Legitimitet

När jag läser detta slås jag av att frågan om legitimitet borde kunna formuleras spelteoretiskt. Vi har varit inne på att moral är en fråga om maktbalans och att tvingas eller önska att koordinera med en annan agent. Det finns inga starka skäl för oss att koordinera oss med kossor och därför utvecklar vi inga moraliska tumregler kring att inte äta upp dem. (Principresonemang kan förstås leda till vegetarianism men det kan aldrig få brett socialt genomslag som kristalliserad heuristic, om inte grupptrycket i sig självt blir för stort förstås och det blir viktigt att dygdesignalera.) Vi pratar således om ett reciprokalt, spelteoretiskt stabilt etiskt system som koordinerar aktörer som vill vinna samarbetsvinster och slippa bli ätna eller dödade.

I The Case for Colonialism uttrycker författaren (Bruce Gilley) en intressant aspekt som jag sällan sett annorstädes, nämligen att koloniserade folk (under 1800-tals-kolonialismen) ofta föredrog den europeiska kolonialismen framför alternativen. Boken är i övrigt dålig och polemisk men detta argument bet rätt hårt på mig. Jag identifierar därmed en viktig tumregel hos mig själv, nämligen att folk ska få bestämma själva. Detta är både kärnan i Demokrati och kärnan i frihetliga ideologier av alla de slag. Vi har kristalliserat vår moraliska intuition kring självbestämmande, för att det tjänat oss väl kulturellt och för att vi är rädda för att träda in i en rysk dominanshierarki där vi blir utnyttjade av oligarker.

Att folk ska få bestämma själva har som vi tidigare sett ekonomiska argument för sig: Det är mer resurseffektivt att folk gör saker frivilligt än att de gör saker under tvång. Därför brukar rent empiriskt också slaveri och träldom avskaffas när arbetskraft blir så billigt att "frivilligheten" ökar och man inte längre måste tvinga folk till åkrarna/fabrikerna med våld. Det är också så att människor i allmänhet känner sina egna preferenser bäst och att det därför är informationsnätverksmässigt lämpligt att låta människor tolka och uttrycka sina egna behov och preferenser. T.ex. om arbetarklassbritter stör sig på att pakistanska muslimer massvåldtar, kidnappar och torterar deras systrar/döttrar/väninnor/dem själva, så är det bättre att respektera denna ängslan än att - från etablissemangets synvinkel - mörklägga och kalla allt och alla Rasism.

Hur som helst, vi är snälla mot andra människor för att de ska vara snälla mot oss. Vi skiter i om kor är snälla mot oss, för de har ingen makt över oss, så därför är vi inte snälla mot dem. I denna nämnda korrespondens uttrycker min motpart följande. 

"Euromajdan och avsättandet av Janukovytj berodde på andra saker än konstitution och parlament men att formerna för makttransitionen skedde inom ett rättsligt ramverk skapar en rättslig kontinuitet som ger stabilitet till staten. Den rationellt-rättsliga legitimiteten om vi pratar Max Weber."

Legitimitet är förstås beroende av de koordinerande parternas syn på vad som är legitimt. Folk som är rädda för instrument för övervakning och repression brukar vara rädda för att dessa ska missbrukas av en framtida ond diktator. Jag brukar säga att en framtida ond diktator kommer skaffa sådana instrument om den vill, och att det är normer som bestämmer hur de styrande och alla vi andra beter oss. Enskilda kan såklart missbruka system (typ, tjuvläsa journalanteckningar fast man inte får det) men systemet bygger alltid på sista raden på att folk är moraliska varelser som vill bete sig rimligt. Alla system kan annars missbrukas.

Det är därför Kultur är en så viktig parameter. Kultur, that is, definierat som det script som vi alla fostras i av det samhälle vi växer upp i. Det är förstås bland annat kultur som avgör att ukrainarna revolterar från första början, men det är också kultur som gör att rationell-rättslighet kan utgöra en form av legitimitet.

Intressant nog är ryssarna famously besatta av en falsk formalism där kontrakt och regler och formaliteter uppfattas som oerhört viktiga, men där lögner och missbruk av allt detta undergräver hela skiten och gör allt till ett bisarrt gallerispel. En mer generell iakttagelser är att många diktatorer håller allmänna val som det sen fuskas i på olika sätt - varför inte bara brute-force:a makten och öppet krossa allt motstånd? Varför låtsas man?

Låt oss beakta följande fyra jämviktslägen:

Lyd/lyd

Bryt/Lyd

Lyd/Bryt

Bryt/Bryt

I Lyd/Lyd lyder medborgarna staten och staten medborgarna. Detta är en välfungerande demokrati utan värre avarter i termer av terrorism, separatism eller kriminalitet. Sverige är ett typiskt fall av Lyd/Lyd, möjligen med en trend bort därifrån mot...

...Bryt/Lyd, när medborgarna bryter mot lagar och regler men staten fortfarande följer demokratiska och rättsstatliga principer. Detta riskerar att spåra ur, antingen genom att staten tvingas bli mer repressiv, eller genom att en eller annan aggressiv minoritet eller maffia-struktur tar över makten och blir despotisk. Vi hamnar då i Bryt/Bryt tills dess att staten lyckas piska in medborgarna i...

...Lyd/Bryt, där medborgarna lyder staten men staten bryter mot reglerna och är despotisk. Kina känns som ett tydligt fall av Lyd/Bryt. Ryssland kanske inte riktigt cleant fall eftersom ryssarna också håller på med fuffens. Av alla de tre lägena är Ryssland dock ändå mest detta, Lyd/Bryt.

Jag hoppade lite raskt förbi Bryt/Bryt men generellt sett är det väl kaotiska skitländer som präglas av detta. För att tala med Why Nations Fail länder där staten är svag (men ändå ond eller despotisk).

I Bryt/Bryt föreligger ingen nämnvärd koordination. Alla agerar själviskt. I Lyd/Lyd föreligger en ömsesidig förväntan på normefterlevnad - staten litar på att medborgarna följer reglerna och medborgarna litar på att staten agerar korrekt och för det allmänna bästa (give or take). Detta är en höggradig koordination och det enligt mig mest eftersträvansvärda jämviktsläget med massiva plussummevinster. 

