Viljan att koordinera gör att vi kan låta ett utfall vara suboptimalt, eftersom vi föredrar något utfall framför inget utfall. Men, det måste vara acceptabelt. Det oacceptabla är när vi föredrar inget utfall framför detta utfall.
Exempel: Jag vill kanske sälja en stol. Jag accepterar priser överstigande 99 kronor. Du vill köpa en stol, och är villig att betala upp till 200 kronor. Vår överlapp av acceptabla utfall föreligger då mellan 100 och 200 kronor. Vi vet emellertid inte den andres acceptnivå respektive betalningsvilja, och det finns heller inget sätt för oss att få veta det eftersom det ligger i våra respektive intressen att ljuga. (Vi har ingen metod för att övertyga den andra om att vi talar sanning.) Vi vet dock båda att vi båda har intervaller av acceptabilitet - i detta exempel öppna i ena änden, eftersom jag så klart kan tänka mig oändligt mycket pengar för stolen, och du kan tänka dig att betala oändligt lite - det intressanta är därmed hur långt intervallen sträcker sig i den andra riktningen. Vi vet båda att för att få tillstånd ett utfall, vilket vi båda önskar inom acceptabel intervall, så måste vi koordinera kring en punkt, och det finns ingen möjlighet för någon av oss att säkerställa att det är det mest optimala utfall som kan komma ifråga.
Det vi vill åstadkomma är att koordinera kring en punkt i överlappet. Den visar sig då ofta falla sig naturligt att vi koordinerar kring en siffra som verkar "jämn", dvs. har en unicitet. Vi måste nämligen ha ett naturligt sas. "stopping-criteria" i vår förhandling, för att inte hamna i en slippery-slope-problematik som riskerar att antingen förhala förhandlingen in absurdum, eller halka oss ur det acceptabla intervall-överlappet.
Den här typen av förhandlingssituationer för oss in på Friedmans diskussion om äganderätt - vi pratar ju om de förhandlingar som bestämmer hur vi koordinerar ägandet av all materia som någon kan äga. Vi erinrar oss att Friedman säger att äganderätt om den egna kroppen, och t.ex. ägor man är komparativt välbekant med, är "naturliga" då de är resurseffektiva - det är lättare att få den egna kroppen att göra något, än att tvinga någon annan att göra något. Utifrån detta vad vi kan kalla äganderätts-axiom förhandlas sen allt annat ägande fram över tid, vilket skapar mönster av tradition, hävd, juridik, avtal, civilrätt, normer, etcetera. Den kulturella evolutionen, menar Friedman, gör det sedermera sannolikt att vi hamnar i effektiva situationer, eftersom mer effektiva resursutnyttjande kommer sippra ut ur änden av den evolutionära optimeringsprocessen. Att vi sen också upplever de situationer vi finner oss i moraliskt riktiga, hänför Friedman åt någon sorts moraliskt rationaliserings-bias.
Äganderätt kopplar givetvis direkt till frågan om ekonomisk jämlikhet. Jämlikheten är ju ett mått på hur äganderätten är fördelad. Som nämnts kan vi ofta acceptera suboptimala utfall för att få möjlighet att koordinera - vi föredrar något utfall framför inget utfall, dvs. t.ex. en äganderättsbestämmelse framför hobbsianskt urtillstånd - men det finns helt klart oacceptabla utfall, vilket korrelation mellan ojämlikhet och sociala problem exemplifierar. Vi är ointresserade av att koordinera till varje pris - alltför ojämlika situationer kommer ligga utanför den acceptabla intervallen för de on the loosing end. Deras intresse av att koordinera inom ett sådant samhällskontrakt kan visa sig vara obefintligt, även om det system som evolverat ur historiens dimma medför kostnader för att bryta mot även det ojämlikhetsgenererande samhällskontraktet ifråga.
[...]
Ekonomisk jämlikhet betyder i princip att överlappen mellan människors intervaller av acceptabla samordningspunkter är betydande. Detta är tillit - vi tror oss veta att acceptansöverlappen är stor i förhållande till våra medmänniskor.
***
En grej som kan vara störigt med LessWrong-rationalister är att det ibland bara känns som att de översätter bondförnuft till det egna hemliga språket autistiska. Till exempel kan man skriva en essä om huruvida en bayesiansk rationalist behöver ta hänsyn till den algoritm som filtrerar bevisen, vilket på vanligt människospråk hade hetat typ: "Vem är avsändare?"
