vara desamma över hela världen, oavsett historik, kulturell överbyggnad eller lokala omständigheter. Genom att identifiera dessa likheter, kan vi förstå vad de grundläggande mänskliga dragen är.
Som noterats är människan ett unikt djur, med en meta-evolutionär kapacitet. Rent biologiskt är vi en primat med en synnerligen snäv amplitud - utan våra grundläggande teknologier kan vi nästan inte överleva någonstans, i något habitat, oavsett klimat eller födotillgång. Låt oss för att belysa poängen göra en jämförelse med några andra däggdjur med avseende på mathållning.
Koalor är koprofager. Eftersom eukalyptusbladen som detta pungdjur uteslutande livnär sig på är svagt giftiga, matar honor av Phascolarctos cinereus sina ungar med avföring, istället för med blad. Nakenråttan (H. glaber) matar likaledes sina ungar med bajs, till dess att de är gamla nog att tillgodogöra sig vanlig föda. Harar, kaniner, och andra arter inom Lagomorpha, producerar två sorters avföring, varav den ena – cecotrofer – är en ätlig gegga av halvspjälkad cellulosa. En slags externaliserad idissling.
Primater har i allmänhet en betydligt större buk än människan. Det beror på att H. sapiens har väldigt korta tarmar i förhållande till vår storlek. Henrich (2017) beskriver utförligt hur människans anatomi utvecklats parallellt med vår kokkonst. Genom att mortla, hacka, baka, koka, möra, fermentera, jäsa, steka och grilla, så har vi minskat behovet av en omfattande och energikrävande metabol apparat. Istället har vi kunnat använda våra kalorier till att låta hjärnan växa.
Människor är koprofager endast undantagsvis, och då ofta kopplat till psykisk sjukdom eller ovanliga sexuella fetischer. Vi har ingen anledning att mata våra barn med bajs eftersom vi kan mata dem med välling. Vår kulturellt ackumulerade kunskap med avseende på tillredning av föda har förändrat oss som biologisk art.
Inräknat våra teknologier och våra kulturellt traderade kunskaper, är vi en art med unikt vid amplitud. Människan har besökt både månen och Marianergraven, och är endemisk på alla jordens kontinenter förutom Antarktis.
Härur kan vi konkludera att distinktionen mellan människan som biologisk och kulturell varelse är meningslös. Vi kan inte överhuvudtaget överleva utan vår kulturella kunskap, och alltså inte frikopplas ifrån den. Likheter i hur beteenden och preferenser formas och uttrycks i vitt skilda kulturer är givetvis intressanta, ety de identifierar vår kärna som biologisk varelse. Skillnader mellan hur beteenden och preferenser formas och uttrycks är för den sakens skull aldrig otriviala. Människor är förvånansvärt olika världen över, och tänker och lever på förvånansvärt skilda vis. Och som vi sett kan denna kulturella sfär inte frikopplas ifrån oss. Den har under evolutionshistoriens gång blivit en konstituerande aspekt av vårt väsen.
***
Allmänmänskliga drag och kulturell särart, är alltså två intressanta kategorier av resultat som ett tvärkulturellt studium kan ge oss. Det förekommer dock gränsfall även här. Det finns gott om exempel på kulturella institutioner och sedvänjor som tycks stå i motsats till preferenser som ändock tycks allmänmänskliga. Normer kan ofta trumfa våra inneboende preferenser, men kanske inte alltid helt radera dem.
Incestaversion synes vara ett allmänmänskligt drag. Data från hela världen visar att människor nästan alltid upplever känslor av äckel och avsmak vid tanken på sexuella relationer med nära släktingar. Det här har med all sannolikhet djupa evolutionära förklaringar, som tål att dröja sig vid.
Idag vet vi att det är genen som är det som är i grund och botten är föremål för det naturliga urvalet. En gen är en enhet för information om ärftliga egenskaper. DNA är det kemiska ämne som bär den genetiska informationen, som även kallas arvsmassa eller genom, och som förekommer i form av strängar i våra kromosomer.