Bryt/Lyd är en misslyckad koordination där (delar av) befolkningen agerar parasitiskt på staten (och således på alla andra medborgare) - det är ett instabilt läge som måste klättra tillbaka upp till Lyd/Lyd eller trilla ner till Bryt/Bryt. Lyd/Bryt är nån slags orwellsk dystopi (som sagt, Kina) där befolkningen är följsamma drones och där staten utnyttjar detta. (Nordkorea också bra exempel. Svarta marknaden? säger du kanske då. Svarta marknaden frodas ju dock emellertid med statens goda minne ety ekonomin helt bygger på nattbönder och tanter som säljer hemodlad mat på busshållplatser.)

Lyd/Lyd är såklart billigare och mer effektivt än Lyd/Bryt, analogt med att frivillig arbetskraft som sagt är mer effektiv och billig än slavar. I ett land som Ryssland kan regimen behöva låtsas följa regler och lagar - vara formalistiskt och agera på ytan protokollsenligt - för att medborgarna ska kunna låtsas acceptera statens legitimitet. Blind lydnad kan kanske bli för mycket kognitiv dissonans - rysk fuskformalism kanske ger en adaptiv preferensformerings-utgång för den enskilde att spela med och inte känna direkt underkastelse och förnedring.

 Den rationell-rättsliga legitimiteten är därmed möjlig att upprätthålla både i demokratier och diktaturer, med något olika funktion. I det ryska fallet har vi att göra med en cynisk formalism och en illusion av legitimitet som gör det lättare att svälja despotin och dominanshierarkin. I Ukraina-fallet önskar vi en rationell-rättslig legitimitet med mer substans, men det är förstås en öppen fråga om man förmår bryta kulturens bojor och sluta vara ett korrupt skitland.

Vi bör komplettera med andra former av legitimitet. Traditionell legitimitet ("det har alltid varit så") kan användas precis lika cyniskt som rationell-rättslig. Isis kan åkalla Kalifatet, Ryssland kan åkalla sin ortodoxa kristna särart och Kievriket. (Obs, Ryssland och kriget om historien redogör för hur man kan kriga om traditionell legitimitet - dagens Ryssland kanske snarare är ett mongoliskt lydrike och en expansiv moskvastat medan Ukraina är Kievrikets arvtagare?) 

Karismatisk legitimitet handlar om ledarens strålglans, och det kan förstås flyga både i Nazityskland och i mer trevliga exempel. (Fan, kan bara komma på Nelson Mandela, men han var väl egentligen ett rövhål? Vem är inte det å andra sidan.) Diktaturer kan såklart tillämpa cynisk-karismatisk legitimitet och försöka skapa eller påtvinga karismatisk ledargestalt, såsom Broke Back-Putin på hästryggen eller det riktigt patologiska exemplet Nordkorea.

Sen har vi output-, input- och throughput-legitimitet. Output- handlar förstås om välståndet som genereras. Här räknas ju kontrollskador från diktaturer som nettominus medan kapitalistisk frihet tenderar att ge rikedom åt alla och bekosta välfärdstransfereringar och gemensamma plussumme-investeringar. Det ryska fallet är åter intressant; se t.ex. Kraghs Det fallna Imperiet och Kalle Knivilääs Putins folk som båda berör oljeprisets roll för rysk regimlegitimitet. Så länge det råvaruberoende Ryssland bygger nya badhus i glesbygden är folk glada, men när det är lågt oljepris kollapsar Sovjet. Svår ekonomisk situation kan då antas behöva vägas upp med insatser inom andra områden - kanske är det fattigdomen i Nordkorea som kräver så mycket påtvingas karismatisk legitimitet.

Input-legitimitet handlar om demokrati som sådan, eller om hur man som medborgare upplever delaktighet och inflytande. Säkert viktigt för vissa men historisk eye-balling tyder på att det är rätt oviktigt och absolut utklassas av output-legitimitet. Throughput-legitimitet handlar om att processerna och byråkratin är transparent och regelstyrd och förutsägbar. 

Låga scores till Ryssland, men cynisk formalism kan ju lajva throughput-legitimitet. Känns allmänt som att throughput- är nära släkt med rationell-rättslig legitimitet och kanske redundant i begreppsapparaten. Ett annat sätt att se det är att Rysslands cyniska formalism upprätthåller en rationell-rättslig legitimitet, där formella institutioner finns på pappret, allmänna val fejkas &c., men där throughput-legitimiteten är låg eftersom allt är bluff och båg och kvaliteten i institutionerna är obefintlig rättsstatligt sett.

Social eller normativ legitimitet handlar om de kulturella förväntningarna på vad som är rätt och fel. Detta ligger ganska nära traditionell legitimitet men tillåter snabbare förändringar enligt min tolkning. Till exempel kanske den normativa legitimiteten i svenskt jämställdhetsarbete är hög även om den traditionella legitimiteten är låg - många önskar och accepterar en förändring. (Figurerat exempel men ni fattar kanske.) Demokrati och allmän rösträtt skulle kunna vara ett annat exempel - en rätt ung institution med hög normativ legitimitet. Intressant dock att även unga institutioner rätt snabbt brukar tillskrivas traditionell legitimitet, tex. när man skryter om att svenska tryckfrihetsförordningen är världens äldsta eller att USAs konstitution är världens äldsta, etcetera dumheter. Assyriska mördarkungar kommer alltid vara äldre, så don't go there!

Hur som helst, min poäng är väl delvis att Social/Normativ legitimitet är ett utfall av kulturell evolution där output-legitimiteten är mer "ultimate cause" och en slags selektionsfunktion för vad som kristalliserar sig till normer, tabun och social förväntan. Så småningom aggregerar en bra frihetlig kapitalism upp till en rationell-rättslig och throughput-legitim ordning där vissa institutioner av hävd förväntas generera en bra output för flertalet - genom att möjliggöra den bästa formen av koordinering i Lyd/Lyd-jämviktslägen.