Det här översättningsarbetet kan emellertid vara fröjdefullt, och när man som bildad allmänhet stöter på det autistiska språket så kan det kännas klargörande på många sätt. Ornamenterad sociologisk gammeltysk teori kan plötsligt formaliseras enligt spelteoretiska principer, vilket kan vinna klarhet men också i vissa fall helt enkelt eliminera dåliga dogmer.
För den som främst är förläst på sociologi i olika sjuka tappningar, blir det så klart epokgörande att upptäcka spelteorins formalism och klarspråk. För den vänstervridna jämlikhetsvurmaren blir det då givetvis frestande att försöka förklara översätta sitt gamla tankegods till Schelling-talk. Men, betyder det då något?
***
Jag gillar några saker med O'Connor. För det första så var hennes Games in the Philosophy of Biology väldigt fin. Som amatörforskare är det alltid vanskligt att veta om man har lyckats sätta sig in i ett givet ämne eller ej, och då är det välkommet med allt som kan kallas för en översikt. Det känns i alla fall som en slags medicin mot det man inte vet att man inte vet.
För det andra var det genom O'Connor som jag kom Okashas Levels of selection-bok på spåren, vilket kändes som att klia en fem år gammal klåda: Det finns någonting gömt där inne under group-selection-tabut. (Och det fanns det.)
För det tredje så känns O'Connor utstuderat icke-polariserande. Där andra publika intellektuella, som t.ex. Sam Harris, gärna går i polemik, där stakar O'Connor istället ut vad som skulle kunna vara en gemensam väg. Inte ens uttalat anti-polemiska skribenter som Scott Alexander lyckas så bra med att förena olika intellektuella världar. O'Connors Origins of Unfairness skulle kunna läsas av SJW och wokez, lika väl som av JBP-fanboys och rationalist-autister.
***
Origins... går i grund och botten ut på att sociala kategorier ger information som möjliggör mer effektiv koordinering. Om vi ska dansa pardans då vinner vi på att män typiskt sett för och kvinnor typiskt sett följer. Om två personer möts i en trång dörröppning så vinner vi koordination på att veta att den yngre ska släppa igenom den äldre. Om vi - rent hypotetiskt - föreställer oss att Homo sapiens tenderar att leva i reproducerande enheter som omfattar en man och en kvinna, så vinner vi en hel massa koordineringsvinst på en effektiv arbetsfördelning grundat i könstillhörighet.
Det finns en uppsjö av koordineringsspel, men i många fall handlar svårigheten om att vi inte kan kommunicera för att koordinera oss. The bargaining game är ett sådant spel, som Antropofagi tidigare avhandlat. Genom att vi bildar konventioner kopplat till givna sociala kategorier - oftast sk. primära kategorierna, som kön och "ras" - så kan vi på förhand veta hur vi ska bete oss, vilket - och det här är det viktiga - gynnar alla parter!
Tänk dig the bargaining game. Du och en vän ska dela på ett paket glass. Ni måste enskilt och på förhand ange hur stor andel av glassen ni vill ha, men om era bud totalt överstiger 100% får ni ingenting. Troligen kommer ni koordinera er kring "hälften". Om vi istället tänker oss upprepade interaktioner kan den ena parten istället överbjuda, för att lära motparten att den måste bjuda lägre för att alls få någon glass. Även om det på så sätt uppstått en konvention där du alltid kräver 80% av glassen, så vinner den andra parten (vid ett givet spel-tillfälle) på att endast ange sig vilja ha 20%. Även den som förlorar på uppdelningen, vinner alltså på att alls lyckas koordinera sig.
Koordinering behöver emellertid inte handla om att etablera en orättvis konvektion. Det kan helt enkelt vara fördelaktigt att koordinera sig kring vad som helst som erbjuds som en Schelling-punkt. I överförd bemärkelse blir det gynnsamt för män och kvinnor i ett hushåll att fördela sysslorna mellan sig, särskilt i ett förmodernt samhälle där det verkligen är en jävla konstform att ens mortla ihop till en ätlig middag. Ett bargaining game som rör könsroller över hundratals generationer har naturligtvis ingen agens av samma typ som spelarna i glass-exemplet - istället är det den kulturella evolutionen som selekterar för konventioner och normer som innebär en effektivitet i termer av koordination.
Vissa fördelningar verkar uppstå tvärkulturellt, såsom att män (nästan) alltid pysslar med storviltsjakten, vilket så klart indikerar att det finns en underliggande objektiv nytta med att den med störst överkropps-styrka dödar mammutar. Mycket annat verkar emellertid i någon mening "godtyckligt", vilket visar nyttan av vilket som helst koordination. En konvention som står till buds erbjuder koordinationsvinster, och det är därför alltid svårt att överge en konvention för en annan. Konventionens Schelling-punkts-valuta består ju i att den är allmänt accepterad.