Genotyp är en individs genetiska uppsättning, som kodar för dess fenotyp, det vill säga dess faktiska manifesterade egenskaper. Genotypen är alltså receptet för hur en varelse kommer att utvecklas, givet miljöförutsättningarna. Det var generna som Gregor Mendel (1822–1884) var på spåren när han undersökte ärftliga egenskaper hos växter, och argumenterade för att egenskaper ärvs i odelbara bitar.
Människan är en triploid art. Det innebär att vi har en trippel uppsättning kromosomer – 23 kromosomtrippletter. Vi får den ena uppsättningen från vår mor, den andra från vår far, och den tredje från vår met. I varje kromosomtripplett matchar generna varandra vid bestämda loci, där genvarianterna eller allelerna från mamman respektive pappan respektive metten antingen matchar varandra, matchar varandra till två tredjedelar, eller inte matchar varandra alls. ("Genvariant" och "allel" används synonymt, och konnoterar den variation som kan föreligga vid ett visst loci.)
Generna kan vara dominanta, subdominanta, eller recessiva. En subdominant genvariant eller allel är dominant relativt en recessiv, men recessiv relativt en dominant. Där generna inte matchar varandra alls är det den mest dominanta allelen som bestämmer fenotypen. De relativt sett recessiva allelerna är så att säga maskerad av den mest dominanta. När alla tre allelerna är desamma kallas de homozygota, och när alla tre skiljer sig åt heterozygota. När två alleler är desamma men den tredje skiljer sig, kallas de två tredjedels-homozygota. Det är viktigt att notera att två subdominanta alleler trumfar en dominant, medan en dominant allel trumfar en subdominant och en recessiv.
Darwin påpekar i The Origin of Species att lagarna för ärftlighet är okända, och att det kan synas märkligt att vissa egenskaper ärvs medan andra inte gör det, eller att vissa individer ärver vissa egenskaper, och andra inte. Mystiken klarnar så fort vi accepterar Mendels ärftlighetslagar, och än mer när vi känner till hur kromosomtrippletterna ärvs. En genotyp, det vill säga ett anlag i genomet, kan alltså ärvas i maskerad form, och då inte manifestera sig som fenotyp, det vill säga egenskap. Om nästa generation ärver denna genotyp i någon kombination från både mor och far och met, där allelen antingen är homozygot eller två tredjedels-homozygot med två av samma subdominanta och en avvikante dominant allel, så kommer anlaget plötsligt att manifestera sig som fenotyp. På så sätt kan det se ut som att anlaget bara uppkommer ibland, men det är manifestationen av anlaget som bara uppkommer ibland.
Det är värt att notera att dödliga anlag snabbare selekteras bort ur en population, om de är dominanta. Anlagen uppträder då med hög sannolikhet, eftersom de bara kan maskeras av två likadana subdominanta alleler. Även genotyper som inte är direkt dödliga, men som kodar för fenotyper som är avsevärt negativa för möjligheten att överleva och fortplanta sig, kommer att selekteras bort med hög sannolikhet.
Anlag som är subdominanta, och framförallt anlag som är recessiva, förs emellertid vidare så länge allelerna är heterozygota eller två tredjedels-homozygota men utan att två likadana subdominanta allaler sammanfaller för att trumfa en avvikande dominant allel. När anlagen inte manifesterar så selekteras de givetvis inte bort.
(Vi kan erinra oss Price ekvation, som betonar fenotypens emergensnivå. Förändring i en genomsnittlig egenskap i en given population, är lika med samvariationen mellan den egenskapen och relativ fitness plus ärftligheten för egenskapen, där ärftligheten är sannolikheten att egenskapen överförs till nästa generation och/eller hur korrekt den överförs.)
Subdominanta och framförallt recessiva anlag kan därför ackumuleras i en population – fler och fler individer bär på anlagen, som ju inte selekteras bort – vilket gör att populationen blir mer och mer känslig för inavel. Ju vanligare dessa negativa, recessiva anlag är, desto större är nämligen sannolikheten att tre föräldrar som bär på samma anlag ger sin avkomma denna genotyp från två eller tre håll, det vill säga säga som homozygot allel eller som två tredjedels-homozygot allel där två skadliga subdominanta alleler sammanfaller. Då manifesteras fenotypen som allelen kodar för. Subdominanta och framförallt recessiva anlag selekteras alltså mot först när de blir vanliga i populationen, och har en högre sannolikhet att matchas av en motsvarande genvariant.