Vad är då "rättslig kontinuitet som ger stabilitet till staten" i fallet Ukraina? Kanske är det en sista kategori av legitimitet som vi kan kalla "spelteoretisk legitimitet" - en koordineringsmekanismslegitimitet där vi helt enkelt aktivt söker ett jämviktsläge som vi med fog kan anta kommer kulturellt evolvera till den sociala-normativa (kulturella) legitimitet som vi önskar. Om vi förmår upprätta en rättsstatlig och icke-korrupts situation lokalt i tiden - lyckas vräka ut diktatorer och nitiskt slå ned på mafiastrukturer och korruption - så kanske vi över tid kan visa att institutionerna levererar och hur de gör det, varpå vi vinner rationell-rättslig legitimitet och throughput-legitimitet genom output-legitimitet.

Problemet med Ryssland under goda tider och höga oljepriser är att outputlegitimiteten trumfas throughputlegitimiteten och möjliggör den cyniska formalismens falska rationell-rättsliga legitimitet, vilket under århundradena har etablerat en oönskad social/normativ legitimitet eller helt enkelt en jävligt pissig politisk kultur.

Ukraina ligger i riskzonen, eller snarare har legat i samma zon men försöker desperat klösa sig ur den, och måhända kan EU stötta i att påtvinga korruptionsmyndigheter &c. Å andra sidan, alla balkanländer som blir med i EU gör ju det bara för att kunna äta strukturfondspengar och verkar sällan klättra särskilt snabbt upp ur sin tredje världen-mentalitet. Ukraina är förmodligen sämre än de sämsta EU-länder as of today.

Dock började alla kulturer en gång som samlar-jägare så det är uppenbarligen inte omöjligt att hitta rätt path till perfection. Anders Nordström skriver i den tidigare länkade korrespondensen: "Jag tror att oligarkerna i Ukraina i högsta grad finns kvar. Det jag ser som en avgörande skillnad mot t.ex. Ryssland är att de balanserar mot varandra." Detta minner onekligen om Why Nations Fail-tesen om att många balanserade faktioner, som i Storbritannien när det begav sig, möjliggör utveckling till politisk pluralism eftersom - igen koordination - alla vinner på att upprätta institutioner som balanserar makterna mot varandra snarare än att enskilda makter får monopol; och ingen är så allsmäktig att den har råd att inte tillskapa sådana institutioner. Moral som koordinerings-nödvändighet.

Som vanligt är kulturell evolution den bästa modellen såtillvida att den närmast är en meta-modell som inkluderar alla ontologiska och alla epistemologiska nivåer.

Ukraina och pluralism

Hej Anders [Nordström, lektor i statsvetenskap vid Södertörn som författat denna avhandling],

tack för bra dragning igår på Riksarkivet, där jag satt i publiken [...]

Jag gissar att du kanske läst årets ekonomipristagare - läste själv Why nations fail för ett tag sedan. Utifrån din presentation känns Ukraina som ett väldigt intressant fall i deras modell. Har Ukraina klarat att bryta "oligarkins järnlag," och i så fall varför? Eller fruktar du en återgång till auktoritärt styre även om Ryssland skulle totalbesegras och Ukraina bli fritt? Finns det risktendenser i Zelensky-regeringens agerande?

Du var inne på att existensen av konstitution och parlament var viktiga faktorer för Ukraina. Finns det inte gott om exempel på när sådana faktorer inte är vatten värda? Borde vi inte leta andra förklaringar till Euromajdan och att Janukovytj avsattes?

Som statsvetare antar jag att du också [del 1, del 2] kommit i kontakt med Huntington och The Clash of Civilizations. Han dryftar som bekant Ukraina-fallet och pratar om att gränsen mellan västlig och ortodox civilisation skär rakt igenom landet. Vad ger du för den förklaringsmodellen med avseende på nuvarande skeenden?

Om vi kombinerar Why Nations Fail och Huntington, finns det någonting där som berättar för oss varför (om nu) Ukraina lyckas med en demokratisk transition, medan Ryssland misslyckas? I Why nations fail gör de ju en stor sak av hur Väst- och Östeuropa responderar väldigt olika på Digerdöds-kataklysmen, av institutionella skäl. (Men jag drar gärna in Evsay Domar och land/labor-ratio-teorin... Men det kanske är en annan historia.)

Tack igen för bra presentation!

Mvh [Antropofagi]

***

Hej,

tack för återkoppling!

1. Har inte läst årets ekonomipristagare. Tack för tipset! Jag tror att oligarkerna i Ukraina i högsta grad finns kvar. Det jag ser som en avgörande skillnad mot t.ex. Ryssland är att de balanserar mot varandra. Orosmomentet är nog hur man ska göra med frånvaron av allmänna val om kriget fortsätter under många år till.

2. Min poäng är att konstitutioner och demokratiska institutioner är bättre skyddade i Europa än någon annan stans så längre länderna befinner sig inom och tillsammans försvarar det europeiska rättsområdet. Det är naturligtvis inte den enda förklaringen men betydelsen av att tillhöra europa ska inte heller underskattas. Euromajdan och avsättandet av Janukovytj berodde på andra saker än konstitution och parlament men att formerna för makttransitionen skedde inom ett rättsligt ramverk skapar en rättslig kontinuitet som ger stabilitet till staten. Den rationellt-rättsliga legitimiteten om vi pratar Max Weber.

 
3. Huntington känner jag väl till. Jag tror hans förklaring stämmer överens med Putins sätt att legitimera invasionen. Så vill man se det så är det lite en självuppfyllande profetia. Men inte en bra teori.

4. Det här är en mycket komplex fråga som inte lätt kan avhandlas med några korta meningar. Jag vill hävda att det har med statstraditionerna att göra och att Ryssland har imperieambitioner som inte rimmar väl med demokratisering. Projektet Ukraina är att bli ett normalt land i den rådande liberaldemokratiska världsordningen. Projektet Ryssland är att inte acceptera att bli ett normalt land för då kan inte imperiedrömmarna uppfyllas. Därav idéer om rysk särställning, ryska världen etc.

Mvh A

***

Tack för svaret.

Nej, håller med om att Huntington blir klurig om man ser det som en normativ rekommendation - men iofs. kanske Ryssland då ändå skulle splittras, om muslimska grupper exempelvis skulle skiljas av från den ortodoxa civilisationen.