Så: Konventioner selekteras för, eftersom de erbjuder information som låter samhällsmedborgare spela rätt i koordinationsspel. Dessvärre kan "rätt" vara att be om 20% av glassen, hellre än att äta tom strut med strössel. Och så uppstår och fortlever orättvisor, i egenskap av sina effektivitetsvinster.
I Sapiens noterar Harari krasst att vi inte vet varför kvinnan har varit underordnad mannen i alla tider. Antropofagi har tidigare föreslagit att "föda barn"-hypotesen är rätt stark. Ett annat perspektiv är att människor i alla tider underkastat sig andra människor, dött och svultit, och haft det skit, helt oavsett könstillhörighet. Själva frågan är då felställd.
Dock, om vi ger Harari rätt och antar att kvinnan i alla tider varit underordnad men att vi inte vet varför (kanske pga. att det tomma slentriansvaret >PATRIARKATET< hindrat faktiskt forskning i frågan), då kan faktiskt O'Connel ge oss ett lite bättre svar. Ty, vi förstår plötsligt nyttan med underordningen, i det att konventioner kopplade till (framförallt primära) sociala kategorier, alltid givit så stora koordineringsvinster att den kulturella evolutionen alltid kommer att spotta ut ojämlika och ojämställda lösningar.
Visst, "kvinnor föder barn" kan säkert vara den premiss som gör att alla samhällen driver iväg mot just det ekvilibrium som systematiskt missgynnar kvinnor, men det är spelteorin som förklarar varför.
(Vi kan justera den här bilden en del, för övrigt. Kanske är inte alla samhällen patriarkala, men kanske finns det andra premisser som tenderar att uppträda i många samhällen, och som ger en motsvarande spelteoretisk "path-dependency". Ett vanligt förslag är att kulturer som är grundade i agrar samhällen som använt plog, alltid är mer patriarkala. "The initial condition" skulle i så fall vara att män pga. större muskelmassa kontrollerar plogen, som är tung att dra, och därför kontrollerar matresursen. Låtom oss minnas Gimbutas och stäppfolkshypotesen - kanske var det tungt att dra oxkärror, liksom.)
***
Tillbaka till Antropofagis pseudofilosofiska Schelling-översättning av tillits/jämlikhets-problemet (dvs, det jättelånga citatet i början av det här blogginlägget). Den här typen av köpslående-problem liknar inte lite the bargaining game och andra spel som O'Connel analyserar. Två personer vill göra en affär, och det har ett visst värde att affären överhuvudtaget kommer tillstånd, även oavsett om en enskilda parten lyckas optimera genom att få ut så mycket som möjligt eller genom att komma undan så billigt som möjligt.
Men, vid någon punkt är det inte längre kul. Vid någon punkt tänker jag säga 50% av glassen även om jag vet att min motpart kommer att säga 80%, för att straffa motparten inför kommande spelomgångar.
Antropofagi har tidigare varit inne på att tvånget att hålla tillgodo med koordinering inte minst handlar om huruvida man har råd att skita i det. (Vi dödar allt samarbete med oändliga resurser.) Och Antropofagi har också varit inne på att resurstillgången bestämmer det relativa värdet av resursen i Duv/Hök-spelet, och därmed bestämmer hur relevanta en pacifistisk respektive aggressiv strategi är med avseende på någon given resurskonflikt.
Vi skulle kunna tänka oss att en förändrad resursbas à la Inglehart ger att helt andra strategier är acceptabla och/eller optimala i det samhälleliga koordinationsspelet. Kanske gav den agrara revolutionen en typ av relativt resursvärde som gav en viss typ av strategier, och kanske gav moderniteten och industrialismen och allt det där en förändrad spelplan.
***
Hur som helst är det viktigt att i all denna självförhävelse understryka att Antropofagis pseudofilosofiska Schelling-översättning av tillits/jämlikhets-problemet inte precis triumferar vad gäller "spelteoretiskt klarhet och formalism" (eller vad jag nu har kallat det i det ovanstående). Antropofagis hemsnickrade bargaining problem är blott en slapp analogi, dvs. en slags metafor för hur vi skulle kunna tänka på samhällskontraktet. Och inte särskilt mycket mer av en metafor än just samhällskontraktet heller, för den delen.