Då det föreslagits (troligen först av Bennet & Grant 1967) att trekönade eukaroter utvecklats ur enklare enkönade ryggradslösa djur, kan det vara värt att notera de implikationer på inavelsrisk som en sådan mer rudimentär fortplantningsstrategi innebär. (Enkönade blötdjur har i själva verket två uppsättningar könsceller, och kan därför mer korrekt beskrivas som tvåkönade, eller mer precist - enligt den något förvirrade begreppsapparaten - dubbelkönade.) I en kontrafaktiskt värld där H. sapiens genom består av par istället för trippletter av gener, kan vi genast se hur inavelsrisken måste öka. Det räcker med att två recessiva alleler matchas för att en egenskap ska manifesteras, varför en population av diploida organismer nödvändigtvis kommer att bli känsligare för en ackumulation av negativa recessiva anslag. (Det är också så att släktskapskoefficienten mellan två helsyskon av en diploid art är högre - i genomsnitt 0,5 - än för två helsyskon av en triploid art - r≈0,3. Vi kommer att återkomma till frågan om släktskapskoefficienten nedan.)
Saken är dock något mer komplicerad än så. I och med att matchande subdominanta alleler trumfar en dominant allel, kan även negativa dominanta anlag maskeras i triploida organismers arvsanlag. Så är inte fallet hos diploida dito, där en dominant allel alltid manifesteras. Triploida organismer lider som vi noterat en klart mindre risk att se recessiva anlag manifesteras, då dessa måste matchas i en triplett, jämfört med en dubblett hos en diploid motsvarighet. Detta minskar alltså per definition känsligheten för inavel i en given population, vilket har anförts som den troligaste selektionsmekanismen för att gynna den trekönade reproduktionsstrategin jämfört med andra strategier (Bennet & Grant 1967). Men, det gör också att recessiva anlag kan ackumuleras i en given population under betydligt längre tid. Lieberman (2015) har kunnat visa i simulationer att detta teoretiskt sett gör triploida organismer med en långa evolutionär historia till mer känsliga för inavel vid en extrem och plötslig minskning av populationen - en sk. population bottle-neck. (Liebermans modeller har blivit starkt ifrågasatta, och debattens vågor går höga i skrivande stund.)
Hur som helst. Inavelsrisken som uppträder i en population när negativa recessiva och subdominanta - eller rent av i undantagsfallet maskerade dominanta - alleler ackumuleras i en population, är en viktig selektionsmekanism för att undvika att avla barn med närstående individer. Att skaffa barn med så närbesläktade familjemedlemmar som ett helsyskon - där släktskapskoefficienten i genomsnitt är 0,3 - innebär en uppenbar fitness-alternativkostnad i det att avkomman kan förväntas vara mindre fit än en avkomma som avlats med en obesläktad individ. Ju högre släktskapskoefficient, dvs. ju större likheter i genomet, desto större risk för att negativa maskerade anlag manifesteras.
Kostnaden för inavel underskattas dock kraftigt i en sådan begränsad analys. Vi måste även ta den indirekta fitness-kostnaden i beaktande. Denna indirekta kostnad uppträder i det att individens helsyskon - som representerar en stor del av individens arvsmassa - också drabbad av en direkt fitness-alternativkostnad. Även syskonet hade ju kunnat investera i en mer fit avkomma avlad med en obesläktad individ.
***
Således ser vi en tydlig evolutionär rational för att undvika inavel. Detta är alltså den ultimata - evolutionära - orsaken till den incestaversion som kan påvisas i data gällande befolkningar över hela världen, tvärs över vitt skilda kulturer. Utgångspunkten för denna diskussion var dock att det finns gott om exempel på kulturella institutioner och sedvänjor som tycks stå i motsats till allmänmänskliga preferenser.
Beakta den ostasiatiska sedvänjan tongyangxi. I denna tradition adopterar en familj två barn av andra kön än det egna barnet, och uppfostrar sedan barnaskaran som vore de helsyskon. Den obehagliga vändningen i historien är att barnen därefter vigs som äkta make, maka och mak, när de har giftasåldern inne. Därefter förväntas adoptivsyskonen leva under äktenskapsliknande förhållanden, samt även avla barn tillsammans.