Inbillar mig ändå att kulturella faktorer (som jag tycker underförstått skymtar i Why nations fail) borde kunna förklara benägenheten till opposition och uppror mot despoter. Författarna är inne på att ryska väldet drog åt tumskruvarna på befolkningen iom. Digerdödens folkminskning (Evsay Domar igen...) vilket ledde till träldom, medan engelsmännen tvingades till större frihet och maktdelning. Om nu den västukrainska befolkningen i större utsträckning är koloniserande västeuropéer, som nämndes i ett av de andra framförandena på Riksarkivet, kanske det finns en kulturell komponent att beakta, med en något större vana vid och anspråk på pluralism. Och att denna kulturella komponent varierar i östvästlig riktning över Ukrainas territorium. Detta sagt förstås helt utan att ge Putin rätt i sina anspråk - isf. borde han väl som sagt ge upp Kaukasus...

I Why nations fail dryftar de just hur maktbalansen i Storbritannien (eller kanske egentligen England) ledde till en ofrivillig pluralism där olika egenintressen stod emot varandra. Man kan ju hoppas på motsvarande utveckling i Ukraina! Imperiedrömmar-teorin verkar rimlig - känner igen det mycket från Kraghs Det fallna imperiet. Frågan är väl hur ideologi uppstår och om det är en funktion av institutioner eller ett uttryck för kultur - eller tvärtom formar båda.

Nåväl, tack igen för svaret och fortsatt fin dag!

***

Hej,

jag tror inte du ska tolka Piotr[ Wawrzeniuk, docent, universitetslektor Försvarshögskolan]s föredrag om gammelsvenskbyborna som att västukraina är befolkat av västeuropeiska kolonister. Kolonisering i de av Katarina erövrade områdena gjordes bland annat av fria bönder från de tyska länderna men det innebar inte att det var obefolkat område.

Ukrainarna är alla ortodoxa. I väst finns den grekisk-katolska kyrkan som tillämpar ortodox rit men tillhör katolska kyrkan. Det går tillbaka till Sigismund Vasa som förde in rutenska ortodoxa kyrkan i katolicismen. Googla unionen i Brest! Ytterligare en av korsvägarna mellan Sverige och Ukraina. Piotr har skrivit sin avhandling om hur katolskt inflytande påverkade seder och bruk i de grekisk-katolska områdena.

Men upprorsandan brukar annars tillföras föreställningen om kosackernas självständighet. Det var kosackerna (som var djupt ortodoxa) som gjorde uppror mot polska samväldet (när det var försvagat pga Sveriges härjanden, ”syndafloden” kallat, ytterligare korsväg…) och allierade sig med Moskva. Löftet var då självstyre men Moskva hade sen andra idéer. Det är det självstyret som Mazepa försvarade.

Annars tror jag att upprorsandan idag mest kommer sig av en tradition av att kunna klara sig själv i svåra tider, en vrede över maktmissbruk och att det finns ett historiskt fönster att kunna bryta sig fri från Moskvas dominans som alla i UA har personliga minnen av på något sätt. Kom ihåg att ukrainare i öst identifierar sig som ukrainare även om de pratar ryska och kan vara misstänksamma mot västukrainare.

Så den förment civilisatoriska enigheten inom ortodoxa. katolska och muslimska områden håller inte riktigt streck. Det finns mer exempel på strider inom ”civilisationer” än mellan skulle jag säga.

Statsvetenskapen försöker ju göra allmängiltiga förklaringar på politiska skeenden men historien gör alltid motstånd med sin komplexitet och kontextbundenhet. Jag tror vi behöver båda för att navigera i samtidens skeenden ;;)

Ha det fint och tack för intresset!

Mvh
//A

***

Ja, kosackerna... Verkar härliga när man läser Tolstojs Kosackerna men inte när man läser Gogols Taras Bulba. Har svårt att få kläm på dem ärligt talat.

Håller med om de allmängiltiga förklaringarnas begränsningar, och lutar åt att all historievetenskap också är "overfitted" och att verkligheten utvecklas på ett sätt som nödvändigtvis trotsar alla tidigare förklaringsmodeller. Till och med naturlagarna har evolverat fram, enligt Tomas Hertog.

Tack och hej!

Ouroboros

Som vi tidigare varit inne på är evolutionen rekursiv på många olika sätt. Dels är själva DNA-molekylen som informationssubstrat i sig själv fram-evolverad, dels är sexuell förökning det. Många av de grundläggande reglerna i natural selection är själva resultat av en mer abstrakt darwinistisk selektionsprincip där ärftlighet, variation och urval verkar på något sätt, i något substrat.

Tydligen (och kanske oförvånande) evolverar även fysikens lagar beroende på universums utveckling. Exempelvis krävs vissa förhållanden för att atomer ska bildas, och egentligen som jag uppfattar det för att rumtiden ska uppstå. Teoretisk fysik har tidigare skiljt på regler och villkor, det vill säga på reglerna för hur ett system utvecklas och hur en viss premiss eller vissa utgångspunkter är grunden för en utveckling enligt dessa regler. Teorier om universum har dock svårt att skilja dynamik från randvillkor och kosmologin har strävat efter att hitta mer generella angreppssätt.

Analogin här är att även evolutionen har svårt att skilja på regler och villkor; DNA är ett villkor som ger vissa regler, och samma gäller för sexuell reproduktion. Om vi breddar vårt scope och pratar om lyfe istället för life så kommer tillbaka till kemi och evolution däri, men rimligen kan vi gå ännu lägre tillbaka och då hamna i fysiken. Slutligen kommer frågan om evolutionens början att sammanfalla med frågan om universums början. Detta är egentligen självklart från en materialistisk världsbild, men ändå en fin liten insikt att bära med sig ut i livets ensamma öken.

FBT, Fitness Beats Truth. Organismer har inga skäl att evolvera till att observera ding an sich, och malarna styr emot månen men dör i ljuslågan. Rumtiden är i sig själv en predictive processing:esque modell som tillåter oss att agera enligt våra evolverade fitness-funktioner. 

Redan rumtiden är flippig; om du står still går tiden så snabbt den kan, men ju snabbare du rör dig desto långsammare går tiden och när du rör dig i ljusets hastighet står tiden still. Det är uppenbart att vår evolverade intuition inte förmår tillfyllest greppa detta mäktiga faktum.