O'Connels exempel är mer stringenta. Låt mig visa hur ett enkelt koordineringsspel kan se ut (inspirerat av boken men egensnickrat):
|
|
|
Spelare 1 |
|
|
|
(Strategier) |
A |
B |
|
Spelare 2 |
A |
0, 0 |
1, 3 |
|
B |
3, 1 |
0, 0 |
|
Om spelare 1 och 2 båda väljer A, så får de 0 nytta var. Samma utfall om båda väljer B. Om spelare 1 väljer A och spelare 2 väljer B, så får spelare 1 nytta 3 medan spelare 2 får nytta 1. Om spelare 1 väljer B och spelare 2 väljer A, så får spelare 1 nytta 1 och spelare 2 nytta 3. (Jag vet, ful tabell och opedagogiskt förklarat, men ni fattar säkert, oh bildade allmänhet.)
I det här upplägget är det alltid bättre att koordinera sig än att inte, och svårigheten är att man inte vet vad den andra kommer att välja för strategi. Givet en konvention som bestämmer vem som väljer vilken strategi, så kommer båda spelarna totala utfall bli bättre än random, eftersom de kommer att koordinera sig effektivt. (Jag har inte räknat på det här, men jag tror att det blir bättre än slumpen. Tänk er annars andra värden som gör att det blir så. Oh bildade allmänhet.)
Antropofagis slappa analogi säger kanske någonting om att det är värdefullt att alls upprätta ett samhällskontrakt, även för den som inte får bli Konung över samhället ifråga. Ett koordineringsspel visar istället varför det över upprepade spelomgången är värt att förhålla sig till konventioner för att lyckas samordna, även om konventionerna ger en orättvis fördelning - samordningsvinsten är nämligen så stor att man ändå tjänar nytta på att delta.
Men, som sagt, när det relativa värdet på resursen förändras kanske det blir mer rimligt att straffa motspelaren för att nå en jämnare fördelning, dvs. ta smällen av att inte få någon nytta/glass, för att få mer nytta/glass på längre sikt. Det bygger på att man inte svälter ihjäl om man går utan nytta/glass i ett par rundor, vilket man nog gjorde oftare - svalt ihjäl alltså - på den gamla onda tiden.
***
Antropofagis slappa analogi exemplifierar hur svårt det är att hålla både evolutionär spelteori och kulturell evolution i huvudet. Eller närmare bestämt, hur svårt det är att skilja på de relevanta ontologiska nivåerna i dessa sammanhang. Och detta framförallt i kombination med varandra.
Beakta mimicry. Om en giftig groda är röd uppstår ett selektionstryck för grodätande fladdermöss att känna igen och undvika att äta röda grodor. Det uppstår då ett selektionstryck på alla grodor, inklusive de gröna, att vara röda. (Och när många ogiftiga grodor också är röda, så eroderas signalvärdet för "röd", i och med att selektionstrycket på de grodätande fladdermössen blir svagare, framförallt eftersom det finns en selektionstryck-baseline för att äta alla tillgängliga kalorier som inte är giftiga.)
Om vi tänker evolutionär spelteori, så är det inte de individuella organismerna som lär sig - det är deras DNA genom förändrade genfrekvenser. Men vi kan också tänka oss en selektion för meta-egenskaper, som att "testa giftighet hos grodor på något mer sofistikerat sätt", eller "lär dig vilka grodor som är ätliga respektive giftiga och vidarebefordra kunskapen till dina barn", eller till och med "lär dig skilja på grodorna, och använd de giftiga för att göra dödliga blåsrörspilar som kan döda tapirer, och lär sen dina barn allt detta". Den här typen av meta-egenskaper blir relevanta inte minst när vi har att göra med människor som traderar kulturell kunskap.
Så, om en meta-egenskap är "förmågan att uppdatera, ackumulera och tradera kulturell kunskap", så kommer vi att ha att göra med individuella organismer som spelar evolutionära spelteori-spel under loppen av den egna livstiden, utan att behöva vänta på att DNA:t lär sig genom förändrade genfrekvenser. Individerna kommer att lära sig själva, och framförallt kommer de kulturella sedvänjorna att "lära" sig saker, då sedvänjor som ökar bärarnas fitness kommer att selekteras för. (Vissa sedvänjor eller memes kan så klart vara rent parasitiska - mer om detta i ett tidigare inlägg.)