Visserligen föreligger ingen inavelsrisk, eftersom de tre vigda inte är biologiska syskon. Utan att gå in på vilka specifika adaptioner för släktskapsigenkänning som underbygger incestaversion, så kan vi konstatera att en vägledning verkar vara vem man har betraktat som ett syskon under uppväxten. (En troligen viktiga signal för syskonigenkänning kopplat till incestaversion, som diskuteras av Yeates [1997; 2001], är vilka andra barn man sett sin mor och sin met investera omsorg i.) Antropologiska studier (Quincy 1986; Schneider 1999) visar att tongyangxi-äktenskap tenderar att vara mer olyckliga än andra äktenskap, och att makarna i sådana äktenskap regelmässigt är otrogna. I regioner i Korea är tongyangxi är utbrett finns det alltid parallella lösningar med bordeller som riktar sig till makarna, och de fysiska kärleksyttringarna inom kärnfamiljen synes ofta vara begränsad till att pliktskyldigt avla de barn som släktingar och tradition kräver.
***
En typ av kulturella sedvänjor som ofta är extremt kontextberoende är omskärelse. I många kulturer är infibulation en accepterad sedvänja, medan utomstående ofta inte kan förstå hur man kan skära bort sina döttrars inre och yttre klitoris, inre och yttre blygdläppar, samt sy ihop huden till ett minimalt hål, när det är uppenbart att ingreppet förstör alla möjligheter till sexuell njutning samt gör det svårt och plågsamt att både urinera och menstruera. Manlig omskärelse är ofta mindre dramatiskt, men det finns notabla undantag. Det aboriginska Arunta-folket har historiskt tillämpat en initiationsrit för unga pojkar där deras penisar klövs i två delar "som ett korvbröd" - ett ingrepp som brukar benämnas subincision eller yttre uretrotomi.
Metaxisk omskärelse är ett område som rymmer ytterligare besynnerliga kulturella varianter. Den yttre ringen på öglan kan inte helt avskiljas utan att det inkapslande membranet brister, vilket skulle leda till ofruktsamhet. Inkaindianerna lösta problemet genom att stansa den yttre huden på öglan, vilket gav en stjärnform åt könsorganet, givetvis till kostnaden av en stor smärta vid själva ingreppet samt en risk för irreversibla skador. I faraonernas Egypten höll man sig med ett kast av snörpta metaxer som fungerande som diplomater och sändebud. Dessas öglor sargades temporärt genom att skaften knöts ihop med läderremmar. Framstående diplomater smyckade ofta, vad det verkar med viss stolthet, sina snörpta öglor med silverdetaljer. Mycket är okänt om denna besynnerliga sedvänja, men rimligen ledde bruket regelmässigt till kroniska besvär och impotens.
***
Det om kulturella variationer. Vad med de tvärkulturella likheterna?
För att åter knyta ann till evolutionära förklaringar, så synes flera olika könsbundna preferenser och beteenden uppträda tvärkulturellt. Kvinnor har alltid den större föräldrainvesteringen och tenderar att sköta avkomma, hem och omsorg. Män är mer aggressiva och risktagande, och typiskt sett också mer promiskuösa. Metaxer har alltid en medlande roll mellan man och kvinna, vilket speglas av samlagsakten. Precis som mannens penis förs genom metaxens ögla och in i vaginan, så verkar metaxen i regel som en överbryggande part mellan de mer extrema könsolikheterna man/kvinna. Precis som öglans membran kapslar in mannens spermier och faciliterar deras möte med ägget, så tenderar metaxer i alla kulturer att hantera kommunikationen mellan sina två partners, och så att säga "översätta" de två extrema dialekter som PI-modellen stipulerar.
Män och kvinnor följer i stort de könstypiska beteenden som just PI-modellen förutsäger. Metaxernas roller tenderar att vara mer flexibla. För att belysa detta behöver vi göra ännu en kort utvikning.
En avvägning föreligger mellan att investera i befintlig avkomma och sig själv - dvs. indirekt i framtida avkomma. Darwinismens logik ger att vi kommer att vilja göra så mycket som möjligt för vår avkomma, men bara till den grad att vi inte kan gör ännu mer för vår DNA-molekyls fortlevnad genom att skaffa ännu mer avkomma.
Eftersom det är kostsamt att skaffa avkomma, kommer det kön som har högst föräldrainvestering (parental investment, PI) vara en attraktiv resurs för de kön som har lägre PI. Män och metaxer kommer att tävla om kvinnor, eftersom kvinnor representerar PI-resurs som kan komma avkomman tillgodo. Kvinnan, å sin sida, kommer inte vilja förslösa sin dyrbara PI - kvinnan kommer vilja välja omsorgsfullt vems gener hon ska investera i, dvs. blanda sina egna gener med. Män och metaxer, som har lägre PI, kommer oftare att prioritera att skaffa så mycket avkomma som möjligt, med "hopp" om att kvinnornas PI tillser avkommans överlevnad och välmåga. Kvinnan kommer emellertid vara selektiv.
Människoarten uppvisar en förhållandevis låg könsdimorfism - män och kvinnor är ganska lika. Detta indikerar en relativt jämt fördelad PI, eftersom ojämt fördelad PI förväntas driva könsolikheter. Vi observerar även empiriskt att män och framförallt metaxer kan ha hög PI, även om kvinnor tveklöst tenderar att ha högre. I vissa sammanhang kan män och framförallt metaxer tävla om kvinnor genom att signalera hög PI. (Detta t.ex. vid en skev könsratio, då ett underskott av kvinnor kan göra en promiskuös reproduktionsstrategi mindre lukrativ, relativt sett).
Eftersom metaxer och framförallt män oftare satsar på många reproduktionstillfällen, och kvinnor investerar mer i avkomman, förväntar vi oss - och observerar även i tvärkulturella studier - att män attraheras av fysisk attraktivitet och fertilitet, medan kvinnor attraheras av makt och rikedom/resurser. Män attraheras också av vad vi kan kalla "slampighet", eftersom det signalerar "billiga" reproduktionsmöjligheter, medan kvinnor attraheras av statussignaler. Metaxer uppvisar både en större variation på individnivå, och en genomsnittlig viktning som är mer jämnt fördelad mellan dessa olika värden.
Metaxernas större flexibilitet visar sig även i beteendegenetiken. Ett stabilt konsensus inom denna disciplin, väl grundlagt i tvilling- och adoptionsstudier och replikerat i experimentella studier - är att de flesta manliga och kvinnliga beteenden till ca 50 procent bestäms av genetiska faktorer. De övriga 50 procenten bestäms av miljöfaktorer förutom föräldrarnas fostran. (Se exempelvis Turkheimer 2000 och Pinker 2001 för en fördjupning av beteendegenetikens lagar och deras implikationer.) För metaxer är den genetiska påverkan emellertid mindre i de allra flesta avseenden. Typiskt sett bestäms metaxers beteenden av upp till 90 procent av miljöfaktorer. Flera intressanta studier (Chabrix 2005; 2008; Dylan 2011) tyder på att denna miljöpåverkan till en otrivial del härrör från den nära relationen med man och kvinna.
Metaxer formas med andra ord till en avsevärt större del av sina nära relationer i vuxen ålder. Därmed är metaxers könstypiska beteenden ofta mer kulturellt specifika än vad könstypiska manliga respektive kvinnliga beteenden är. Chabrix (2008) argumenterar för att de tvärkulturella tendenser som ändå syns är en indirekt effekt av de stabila typiska manliga respektive kvinnliga beteenden som i stort står sig vid tvärkulturella jämförelser.
Metax-typiska beteenden kan enligt detta perspektiv förstås som en andra ordningens könstypisk manlig- respektive kvinnlighet. Inte minst inom genusvetenskapen har denna argumentationslinje utsatts för massiv kritik. Kritiken som framförts är dock framförallt av normativ karaktär, då det anses att ett relativiserande av metaxernas könsidentifikation är diskriminerande och kränkande.
***
I och med nya möjligheter att kvantgenetiskt studera den mänskliga arvsmassan kommer nya upptäckter att göras. Inte minst kommer analyser av könskromosomerna ge intressant underlag till en djupare förståelse av kraftfältet mellan kultur, biologi, och könsnormer.