Kvantmekaniken gör det än värre och beskriver så vitt denna enkla hjärna förstår (eller snarare blivit lärd) att mikroskopiska partiklar är föremål för Heisenbergs osäkerhetsprincip (vi kan ej lokalisera dem om vi vet deras hastighet och vice versa), och att de beskrivs bäst med probabilistiska vågfunktioner som dock vanligen på makroskopisk nivå jämnar ut sig till vad som liknar en vanlig hederlig determinism. Vår FBT-tolkning av kvantverkligheten är att makroobjekt lyder Newtonska, deterministiska lagar, men det är bara en händig approximation.

Om varken determinism eller tid existerar i intuitiv bemärkelse kommer det knappast som en förvåning att universum antingen börjar i en tidlös singularitet där tidsdimensionen inte existerar; eller att universum inte börjar eftersom tidsdimensionen när big bang svänger om till en rumsdimension och/eller blir imaginär. (Imaginär tid verkar också bättre för att beskriva kvanttillstånd, vilket såklart tyder på att tiden som vi upplever den inte är fundamental.) Svarta hål verkar vara ut-och-invända big bangs som upphäver tiden eller avgränsar rumtiden genom singularitet och/eller dimensions-transsexualism enligt ovan.

Kanske är det rimligt att modellera rumtidsprojektionen genom att posultera medvetanden i termer av det som kallas Markovkedjor och som är "en tidsdiskret stokastisk process med Markovegenskapen, det vill säga att processens förlopp kan bestämmas utifrån dess befintliga tillstånd utan kännedom om det förflutna." Tydligen har Markovkedjor konstant entropi men kanske, bara kanske kan man ur detta härleda entropi som ett emergent fenomen i en projektion av rumtid. Om vår tidsuppfattning är en tolkning av CLT och termodynamikens andra huvudsats kan vi kanske dra slutsatsen att det går att skapa en tidsdimension (en statistisk regel som säger att entropin totalt sett ökar) utifrån en entropiskt sett stabil entitet.

Det känns lite som att medvetandet (om vi alltså postulerar att det har sådana egenskaper som Hoffman et al vill göra gällande) kanske har en singularitet eller utom rumtidslighet som minner om big bang/svarta hål. Det skulle också kännas föredömligt Gödelskt, och allt superintressant (fysikens lagar, medvetandet) verkar vara lite Gödelskt. Äggskalet:

"'Att ta sig ur das ding für mich genom att gå in i det, är den manöver som Kant förbisåg. Men det finns alltid en självreferentiell nödutgång ur varje givet system. Den vita fläcken i Eschers Prentententoonstelling markerar utgången. Det finns ett mikroskopiskt hål i verklighetsväven, just där bilden konsumerar sig själv i virvelns mittpunkt.

Vägen till ding an sich är vidöppen. Kant förstod det bara inte. Hur skulle han ha kunnat. Det ligger ett sekel mellan hans död och Gödels födelse. (Ironiskt att tid ska vara barriären mellan dem, när flykten från das ding für mich kommer att innebära en upplösning av rumtiden.)

Ingenting kan omfatta sig själv och sakna självmotsägelse. Vi hittar ut till nästa lager genom att koncentrera oss just på själva upplevelsen av detta! Det mest odelbara, mest mystiska, mest centrala. Vårt medvetande. Där världen vi upplever upplevs. Där ska vi äta oss in. Där ska vi inrikta vår analys. Där kommer verkligheten avslöja sin begränsning, eller sin självmotsägelse, för där finns självreferensens epicentrum."

Det känns som att punkten där våra förflutna och framtida ljuskoner möts - vår medvetandeupplevelse - kommer att vara en punkt som liknar svarta hål och universums så kallade födelse. Alla dessa punkter är hål i rumtidsprojektionen och visar att allt superintressant existerar utanför projektionen.

Det kan också visa sig att Darwins teori i all sin enkelhet är mer fundamental än fysikens bästa och mest fundamentala modeller. Alla fenomen är i själva verket föremål för evolution och även rumtiden på makronivå är ju en fråga om dels 1) balansgången mellan entropiökning och komplexitetsökning (tidens tand vs. evolutionen), dels 2) de "regression to the mean":esqua makrotillstånd som vi uppfattar som deterministiskt undantagna från Heisenbergs osäkerhetsprincip.

***

En annan insikt är att kombinationen av regler och villkor...

("Jag söker den fråga på vilken människolivet är ett svar!")

...innebär att evolverande system alltid blir självreferentiella och skriver sina egna regler. Det är lätt att se i fallet mänskligheten eftersom vi upptäckt DNA och uppfunnit sätt att manipulera genetiken (såsom CRISPR). Det är dock redan så att våra kognitiva förmågor blir en förutsättning för kulturell evolution, och den parallella evolutionsprocessen skriver också om sina egna regler över tid. När vi läser Why Nations Fail eller The Weirdest People in the World eller Jared Diamond eller Peter Zeihan så kan vi lätt inbilla oss att vi letar efter en bra regel för att förklara och förutsäga mänsklighetens utveckling. Snart nog förstår vi dock att regler som är bra på att beskriva och förklara vad som hänt hittills aldrig räcker för att titta (särskilt långt) in i framtiden. Självklart finns det brus och slumpfaktorer som stör sikten, men det finns mer fundamentala fel än så.

Reglerna ändras hela tiden!

Hertog pratar om de små (kvantiga) slumpfaktorerna som blir frusna i tiden såtillvida att de formar alla kommande utveckling. Kvantfluktuationer i världsplasman skapade exempelvis täthetsvariationer som på lite sikt ledde till skapandet av galaxer och andra förutsättningar för liv i universum. Analogt med detta inser vi att random förändringar i kulturell script kan leda till enorma och helt oförutsägbara skillnader i den kulturella evolutionen. Om det är så att katolska kyrkans kusingifteförbud leder till renässans, upplysning, merkantilism, industriell revolution och kapitalism är det en ganska big deal som 500-talets katoliker förmodligen inte ens hade begrepp för. Om det är så att digerdödens verkningar i Storbritannien ledde till den ärorika revolutionen och politisk pluralism så är det också en big deal som ingen kunde förutse.

Jag hatar vanligen folk som säger att evolutionen är "stokastisk," som om det gjorde den ointressant. Jag brukar påstå att det stammar från ett osofistikerat sätt att se sannolikhet, och att vi kan prata om basin of attractions och olika olika troliga utvecklingsvägar. Men, det finns en sanning i att oförutsägbarheten är intressant. Inom ett givet paradigm kanske det inte är så konstigt att ichthyosaurier, hajar och delfiner har mer eller mindre samma hydrodynamiska form. Skulle vi släppa ner en gris i havet och låta den evolvera under miljontals år skulle jag gissa på någon liknande kroppsplan. Men, jag tror inte att mänskliga månresor hade kunnat förutsägas utifrån randvillkoren "det första ryggradsdjuret," även om vi har kännedom om evolutionens regler. Jag tror inte att den afrikanska vildhundens eusocialitet låter sig förutsägas utifrån den första DNA-molekylen. Det finns en poäng i att initiala skillnader i villkor kan ge oförutsägbara konsekvenser längre fram, och ju fler paradigmskiften - ju tätare reglerna skriver om sig själva - desto svårare blir ett system att förutsäga.

Hertog pratar om att just historievetenskapen alltid blir en berättelse om undantag. Man hittar trender som alltid försvinner när man tittar på detaljerna, och trenderna låter sig ofta inte extrapoleras in i framtiden. Just så känns det när man läser t.ex. Why Nations Fail; bra ansats, bra förklaring (faktiskt), men era förutsägelser stämmer inte så bra och jag har ingen möjlighet att använda er modell för att förutsäga länders utveckling.

Alla mänskliga innovationer, sociala eller teknologiska, ändrar på reglerna för den kulturella evolutionen. Vi skulle inte kunna använda samma regler för att förutsäga samlar-jägares kulturella utveckling som vi kan för att förutsäga industrialiserade ateisters. Många små ackumulerade slumpmässiga förändringar som frusits i tiden innebär att vi närmast har att göra med en helt annan art.

Kanske borde redan det faktum att alla IR-teorier faller samman eller att vi evigt idisslar islam som bajsig förklaringsvariabel berätta för oss att modellerna inte står på egna ben; de är alla aspekter av samma komplexa verklighet, och alla i någon mening lika o/giltiga. Varje gång vi ska ta till oss en teori handlar det om att identifiera anomalierna och förklara dessa utifrån historiska specificiteter. Det är nästan som att vi kunde nöja oss med att deskriptivt redogöra för hur alla atomer på jorden har rört sig under en viss tidsperiod. Det är bara överblicken som blir dålig, så vi compressar i teorier och snart nog är vi upp till röven i äckliga undantag.

Är det mänsklighetens öde? Att endast berätta varför vi själva har fel? Att liks Sisyfos evigt rulla stenen? Så fort vi lyckas beskriva verkligheten rullar den ner igen.

***

Om vi i rumtiden är Sisyfos är världen ändå mer Ouroboros. Ljuskonerna möts och dör och föds i medvetandeupplevelsen Oss. Universum biter sig själv i svansen och saknar början. Svarta hål och medvetanden är öppningar där vi ringlar genom till evolutionens evighet bakom ridån.

Islam åter i skottgluggen

Den stora frågan är varför Japan klarade att göra det Turkiet inte klarade.

Vi har tidigare i all korthet pratat med Joseph Henrich:

"Antropofagi: To my delight you address this in the final chapter of The Weirdest People, and yet I want to know more about your thoughts on the matter. Previously, I was all Inglehart and modernization-theory, but now I feel like the reduction of kin-intensive institutions is primary to economic and political development. What implications does this have on the global project of modernization? And why do some manage to make the leap to WEIRD? [...]

Henrich: We'll many things matter and we are still sorting all that out. Pre-existing kin-based institution. Openness to brands of Christianity, Other cultural psychological traits, etc.

Antropofagi: Do you see any arabic and/or islamic equivalent of the Meiji Restoration? Can kinship-intensive MENA-societies at all implement democracy, or do we have to stand Saddam Hussein for a few centuries before they can move on to a western model? Was Atatürk an islamic (though secular) Meiji, and how should we then understand the current backlash under Erdogan?

Henrich: Well, Turkey under Ataturk imported tons of European laws, etc. (including the Swiss Civil code).

Antropofagi: Is Islam a cause or a symptom of the dissaray in the arabic world? Is Islam just very attractive for kinintensive cultures, or is Islam actually amplifying the kinship-based institutions through norms of cousin marriage, polygamy, etcetera?

Henrich: The impact of Islam is complex. The inheritance rules foster parallel cousin marriage, but also inhibit polygamy (4 wives, max).

Antropofagi: Did the Meiji Restoration really accomplish a decline in cousin marriages, or was the actual rate low already? My current view is that the rate of cousin marriages was only about 4 to 20 percent of all marriages in feudal Japan, which is way less than for example MENA-rates. Is the successful japanese transition to WEIRD:ness partly explained by a comparatively favourable starting-point?

Henrich: That seems plausible to me. We need to assemble all the data."

Vi har också tidigare sågat Why Nations Fail lite försiktigt.

Nu börjar jag dock undra om det inte är i Why Nations Fail som svaret finns på varför Meijirestaurationen lyckades där Ataturk gick bet. Det finns institutionella dimensioner som förklarar varför vissa länder lyckas absorbera WEIRD:ness.

Jag tror följande: Kusinäktenskapsförbud förklarar det som Why Nations Fail kallar "institutional drift" och kan säkert ha gjort skillnaden mellan hur Östeuropa och Västeuropa reagerade på Digerdöden (men där tror jag nog mer på Evsey Domar). Det är tack vare katolicismen som WEIRD:ness kan evolvera överhuvudtaget, och det är bland annat proto-WEIRD:ness som gör att kolonierna i Australien och USA utvecklas på det sätt de gör. WEIRD:ness skapar också industriella revolutionen som i sig blir en kataklysm à la Why Nations Fail.

När WEIRD väl är ett faktum är det inte länge "stokastisk kulturell evolution" som är det mest intressanta, dvs. inte framåtdriften i någon given kulturell utvecklingskurva. Istället är det den horisontella mekanismen där människor lånar in kulturella paket av mer framgångsrika grupper. Förmågan att implementera WEIRD varierar kraftigt beroende på ... grad av centralisering? Grad av släktskapsintensitet (ändå)? Geografiska faktorer à la Diamond/Zeihan? Mänsklig agens à la David Deutschs Diamond-kritik? (The Beginning of Infinity.) Slump (att Tokugawa-shogunatet inte segrade mot Sakamoto Ryoma och hans allierade)?

Det känns som att Why Nations Fail har bättre svar på frågan om varför Japan lyckas och Turkiet misslyckas. Deras teori gör en distinktion mellan ländernas institutioner som skulle förutsäga den utfallsskillnad vi observerar. Post-dicting, liksom.

***

Vilket för oss tillbaka till islam. (Muslimerna ej judarna; hjältar; fel sida av historien; symptom eller orsak; FGM.) Den avgörande institutionella skillnaden som jag kan se mellan Japan och MENA är faktiskt religionen. Vi cirklar sålunda tillbaka till frågan om vilka religioner som är bäst respektive sämst. Förmodligen är shintoism bättre än islam. (Ompröva tes; religionskriterier; sapiensfråga.) Givet allt jag vet om islam verkar det sannolikt att denna religion manifesterar sig i sämre och mer extraherande politiska institutioner än shinto. Dessutom verkar islam per se innebära ett hinder för inklusiva ekonomiska institutioner.

***

Vad är institutioner, memes och kultur? Låt oss tänka på memer som gener, det vill säga i själva verket godtyckligt avgränsade stycken av informationsmassa som manifesterar sig i fenotyper och därmed är föremål för selektion. (Förkasta?; reduktionism och sånt; händelseutveckling.) Detta perspektiv innebär att det egentligen är fenotypen vi bryr oss om, och fenotypen i kulturell evolution är förstås beteenden (och vad de leder till i termer av artefakter och fysisk infrastruktur). Både memer och gener selekteras därmed på samma spelplan.

Idéer som finns i individens huvud är en sak. Mänsklighetens öde handlar annars inte minst om koordination. Memes kan verka genom att möjliggöra (eller för den delen hindra) koordination av många individer. Memeplex kan ses som stora sammansättningar av memes som uttrycker sig genom koordinationsmöjligheter, dvs. samfällt agerande i former av samhällen - vi kan prata om ideologi, religion, eller mer generellt om intersubjektiva fenomen (lögner som förändrar verkligheten; religion som en "functional meme" på rationalist-autistiska).

"Institutioner" är förstås fenomen som beskriver mänsklig (formaliserad) koordinering. De baseras på memes, både explicita (vad står det i konstitutionen/lagen/riktlinjerna/planen?) och implicita (kulturella, dvs. hur tenderar folk att ändå agera). Institutioner är formaliserade bastioner av intersubjektiva fenomen - samhälleliga Schelling-funktioner i stor skala. Intersubjektiva fenomen är mer spridda funktionella memer som möjliggör implicit kulturell koordinering.

Givetvis producerar islam som ideologi också formaliserade institutioner, som givetvis har betydelse. Vi kan se hur Why Nations Fail med sin betoning av institutioner här möter Henrichs kulturella evolutions-perspektiv.

På memetisk nivå handlar det om enskilda informationssträngar som uttrycker sig i beteende på ett sätt som möjliggör differentiering via selektion. Komplexitet uppstår när andra människors beteenden blir ett selektionstryck och när koordinering mellan människor bygger nya världar där memer selekteras enligt en ny och syntetisk logik. (Lex domesticering av memes, del 1 och del 2.)

De skadliga muslimska institutionerna har vi redan ägnat alltför mycket tid åt att beskriva (se många av länkarna ovan). De shintoistiska är mindre kända för mig. Intressant nog verkar självmordskult och auktoritetstro vara framträdande fenomen både inom islam och i Japan (vågar pga. dålig koll inte säga inom shintoism, men kanske).

Tillsvidare väljer jag att tro att skillnaden mellan Meiji och Ataturk är att islam är rekord-dålig religion som ger upphov till (på Nations Fail-språk) extraherande politiska och ekonomiska institutioner.

Why Why Nations Fail Fail

Why Nations Fail är en gammal statsvetenskaplig kioskvältare som i korthet handlar om att institutioner förklarar skillnader i utfall mellan länder. Författarna skiljer på inclusive och extractive politiska respektive ekonomiska instsitutioner. Framförallt förklaras industrialismen med att inklusiva (eller pluralistiska) institutioner växte fram i Storbritannien med start i digerdöden under 1300-talet, när arbetskraft blev scarce och det av olika skäl blev svårt för adeln att införa livegenskap (vilket skedde i Östeuropa till följd av samma massdöd). På skalan mellan kaos och totalitarianism är det någonstans i mitten man vill vara för att utveckla pluralistiska politiska institutioner; man vill varken vara Somalia eller Nordkorea, men lagom centraliserad, maktdelad stat mittemellan. Då blir det frihet, liberalism, innovation och tillväxt.

(Relaterat: Domarboken, en rape-and-revenge; allt om Evsay Domars träldoms-teori.)

Why Nations Fail har ett väldigt bra naturligt experiment att luta sig mot, men inleder med ett väldigt dåligt. En stad/by på gränsen mellan USA och Mexiko delar kultur och historia men har olika utveckling till följd av olika institutioner i Mexiko respektive USA. Fallet tas som intäkt på att alternativa förklaringar som geografi och kultur inte spelar roll; det handlar om institutioner, institutioner, institutioner. Det dumma med detta exempel är att lokala utfall kommer att påverkas av den större politiska enheten (Mexiko, USA) som i sin tur kan formas av kultur respektive geografi. Exemplet övertygar icke.

Det som kittlar förnuftskänslorna bättre är Nordkorea vs. Sydkorea. Samma kultur och så vitt känt i relevanta avseenden liknande geografi skapar - på grund av väsensskilda institutioner - en extrem variation i utveckling och utfall. Nordkoreaner är i snitt fyra cm kortare än sydkoreaner pga. undernäring. Bara för att ta ett exempel.

Why Nations Fail polemiserar uttryckligen mot Jared Diamond (geografiska förklaringar) samt kulturella förklaringar. (Samt, mot förklaringen att vissa politiker helt enkelt är dumma i huvudet/okunniga.) Istället använder författarna olika historiska fallstudier och skeenden för att visa hur kulturell drift och critical junctures [uppdatering: "formar utvecklingen"?]. Boken straw-mannar röven av både geografiska och kulturella förklaringar, och det skulle vara oerhört önskat att sätta Peter Zeihan, Joseph Henrich och Why Nations Fail-killarna i samma rum i sju timmar för att reda ut motsättningar och likheter mellan sina respektive förklaringsmodeller.

Antropofagi känner nu tvånget att lassa in fem cent i debatten. Det skramlar så i muggen och Nyfikenhetens Tiggare På Tunnelbanan ser så hungrig ut.

I min ödmjuka mening är det just den kulturella förklaringsmodellen som Why Nations Fail ägnar sig åt. Särskilt om vi pratar kulturell evolution-modellen. Why Nations Fail verkar tycka att kulturella förklaringsmodeller enbart handlar om individers normer, men en mer sofistikerad variant rör hur individer samordnar sig och hur deras kulturellt scriptade normer och preferenser aggregeras i institutioner. Why Nations Fail ägnar sig till och med uttryckligen åt "evolutionära låneuttryck" när man pratar om institutionell drift (jmfr. genetisk drift) och critical junctures (kataklysmer).

Diskussionen om hur kataklysmen Digerdöden pga. små skillnader i institutionella ingångsvärde leder till olika utvecklingsvägar i Öst- respektive Västeuropa är ett gyllene tillfälle för Why Nations Fail att notera det potentiella värdet av geografiska faktorer. Evsey Domars land/labor-ratio-teori gäller just hur tillgång till öppna vidder påverkar arbetarnas möjligheter och eliternas motagerande - geografiska faktorer kan definitivt sägas spela en roll. De exempel som tas upp i diskussionen om Jared Diamond känns också klart missriktade och missar imo. Diamonds ambition att förklara "kolonialismens riktning" - istället fördummas det ner till halmgubben att "folk är latare i varmare klimat." (Hoppas jag inte gör mig skyldig till en meta-halmgubbe nu.)

Precis som att Teoribildningar inom IR kan sägas falla ihop till tre sidor av samma mynt kan kultur/geografi/institution-debatten rätt lätt lösas genom kulturell evolutions-modellen, där vi låter geografiska faktorer vara initiala selektionstryck, kultur utvecklas utifrån dessa selektionstryck och mänsklig natur, samt spelteori förklara uppkomsten av institutioner och annan social samordning som en funktion av kulturella normer och preferenser. Why Nations Fail polemiserar därmed helt i onödan.

Då kanske Du, kära läsare, menar att Korea-frågan kvarstår. Kanske lite. Men, det är rätt lätt att se att Sovjets och Kinas inflytande på Nordkorea och USA:s på Sydkorea både leder till kulturella och politiska skillnader by virtue of brute force. Historiska skeenden och kataklysmiska händelser tillåts enligt vår modell vara avgörande. Det är därför jag tidigare kritiserat Zeihan för att bortse från en "kulturell flaskhals-effekt" i fallet USA, där kulturell homogenitet och snabb befolkningspåfyllnad skapat en monolitisk politisk enhet och därmed en skillnad mot det splittrade Europa:

"I boken The Accidental Superpower (2014) framför du flera skäl till varför USA befinner sig i världens bästa geopolitiska situation. Jämförelsen med ett splittrat Europa är särskilt slående för läsaren. Flera av dessa geografiska aspekter verkar uppenbart korrekta. Dock uppfattar jag en del som "historiskt orättvisa" som förklaringsverktyg betraktade.

Det jag menar är detta: Visst, USA har hav mellan sig och alla potentiella fiender. Visst, USA har stora vattenvägar som underlättar ackumulation av kapital. Visst, USA har utmärkt jordbruksmark och är till yttermera visso glest befolkat vilket kan ha inverkan på kulturell och institutionell utveckling som ökar innovationshastigheten.

Men: Tänk om Columbus och andra aldrig "upptäckte" Amerika och att de inhemska kulturerna kunde växa och utvecklas, eller att vikingarna för länge sedan förde vissa grödor, djur och virus till Nordamerika så att ursprungsbefolkningen skyddades från "Jared Diamond-faktorerna" när européerna anlände. Låt oss föreställa oss ett Nordamerika där flera utvecklade civilisationer tävlar på ett sätt som liknar Europa.

Då skulle "NEP-problemet" eller Rysslands geopolitiska säkerhetsfrågor eller Kinas etniska heterogenitet, eller alla dessa, också vara närvarande (i någon form) i ett kontrafaktiskt Förenta Staterna. Kanske skulle befolkningstätheten också vara större och därmed kulturell utveckling annorlunda (förutom de uppenbara kulturella skillnaderna som kommer från "Cheyenne-grundareffekter" och liknande).

Och nu föreställ dig också ett tredje scenario där mongolerna nästan utrotade den europeiska befolkningen och sedan själva kollapsade, och att aztekiska upptäcktsresande upptäcker Europa och begår nästan totalt folkmord på de europeiska ursprungsbefolkningarna (kanske med hjälp av något konstigt sengångarvirus som européerna saknar immunitet mot). Europa skulle vara ett kulturellt homogent aztekiskt rike med några anständiga vattenvägar, hamnar och den tomma eurasiska stäppen som en enorm barriär mellan dem och Östasien. (Ett annat scenario skulle kanske vara ett överlevande romerskt imperium som enade Europa.)

Min poäng är att det inte är den geografiska uppställningen som skapar den oavsiktliga stormakten [USA]. Det är den koloniala och demografiska historiska utvecklingen och den kulturella evolutionen från den unika utgångspunkten."

Sammanfattningsvis är Why Nations Fail en härlig läsning för den historisk intresserade. Boken rör sig på nivån "institutioner" och kan läsas som en komplement till Joseph Henrichs The Weirdest People in the World och Peter Zeihan/Jared Diamond. Att man polemiserar mot andra ontologiska skikt är måhända en försäljningsteknik eller dramaturgisk vurpa, som är onödig och dum men inte ödesdiger.