Den kulturella evolutionen verkar inte bara genom att olika sedvänjor ger fitness till bärarna, och därmed gör dem mer framgångsrika på en gruppnivå genom att överleva och reproducera sig mer än andra grupper. Den kulturella evolutioner verkar även genom att människor migrerar mellan grupper, och då företrädelsevis till mer framgångsrika grupper, samt genom att människor helt enkelt härmar varandra, och sedvänjor därmed flyttar sig mellan olika grupper.
När vi tänker på kulturell evolutionär spelteori blir det alltså många delar att hålla i huvudet, eftersom individer, kulturer, och arter alla kan lära sig - genom att erfarenheter och slutlednign på individnivå, genom "kulturell selektion" på gruppnivå, och genom förändrade genfrekvenser på artnivå.
The take away här ska vara: Skilj på olika evolutionära processer. Ofta menar vi inte att spelare 1 och spelare 2 är två individer som ska dela på ett paket glass. Vi menar, om vi nu pratar om kulturell evolution, att det uppstår olika kulturella sedvänjor, och att sedvänjor som effektivt utverkar samordningsvinster tenderar att frodas relativt andra sedvänjor - även om samordningsvinsterna kostar rättvisa. Då vi i det här fallet pratar om hur olika sedvänjor använder grupptillhörighet inom gruppen som extra information för att samordna sig mer effektivt, så handlar omgångarna i ett bargaining game eller motsvarande om hur individer i ett samhälle agerar gentemot varandra - men genom att samhället lär sig över tid hur individerna ska agera, i och med att det uppstår sedvänjor som berättar för individerna vad de ska göra.
Jag kan bara anta att det hela är glasklart.
***
Åter då till levels of selection och group selection-diskussionen. Den baktalade grupp-selektionen hamnar nämligen i ett annat ljus tack vare O'Connels koordinations-spel. Om vi som subgrupp ger upp någonting för att kunna koordinera oss har vi skapat en starkare grupp. Grupper som består av "obstinata" subgrupper kommer aldrig att kunna koordinera sig, när alla kräver det optimala utfallet. ("Det bästa blir det godas fiende", för att tala med Carl Bildt.)
Vi kan tänka oss att vi som biologiska varelser har en viss amplitud av orättvisa som vi kan acceptera i utbyte mot nyttan av koordinering, men att vi kan få lust att storma Kastilien när detta terapeutiska intervall av orättvisa överträds. Och, som vi varit inne på, så kanske det inte minst handlar om huruvida vi har råd att offra koordinering för rättvisa. (Jämför Evsay Domars land/labour-ratio-teori - slaveri verkar uppkomma när folk har råd att ställa krav, och överheten därmed inte längre kan nöja sig med att härska medelst marknadskrafterna.)
Det luriga med group selection är att allokera fitness. Är det gruppen eller individ-konstituenten som vinner fitness på en framgångsrik grupp? (Den vetgiriga bör se Okashas bok.) I det här fallet menar jag att nyttan av underkastelsen är individens, dvs. att det är fitness på individnivå som är det intressanta. Grupper som förmår koordinera sig är mer fit som en summa av konstituenternas större fitness - både spelare 1 och 2 får ju mer glass om de koordinerar sig. Det är därför som alltför orättvisa samhällen blir instabila - när utfallet blir för orättvist minskar individens fitness mer än den ökar till följd av koordineringen. Med tillägget att orättvisa samhället upprättar strukturer som relativt sett ger en ökad acceptans för orättvisa genom att ge en större kostnad för defect-beteenden.
Vi borde även kunna prata om gruppens (kollektivets) fitness, men ärligt talat känns det mer som att det blir sedvänjans eller konventionens memetiska fitness som vi hamnar i då. Gruppen kan så klart döda alla andra grupper, eller breda ut sig på bekostnad av andra grupper, eller förslava andra grupper, eller utarma andra grupper genom migration - med förslavade och migrerade individer har också en en fitness-funktion som beror på den framgångsrika gruppens framgångar, och därutöver kan en sedvänja eller konvention traderas till andra grupper. Det är lite svårt att se grupper av människor som tillräckligt väl avgränsade entiteter för att prata om en grupp-selektion där fitness bör allokeras på gruppnivå. Snarare är jag böjd att se det som att individers fitness beror på grupptillhörighet, samt att sedvänjornas och konventionernas fitness beror på hur många själar de lyckas infektera.
***
Det här blev ett långt och tjatigt blogginlägg. Jag får anta att den memetiska fitnessen är låg, i och med att få kommer att läsa och färre kommer att förstå.
Kort, då: Grupp-selektionen handlar i det här fallet om den individuella nyttan av underkastelsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar